Jönköping open water

Racereport

Under förra veckan hann jag med tre olika open water-lopp, bland annat Jönköping open water. Det gick av stapeln söndagen den 29 juni i Rocksjön. Där jag i år igen simmade 2800 meter. Den här gången var det betydligt fler deltagare än förra året och dessutom var den riktiga svenska eliten med i samma startfält som jag. Att simma tillsammans med de som vinner Vansbrosimningen flera år, att simma med de som är kända för simmarsverige är riktigt coolt.

Morgonen började lite mulet, men vid lunchtid när jag sprang i vattnet kom solen. Eftersom jag inte har simmat jättemycket det här året, var jag i princip otränad. Det gjorde att det blev jobbigare, men ändå blev jag nöjd med tiden. Trots att det gick fyra minuter saktare i år, mot förra året. Så jag sprang i mål på tiden 52.35, ganska så slut på ork. Men roligt var det och nästa år simmar jag igen. Tills dess vill jag ha simmat mer och kunna kapa fjolårets tid några minuter. Öppet vatten är på ett helt annat vis mot bassängsimning och många gånger roligare.

Västkusten

Allmänt

Idag ringde klockan 5.30 för vi skulle passa en kosterfärja i Strömstad klockan 10.30. Så upp med tuppen och börja färden mot Västkusten. Väl i Strömstad lämnade vi av systern min eftersom hon ska ut till nordkoster den här veckan. Jag och pappa fortsatte vår resa längs kustvägen och det blev en underbar roadtrip. Vi stannade bara i Strömstad och Smögen, dock körde vi lugnt igenom Grebbestad, Fjällbacka, Hamburgsund, Hunnebostrand, Kungshamn och Lysekil också (tog färjan från Lysekil, vilket var häftigt). Så idag har jag fått se mycket, jag har fått njuta och jag har fått drömma. Städerna längs västkusten är så underbart fina och går inte jämföra med några andra. De små fina husen ligger tätt packade intill varandra, många är rika och många har båtar. Jag tycker ett sådant liv verkar coolt.

Till en början var det väldigt mulet och det var just där vi befann oss som det idag kunde bli regn (utav hela Sverige), men det sprack upp på förmiddagen och värmen slog till. Det blev istället riktigt varmt, sådär varmt och soligt att man knappt kan röra på sig utan att bli genomblöt. Men jag försökte tänka bort det och njöt istället av att vi i alla fall har fått en högsommardag, samt av all utsikt. Till lunch åt vi landgång på Smögenbryggan med kräftor och räkor, eftersom jag älskar skaldjur. Skaldjur är verkligen ett måste när man besöker den delen av Sverige. Jag har varit där en gång tidigare, vi gjorde nämligen nästan samma roadtrip för två år sedan när vi även då lämnade systern till koster. Men det är så vackert att jag verkligen ville göra det igen, men någon gång vill jag ta mig ut på vattnet. Jag vill se öarna och jag vill åka någon båt. Sälsafari skulle inte vara fel, eller åka iväg på en fisketur.

Så idag blev det en lång dag, många timmar i bilen och jag har fått se massor. Jag har tillbringat hela dagen med pappa, vilket jag gillar. Han gillar att åka med mig också, eftersom jag inte ska gå in i speciellt många affärer. Jag nöjer mig med att få se staden, kolla på den fina utsikten och fånga lite fina minnen på bild. Något roligt var att en helikopter med ett litet hus under sig flög på himlen i Strömstad, det var en häftig syn, både för mig och för befolkningen där. Jag tror det sällan händer. Sedan släppte helikoptern ner huset på en utav öarna utanför hamnen, coolt! Återigen, jag har haft en helt underbar dag! Visst har vi hunnit med mycket idag, men det går alltid stanna längre och se ännu mer om man vill det.

Midsommarafton

Allmänt

Vilken fin dag det blev igår. Jordgubbar (det godaste som finns) till frukost, jordgubbstårtbak och ett besök i mormor och morfars trädgård för att plocka blommor till en midsommarkrans hann vi med innan sillunch hemma med familjen. Sillunch hemma har vi knappt aldrig ätit, just för att vi i vanliga fall inte brukar vara hemma vid den tiden, och de åren vi har varit hemma så har vi inte ätit lunch eller så har vi bytt ut sillen till något annat. Jag har tidigare inte varit speciellt förtjust i sill, heller inte de andra i familjen. Men nu går det betydligt bättre och någon gång är det faktiskt gott. Samt att jag tror både jag och min syster försöker bevara de svenska traditionerna, de är betydligt viktigare nu än förr i alla fall för min del.

