Lidingöloppet 2014

Racereport
Här kommer en mycket sen racerapport från mitt Lidingölopp i slutet av september…

Väckarklockan var ställd på tidig lördagsmorgon och vi kom fram till Lidingö väldigt tidigt denna gång. Så pass lagom i tid att vi fick parkering precis bredvid mässan och vi slapp gå allt för mycket för att komma till de olika ställena. Dock var det väldigt mycket folk som kom samtidigt som oss, så det tog ett tag att gå igenom expon. Men gott om tid hade vi ändå och en lunch hann vi äta, samtidigt som vi vilade och funderade på hur mycket kläder som behövdes. Det slutade med att jag sprang i underställströja, med en tshirt över. Jag tycker det oerhört svårt att klä sig i rätt mängd. Det jag kom ihåg var att förra året var det riktigt kallt och så fort jag gick var kylan inget att leka med. Då var jag också mer tränad än i år. Så gå fick jag räkna med att jag skulle göra.

När startskottet gick hade jag inte någon tanke på hur mitt upplägg skulle bli. Men 2013 års upplaga vet jag att jag hade sprungit en hel del innan, jag vet att jag sprang hela första halva sträckan och sen tog benen slut så då var nedförsbackarna superjobbiga att ta sig ned för. Vips blev det en helt annan taktik och redan från början saktade jag in uppför, gick nästan från backe nummer ett och ökade nedför, samt på platten. Jag testade om det skulle fungera.

Det gjorde det också. Det gick otroligt bra och jag sprang-gick alla de 30 kilometrarna och på så sätt underlättade jag på belastningen och jag blev inte alls slut på samma sätt. Det var alltså en lyckad taktik. Benen höll, hjärnan var verkligen med mig och jag njöt mycket. Tiden i mål blev snabbare än förra året, vilket jag inte trodde i starten. Så nöjd var jag i mål och nu återstår bara Vasaloppet en gång till för att klara av En svensk klassiker för andra gången.

Efteråt liftade en löpare med oss in till Stockholm city, som visade sig vara ett år yngre än mamma och gå på samma skola som hon gick i på lågstadiet. Så dem typ kände varandra när dem var barn. Är inte det coolt? Men innan dess letade jag och mamma efter pappa som sprang snabbare än mig. Vi hade sett ut en mötesplats, men så gick han till bilen istället och vi letade i över en timma. Men det är en annan historia.

Jag valde middagen för lördagen och jag ville testa på Stockholms bästa hamburgerställe, Phil’s Burgers på Kungsholmen. SÅ gott var det, kanske lite lite, men gott var det allt. Jag tycker absolut det platsar på topp10-listan i världen, som dem är listade på. Det kändes dock lite knasigt att gå in på en restaurang med träningskläder, när alla där var klädda i lördagsfina kläder. Men det fick gå för den gången. Så lördagen blev mycket lyckad och jag var så nöjd när vi åkte hem. Både över att ha kommit i mål i mitt andra Lidingölopp och för att ha fått smaka på dem burgarna.

Nu är nu

Allmänt

Det är redan december och jag har fullt upp. Jag jobbar väldigt mycket och när jag inte jobbar så jobbar jag ändå känns det som. Mina listor med måsten att göra bara fylls på för var dag som går och varje kväll när jag får någon timma framför datorn försöker jag bocka av alla punkter. För det är just det, de mesta sakerna jag måste göra sker på datorn. Så på det sättet är det bra. På ett annat sätt är det mindre bra då jag älskar att ha koll på läget, älskar att ha ordning och när det gäller saker som jag ska komma ihåg så skriver jag alltid listor. Hellre en lista för mycket än för litet så jag har både listor på papper, i block, i mobilen, på datorn osv… Men eftersom allt ska vara i sin ordning kan jag inte riktigt slappna av förrän listorna är tomma, förrän jag har gjort mitt bästa och verkligen försökt bocka av alla punkter. Innan dess kan jag inte släppa allt och bara göra något jag känner för annars, eller kanske borde göra annars, för att jag själv ska må ännu bättre.

