Coaching triathlon

Hälsa

Jag hade Jojje Borssén som coach

När jag bestämde mig för att anmäla mig till Ironman Kalmar och därmed rikta in mig på triathlon sommaren 2015, tänkte jag att jag hade kapaciteten för att klara av ett års träningsresa själv. Men helst av allt ville jag ha en coach som kunde ge mig mer kunskap gällande triathlon. En sport som var alldeles ny för min del. Jag visste hur man simmade, hur man cyklade och ungefär hur man sprang. Men inte på en och samma gång.

Jag hoppade på ett projekt som Jojje Borssén startade upp. Jag hade han som coach från september 2015 till februari 2016. Sen bytte han koncept på coachingen och gick ihop med Jonas Colting. Även att jag verkligen gillade Jojje och dessutom gillar Jonas träningsfilosofi var inte det nya konceptet något jag var ute efter.

Sedan bytte jag till triathleten Andreas Lindén

Jag kom i kontakt med triathleten Andreas Lindén, som arrangerade ett träningsläger i Borås samma helg som jag ändå hade vägarna förbi Borås. Jag ville vara med, jag ville skaffa mig mer kunskap från flera olika parter. Jag blev nyfiken på hans sätt att coacha. I flera dagar övervägde jag om jag skulle sluta med Jojje och byta till Andreas. Till slut bytte jag. Ett beslut som var otroligt svårt för stunden. Ett beslut jag aldrig har ångrat i efterhand.

När jag tog beslutet om att anmäla mig till Ironman den där sommaren har min träningsfilosofi ändrats en hel del, framförallt tankesättet, min kunskap och hur jag prioriterar i vardagen. Om första halvåret byggde på att komma in i träningsrutin, där det mentala spelade en stor roll. Dessutom var jag inne i den stressigaste perioden jag någonsin befunnit mig i och var skadad i mina fötter.

Det blev som en nystart vid den här tidpunkten förra året

På något sätt blev det en nystart när jag började med Andreas, även att jag hade byggt upp en ganska bra grund att stå på. Hans träningsscheman var varierade, roliga och peppande. Jag blev otroligt motiverad. Jag har aldrig varit så motiverad. Jag har aldrig tränat så fokuserat för ett mål.

Från att planera in träningsdagar i kalendern var jag tvungen att bromsa mig själv med att istället planera in vilodagarna. Jag förändrades helt, jag prioriterade annorlunda och jag älskade perioden från februari fram till tävlingen i augusti. Jag utvecklades och jag såg resultat. Allra mest förvånad var jag över hur snabbt jag sprang (för att vara jag) på Landsjön runt förra året. Eller hur både fysisk och psykisk stark jag kände mig.

Jag har drömt om Ironman Kalmar i flera år

Jag hade i många år sagt till mig själv att jag innan byter åldersgrupp vid 25 år, ska jag ha genomfört minst en Ironman Kalmar. Vilket jag lyckades med förra året. Men det blev inte riktigt vad jag och Andreas hade planerat för. Mitt första mål var att jag bara ville ta mig runt, men sen byggdes ett tidsmål upp eftersom jag utvecklades. Jag ville inte längre bara ta mig runt, jag ville göra det bra. Men i och med att jag skadades igen, fick jag ändra mitt fokus väl på tävlingsdagen. Jag gjorde den där dagen till en magisk upplevelse istället och nöjdheten var i att jag tog mig hela vägen till mål, trots bristningen i vaden. Något jag inte hade trott bara dagen före start, när jag fortfarande haltade.

Senare i augusti förändrades väldigt mycket i mitt liv på olika fronter, men framförallt åkte jag på en lång rehabilitering. Jag var dock helt säker på att jag 2017 skulle komma tillbaka till Kalmar och göra det jag egentligen skulle gjort redan förra året – gå i mål på elva timmar. Nu vet jag hur det är, jag vet vad som krävs och jag har väldigt mycket mer kunskap om träning idag än för bara något år sen.

2016 var helt fantastiskt

Hela förra träningsåret var fantastiskt och så som jag vill att mitt liv ska vara. Jag älskade livet. Jag ville vara en tränande person, det vill jag fortfarande. Året bjöd på över 550 träningstimmar och nästan 600 cykelmil runt om i Europa. Det är otroligt mycket mer än vad jag hade satt upp som mål för året. Dessutom otroligt häftiga uppleveser. Hela 2016 fram till september var upplevelsernas tid. Som jag älskade det. 2o16 var minst sagt ett aktivt år! Många bra beslut tog jag också.

Ett år med Andreas som coach

Just nu har jag haft Andreas som coach i nästan exakt ett år. Ett år som har gått otroligt snabbt. Jag kan inte riktigt fatta hur snabbt egentligen. Hur mycket jag har gjort. Hur mycket jag har utvecklats.

Idag är jag inte alls lika aktiv i vardagen, tycker jag själv. Jag vistas mycket sittandes inomhus, även om jag hade önskat mer natur och upplevelser. Men det är en period till, sen när våren kommer ska jag se till att det blir ändring på allt igen.

