Sedan i höstas när jag läste boken Economista har jag verkligen tänkt till varje gång jag handlar. Speciellt när det gäller kläder och skor. Det är riktigt sällan jag handlar vardagskläder, det var det tidigare också men numera när jag ska köpa ett plagg ska det vara absolut Clara, det ska vara bekvämt, helst vara så gott som äkta som möjligt (bra kvalitet) och inte kosta allt för mycket, eller rättare sagt det ska vara värt pengarna. När det kommer till skor gäller samma sak, det är viktigt för mig att det inte blir ett spontanköp eftersom det har jag gjort alldeles för många i mina dagar och många gånger har det blivit helt fel. Träningskläder och träningsskor är det lite svårare med att hålla igen, men jag försöker även där att tänka igenom mina köp, tänka efter om jag verkligen behöver det och har användning för det så att jag inte bara köper något för att det är en nyhet eller för andra har det (och så det inte blir liggandes i garderoben).

Jag har fått ett helt annat tänkt sedan boken blev utläst och jag håller mer i mina pengar. Något jag är riktigt nöjd med, för hur många gånger har det man köpt varit något som man sedan inte använder. Flera tusen gånger för min del i alla fall. Antingen är plagget/skorna för små/stora, obekväma, fula/fina, inte min stil och några gånger har jag trott att jag velat ha något bara för det är ”inne”. Men de flesta av gångerna fungerar inte det på mig, alla har inte samma kroppar och olika saker passar olika. Nu vet jag hur min stil är och jag tänker igenom ett klädköp eller skoköp mycket mer, för att det ska bli rätt och för att det ska vara något jag verkligen använder. Kvalitet/genomtanke går före kvantitet numera. Och varför ska man testa på något som inte alls är sin egen stil? Hitta dig själv och strunta i andra folk, eller reklam.

Erbjudande är en svår fälla för mig. Det är rea osv vilket betyder att jag köper det eftersom jag tror jag har användning för det, eller bara för att det var ett bra pris, i självaste verket hade jag redan hur många sådana av samma sort hemma i garderoben. I och med detta har jag också försökt att hålla i mina pengar eftersom jag har nästan allt det jag behöver (kanske skulle behöva någon mer vardagströja, men jag går ju nästan alltid annars i träningskläder så varför behvös det, dessutom är det så svårt att hitta någon jag är nöjd med) jag har intalat mig själv att jag inte behöver de där skorna eller den där tröjan. Det har gått riktigt bra den här våren, men det underlättar riktigt mycket om man inte ens utsätter sig för att gå in i den affären man vanligtvis alltid brukar hitta massor av saker, för min del Intersport.

Ska jag vara ärlig är nog det enda jag köpt 2014 min nya jacka, en jacka som var lite dyrare men av bra kvalitet. Köpet var igenomtänkt eftersom jag verkligen behövde en jacka och förhoppningsvis kommer jag kunna ha den i flera år framåt, går också att använda i alla väder. Jag höll däremot på att falla för ett par nya löparskor förra veckan (som vissa vet är jag lite tokig i just det och har en del hemma), jag behöver verkligen inte ett par nya, dock är det enda jag går i just löparskor, träning som till vardags. Den här gången var det ett erbjudande, skorna var nedsatta några hundralappar samtidigt som det var en nyhet och precis den modellen jag älskar, dessutom hur coola som helst. Men eftersom det var två par som jag ville ha, kunde jag inte bestämma mig, samt att någon röst inom mig sa ”du behöver inga fler löparskor!” så då gick jag därifrån utan.

Idag handlar det mycket om att ta vara på livet, göra de saker som känns rätt och trivs du inte i ditt Jag så krävs det bara en förändring till något bättre. Nu säger jag inte att alla kan göra det och det finns dem som har det mycket värre än mig, som om ett sådant här beslut bara skulle vara en prick. Men jag känner att jag har tagit rätt beslut och jag känner att det var bättre att göra det nu, alltså nu i första terminen och i början, för annars hade allt blivit ännu mer komplicerat. Att flytta hit var en stor process, att flytta tillbaka är en nästan lika stor process.