Och eftersom jag har så pass många listor som var dag fylls på så hinner de sällan bli tomma. Eller vissa dagar hinner jag ikapp och listan är tom precis i tid till läggdags. Men nästa morgon igen så blir det återigen mer och så rullar det på. Det leder ju till att jag i princip jobbar jämt. Jag kan liksom inte släppa taget!! Hjälp!! Nu ska jag tillägga att det inte alltid enbart är jobb på listan, men det går inte kolla på någon film när jag har listan full för då blir jag rastlös och stressad över att jag inte sysslar med sakerna på listorna. Det går inte läsa böcker, jag kommer inte iväg på en promenad eller annan träning för jag tar den tiden till att tömma listorna.

Jag vill egentligen inte att mitt liv ska vara såhär. På det här viset. Jag älskar att jobba och jag älskar när jag gör det. Jag hatar mitt kontrollbehov och att jag är ett ordningsfreak, speciellt när jag blir sådär pedantiskt. Just nu, dessa dagar, den här hösten så lever jag inte i nuet. Jag har inte levt i nuet. För jag har hela tiden levt i framtiden. Och det var något jag hade lovat mig själv att inte göra, typ vid årskiftet eller förra året. Jag vill leva mitt liv i nuet, kunna vara spontan, kunna hinna med dem sakerna som jag egentligen älskar och kunna släppa allt för en stund utan att stressen över att jag har massor av göra tränger på. Jag vill bara kunna släppa allt och inte tänka att jag gör dem sakerna (läs: träna, måla, läsa, blogga etc) nästa vecka, eller veckan efter det, eller under lovet. För jag vet att listorna bara kommer fyllas på! Och tillslut har det gått så lång tid att jag missat hälften, jag har missat att leva för dagen och jag har glömt bort hur jag spenderade dagarna. Jag måste bli bättre! Jag vill bli bättre!

Tjejmilen

Racereport
Jag inser nu när jag börjar skriva, hur svårt det är att få till en korrekt racerapport på ett lopp som hände för snart tre månader sedan…

Tankarna är absolut inte sådär fräscha och jag kommer inte ihåg detaljerna men jag skriver alltid en racerapport på alla lopp jag genomför och därför känner jag att jag måste ha en för min Tjejmil 2014 också. Så här kommer det, väldigt kortfattat och en aning censurerat med endast utmärkande händelser, eftersom det är så min hjärna sållar tankarna.

Lördagen den 6 september åkte bilen mot huvudstaden tillsammans med hela familjen. Nu när jag tänker efter så inser jag att det känns som det var igår, men när jag ska komma ihåg vad som faktiskt hände så var det ofantligt långt bort. Men vi anlände tidigt tidigt, som är vår nya vana. Att nästan vara på plats först av alla för att jag hatar att stressa och det stör varken mig eller någon annan i min familj att behöva gå upp lite tidigare på morgonen för att tjäna in dem timmarna i form av njutning och lugn. Så i expon på Östermalms IP kunde vi gå i lugn och ro, besöka toan utan att behöva köa osv. Jag köpte mig en TomTom Cardio Multisport klocka faktiskt, till ett riktigt fint pris. Jag köpte mig också ett par Nike Pegasus Air +31, eftersom jag har hållit mig borta från inhandling av löparskor ett bra tag.

Väl vid start hade vi också gott med tid och jag kunde se startskottet med de allra snabbaste löparna sticka iväg. Jag såg en del kändisar och jag hann även förbereda mig för min ganska så tidiga start (i startgrupp 6). Jag har ju sprungit två år tidigare, Tjejmilen är faktiskt min debuttävling och tanken i år var till en början att jag inte skulle deltaga. Men eftersom jag i april var bombsäker på att jag skulle bo i Stockholm under hösten så bokade jag mig en plats och då bommar jag självklart inte.

Loppet gick bra, ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg så mycket. Vilket betyder att det inte hände så mycket utmärkande saker, det jag vet var att jag fick håll efter vätskekontrollen vilket retade mig något så grymt. Just eftersom jag var ute efter en rekordtid. Jag hade ett sådant flow första halvan av loppet och verkligen älskade att löpa. Men så sprang farthållaren med skylten 60 min förbi mig och jag blev stressad. Jag försökte öka, men det resulterade i att jag fick gå en bit istället. Så jag tänkte om, jag tänkte positivt och jag försökte insupa allt runt omkring. Jag såg David Batra stå och heja på Djurgården, jag såg en och annan jag kände igen. I mål kom jag på 1.05.00, och därmed absolut inte ens i närheten av rekordet. Men vad gjorde det?