Gnistan och motivationen till prestation är inte riktigt lika stark

Jag köpte en triathloncykel förra våren för att köra sådär snabbt på Ironman, men jag blev inte alls kompis med den och körde på linjecykeln istället. I år har jag bestämt mig för att sälja den och lägga allt fokus på landsvägscykeln, redan från start. På det viset sänker jag stressen också. Jag vet vad jag ska prioritera, jag vet hur processen går till. Jag måste bara göra det jag ska göra, eller det Andreas säger till mig att göra. Förra året hade jag en högre coachingnivå, men nu har vi ändrat lite och anpassat det mer efter mig och min vardag. Något som känns bra för mig, även om det inte är nyhet längre. Ibland funderar jag på om jag blir så motiverad till massa saker för att det är okänd mark för mig – jag är nyfiken på att utforska!

Jag har tappat lite motivation, men jag håller på att bygga upp den. Något jag tror kan ha att göra med att det inte längre än första gången jag gör den här resan. Men jag vill det här och om det nu blir sista gången i Kalmar på ett tag vill jag prestera. Framförallt vill jag vara hel, utan några skador.

Det känns som jag inte riktigt är i samma form som förut

I tanken känns det som jag är i sämre form än tidigare, och det kanske jag är om jag jämför med formen jag var i i somras – före skadan. Men jag är mycket längre fram än var jag var vid samma tidpunkt för ett år sen. Vilket betyder att jag kan kämpa för att bli lika bra igen eller bättre. Även om jag just nu inte riktigt ser mig själv som en tränande person. Idag har jag dagar jag sitter helt stilla och bara jobbar eller pluggar. Eller tanken om att jag knappt har simmat på någon månad.

Men jag är lugn och jag är glad över att jag har Andreas som hjälper mig att planera för sommarens olika lopp. Kika gärna in på hans hemsida om du också är intresserad över att ha en coach.

Hjärtan till dig

Allmänt

Många glada hjärtekramar till dig, från mig!

Såhär på Alla hjärtans dag sänder jag några hjärtan till dig. Ta hand om dig, ge dig själv kärlek. Ta hand om de du tycker om, ge dem en extra tanke och håll hårt om dem. Gör det idag, gör det i morgon, gör det i helgen, gör alltid det.

En dag som den här dagen kan vara som en påminnelse om att inte glömma dem som du vill ha i ditt liv. Dem du gillar så mycket. Skicka en tanke, ett meddelande, blommor eller något helt annat. Glöm inte bort dem. Glöm inte bort dig själv.

Jag gjorde den här dagen till en sådan dag, en dag med extra omtanke. Jag skickade kort till hon jag älskar allra mest – syrran. Jag städade huset som en snäll gest till mamma, pappa och mig själv. Jag lyfte några vikter i gymmet, för att vara snäll mot kroppen. Mormor och morfar kom med rosor och choklad. Sen gick jag på fik i Gränna och åt en hjärtbakelse med kusinen och hennes söta barn. Just att fika på café är inte en del av min vardag. En tisdag i februari helt enkelt.

Har du inte gjort något för varken dig själv eller någon annan idag – gör det nu, gör det i morgon, gör det varje dag. Omtanke till alla kära hela året om.

Ta hand om dig!

Jag är spinningledare

Hälsa

Sportlovsmåndag och jag hade tänkt göra den här måndagen till en riktigt Happy Monday. Det var längesen jag hade en sådan. Trots att jag inte har speciellt mycket sportlov, förutom att simskolorna har lov, känns det ändå som ett äkta sportlov i tanken.

När jag somnade igår kände jag mig otroligt nöjd, för jag antog min egen utmaning från i fredags om att försöka vara ledig. Att stänga av. Jag stängde inte av allt, men jag gjorde bara sådant som var lugnande för mig, lite jobb och lite fix, inte så mycket plugg. Helgen blev därför riktigt lugn och bra. Ron i kroppen började infinna sig.

Något annat jag är nöjd över är att jag fick till en bra träningsvecka, utan någon större ansträngning. En timmas träning varje dag. Det fick räcka, trots att jag mycket väl kunde har rört på mig mer än det och då framförallt med hjälp av vardagsmotion. Men en sak i taget.

Jag är spinningledare i Örserum

Jag körde fyra spinningpass, det var flera månader sen jag satt på cykeln så mycket. Och två av passen var mina egna. För numera är jag spinningledare i min cykelklubb – Örserums IK.

Just spinningledare har jag funderat ett tag på att vilja bli, men istället ansökte jag om att bli tränare i gymmet på Friskis & Svettis. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där? Det var hård konkurrens och få platser vi slogs om. Jag är nöjd över att jag faktiskt tog mig igenom hela den processen och tillslut snubblade på mållinjen. Såhär några månader senare insåg jag att jag har en del kvar att öva på när det kommer till styrketräning. Men däremot har jag insett att på instruktörscykeln för spinningpass, där passar jag bra.