Att ta ett beslut från första början är svårt och man har inte en aning om man gjort rätt. Den här gången var det inte min tur, jag tog fel beslut med att flytta hit till Riga. Jag hade kanske kunnat tänkt igenom det ännu mer från första början och insett att det inte var något för mig, därmed sluppit allt krångel. Men som sagt man vet inte innan och nu har jag i alla fall testat på det. Jag har fått en väldigt bra inblick, men framförallt så mycket erfarenhet. Även fast det här inte var rätt har jag lärt mig något så grymt mycket och jag har insett hur fantastiskt bra land Sverige är. Jag var dum nog att inte inse hur det kunde bli, jag skulle lyssnat mer på åsikter innan jag ansökte. Men samtidigt var det ingen som sa något om det heller. Det är nu i efterhand när jag berättat om det och nästan alla jag stött på sagt ”Hur kan man bo i Lettland?, är det verkligen så bra där?”, eller var jag tillräckligt blind att jag inte såg varningssignalerna i höstas? Då stöttade alla mig och tyckte det bara var coolt, den responsen jag fått från vissa känns tråkigt att behöva bryta. I själva verket var det nog nackdelarna de höll för sig själva. Jag önskar att jag hade lyssnat mer och verkligen tänkt igenom. Men jag var dum och lite för målinriktad. Jag såg bara att jag skulle bli läkare, men inte hur det skulle vara på vägen, allt jag var tvungen att ge upp. Jag trodde helt enkelt att jag kunde fortsätta med mitt Sverige-liv i Riga, men det kan man inte. Lettland och Sverige är två helt skilda länder, på helt olika nivåer. Som jag skrivit tidigare ser man en stad/land på olika sätt beroende på om är boende eller turist. Riga är en fin stad, om man åker hit som turist. Att lära sig kulturen, komma in i samhället och allt annat är lite för mycket. Jag kan det inte i alla fall.

Jag tar med mig det här som erfarenheter. Jag ångrar inte att jag gav det en chans, för vem vet då hade jag kanske haft samma relation som jag hade till Sverige för ett år sedan. ”Att gräset är grönare på andra sidan”-tänk. Hade jag inte valt att åka hit hade jag heller inte kommit till Oxford… Allt hänger ihop och med detta har jag förstått hur bra land Sverige är (ni som inte orkar med Sverige längre, tänkt till en eller två gånger extra!). Jag har också insett hur riktigt bra jag hade det förra året och numera njuter jag varje dag jag är hemma i Gränna.

Som min syster sa när jag berättade ”Men Nej! Nu kommer jag inte ha en sådan cool syster längre!” och det får jag leva med, för i mina ögon är jag cool över att jag testade på, insåg att det var fel och vågade ta beslutet jag tagit. Likaså andra som har varit lyriska av att höra hur det är, nu vet ni och jag kan inte bo kvar här för att jag får en sådan respons från det ”Wow, bor du i Riga”, ”Wow, pluggar du till läkare utomlands” jag är inte den personen som gillar att stå i rampljuset, jag är mer egen och numera kommer jag gå tillbaka till att vara ”normal”, vad det nu är? För tillfället tror jag dock det kommer vara svårt när dem jag känner blir examinerade läkare, men samtidigt vet jag hur vägen dit har varit och det är inte så jag vill leva. Lite avundsjuka spelar in i det hela tror jag, men det är inte så jag vill ha det, för jag vill bygga mitt liv på välmående och glädje.