På eftermiddag åkte vi till våra kusiner i Örserum för dans kring midsommarstången, jordgubbstårta, kubbspel och sedan på kvällen grillning. Sen kväll, kring midnatt hamnade vi en kort stund på en loge ute i skogen eftersom jag fick vara chaufför åt kusinerna. Men för min smak gillar jag betydligt mer att umgås med familjen och släkten hemma, lugnt och mysigt kring ett bord. Vädret var lysande i år för en gång skull, kanske lite kallt och lite blåsigt men solen lös hela dagen och det får man vara mycket glad för. Så en mysig midsommar blev det, med god mat och gott umgänge. Jag älskar traditioner och jag älskar att umgås med släkten. Jag tror det kan ha varit vår fjärde eller femte midsommarafton på raken som vi spenderade på ungefär samma vis.

Vätternrundan 2014

Racereport

Det var det absolut roligaste jag någonsin gjort, vilket jag brukar säga om många lopp jag ställer upp i… men det här var verkligen det hittills roligaste jag varit med om. Allt gick så bra och kroppen höll. Mot förra året så gick det betydligt bättre i år eftersom jag orkade mer, jag hade inte alls så ont i kroppen och var mycket pigg i mål. Såhär en dag efter är jag bara lite sliten, väldigt pigg och så har jag återigen en del snygg solbränna (att jag aldrig kommer ihåg att smörja mig).

Som jag skrev i fredags så skulle jag och pappa åka med Örserums IK, planen var att vi skulle komma under 12 timmar men att vi inte bara skulle gå på tiden, utan behövde vi stanna lite längre i depåerna för att samla energi så skulle inte 12 timmarsgränsen få hindra oss. Så det blev lite mer att vi bara skulle ta oss i mål, men självklart ville jag jättegärna få lite bättre tid än förra året. Målet passerade vi på tiden 13.46 och därmed 22 minuter snabbare än förra årets premiär. Hela vägen höll vi ihop som en klunga och alla anpassade sig efter varandra. Vilket team vi var!! Det gjorde ju självklart att årets runda blev så mycket roligare och att man slapp göra sig av med alla krafter precis hela tiden. Vi tog det i vår takt, en takt som passade oss alla elva (varav tre tjejer), utan att någon blev besviken på att det gick för sakta, eller att vi tappade någon. Jag var verkligen orolig för att jag skulle vara bromsklossen, speciellt uppför som är min svaghet. Men jag var stark, kanske inte lika stark som två män som egentligen hade kunnat köra ännu snabbare men valde att hjälpa oss runt samt att den enas fru var med i klungan och körde för första gången. Ett stort tack till dem eftersom det hjälpte oss så mycket. Den enda som inte var från Örserums IK var en tjej från Göteborg och hon var också riktigt stark och valde att ansluta till vår klunga redan från början. Att åka ihop är SÅ mycket roligare, man har något annat att tänka på och det går mycket snabbare trots att man inte gör åt med lika mycket kraft.

Vi rullade på väldigt bra hela vägen till Jönköping med en snittid på över 30 km/h vilket är det snabbaste jag någonsin kört under en sådan lång sträcka. Där och då trodde jag på att vi skulle klara 12 timmar, men sedan blev det tufft. Medvind på östersidan medan världens motvind när vi vände norr över. Samt att det är relativt backigt i väst som gjorde att tempot drogs ned en hel del. Jag tror nästan alla hade en dipp efter Bankeryd mot Fagerhult för där gick det inte fort, samt att det är den absolut tråkigaste biten. Vi stannade i alla depåer utom Medevi som är den sista, eftersom vi mer kände att vi hade orken att ta oss hela vägen in i mål. Vi tappade också tre från klungan med fyra mil kvar och vi åtta som var kvar valde att köra på i ett högt tempo med medvind i ryggen in mot mål för att komma under 14 timmar. Backarna kändes inte alls så jobbiga i år som förra året, vi plöjde både dem och vinden som ett ånglok.