Jag har fortfarande väldigt lite erfarenhet av att sitta på just instruktörscykeln, däremot har jag spinnat mycket i mina dagar så ifrån det har jag en hel del erfarenhet. Sen kan jag säga att när man själv är deltagare kanske man inte tänker på vilken musik som används, hur passet är uppbyggt och hur instruktören instruerar. Inte i detalj. Det har inte jag gjort i alla fall. Men ju mer och mer som jag har blivit intresserad över att en dag ta över rollen som instruktör försöker jag analysera, utvärdera och komma fram till något bra. Men det är ett nytt tänk. Förutom när jag har en bassäng framför mig, då gjorde jag samma resa för flera år sen.

Fredagsfysen före fredagsmyset

Jag har kört mitt spinningpass på fredagskvällar i en månad kanske och det var för att det saknades en instruktör för att det passet skulle bli av. Från början skulle det ställas in, men min fina familj sa ”Men Clara, kan inte du köra?”. Bara sådär, utan att jag ens tänkt tanken. Den här gången blev jag pushad till att anta utmaningen. Jag tänkte efter i någon minut och sedan tänkte jag ”varför inte?”.

Det var verkligen utanför min zon, jag är absolut inte lika säker och trygg som när jag instruerar simning. Men jag vet hur jag vill att ett spinningpass ska se ut. Sen kanske mina spinningpass är ganska stor skillnad mot de vanliga spinningpassen. För jag spinnar för att bli en bättre cyklist.

Så från att ha varit inhoppare på fredagar, blev jag tillfrågad om jag även kunde vara det på gårdagens söndagspass. Och visst att jag börjar känna mig mer bekväm på mitt fredagspass, men att byta dag, som dessutom var tio minuter längre – bara tanken på det var läskigt.

En ordentlig utmaning för mig

Men jag är otroligt glad över att jag hoppade på tåget när det rullade iväg, för det här behöver jag. Jag växer och det är otroligt nyttigt för mig. Jag är sjukt nervös varje gång, men de verkar gilla det i alla fall. Jag tänker att det viktigaste är att de får träna, för ett pass är bättre än inget – trots att jag är ny på instruktörscykeln.

När det kommer till min egen träning drabbas inte den av att jag är instruktör, snarare tvärtom. För passet är inte det lättaste, jag är nervös, jag måste kunna prata samtidigt och spinningsalen är liten men varm – jag är uppe i några slag från maxpuls varje gång. Utan att jag tänker på det. Det enda jag tänker på är hur jag ska instruera. En timma flyger iväg och känns som en minut. En härlig känsla med tanke på att under den tiden har pulsen utmanats en hel del. Nöjd och glad är jag!

I dagsläget vet jag inte hur många mer pass det blir, men jag tar det lite som det kommer. För som sagt är jag bara inhoppare, en nöjd sådan. Jag har ett 60 min pass och ett 70 min pass färdiga. Det svåraste var helt klart att hitta rätt och passande musik.

Ge kroppen rörelse

Hälsa

Det ironiska i att jag i veckan har läst en bok om vad stillasittandet gör mot kroppen. Hur ohälsosamt det är. Hur man kan förlänga livslängden med flera år samt förbättra ens hälsa av att röra på sig. Men jag har lite för mycket på mitt bord just nu. Eller kanske inte absolut just nu men i februari och framförallt mars att jag sitter ner i stort sett hela dagarna. Jag tvingar in stunder jag måste resa på mig. För kroppen skriker efter rörelse, den mår inte bra av att sitta stilla.

Jag tänker att jag bara ska överleva till april så är allt lugnt igen, då kan jag fylla livet med allt det där jag älskar att göra och mår bra av. Tills dess ska jag bara överleva och göra det bästa av dagen. För nu finns det ändå inget jag längtar efter att göra som jag inte redan gör. I vår däremot kan jag cykla. Jag har varit otroligt sugen på våren och att få fånga cykellycka.

En längtan efter att träna

Det var längesen jag kände den längtan, för under vintern tappade jag fotfästet helt och ett tag kände jag inte för att träna överhuvudtaget. Det kan ha att göra med min sega förkylning i nästan en månad som nog orsakades av julgranen. Senast jag var så pass sjuk att jag inte kunde träna var efter Vasaspinningen förra mars vad jag kan minnas. Men nu tycker jag ändå jag är på rätt spår när det kommer till träningen.

Jag spinner för fullt att benen knappt orkar med, jag försöker komma ut på löprundor så länge det inte är allt för halt på vägarna, jag styrketränar – där hade jag mina triathlongrenar. Förutom simningen då, som verkligen har fått stryka med eftersom jag numera är i Jönköping ungefär två gånger i veckan, mot sju som var snittet förut.

Jag tänker att snart får jag in lite simning också, men det är inget att stressa med för det är grenen jag inte blir speciellt mycket sämre i av lite uppehåll. Mot våren kanske det blir lättare att få till simpassen i bassängen, men kanske också ute i sjön. Nedan foto är från en fredagsmorgon i höstas, när jag skulle simma framför kameran.