I och med att jag flyttar tillbaka till Sverige vet jag inte alls hur det kommer bli där, det kanske inte alls är säkert att om tids nog att det blir bättre där, ”Gräset är inte grönare på andra sidan”-tänket kanske infinner sig igen. Men jag har svårt att tro det för då kan jag i alla fall ändra vardagen och i Sverige är jag en i samhället, jag är en invånare och jag kan faktiskt fylla mitt liv med de saker jag vill göra utan begränsningar. Jag är nöjd med mitt beslut och att bo i hemlandet gör allt mindre krångligt. Hur det kommer bli i framtiden är än lite oklart, jag har försökt att tänka ut vad jag vill bli och jag har sökt in till universiteten till hösten. Vad det blir sedan återstår att se, men tills dess kommer jag försöka leva i nuet. Jag ska fixa allt med vad det här beslutet inneburit, jag ska fixa alla proven som är kvar och jag ska upptäcka Riga lite mer. Under sommaren kommer jag njuta för var dag och ta vara på dem samt göra det jag känner för. Jag kommer stanna upp för att se hur bra livet är. 

Jag hoppas jag tagit rätt beslut och har ni andra åsikter än sådana som stöttar mitt beslut får ni gärna hålla dem för er själva. Jag tror på mig och jag kan alltid gå tillbaka till tryggheten om jag så vill. Jag vågade kliva utanför min comfort zone, men den här gången ville jag inte stanna kvar där. Och om jag någonsin kommer testa på att bo utomlands igen kommer det dröja ett tag tills dess, jag kommer inte byta ner mig mot Sverige och det kommer bara vara under en kortare period. Tack alla ni som stöttat mig under terminen!

Jag tror jag behövde komma iväg för att inse hur kär man kan bli i Sverige

För ett tag sedan tog jag ett lite större beslut. Vissa av er vet det redan, andra kanske har listat ut det och för en del är det nytt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det så att det tolkas på rätt sätt, men jag ska försöka. Jag har bestämt mig för att flytta tillbaka till Sverige. Och då inte om sex år som var planen från början utan redan den 26 juni i år. Det betyder att jag inte längre kommer gå kvar på Riga Stradins University här i Lettland och därmed avsluta mina läkarstudier.

Varför? Jo för att jag inte trivs speciellt bra här i Lettland, jag trivs bra i min egen lägenhet men inte i landet i sig. Det går bara inte. Jag kan inte leva på det här viset och inte kunna göra de saker som jag älskar (familjen, jobba, träna, språket, vännerna etc), som jag kan göra i Sverige. Jag kan inte leva på att det enda jag får ut av det här är en läkarexamen om sex år, men längs vägen må dåligt och ge upp mina intressen. Jag slutar inte för att självaste utbildningen är för jobbig, eller att den är fel för mig vilket gjorde beslutet ännu svårare att ta. För vill jag bli läkare är det här chansen, i Sverige är chansen inte alls lika hög och i sådana fall mycket arbete dit. Men under dessa veckor har jag börjat tvivla på om det verkligen är läkare jag vill bli, eller snarare under dessa förhållanden. Är det på det viset det är idag, alltså här i Riga så är det inte värt det. Men ändå ser jag mig själv som läkare vissa andra dagar. Så svårt att förklara.

Jag har aldrig riktigt haft känslan att det här är rätt, redan första veckan beskrev jag en underlig känsla. Men jag gav det ändå en chans och jag försökte, för jag ville så gärna att det skulle fungera. Jag trodde jag hade klurat ut ett sätt, men när jag åkte till fjällen då kom allt tillbaka. Allt det jag hade trängt undan och trott att jag klarat mig utan, jag insåg redan då att jag kan inte bo i Riga. Jag måste få komma tillbaka till Sverige. Veckorna efter att jag var på plats i Riga igen var jobbiga, riktigt jobbiga och då pratar jag mentalt. Jag ville redan när jag blev avsläppt på Arlanda bara på något sätt ge upp. Men jag höll det för mig själv, jag bearbetade mina tankar dag ut och dag in. Jag hade kommit fram till en plan om att det var i Sverige jag måste bo, men ville inte riktigt ge ut den eftersom jag hoppades på att jag skulle ändra mig. Också var det svårt att prata med nära och kära på avstånd om ett sådant här beslut, för känslornas skull. Eftersom jag redan hade alla inplanerade resor till Sverige bokade under terminen, samt att min syster Julia med vänner hade bokat en resa till mig i juni och för att göra det lite mindre krångligt tog jag mig i kragen och beslutade mig för att genomföra den första terminen. Jag visste också att så fort jag klarat av fram till påsk så var det inte mycket mer som krävdes av mig efteråt, eftersom många kurser slutade innan. Det var kämpigt, riktigt kämpigt mentalt under de mellanveckorna. Men när jag kom hem över påsklovet lättade allt, jag kunde prata ut och bolla min tankegång med familjen. Nu när jag vet säkert hur det kommer bli är det lättare att hitta glädjen i dagarna, jag har ett slut och jag måste bara klara det fram tills dess.

