November inleds med snö på många ställen och jag längtar efter att snön lägger sig vit här hos mig också. Jag står inför ganska stora val framöver och det har verkligen gjort att jag mått sämre samt känt mig otroligt stressad. Men jag tror äntligen att jag börjar se ett ljus. Mer om det en annan gång.

Jag vill ha fokus på kroppen den här månaden. Egentligen började jag lite smått redan i oktober, men nu vill jag fortsätta. Små saker kan lätt göra något fantastiskt och till det bättre. Speciellt sådant som finns med i vardagsrutinerna, så som att använda dygnet-runt-linser eller gå till frisören. Något jag har varit bra på och som jag har uppskattat den senaste tiden är hur social jag faktiskt har varit. Det vill jag ta med mig in i november också. För jag mår bra av att få prata om mina tankar, lyssna på andras tankar, ge pepp eller träna med vänner.

Mer vardagsmotion

Jag vill röra på mig mycket, få in en hel del vardagsmotion för det tycker jag att jag är dålig på. Det påminde dessutom Lofsan oss om på föreläsningen jag var på för någon vecka sen. Träning javisst, men den kan också bli lite bättre. Förhoppningsvis kan jag komma igång med löpningen igen. Jag testsprang i söndags och det gick! Jag har en önskan om att lyckas ta mig ut på cykeln tio mil till innan det blir vinter på riktigt också.

Hejdå stress

Jag vill minska stressen genom att knyta upp knuten och en dominoeffekt skapas förhoppningsvis. Jag vill känna mig lycklig och glad igen. Det pratade PT-Fia om på fredagens föreläsning också, eller mer att man ska våga vara mänsklig.

Kroppens anatomi

I skolan har vi en månad med anatomi och fysiologi. Alltså kommer jag verkligen lära mig hur kroppen är uppbyggd och hur den fungerar. Jag vet att kursen kräver lite mer tid och arbete från mig, men när det är intressant blir det också roligt och en hel del kan jag sedan läkarprogrammet.

Hemlagad mat

För att min kropp ska må bra måste jag äta lagad mat, god sådan. De senaste veckorna har jag levt i en väska känns det som och jag har ätit massvis av restaurangmat. Jag vill i största mån äta hemlagad mat i november, eftersom jag alla gånger väljer hemlagat framför restaurang. Speciellt nu när jag är så trött på sådan mat att jag faktiskt började gråta. Det kräver lite extra planering och tid kanske, men det är mycket godare och jag mår bättre.

Jag ska bli en bättre skidåkare!

Det är något jag har bestämt mig för och det växte fram redan förra vintern. För förra året tog jag en paus från skidåkningen efter att ha DNFat två Vasalopp på raken. Jag åkte Öppet spår 2013 och tog mig i mål, samtidigt som jag genomförde en svensk klassiker. 2014 gjorde jag ett försök på Vasaloppet, men bröt självmant strax innan repet skulle dras. 2015 gav jag mig på Öppet spår igen, men även då var jag inte helt motiverad eller tillräckligt bra för att ta mig i mål.

Det är vädret som har ställt till det för mig både 2014 och 2015, inte enbart under självaste tävlingsdagen utan också hela vintern då det har varit svårt att få träning på snö. Eftersom jag är ganska ny på längdskidor har jag ingen vidare teknik, jag är smått livrädd nedför och jag behöver verkligen få träna på snö.

Jag valde att inte anmäla mig till något skidlopp förra vintern, för att ta tillbaka glädjen i skidåkningen och slippa snöstressen. Det fungerade verkligen för jag ville inget annat än att vara i Sälen de dagarna Öppet spår gick. Gnistan kom tillbaka. Då bestämde jag mig för att i alla fall något utav loppen i vinterveckan 2017 skulle jag åka.

Sommaren kom, tankarna låg där bak i huvudet. I höst har tankarna blivit mer ytliga men ändå att jag skulle ta det lite som det kom, att snön skulle få bestämma om jag skulle åka längdskidor från Sälen till Mora.