Jag pluggar och arbetar nu så kan jag cykla sen

Just längtan efter cyklingen gör att jag nu kan motivera mig till att jobba och plugga hela dagarna, jag intalar mig själv att det bara är några veckor på det här viset. 150% studier, minst 25% jobb och nästan lika mycket arbete med Team Rynkeby.

Men samtidigt förstår jag inte hur jag känner mig lite stressad eller hur jag ens kan vara så fokuserad på att bocka av uppgifter, för jag är i fas eller kanske till och med före. Inom en snar framtid har jag en vecka i fjällen och då vill jag vara så mycket ledig som det bara går.

I helgen skulle jag också kunna vara ledig, men vad gör man när man är ledig? Jag kan bara inte ta sovmorgon utan att väckarklockan ringer, att inte jobba av uppgifter när jag inte har något annat bättre för mig. När jag är ledig kan jag inte låta samvetet bli rastlöst. Just att stänga av är svårt. Jag tvingar mig till att inte jobba.

Veckans träningsutmaning

Jag gjorde en liten utmaning till mig själv den här veckan, att träna minst 1h varje dag. Jag tränar mina pass, jag sover mina timmar att jag är utvilad, jag äter min mat, jag återhämtar mig genom att kolla på Tv-serier och filmer. Övrig tid pluggar jag och jobbar.

Men trots att alla pusselbitar klaffar känner jag mig stressad och just plugg/jobbtiden har fyllt dagarna lite för många timmar mot vad min hjärna klarar av. Det känns som hjärnan är kokt, jag glömmer saker, jag vill ha full kontroll hela tiden och jag pressar mig själv till att fortsätta jobba. För det jag inte gör idag, måste jag göra i morgon eller nästa vecka.

Vad gör man när man är ledig?

Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra mer? Scrolla sociala medier gör jag också tillräckligt att jag är i fas. Det skulle väl vara att inte sitta stilla lika mycket kanske? Mer vardagsmotion.

Foto: Linnéa Palm

När jag blir stor…

Drömmar

”När jag blir stor ska jag bli simlärare och mattelärare”

… sa Clara för väldigt många år sedan. Simlärare blev jag, men drömmen om att bli mattelärare började suddas ut mot slutet av gymnasiet. Jag började istället upptäcka hur cool människokroppen var och jag fascinerades över hur den fungerar. Hälsan var viktig. Hälsan är viktig.

Från läkarstudier till sjuksköterskestudier

Jag trodde jag ville bli läkare, men jag hamnade på fel plats vid fel tidpunkt. Jag valde att bli simlärare på heltid för några år, för där trivdes jag så bra. Jag var beredd på att ha det som ett yrke, men i längden blev det inte tillräckligt utmanande för mig. Jag kände att jag nog skulle försöka mig på att studera till något ändå, eller egentligen ville jag inte studera överhuvudtaget. Jag älskar att jobba. Valet av utbildning var svårt. Jag ville inte flytta från Jönköping och det enda jag kunde tänka mig på hemmaplan var sjuksköterskeutbildningen. Något jag trodde var rätt för mig.

Men det var helt fel, eller jag vet ju inte till hundra procent eftersom jag inte har jobbat som det eller ens gett vården en chans. När jag började i höstas bestämde jag mig för att ge det en chans, så jag ställde in mig på att jag gillade det. Men redan efter någon vecka kändes allt helt fel och jag blev hur vilsen som helst. Den inre stressen ökade och hjärnan gick på högvarv i flera veckor för att försöka komma på en lösning. Nu hade det blivit fel två gånger, jag jämförde för mycket mot mitt jobb som simlärare som hade allt jag önskade mig. Jag blev rädd.

Jag visste att jag inte skulle fortsätta på sjuksköterskeprogrammet på Jönköping University mer än första eller eventuellt andra terminen. I början skulle det ändå vara roliga kurser om just människokroppen, men de kommande två åren ville jag inte. Jag såg ingen motivation till att jobba som en sjuksköterska heller, det jag skulle kunna tänkt mig var som någon form av speciallistsjuksköterska. Att inte gilla vägen dit är inte ett liv som jag vill leva. Jag måste ha en motivation och följa min vilja. Dessutom är jag inte ens säker på om jag skulle kunna tänka mig det, när jag väl kommit dit.

Jag bestämde mig ganska snabbt för att hoppa av men fullfölja första terminen

Sista ansökningsdagen för vårterminen passerades och jag ansökte till några fristående kurser som verkade intressanta. Sen bokade jag ett möte med både en och två studievägledare. Jag blev nog egentligen inte mycket klokare av det. Av en slump ramlade jag in på Högskolan Dalarnas hemsida och upptäckte att de hade lärarutbildningen på distans med start redan nu i vår. Det lät för bra för att vara sant.