Jag har alltid försökt att leva i nuet och inte längta för mycket framåt, inte vara spänd över vad som kommer hända sen eller kämpa sig igenom något för att tänka sen kommer allt bli bra (då kommer livet snart ta slut). Men så kan jag inte leva här. Jag bara känner att jag kan inte kasta bort de här sex åren, för att jag ska bli läkare (som jag inte ens är hundra säker på om det är vad jag vill bli). Fortsättning följer…

Testa en dag då du bara gör det du känner för, något som i vanliga fall inte brukar finnas med i din kalender. Ta det lugnt, stryk vissa tankar och bara var där. Fullfölj den där tanken du fick för en minut för någon dag sedan. Bara lev, bara njut. Det kommer resultera i en alldeles underbar dag. En dag som jag hade idag.

Jag klev upp tidigt, så tidigt att jag kunde följa med på pappas jobb under förmiddagen. Han har inte ett vanligt kontorsjobb utan ett lastbilsjobb där han hämtar mjölken från bönderna och kör den till mejeriet så alla vi kan dricka den, eller kanske ha den på gröten etc. Så idag har jag åkt lastbil. Idag har jag åkt färjan mellan Gränna och Visingsö. Idag har jag besökt 14 bondgårdar, för att hämta alla kossornas mjölk. Jag har fått se kossor, kalvar, hur en robotgård fungera, jag har fått se landet runt omkring där jag bor från ett annat håll, jag har fått se hur man ”klipper klorna” på kossorna och mycket mer. Senast jag var med kommer jag knappt ihåg, det måste vara hur många år som helst. Senast jag var på Visingsö är också snart två år sen. Och även att dagens lass gick i hemtrakten var det mycket spännande att följa med just där, eftersom jag känner igen mig på många ställen, men samtidigt fick jag se ställen jag aldrig varit på förut. Faktiskt aldrig tänkt på tidigare.

Efter att jag följt med från 6.30-12.30 var det dags för lunch. Dagen till ära skulle det bli spagetti med köttfärssås i Tenhult, hemma hos min kusin med familj. God mat, härligt umgänge och prat. Så en riktigt mysig eftermiddag också.

Veckans absolut bästa beslut var att jag kom på att jag ville följa med till bondgårdarna (en väldigt spontan tanke som jag kom på i helgen och genomförde). Jag har fått se massor, jag har fått lära mig massor, men framförallt har jag haft en underbar dag. En fantastiskt rolig äventyrsdag, kan man kalla den här skärtorsdagen!

Jag hade önskat att jag hade fått krama om dig en sista gång innan du sa farväl. Du var mitt finfina marsvin som alltid pratade med en. Jag fick dig i födelsedagspresent 2009. Du har varit inblandad i fina historier och minnen. Men eftersom hon har varit dålig de senaste dagarna och inte ätit (när marsvin visar tecken på sjukdom är de riktigt sjuka), så var det nog det bästa för henne. Marsvin blir inte så gamla 5-6 år, men jag hade hoppats på att du skulle bli lite äldre än 4,5. Du kommer alltid vara min älskade Doris!