Spontana köp och bokningar

I tisdags spontanköpte jag mig ett par nya längdskidor, för jag hade egentligen (omedvetet) bestämt mig för att ge Öppet spår en chans igen. Idag hade pappa bokat en stuga i Sälenfjället och där blev genast skidsemestern för vinter 2017 spikad. Bara någon minut senare säkrade jag mig en plats i Öppet spår också.

Jag är supertaggad och jag ska göra allt för att ta mig i mål. Jag vill verkligen bli bra på skidåkning. Hela jag sprutar av glädje nu när jag sitter här med ett leende på läpparna. Jag längtar alla redan!

Just stresshantering har varit ett ledord för mig 2016. Jag ville inte hamna där jag var förra hösten igen, jag vill fortfarande inte det. Men jag börjar känna av stressen mer och mer.

Psykisk och fysisk ohälsa

Jag har haft olika perioder i mitt liv som jag kan koppla med stress och ohälsa. Första gången jag minns är våren 2014, då jag mådde psykiskt dåligt. Jag visste mycket väl vad det berodde på att jag tog tag i problemet. I kampen tillbaka ändrade jag väldigt mycket på min livsstil och mina vanor.

Jag jobbade väldigt många timmar varje vecka, jag levde för alla jobb jag hade hela hösten 2014. Som mest var det fem på samma gång. Då mådde jag otroligt mycket bättre, men jag satte mig själv i fysisk dålig form istället eftersom jag tog en paus på flera månader från träningen.

Jag skulle cykla till Paris sommaren 2015 för första gången och jag kom inte speciellt långt på den formen jag var i vid årskiftet. Jag var tvungen att tänka om, mindre jobb och mer träning. Det som kändes så bra under hösten kunde jag inte utsätta mig för i längden, jag flydde ju bara från något – från den psykiska ohälsan. Jag tog tag i min träning för att bli fysisk stark igen.

Ett stressigt liv

Jag hittade en balans med tiden, nu mådde jag på topp. Med lagom av jobb, regelbunden träning och mentalt stark. Hösten 2015 kom och jag hamnade i obalans igen. Jag ville för mycket igen! Jag tränade mer, jag jobbade mer, jag gjorde allt mer. Livet blev stressigt. Jag ville hinna med så mycket som möjligt varje dag. Jag blev otroligt stressad och var så nära att det kunde gått otroligt illa. Jag blev medveten igen om att jag inte kunde leva så som jag gjorde, min stresströskel var riktigt låg att det var lätt för kroppen att säga ifrån för minsta lilla stress.

2016 har varit fantastiskt

Hela det här året har allt känts så bra, fram tills sommaren tog slut. Jag hade ett balanserat liv och jag tillät inte mig själv att sätta mig i stressade situationer. Jag har kämpat hårt för att komma tillbaka. Jag ville inte trilla dit igen. Jag ville känna mig mentalt stark och fysisk stark.

Just nu finns det stunder jag känner mig extra stressad, då skyndar jag mig ännu mer, puttar bort saker jag mår bra av, bockar bara av alla saker varje dag för att komma vidare. Absolut ingen njutning i stunden. Men jag skulle ändå säga att jag har mest inre stress. För egentligen är inte livet med dess aktiviter speciellt stressiga och jag har pauser, eller ställtid för att hinna. Jag planerar för att jag inte ska hamna i sista sekund. Men den inre stressen är jobbig och finns med mig i varje tanke.

Jag tror ändå jag har det under kontroll, jag vet hur jag ska få det under kontroll och jag är medveten om det. Jag vill leva ett ostressigt liv. Jag anmälde mig till och med till en stresshanteringskurs på skolan för att få en djupare inblick i hur man kan hantera stress. Jag är glad för att jag går den, eftersom jag får prata av mig med de andra kursdeltagarna som är i samma situation som jag. Jag kan ändå känna att jag har kommit en bra bit på vägen för att hantera stress, men dem stegen tog jag i vintras.

Förändra, acceptera, motion, återhämtning och mindfulness är stresshanteringens grund.

Jag blev utmanad av Clara Färdiga Gå att göra ett inlägg om mina träningstights. För enligt henne verkar jag mest synas till i cykelkläder, men det är ju inte hela sanningen. Kanske online? Offline går jag i princip alltid i träningstights. Ni som känner mig i verkligheten vet nog.