Jag gjorde en sen ansökan till ämneslärarprogrammet med svenska som ingångsämne. Jag ville helst bli idrottslärare, men det fanns inte som ämne med start nu i vår. Jag tog kontakt med flera olika lärare och ytterligare en studievägledare. Jag läste på om läraryrket och så småningom insåg jag att det nog ändå är matematik jag ska välja som ingångsämne. Jag hade inte valt det för jag var för rädd för att det skulle vara för svårt, jag var rädd för ingenjörsmatten som alla blivande ingenjörer runt omkring mig läser. Sen tog jag steget och vågade. Jag ville ju inte svenska egentligen. Jag har alltid velat bli mattelärare, men det har känts för långt bort och inte helt självklart.

Campusdagar i Falun

Jag kom in och förra veckan var det några introduktionsdagar i Falun. Så efter skidhelgen i Sälen åkte vi mot Falun för att jag skulle kunna vara med på upprop och programstart i tre dagar. Jag fick träffa lärarna i de kommande kurserna, jag fick träffa kurskamrater och jag fick bekanta mig med den nya studiemetoden. Allt kändes bra. När jag hade svepts in i allt nytt körde jag hemåt i onsdags, efter nästan en vecka i Dalarna.

I torsdags skrev jag den sista tentan på första terminen på Jönköping University, som nog fick avsluta mina studier där. Från den här veckan läser jag endast på distans till ämneslärare för gymnasiet med inriktning matematik. Jag ska testa, ge det en chans och ta en termin åt gången. Jag lever lite väl mycket i nuet att tänka flera år framåt känns både fel och läskigt. Jag vill helst arbeta med projekt som har ett slut inom en snar framtid och sen startar om. Det är det som varit så läskigt med utbildningar, för de pågår oftast över flera år.

Som min vilja ser ut just nu vill jag även ha biologi och idrott som mina ämnen, men det får framtiden avgöra.

Nu kan jag studera till lärare, som jag faktiskt känner att jag vill bli, hemifrån. Jag behöver inte flytta iväg och jag kan vara flexibel. Det har redan gått en halv vecka, men jag är fortfarande ovan vid tanken om att jag inte behöver anpassa mig till något eller ta mig någonstans för att uträtta mina studier. Men det gäller att lägga upp en veckoplanering så man inte pluggar för lite, eller för den delen för mycket. Disciplin och studieteknik men med en hel del flexibilitet.

Just nu känns allt fantastiskt och helt rätt!

Skidåkning i Sälen

Livet i Sälen

Skidåkning i Kläppen i -17°C

Förra helgen tog jag och min vän Elin bilen till Transtrand för en längdskidhelg tillsammans. Det var ett arrangerat skidläger som vi deltog i. Vi bodde i en fjällgård i Transtrand med helpension – mysigt och bekvämt. På vägen upp under fredagen stannade vi i Kläppen för att äntligen få röra på oss och testa skidorna. Solen lös hela dagen, men så fort den gick ner blev det riktigt kallt. När vi hade fått åka någon mil för första gången sedan Åre förra året och innan dess Öppet spår 2015 åkte vi till fjällgården för en lugn kväll.

Kalven runt och till Högfjället i pudersnö

Lördagen var lite varmare än fredagens sjutton minusgrader. I alla fall för oss som befann sig i Sälen-fjällen och inte nere i byn, som fortfarande hade många minusgrader. Vi åkte till Östra Tandådalen för ett varv runt Kalven. Spåren och naturen var magiska. Jag kan inte påstå att jag åker längdskidor ofta, eller att jag har någon vidare teknik att jag efter någon mil blev rejält trött. Också med tanke på fredagens pass. Jag tog någon timma i värmestugan för att värma mig och fylla på med energi. Under lunchen snöade det, när vi var redo för mer skidåkning var det pudersnö överallt. Det var så vackert.

Nu tog vi en liten kortare runda till Högfjället. Just Högfjällets spår var riktigt bra och roliga. De bjöd på varierad terräng med både stakträning och utförsträning. Nedför som är min absoluta svaghet. Vi styrde därför mot Högfjället på söndagen också. Förmiddagen var alldeles fantastisk. Endast några minusgrader, strålande solsken och perfekta spår. Det enda lilla problemet var att jag hade fått en blånagel under lördagen som värkte, kanske av min nya skidutrustning som jag köpte lite spontant i höstas. Nu tog jag de gamla pjäxorna som inte alls är lika bra, för att få mer utrymme för min omplåstrade och ömmande tå. Det gick förvånansvärt bra, för först trodde jag inte det skulle gå ens någon kilometer. Men det visade sig bli det bästa passet, dock började jag få skoskav på samma fot istället trots förebyggande skavsårstejp.

Skidåkning på Lugnet

Efter den mest fantastiska skiddagen på länge hoppade vi in i bilen och åkte till Falun. I Falun bodde vi på en fint litet B&B som hade allt man kunde tänka sig. För på måndagsförmiddagen ville vi åka skidor på Lugnet. Det var bara att i helgen som kommer nu är det Världscupen där så de förberedde och preparerade endast Världscupsbanan. Jag kan långt ifrån kalla mig elit, att den var lite väl tuff för min del. Dessutom hade jag ont i tån och skoskav. Men jag njöt ändå.