Mitt livs första vurpa råkade jag också ut för, men det gick bra och var faktiskt lite skönt att veta hur det kändes. Efter det hade jag inte alls ont i rumpan längre och jag fick en adrenalinkick med massor av energi. Det enda jag fick var lite skrap på ena låret samt att cykeln fick rättas till lite. Allt sker ju så snabbt, så man hinner knappt reagera vilket gör att jag knappt vet vad som hände. Men han framför mig trillade och jag låg bakom, så jag körde på honom och gjorde en störtdykning ner. Som tur var var det lätt uppför och inte högre hastighet än 25km/h. Jag tror jag landade på honom vilket gjorde att det inte blev mer än ett skrapsår. Men det gick bra både för mig och för den andra.

Årets runda blev mycket lyckad och jag är så otroligt nöjd. Trots mindre träning än förra året kände jag mig mycket piggare, fräschare och starkare. Jag klarade att ta mig i mål utan några större skavanker, bortsett från att baken tar illa vid efter nästan 14 timmar på en cykelsadel (något jag måste lära mig är att skippa trosorna under cykelbyxorna för att kanske minska på skav). Spinningen gav verkligen avlöning och jag är jätteglad över att det gick så bra och så mycket bättre än jag trodde. Visst att tiden kanske hade kunnat kapas en aning, eftersom depåstoppen inte hade behövt varit så långa alla gånger, men det är sådant man lär sig efter att man fått till rutiner. Förra året slog det verkligen ut kroppen efter 25 mil, men i år så var det inte alls på samma sätt och i mål var jag mycket pigg. Mentalt var jag riktigt stark och det känns så skönt nu med en revansch från Vasaloppet. Och det kändes betydligt bättre igår än förra lördagens Tjejvättern som bara var 10 mil. Nästa år kör jag igen, men då ska jag få till ordentligt med träning innan. Underbart känns det!

Tjejvättern

Racereport

Såhär ett dygn efter att jag gick i mål i Motala igår så känns det riktigt bra i kroppen, kanske lite sliten men inte mer än så. Det var betydligt värre när jag skulle kliva av cykeln vid målgången igår…

Vi kom fram till Motala igår morgon med ungefär en timme kvar till min start. Jag började känna mig lite stressad, men det visade sig att jag absolut inte behövde vara. För allt bara flöt på och jag kunde stå vid startområdet i nästan hela den timmen och vänta på att få cykla iväg. Med den goda tiden så bytte jag om i lugnt tempo, hann äta frukost nummer två, fixa med alla nummerlappar, gå på toa och så hann jag till och med värma upp med uppvärmarna. Lugnt och utan stress kan man säga att det var, jag har knappt aldrig tagit det så lugnt inför ett lopp. Det enda lilla problemet var att tio minuter innan min start 9.58 började det spöregna, jag stod under paraply så långt inpå start som möjligt för att inte bli nedkyld men genast när man gick från skyddet till startfållan blev man plaskblöt. Kanske inte den bästa starten, vid det stadiet frös jag och var lite orolig för att jag valde för lite kläder (shorts/tshirt/vindjacka). Men regnet fick inte stoppa mig (vissa startade men bröt efter bara någon kilometer).

Plaskblöt och smutsig det blev man, men jag hade tur och cyklade ifrån regnet efter tio minuter, därefter byttes vatten i kläderna mot svett och solen började titta fram för att torka vägarna. Jag visste av tidigare två års erfarenheter att jag är som starkast första fem milen och att jag måste öppna hårt om jag ska vara i närheten av att klara min målsättning. Eftersom jag inte har en aning om hur spinningen har bidragit till min cykelpresation, samt att jag bara har fåtalet mil på racern för ungefär två månader sedan så hade jag som målsättning igår Guld: under 3.22, som är mitt personbästa från 2013. Silver: 3.30 och Brons 3.54 som var min tid sedan första året, 2012. Så där i början fick absolut inte regnet stoppa mig, däremot har jag tidigare år hittat några enstaka andra cyklister i mitt tempo och vi har därmed kunnat hjälpas åt att dra, för att hålla uppe tempot. Igår var det betydligt svårare att hitta någon och jag drog själv 8,5 av de 10 milen. Så jag insåg vid Omberg där min favoritbit är att jag ligger ganska långt efter tänkta tidsplanen för min målsättning, men det var något som triggade mig ännu mer och jag försökte trampa in minut efter minut. Dock var det svårt att släppa på i de långa backarna eftersom det var många andra cyklister i vägen.