Vi åkte vidare till vårt hotell på Östermalm, vi tog det lugnt, vi skrattade och vi hade så otroligt roligt tillsammans som familj. På kvällen åkte vi till favoritrestaurangen i Gamla stan och efteråt tog vi en liten roadtrip i city. Som jag älskar att åka bil och bara kolla runt. Söndag morgon kickade vi igång med hotellfrukost för att senare orka med att avverka några timmar av shopping. Dagen blev inte så lång och jag minns att jag gjorde mina stora kap på lördagen. Vi var tillbaka i Gränna tidig kväll och jag var så glad över helgen. Över att vi som familj fick en fin helg tillsammans.

Resten får bilderna tala för…

Team Rynkeby 2015

Drömmar
Några av er vet det, för andra är det nytt…

Under en vecka i juli nästa sommar kommer jag cykla till Paris. Jag kommer cykla de hundratjugo milen tillsammans med Team Rynkeby. Jag är en utav de 53 deltagarna i teamet Jönköping/Borås/Karlstad och jag är så lycklig över att just jag blev utvald. Jag har under flera år följt Team Rynkeby och vad det gör till förmån för Barncancerfonden. Jag visste säkert att en dag skulle det vara jag som gjorde allt det där, men det jag inte visste var att det skulle ske redan nästa år. Något jag är otroligt glad över. För mig är det fortfarande lite overkligt, men med tiden som går inser jag att vi närmar oss resan. För varje teamträff med de alla andra fantastiska människorna så blir allt klarare, jag inser också hur mycket mer arbete det är runt omkring än att bara cykla. Det roligaste var att jag fick samtalet om att jag hade blivit utvald under samma dag som jag var på anställningsintervju till två utav mina jobb, så den dagen i augusti stack verkligen ut från vardagen. Ketchupeffekt kanske man kan säga…

Jag har mitt sikte inställt på de 120 milen i sommar, jag har mitt sikte inställt på all träning innan som det innebär och jag har nu i alla fall Ett mål klart för 2015. Det här är något jag vill, det här är något jag ser fram emot och jag längtar. Jag har träffat så många nya underbara människor, jag har lärt mig massor utav saker och jag är helt säker på att jag kommer lära mig ännu mer. Jag har inte bara fått upp ögonen ännu mer för Barncancerfonden osv, utan även annan välgörenhet. Det är något mitt hjärta klappar för, tillsammans med utmaningar och lite var det därför jag sprang med stafettpinnen förra veckan.

På Team Rynkebys blogg kan du läsa ännu mer om mina tankar ⇒ Deltagarpresentation #3

Stockholm Tunnelrun

Racereport

Igår den 22 november 2014 var dagen då startskottet av Stockholm Tunnelrun avblossades. Det var ett lopp som endast arrangerades i år, just som invigning av Norra länkens tunnlar i Stockholm. Så 10km under marken, genom tunnlar med riktigt häftig underhållning. Det var det coolast jag varit med om och absolut det roligaste löparloppet. Hur kan man arrangera något sådant? Men det har ju också planerats i fyra år och nu äntligen är tunnlarna klara så att vi fick chansen, först av alla att se dem. Drygt 42 tusen löpare sprang, från hela Sverige, världen och dessutom en hel del kändisar. Det här var ju en upplevelse man inte fick missa, en upplevelse som jag fick vara med om och något jag är mycket nöjd över att jag anmälde mig till. Once in a lifetime…

Mina ben var dock ganska så trötta. Dels för att jag har haft FEM träningsdagar sedan Lidingöloppet i slutet av september, dels för att jag endast har sprungit 2,5 mil sedan samma dag och dels för att 1,8 mil av dem sprang jag i torsdags. Så Ja, prestationsmässigt var det inte riktigt min dag, men upplevelsen och underhållningen vägde upp så det var hur underbart som helst. Dock väldigt varmt. Dem varnade i början att det skulle vara samma temperatur inne som ute, vilket igår betydde tre plusgrader. Det var det absolut inte i tunnlarna, det var nästan varmare än en sommardag och jag hade alldeles för mycket kläder på mig trots att jag endast hade två lager. Men vi slapp frysa, det gråruggiga vädret och dessutom stundtals lite duggregn.