Skidhelgen med en av mina bästa vänner var slut. Vi hade några fantastiska dagar tillsammans och i skidspåret. Jag längtar tillbaka. Mest stolt och nöjd är jag över att jag inte trillade en enda gång, vilket jag annars alltid brukar göra. Jag klarade alla nedförsbackar som jag är otroligt rädd för och jag utmanade mig själv. Självförtroende stärktes rejält. Jag kände mig mycket säkrare och stabilare. Det behövde jag få känna. Men än finns det mycket kvar att lära. Strax över 6 mil fick jag ihop under de fyra dagarna. Jag får se om det blir någon mer snöträning inför Öppet spår om några veckor eller om jag får ge mig ut på rullskidorna som inte är använda speciellt mycket.

World Cup Ulricehamn

Allmänt

I julklapp fick jag biljetter till att se World Cup Ulricehamn som genomfördes nu i helgen. Något jag hade önskat mig för jag ville så gärna dit och kolla, eftersom jag aldrig har kollat på ett skidlopp live. Nu när det nästan var på hemmaplan också kunde jag bara inte missa det. Jag tog med pappa och farbror, så åkte vi till Ulricehamn i morse.

Det var en tidig morgon, med ganska många timmars väntande innan tävlingsstart 11.30. Jag frös om fötterna, men försökte hålla mig varm genom att hoppa runt i halkan i väntan på start. Först ut var damernas stafett med Ingmarsdotter, Henriksson, Kalla och Falk. Trea kom de. Wow säger jag bara.

Strax efteråt körde herrarna stafett – Richardsson, Olsson, Hellner och Halfvarsson. Efter ett spännande lopp, med något ryck och en spurtuppgörelse kom de tvåa. De två första åkarna körde klassiskt och de två sista fristil. Jag tyckte de svenska andralagen var otroligt duktiga också.

Vilken otroligt häftig stämning det var i Lassalyckan i Ulricehamn. Sextio tusen besökare i dagarna två, fina pallplatser för svenskarna och många kända skidåkare. Kungen gjorde ett besök också. Att se Världscupen på tv är en sak, vilket jag gjorde igår. Att uppleva allt det där jag och alla andra som var där fick uppleva idag det är otroligt coolt. Vilken upplevelse. Vilket arrangemang. Vilken julklapp. Vilken söndag. Häftigt!

2016 – en årsberättelse

Allmänt

För ett år sedan blickade jag tillbaka på 2015 och sa då att det året gick till historien som mitt livs bästa år, efter ett skitår dessförinnan. 2016 har varit ännu bättre, det bästa någonsin och jag har älskat det. Vackert, glatt och upplevelserikt. Precis som jag vill ha det. Jag är både nöjd och stolt. Nästan att jag blir tårögd av att minnas allt igen. Fantastiskt var det!

Jag tror skarpt på inställning till livet, för egentligen har jag inte gjort speciellt mycket av sådant som man kan drömma att livet ska innehålla eller långt ifrån alla planer som kommit till mig. Jag har mestadels varit hemmavid, men ändå har jag fått till de där guldstänken. Jag har maxat vardagen och byggt upp en grund att jobba vidare på. Jag har aldrig tidigare tänkt att jag älskar livet så många gånger som jag gjorde förra året. Året innehöll många drömmiga dagar som jag aldrig kommer glömma. Mycket träning, cykling, Borås, vänskap, livsomställningar och frikort i vården efter diverse lungbesvär och muskelbristningar.

Jag tror man behöver avsluta något för att kunna gå vidare. Bearbetning helt enkelt. Det här gjorde jag 2016 ♥

Januari 2016

Jag började året lugnt med att drömma om hur jag ville att mitt kommande år skulle bli. Under december hade jag börjat ta tag i stresshanteringen och just stresshantering var ett ledande ord hela 2016. Jag gjorde allt för att inte ramla tillbaka i botten igen, jag prioriterade om i livet och träning fick en betydande roll. Jag var på Isabergstoppen i dimman och åkte skidor med pappa. Sen avslutade jag med en träningshelg i Borås tillsammans med min coach och Team Rynkeby.

Februari 2016

Träningshelgen i Borås följdes direkt av en fantastisk simvecka på Playitas med Coach Ludde. Äntligen kunde jag börja löpträna igen efter en höst med smärta i fötterna. Början av februari blev en reseperiod, efter att jag hade landat hemma från Fuerteventura i några dagar åkte jag och pappa till Åre i en vecka.

Det var i februari jag bytte coach från Jojje Borssén till Andreas Lindén och verkligen fick fart på träningen. Jag blev en tränande människa som var tvungen att lägga in vilodagar istället för att planera in träningspass i vardagen.