Milen flög iväg och först vid 8 mil började jag känna att kroppen inte riktigt orkade hålla samma tempo. Jag kom av mig lite, dels för att jag blev trött, dels för att jag inte ville köra själv längre. Först då var tempot så lågt att jag hann tänka efter på en massa annat, jag hann känna att benen skakade av ansträngning, jag insåg att jag började bli hungrig också, samt att jag hann kolla runt på de andra samt naturen lite för mycket. Pulsen var tvungen att komma upp igen och jag behövde få något annat att tänka på. Som tur var kom två som jag hade sett till i början av loppet, två som höll den farten jag ville håll. Jag samlade kraft, peppade mig själv och intalade mig att dem två ska jag ta rygg på hela vägen in till Motala (sista 1,5 milen). Men kroppen var lite för trött för att göra en fartökning i en sådan lång sträcka, så med halvmilen kvar till mål tappade jag dem och jag valde att köra i mål i mitt tempo.

Målet passerade jag på tiden 3.45 och det var ungefär det jag hade trott, att jag inte var riktigt lika tränad som 2013 men lite bättre än 2012. Kroppsmässigt mådde jag finfint hela vägen, mest stryk tog armarna, benen däremot var jag pigg i hela sträckan, likaså orken/konditionen. Energi fyllde jag på med tätt tätt, utan att stanna i depåerna därmed slapp jag soppatorsk (som 2012) och kunde hålla ungefär samma tempo hela sträckan. Sista milen började det kännas lite i baken också, men inget att klaga på. I mål, när jag skulle kliva av cykeln var en betydligt jobbigare känsla. Hela kroppen gjorde verkligen ont då, när jag inte längre var i samma position som de senaste fyra timmarna. Jag hade jättesvårt för att hoppa av, samt att gå de första metrarna. Dock återhämtade jag mig riktigt snabbt och efter några minuter kände jag knappt av något, förutom att jag var jättehungrig trots att jag åt en stor portion mat efteråt.

I år hade de gjort om bansträckningen på både en och två ställen, samt gjort om den tredje depån i Skänninge. Jag gillade inte alls det nya. Jag tyckte även det var lite för mycket motionärer som knappt har varken trafikvett eller cykelvett, men Tjejvättern är ett motionslopp för alla så dem har rätt att vara där lika mycket som jag. Men det jag ville ha sagt var att lite mer kunskap borde finnas bland många, det finns dem som cyklar snabbare än andra och på en enkelriktad väg med tre i breds där de cyklar och pratar är det mycket svårt att ta sig förbi. Lite mer respekt, lite mer kunskap för att minska olyckor, samt irritation. Jag tyckte det var lite för många billister som knappt var vana vid att köra bil, eller var vana med att handskas med cyklister. Däremot tycker jag Tjejvättern är riktigt bra arrangerat, man blir alltid glad av det. Samt att maten är god efteråt.

Jag är faktiskt nöjd med min prestation och är glad för hur kroppen svarade. Jag hade siktet inställt på att ta guld, men igår gick det inte riktigt. Det går mycket trögre att dra hela sträckan själv. Mentalt har jag knappt aldrig varit så stark, en otrolig känsla. Gillade inte riktigt nya bansträckningen och tyckte det var lite för mycket ”pratmotionärer”, samt att jag gärna hade sluppit spöregnet i starten. Annars hade jag en helt fantastisk lördag och jag är glad för att mamma ville följa med mig som hejarklack. Nästa år kör jag igen, med siktet mot guld. Men först ska jag ladda om inför nästa lördag.

Det perfekta

Hälsa

”Många av oss strävar efter att bli ”perfekta”. En del strävar efter det i sitt ätande och tränande, andra vill vara den perfekta partnern eller den perfekta föräldern. Många vill kanske vara perfekta i allt. Men vad är det? Om vi har en bild av vad som är ”perfekt” och fastnat i det tänket, när kommer vi fram? Jag menar att ”perfekt” inte finns. Att oavsett hur nära vi kommer så kommer vi väl ändå aldrig tillåta oss att vara klara – att bli ”perfekta” och faktiskt nöja oss. Det är så lätt att ribban hela tiden flyttas fram, ju närmare det där perfekta vi kommer desto längre fram kommer vi att sträva och pressa oss hårdare. Det perfekta förblir alltid ouppnåeligt. Och vad betyder perfekt, finns det ens? Och vem vill leva ”perfekt”? Det verkar allt annat än roligt att leva ett perfekt liv. Jag tror det är otroligt stressande att försöka vara perfekt, att det skapar mer ångest och press än gör gott. För mig är perfekt något som inte finns och absolut inte något jag vill sträva efter.”