Det var lite likt Midnattsloppet, alla hade samma reflexväst för att verkligen få powerkänsla, handskar fick man också. I depåerna serverades det glögg och pepparkakor istället för energidryck. Jag förstår inte hur hur coolt man kan göra något, jag menar när det sprutas konfetti som liknade guld över alla löpare, när musiken är på högsta volym och bäst av allt var när det var en kilometer kvar till mål. Då gick det en puls genom blodet, likt en adrenalinkick, nästan så pass mycket att tårarna rann och jag bara njöt. Njöt av glädje, av lycka och för att jag fick vara med om detta. Tiden stannade kring standardtempo för mig, 1.05.12. Men jag är riktigt nöjd ändå, eftersom jag gick en del, speciellt i uppförslutningarna och så var tanken från början att deltaga för upplevelsen, inte för att få en rekordtid. För det visste jag att jag inte hade en chans på med tanke på höstens träningstimmar. Jag älskar lopp och jag älskar utflykter. Jag och pappa åkte till Stockholm över dagen och var hemma till lördagsmyset. Så ska lördagarna se ut!

Stafetten

Hälsa

Igår vid 7.30 startade jag i Uppgränna för att föra Helsingborgs Marathons stafettpinne vidare norr över, för att till den 14 december vara uppe i Musikhjälpens bur i Uppsala. Så galet roligt äventyr, helt för mig själv, fast ändå inte. Grundarna av Helsingborgs Marathon, som hade premiär i år startade upp detta evenemang till förmånen för Musikhjälpen, som i sin tur i år vill stoppa spridningen av HIV. Jag älskar välgörenhetsprojekt och jag älskar utmaningar. Därför var det ganska så självklart att det var jag som skulle springa med stafettpinnen, som startade i Helsingborg den 11 november och som i onsdags vid 13.00 kom till Gränna. Det var verkligen snabba puckar, mycket spontant och man lärde både känna nya människor, mer kunskap kring evenemanget och faktiskt också se hur coolt något kan spridas via internet. För i tisdags så hade jag knappt en aning om vad det var för något, jag hade sett att SnabbaFötter sprang en sträcka i början, förra veckan. Men inte lagt märke till det mer än så. Sen att Pinnen passerade Gränna det var ju hur coolt som helst.

Att vägvalet blev via lilla Gränna, ett sådant tillfälle kan man inte missa. Så lite besviken var jag över att jag jobbade i onsdags och inte kunde ta emot pinnen som kom från Skärstad. Men så hittade jag Grenna Museums chef som ville springa med den till Uppgränna så att jag kunde ta över igår morse och springa 18 kilometer mot Tranås. Där mitt ute i skogen, i regnet, i det novembergrå vädret så bytte jag med pappa som sprang sista 15 kilometrarna in till Tranås centrum för att lämna över till nästa löpare. Tanken är att den i morgon ska gå till så långt som Norrköping, via Mjölby och Linköping. Är det inte coolt? Är det inte coolt hur man kan hitta engagerade människor som är villiga att ställa upp på något sådant här? Det tycker jag! Problemet när den kom  till Gränna var att det bara fanns jag som ville springa och jag var villig, med hjälp av pappa att ta den som längst tre mil i någon riktning och eftersom den tillslut ska till Uppsala så var valet Ödeshög eller Tranås.

Planen i onsdags kväll var länge att det var Ödeshög vi skulle springa till, men eftersom vi bara hittade en löpare där så skulle det senare ta stopp. Och fantastiska mamma hittade kontakter i Tranås, riktiga löpare som kunde tänka sig att ta den betydligt längre än Ödeshög, för att senare överlämna till allt folk som vill springa i Linköping/Norrköping.

Jag är så otroligt nöjd över min prestation, att springa (gå i alla uppförsbackar) 18km på knapp två timmar en tidigt torsdagsmorgon i november. När det regnade och det enda som finns kring mig är mörka skogar. Men jag fick i och med detta springa på vägar jag aldrig sprungit på, knappt åkt bil på. Jag fick träning, frisk luft och ett starkare hjärta i och med att jag bidrog med något. Jag kommer nog även skänka en slant den decemberveckan!