Mars 2016

Träningen överraskade mig och prioriteringar blev självklara. Att vara mer offline än online var den mest effektiva stresshanteringen. Därför slutade jag blogga kontinuerligt och jag gick ur bloggfamiljen Bloggar om Hälsa. Jag var lite besviken över att jag efter tre år inte hade en startplats i Vasaloppsveckan, istället åkte jag till Borås och var med på Sveriges största Vasaspinning. Jag spinnade i över fyra timmar vilket var det längsta jag suttit på en spinningcykel. Sen åkte jag till vännerna i Göteborg och blev sjuk i en vecka.

Mitt i tillfriskningen kom jag på att jag skulle köra en påskutmaning när jag var helt frisk. Jag gick minst fem kilometer varje dag och skippade sötsaker i nästan två veckor. Den 18 mars blev det en tidig cykelpremiär på racern. Några dagar senare hade jag en fantastisk söndag med cykling i minusgrader tidigt på morgonen och bricklöpning för att på förmiddagen befinna mig i Borås och en heldag där med teamet. Påsken firades med Team Rynkeby på A6 och första klungcyklingen, även den här dagen i Borås.

April 2016

I början av april hoppade jag upp på spinningcykeln och trampade Spin of Hope i 6h. Den 24 april sprang jag Landsjön Runt i snövädret och det var det snabbaste jag någonsin sprungit – överraskande och härligt.

Maj 2016

EuroMTB gick på Huskvarnaberget och jag var funktionär. Sen åkte jag på träningsläger nummer ett med Team Rynkeby på Isaberg. Jag sprang Göteborgsvarvet. Avslutningsvis åkte kusinskaran på tjejresa till London och mina lungor tog ordentligt med stryk, utan att bli helt friska på flera månader efteråt.

Juni 2016

Att kombinera resor var tydligen grejen förra året, för direkt från London åkte jag till vännerna i Göteborg och försökte ta mig igenom Blodomloppet i Slottsskogen med något likt en lunginflammation, nu när jag ser tillbaka på det. Träningsläger nummer två med Team Rynkeby dagarna efter, fortfarande med lungproblem.

Sen blev jag avhängd på Tjejvättern, orsakade att pappa väggade på Halvvättern och en egen väggning på Vätternrundan i ett försök att klara 10 timmar. Dagen efter försökte jag mig på en triathlondag i Axamo, men benen var inte speciellt pigga. När riktiga sommarlovet var här och utesimskolorna hade börjat gjorde jag några äventyr med Elin, både en triathlondag och en vandringsdag på Store Mossen. Midsommar firades i Öresrum.

Juli 2016

I juli gjorde jag dagarna till upplevelser, en helg simmade jag JOW, cyklade med Team Rynkeby och vandrade med Linnéa. Och paddlade i Sommen. Sen cyklade jag från Gränna till Paris. Familjesemestern roadtripades spontant till Köpenhamn.

Augusti 2016

Två dagsetapper på cykeln mellan Göteborg och Linköping med Ride of Hope. Sen blev jag skadad i vaden vilket inte såg speciellt ljust ut och Ironman närmade sig snabbt. Men jag tog mig i mål i Kalmar och med en muskelbristning i vaden. Ett år av träning i förberedelse för mitt stora mål. Det blev inte alls sådär snabbt som jag hade tränat för och rehabiliteringen efteråt tog flera långa månader. Men det blev årets mest fantastiska dag. Nöjd är jag.

När högsommarvärmen slog till som mest haltade jag runt på Liseberg och åkte allt med vännerna. Hösten kom och jag slutade som heltids-simlärare och blev sjuksköterskestudent på Jönköping University.

September 2016

Jag råkade ansöka om att få vara med ytterligare ett år i Team Rynkeby Jönköping mitt i all tomhet, när det kändes som jag skulle förlora allt som var jag. Mitten av september simmade jag och pappa årets sista pass i Vättern, efter ganska många open water-simningar under sommaren. Jag insåg också att korta cykelpass på racern var otroligt underskattat, cykling behöver inte ta tid! Rädslan utmanade jag i att vara med i La Lepre Stancas klubbmästerskap en solig lördag, som fick bli årets sista cykeltur.

Oktober 2016

Jag valde att åka till Stockholm för att bekanta mig med Sveriges Team Rynkeby-kaptener och en sväng till Helsingborg för att träffa de andra PR-ansvariga. Jag gick en kurs i stresshantering och insåg att kunskap är fantastiskt. Jag hamnade i en jobbig period med långa dagar, massvis av rehab, inre stress, press och dessutom tankar om framtiden.

November 2016

Jag ville inte stanna kvar i den perioden att novembers fokus fick bli kroppen. Att hitta en fysisk och psykisk hälsa utifrån mina förutsättningar. Jag fick snurr på den tanken och genast uppskattade jag livet igen, jag insåg att så som livet var nu vill jag att det alltid ska vara. Flexibiliteten, balansen och blandningen. Jag var glad igen. Snön kom rekordtidigt, men varade inte länge.