Så skrev PT-Fia på sin blogg för några dagar sedan. Jag tycker det är väldigt klokt skrivet och behövligt skrivet eftersom själv gått i de här tankarna. Jag ska nu ta till mig mer av detta, sluta planera för mycket, sluta oroas och vara glad för det man har.

3 olika perioder

Allmänt

Hittills under den tiden jag bott i Riga har det automatiskt blivit uppdelat i tre perioder. Olika sådana om jag får säga det och det är något jag inte tänkt på förrän nu på senare tid. Fem veckor i februari var veckor då jag hade fullt fokus på det som gällde just då, fixa med lägenheten, lära känna Riga, hitta nya rutiner, bli ett med universitetet osv. Det var också veckor då jag till varje lördagsmys åt popcorn och under veckorna tränade en del på gymmet. Skolan hade ännu inte kommit igång på riktigt då.

I mars-april var det ytterligare fem veckor, men de såg helt annorlunda ut. Jag hade jättemycket att göra när det gällde plugg, jag satt dag ut och dag in med arbeten, maten blev mindre nyttig och portionerna blev större. Humöret var i botten och jag kämpade på för att orka med dagarna. Varje helg gick jag till affären för att köpa en påse nötter och en bit choklad, som ibland blev lite för stor mängd. Träningen uteblev nästan helt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade inget självförtroende kvar och jag avskydde min vardag. Jag ville inte leva på det sättet.

Efter påsklovet bestämde jag mig för att ändra på mig, för att försöka hitta tillbaka till Clara. Hon som var glad och mådde bra. Jag hade en plan beslutad och klar framför mig att jag framåt sommaren inte skulle bo i Lettland längre, utan att jag skulle flytta tillbaka till Sverige. Jag kämpade på med maten och gjorde den mer hälsosam, minskade på portionerna till normalstorlek. Tog bort allt som hade med nötter och choklad att göra och lördagsgodiset blev oftast jordgubbar. Träningen ökade i mängd och jag började promenera till de flesta ställen jag skulle till. Dock var jag lite slappare när det gällde plugg och avslutade mina dagar med lite tvserie-tittande. Men helt klart var jag påväg mot rätt håll, till en friskare och gladare Clara med bättre självförtroende.

Det ska bli spännande att se hur nästa period ser ut. Den är kortare än tidigare, bara dryga två veckor. Men det ska bli skönt för att då vet jag att jag snart är tillbaka i Gränna igen. Det jag vet de två veckorna måste innehålla är stenhårt plugg gällande muskler, samt en hel del timmar på spinningcykeln om jag ska lyckas klara av 30 mil runt Vättern. Häng med på min resa!

Göteborgsvarvet 2014

Racereport

Jag ska försöka hålla det lite kort, för ska jag vara helt ärlig så hann jag inte tänka efter så mycket eftersom jag hade fullt upp med att glädjas av all publik som hejjade längs med den 21 kilometer långa sträckan runt Göteborg.

Vi var ute i väldigt god tid innan, men trots allt blev det stressigt närmre start. Allt berodde på att toakön tog 50 minuter att ta sig igenom (samt att servicen inte var bra så att pappret var slut, jag avskyr att gå på toa utan papper), så lite stressad var jag innan start trots att vi hade befunnit oss i tävlingsområdet i närmre tre timmar innan min start 15.19. Men sedan rullade det på och jag hann infinna mig i min startfålla några minuter i förväg. I början gick det rätt så lugnt framåt eftersom jag startade ganska så sent, men jag tror jag vann på att jag inte gick ut för hårt. I Slottsskogen var det som roligast att springa, för allt folk som fanns där som grillade och hade det trevligt. Mycket av den första sträckan var den samma som Midnattsloppet och då hade jag en underbar känsla i kroppen så jag försökte tänka mig tillbaks till augusti och sprang med ett leende på läpparna en lång bit. Varmt var det också, men duschar var placerade med jämna mellanrum längs vägen så det gick bra ändå, samt att jag verkligen såg till att få i mig både sportdryck och vatten i stationerna.