Vill du också springa?

Break the silence

Allmänt

Det är något som jag inte tänker på varje dag, men allt fler gånger nuförtiden. Något jag absolut inte är bra på, men som jag skulle vilja bli bättre på, något som jag faktiskt är bättre på nu än förut. Men det är fortfarande tufft och varje gång är en kamp mot mig själv för att kanske våga, för att kanske inte sticka ut för mycket, för att faktiskt göra stämningen lite bättre. Jag har så fruktansvärt svårt för att vara privat eller personlig, vad man nu ska kalla det, muntligt. Eller överhuvudtaget så har jag det svårt att vinna över kanske rädslan, eller liknande för att ens öppna munnen. Skriftligt går hur bra som helst. Muntligt går också hur bra som helst om det är något som jag ”måste göra” eller när det inte handlar om något personligt. Så när jag pratar med barnen på simskolan, eller kanske föräldrarna, då har jag inga som helst problem att prata. Men så fort man ska umgås med några, oavsett om det så är bästa vännen, släkten eller någon helt okänd. Det är så svårt och hela tiden försöker jag tänka på att jag ska säga något. Men jag trivs att sitta där tyst och inte synas så speciellt mycket. Jag trivs i att lyssna och det går oftast bra att prata när någon annan börjar. Men att jag själv skulle börja kommer inte på tanken. Det är något jag faktiskt tänker på ofta, alltid vid sociala sammanhang och något jag så gärna vill bli bättre på. Ska jag vara helt ärlig så har jag blivit bättre på att ta för mig, att inte sitta tyst i flera timmar och det är jag nöjd över.

På hemmaplan då är jag trygg, då kan jag prata hur mycket som helst. Men så fort någon som inte tillhör oss fyra i familjen, så blir jag på något sätt, det kan också gå bra i sammanhang med nära släktingar men så fort banden blir pyttelite längre så tar jag skydd direkt. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur svårt det kan vara. Men jag älskar dem stunderna när de andra börjar en mening och jag bara behöver fortsätta. Det är inte jag som bryter tystnaden, för jag trivs i min tysthet och älskar att lyssna. Jag trodde att det skulle vara lite annorlunda beroende på i vilken typ av situation jag är i, men jag blev på ett visst sätt i situationer det annars brukar fungera bra i. Som på jobbet fungerar det superbra, jag pratar mycket eller i alla fall en del och jag har inte svårt att uttrycka mig i jobbfrågor osv, men så fort vi bytte miljö, klädsel och samtalsämnen så blev jag den där tysta igen. Jag förstår inte varför det alltid blir såhär?

Nikon d7100

Allmänt

Jag unnande mig även en ny kamera förra veckan. Jag har länge gått och tänkt på att jag vill vara ägare till en systemkamera och lära mig fota riktigt fina bilder. Fotointresset har verkligen växt det senaste året, från att knappt ha varit något några år tillbaka till att fota många gånger varje dag. Jag tänker mer på hur en bild är uppbygd och jag vill också kunna leverera fina bilder. För mig är det även viktigt om man vill ha en bra blogg, kanske var min åsikt en annan när jag började blogga för över två år sedan. Men nu är helheten viktig för mig och framförallt ska det finnas bilder som tilltalar. Jag gör även många saker bara för att få ta fina bilder.

Jag har också skrivit tidigare på bloggen att jag haft tanken och längtan efter att bli mycket bättre. Så nu införskaffade jag mig en systemkamera till min samling (1 äventyrskamera, 1 kompaktkamera och nu 1 systemkamera), visst är det lustigt att Jag har så många olika kameror, ändå brukar jag ofta använda mobilkameran och innan dess har jag inte alls gillat att fota, eller bli fotograferad. Men nu är åsikten en annan och jag kan känna tillhörighet till min annars fotointresserade familj. Jag försöker var dag lära mig något nytt och nu den här tiden försöker jag lära mig min nya kamera. Jag har längtat så mycket efter det här och jag längtar efter att få lära mig ännu mer. Jag är så otroligt nöjd över min investering och ska allt se till att den används mycket. Jag är i alla fall jätteglad över att min syster är en så otroligt duktig fotograf att hon kan lära mig lika mycket.