December 2016

Min favoritmånad. Jag gick in i ett Christmas-mode från 1 december som varade tills nyss faktiskt. Lugn, medvetenhet, mys och umgänge. Skogspromenader, Julkalendern, julfilmer, Lucia, julpynt och en julförkylning som har varat i evigheter. Dessutom testade jag på positiv coachning. En alldeles fantastisk julhelg och födelsedag, följt av ett mysigt nyårsfirande som startade med stormvindar på Dumme Mosse.
Åh vilket jullov, allt man kan önska!

It’s january

Drömmar

Tänk att det är januari 2017 nu. Men datum är bara siffror efter varandra eller? Jag vet faktiskt inte. Eftersom jag gillar siffror blir det att datum automatiskt fastnar hos mig. Kontrollen för ordning och reda spelar också en stor del av vad det är för datum. För i min hjärna känns det mest optimalt för nystarter eller omstarter på måndagar, månadsskift eller årsskift om man känner för förändring.

December blev en fin månad, väldigt kravlös men innehållsrik så som jag ville ha det. Egentligen gjorde jag inte speciellt mycket sett i min kalender. Men det jag gjorde betydde mycket för mig, för min hälsa och för mitt välbefinnande. Speciellt i en riktning att hantera stress. Jag älskar livet som det är just nu och som det har varit de senaste månaderna, eller hela 2016 faktiskt.

Jag gillar livet och balansen just nu

Jag gillar inte nyårslöften och kommer inte ha något heller. Jag har redan skrivit om mina mål för 2017. Något mer än så planerar jag inte för idag. Jag har insett hur skönt det är att ta varje dag som den kommer och göra den riktigt bra utefter de förutsättningar som finns just då. På så sätt kan alla dagar bli helt fantastiska, utan förväntningar som går i kras eller en längtan efter något annat. Jag älskar balansen.

Sara på Träningsglädje skrev några riktigt bra tips inför det nya året. Ett tips var att gå in i varje månad med en ny intention. Det tyckte jag var himla bra. Det är så jag lever lite för också, just för att jag ska gilla alla månader om året och värdesätta det jag behöver eller vill göra just den tidpunkten på året. Jag brukar vid varje månadsskift avsluta månaden som varit och sen tänka några tankar om den kommande. Som en process till uppföljning och vägvisning på en och samma gång.

Januari ska bli otroligt bra också

Men nu väljer jag att ta med mig lugnet från december in i januari, försöka få till den här månaden lika bra och glädjas av varje stund jag får uppleva. Jag vill fortsätta ha en aktiv livsstil, vara ute så mycket jag bara kan och ibland ta det väldigt lugnt utan några som helst krav – varken från någon annan eller från mig själv.

Jag vet att januari kommer betyda förändring i mitt liv, igen. Jag ska genomgå den så smidigt som möjligt, hoppas jag. Dessutom vill jag få in skidåkning och förberedelse inför Vasaloppet. Om det så är rullskidor, skidspecifik styrketräning, skidläger och pepp i form av att se eliten köra Världscup i Ulricehamn. Dessutom ska jag fortsätta göra varje dag unik och ha en guldkant på alla dagar på olika sätt. Jag vill fortsätta uppleva saker, umgås med vänner och dessutom släkten som fortfarande har en del kalas av fira av innan månaden är slut.

Årets bästa månad, december, är slut. Årets tråkigaste månad, januari, är här. Men allt blir vad man gör det till, eller hur? Så nu gör vi januari sjukt bra!

Nyårsafton 2016

Allmänt

Hoppas du hade en fin nyårsafton och ett gott slut på i mitt tycke väldigt vackert år. Min nyårsafton 2016 inleddes med en blåsig vandring på Dumme Mosse tillsammans med en vän. Vi gick runt på mossen, mötte en hel drös med folk som hade tänkt samma tanke som vi, vi pratade, vi fikade och vi hade det allmänt bra. En riktigt fin sista lördag i 2016.

När vi inte hade långt kvar och vi hade vandrat runt i några timmar gick spången under mig sönder, likt en överraskning och mitt ben blev myrigt upp till knäna. Allt gick bra och extra mycket skratt medförde det. Vad underbart det var att vara ute i naturen.

Sen åkte jag hem och fräschade upp mig för att åka iväg på nyårsmiddag i Örserum likt de senaste nyårsaftons. Sallad med getost och hallon, lammstek och avslutningsvis pannacotta. Vi spelade sällskapsspel rakt in i det nya året. Vilken underbar dag och kväll!

När jag gick ut i den friska luften vid tolvslaget för att kolla på något vackert ljusspel på landsbygden slog tanken mig att ett år går snabbt. Det var ju nyss jag stod exakt där jag stod. Men samtidigt hinner man med otroligt mycket på 366 dagar eller 8784 timmar. Så ofantligt mycket får plats, förändras och skapas. Ta vara på livet, var glad och njut.

Tack 2016!