Hela första milen gick smärtfritt och väldigt enkelt, sedan började det bli lite kämpigare men inte förrän vid kilometer 15 blev det tufft på riktigt. Då var det inte konditionen eller orken som sa ifrån, utan mer benen och fötterna. Där började även jobbigt svagt lutande uppför både över Kundsälvsbron, upp för avenyn och tillbaka mot Slottsskogen. Jag var oerhört glad över att jag lyckades springa/jogga hela de 15 första kilometrarna, men i backarna jag tidigare nämnt fick jag ta och gå i rask takt. Sista kilometern mot Frölundaborg och målet sprang jag på ren vilja, samt av all publik, det enda jag ville var att ta mig i mål!

Med tanke på att jag inte övat speciellt mycket inför loppet, eftersom jag prioriterat cykelsadeln före löpning i vår så är jag mycket glad över min insats. Jag sprang både en längre sträcka och snabbare än jag trott. I mål blev tiden 2.25.10 (jag hamnar alltid på fel sida gränsen, om jag bara hade varit 11 sekunder snabbare). Jag hade tippat på 2.30.00, rent av beräkningar eftersom jag inte har något att jämföra med sedan tidigare. Det här var mitt livs första halvmarathon, ett roligt sådant om jag får säga det!

Världens största halvmarathon med över 60 tusen löpare, en hel del man kände igen och en förstaplacering till den som sprang på 1.00.36. Loppet var riktigt roligt och jag är säker på att det kommer bli fler år. Jag har alltid en speciell känsla i kroppen när jag springer i Göteborg, det är som det är mycket enklare där. Lite tråkigheter fanns det också, en man avled och två andra fick hjärtstopp. Jag tyckte att de kunde sköta logistiken lite bättre än de gjorde (för 60 tusen löpare, annars borde anmälningsgränsen vara lägre) så som fler toaletter, bättre service, bättre duschmöjligheter och bättre transporter tillbaka till bilarna. De kunde också haft något mer än bara vatten eller sportdryck i depåerna (så som en bit banan, saltgurka etc). Annars var dagen väldigt lyckad.

Min kropp orkade med trots inte optimal träningsmängd innan, samt värmen och solen. Men den sa ifrån när vi väntade på att få åka till restaurangen timmen efter målgång (men jag är glad för att det skedde då och inte tidigare), då jag hamnade i en blodsockerdipp och benen knappt klarade av att bära mig. Som tur var hade jag en extra banan i väskan och jag kände mig bättre efter en stund. Väl på restaurangen väntade en god pizza tillsammans med mamma och pappa, innan vi var hemma i Gränna igen vid midnatt.

Är jag en löpare?

Hälsa

När är man egentligen en löpare? Den frågan är rätt så populär. Vissa anser att det är när man springer regelbundet, eller när man sprungit i några år, eller kanske när man faktiskt är snabb och får bra placeringar i lopp, eller kanske när man kommit upp i en viss distans. Egentligen finns det så många svar som det finns löpare. Om man är en löpare beror helt på sin egna åsikt, enligt mig. Känner man sig som en Ja då är man en.

Jag själv känner mig inte som en löpare, men egenligen borde jag nog göra det. Jag anser sålänge man springer någon gång, så är man faktiskt en löpare och det är så jag kategoriserar andra. Men när det kommer till mig själv så springer jag lite då och då, mindre sällan regelbundet men jag jobbar på det och det finns med i tankarna i alla fall. Det är nu två år sedan jag började springa, började ge löpningen en chans för att helt enkelt ta tag i mitt liv lite extra. Innan dess avskydde jag allt som hade med löpning att göra och det var hur tråkigt som helst. Men snabbt kom jag in i det, den där våren 2012 och jag fortsatte springa hela det året tills bakslaget kom på hösten, benhinneinflammationen. Men jag förstår inte riktigt varför, än idag, eftersom jag var noga med att ta hand om min kropp och efter var gång jag hade sprungit lät jag kroppen återhämta sig… Det är fortfarande lite underligt, den resan. Men maj 2013 då började känningarna försvinna och jag kunde sakta återgå till min älskade löpning igen. Jag sprang lite då och då under sommaren, samt att det fortsatte lite under hösten. I år däremot har det inte blivit jätteofta, kanske lite mindre än jag önskat. Men jag har det på en nivå så att jag gillar det, så att det fortfarande finns motivation och glädje.