Jag gillar inte osköna kläder, jag älskar sköna byxor. Träningstights passar in under den kategorin. I min garderob finns det ETT enda par vardagsbyxor som inte är träningstights, ett par svarta jeans. Det paret köpte jag i London i maj, sedan dess har jag kanske använt dem max tre gånger. Det här är faktiskt något jag tänker mycket på vissa dagar, för själv skulle jag alltid vilja gå i träningstights men alla gånger känns det inte accepterat av omgivningen. De flesta gångerna brukar jag ändå strunta i vad andra tycker och tänker, jag har på mig det jag känner för. Svårast är vid kalas och finare tillställningar.

// 2XU

Jag visste att jag hade en rik träningsgarderob, men jag har aldrig räknat antalet tights. Siffran är otroligt pinsam kan jag tycka nu efter att jag har räknat. Men det är många jag inte använder speciellt ofta, andra som är utslitna men som jag inte har slängt, vissa borde jag skänka bort, flera äldre är felköp, några har jag aldrig använt osv.

Jag har mina favoriter. Dem använder jag ofta och har flera par av, fast kanske i olika färger. Träningstightsen jag tränar i och blir svettig i använder jag inte till vardags. Dels för att det ska vara fräschare och dels för att vissa märken eller modeller är otroligt sköna, men inte alls praktiska att träna i.

Hur många träningstights har jag?

29 långa träningstights och 11 shorts, då har jag inte ens räknat tiotalet cykelbyxor jag har. Hur kan en garderob innehålla ETT par vardagsbyxor medan så många träningsbyxor? Jag tycker själv det är helt galet. Triathlonshorts, underställ, diverse överdragsbyxor och skidbyxor etc är andra typer av byxor som finns i min garderob också.

// I can I will

Vilka märken gillar jag?

Mina vardagsfavoriter är bland andra 2XU och aim’n. Det är två otroligt sköna märken och jag tycker dem är snygga också, stilrena eller med roliga färger och mönster. Dem kan jag inte ha när jag tränar.

När jag tränar väljer jag helst shorts för mina ben är så fruktansvärt långa att det är få byxor som passar mina ben (en anledning till att jag inte har fler vardagsbyxor). Jag har svårt att hitta tillräckligt långa byxor och är dem för korta hasar dem ner när man tex springer. När jag cyklar och kör spinning har jag alltid cykelbyxor, när jag simmar är det ju baddräkt som gäller och i gymmet spelar det sällan någon roll vilken typ. Men får jag välja väljer jag shorts även där.

// aim’n

Jag har testat väldigt många olika märken, både de mer kända som Nike, Adidas, Röhnisch, Casall, Peak Performance etc men också nykomlingar. När jag tränar är Craft och Newline mina absoluta favoriter. Om vintern när det är kallare ute fungerar inte shorts, utan då är det långa tights, gärna ett par lite tjockare som gäller. Craft är vinnande där.

// Casall

Vad kollar jag på när jag köper träningstights?

Först tänker jag på syftet. Är det till vardags jag ska ha dem går jag på bekvämlighet och snygghet. Gärna kanske en rolig färg eller mönster, men vissa är neutralt svarta. Ska jag träna i dem, ska dem vara perfekta. Därför brukar jag nästan alltid köra på säkra kort. Dem måste ha snöre i midjan och helst inte dragkedja vid vristen. En ficka och reflexer är två plus också. Ska jag använda dem på vintern behöver dem kanske vara fodrade, eller på sommaren då ska shortsen inte glida upp. Jag köper aldrig träningskläder från de vanliga klädaffärerna, eller okända märken. Prislappen kollar jag också på. Vissa märken är otroligt dyra och om det är ett par jag gärna vill ha, försöker jag fynda dem på rean. Passform, kvalitet och längd kommer också högt upp, det som passar mig kanske inte passar dig.

En period i mitt liv köpte jag massvis av träningssaker, det senaste året försöker jag verkligen tänka efter om jag verkligen behöver allt jag kanske vill ha. Jag är ju trots allt ganska utrustad.

// Newline

Jag var med i en intervju på Claras blogg för någon vecka sen också, läs den.