Någon frågade mig om jag var löpare för ett tag sedan, jag svarade nej lite snabbt. För jag känner mig inte riktigt som en (hur det nu ska kännas), enligt min egen åsikt borde jag klassa mig som en löpare och nu när jag tänker efter har jag ju faktiskt sprungit så långt som 3 mil. Det är nästan så att jag har glömt bort att jag körde Lidingöloppet förra året (även fast jag inte sprang hela vägen). Jag känner mig nöjd och stolt över mig själv, samtidigt som jag kommer jaga nya utmaningar eftersom det är så jag motiverar mig och utvecklar mig. Till sist, svar JA, jag är en löpare.

Kunskap är inte farligt

Allmänt

Någonstans har jag inte riktigt tänkt på det tidigare år, men det är nu den här terminen det verkligen blommat upp. Förut har det kanske varit att man ska klara sig igenom en kurs, tex fysik och när den sedan är avslutad behöver man inte hålla på med det mer sen. Fast så är det inte, för i verkligheten stöter man på alla olika delar varje dag. Om vi fortsätter på fysikämnet så är det väldigt mycket som har med det att göra när man går in på djupet och verkligen tänker efter. Det är på något sätt svårt att förklara.

I allt man väljer att bli kommer man bli specialiserad på oavsett om det är läkare, lärare, städare, bagare eller kock, så är det i allt man gör. Man kommer inte längre vara den som blir lärd utav någon annan, eftersom man måste stå på egna ben och inse att just i det ämnet är det du som kan allt. Sedan tror jag nästan alla ämnen man läst i skolan medverkar mer eller mindre i alla yrken. Ta kocken som ett exempel, man kanske älskar att laga mat och det är det man vill bli, men tanken bakom att det krävs både mycket kemi, biologi och fysik i grunden kanske inte finns. Jag har i alla fall inte tänkt på det sättet tidigare, men nu när jag har fått en större inblick i det förstår jag mer och en lite rädsla har smygit sig fram. En dag är det jag som är specialiserad i något, jag kommer alltid vara bättre på det yrket jag valt än någon som har ett annat yrke, så är det för alla. Man kan inte välja bort något yrke för att det innehåller det ämnet man minst gillade i skolan, för tänker man efter riktigt noga så kommer det finnas med i allt man kan välja.

Egentligen är det rätt självklart, jag menar jag är en bättre simlärare än någon som inte hållt på med det, bara att jag inte riktigt tänkt på det sättet tidigare. Jag har inte tänkt på att jag har mer kunskap inom något, som jag sedan måste ta vara på och använda. Jag vet inte om ni hängt med i mitt resonemang, men jag har fått en liten rädsla till att lära sig allt inom ett yrke och sedan efter det så är det jag som ska fatta alla besluten. Då pratar jag inte bara om läkaryrket, för det här hjärnspöket har varit med mig i alla tankar de senaste veckorna när jag har försökt att komma på vad som ska hända framåt.

Som nu som jag skrev i ett inlägg att sedan jag kom hit har min syn på människokroppenförändrats helt, till att vara ett system där så mycket spelar in, bestående av ben och muskler bland annat. Man lär sig av kunskapen och man ser saker annorlunda. Kunskap förändrar. Idag behövs verkligen kunskap i allt man gör och egentligen är det självklart att allt bygger på det oavsett hur man fått den. Jag känner ibland i alla fall att viss kunskap kan bli för mycket, vill jag verkligen lära mig det där eftersom det sedan kommer ändra synen på något som jag kanske i dagsläget älskar. Och vissa saker kanske man gillar mycket men man vill inte gå in på djupet för att ta bort glädjen, man kanske inte vill ha det som ett yrke utan fortfarande ha kvar det som ett intresse. Åt andra sidan gör kunskapen oftast att man utvecklas och blir bättre, man får en djupare förståelse. Man lär sig något varje dag utan att man kanske tänker på det.

Jag vet i alla fall att jag ska jobba på att vinna mot den rädslan, jag vet att jag kan och jag vill lära mig. Jag måste bara inse att kunskap inte är farligt och att sedan använda den kunskapen i praktiken är heller inte farligt. Ingen kanske har tänkt på samma sätt som jag beskriver ovan (om ni hängde med) men så har det i alla fall varit för mig. Nu ska jag vinna, jag ska se det som en utmaning och jag ska klara den. Kunskap är inte farligt, kunskap gör så att man utvecklas.

Man ska känna sig stolt oavsett vilken kunskap man själv har.