Det höga tempot

Hälsa

Jag har alltså de senaste tio veckorna haft fullt upp att underhålla alla mina jobb, underhålla min familj, min vänner och mig själv. Jag har jobbat mycket på att verkligen få in något lite extra varje dag, som jag själv vill göra, som jag blir extra glad av. Träningen kan också ha varit bra att underhålla, men det har hamnat lite på is de senaste veckorna. Jag åkte på en förkylning som inte släppte på en månad, kanske var det från det höga tempot i vardagen, kanske var det från alla människor jag träffar var dag, eller så var det helt enkelt bara min tur att bli förkyld just nu. Men nu äntligen har det släppt och förra veckan kom jag igång med lite träning igen, efter att inte ha tränat sedan Lidingöloppet i slutet av september. Dock tror jag att jag behövde lite distans till träningen, för att sedan kunna ta tag i det igen. Ska jag vara riktigt ärlig är jag glad över att jag har varit förkyld för att inte lägga till ytterligare ett stressmoment i min vardag, alltså att få in träningen, eller bli stressad över när jag inte får till träningen. Så nu löste det sig automatiskt.

Jag jobbar alltså väldigt mycket, eller kanske inte exakt just nu i skrivandets stund. Men jag har gjort det under hösten och snittet på en helt oplanerad, ledig dag har legat på en var fjortonde dag om jag har haft tur. Alltså har jag varit ledig typ två dagar den här hösten. Fast nu talade jag inte riktigt sanning för jag har precis kört igång nu igen efter en veckas höstlov. Planen från början var att vara helt ledig och komma ikapp med allt som jag samlat på mig på listan. Men även förra veckan jobbade jag två dagar. Allt som var planerat att hinna med, hann jag inte med så självaste tempot har jag inte dragit ned på. Men jag fick i alla fall vistas lite mer på hemmaplan än annars och det var skönt. Så nu ska jag köra hårt de sista sex veckorna innan jullovet.

Men jag trivs så otroligt bra i mig själv, i mitt liv den här hösten. Jag vill gärna vara med på alla ställen och jag vill göra allt jag kan, men dygnet kunde gärna ha några minuter extra för att inte ha den höga temponivån hela tiden. Men som sagt, så älskar jag det just nu. Jag är så otroligt glad! Sedan finns det självklart saker jag vill hinna med ännu mer, men som jag helt får prioritera bort, saker som mitt liv bestod av bara för några månader sedan. Livet ser lite annorlunda ut den här hösten!

100 procent och lite till

Hälsa

I somras när jag så mycket tänkte på vad jag ville göra under hösten 2014, visste jag inte vad jag ville. Jag hade faktiskt inte en aning och väldigt långt in på augusti visste jag inte vart jag skulle hamna någonstans. Min tanke var från början att det skulle bli en lite lugnare höst, kanske jobba några timmar i veckan på något ställe och resterande tid skulle jag ägna åt kanske träning eller helt enkelt hitta tillbaka till Clara. Så det var länge oklart och det tog många veckor innan jag visste vad jag ville.

Men sedan, väldigt mycket utav en slump så fick jag en klar plan av hur min höst skulle bli. Jag hade haft tanken under sommaren att jag ville gå tillbaka till mina simskolor som jag jobbat så mycket med tidigare. Men eftersom jag var lite sent ute, eftersom jag inte tänkte den tanken från början så fanns det inte många lediga timmar över för mig där. Att plugga hade jag bestämt mig tidigare för att jag inte ville, eftersom jag inte vet längre vart jag vill landa. Så ett tag var det som om höstterminen skulle vara väldigt lugn, utan något som helst. Men det är ju faktiskt inte riktigt jag. Jag skulle aldrig klara av fyra månader utan att ha något att göra. På något sett visste jag ändå att det skulle lösa sig.

Så när jag väl hade bestämt mig för att tacka nej till att ta mig åt simskolor kanske någon timma, några dagar i veckan (eftersom jag inte vill boka upp mig på strötider för det skulle sätta stopp för mig att kanske göra något annat i sådana fall), då precis när jag tackar nej till timjobbet så får jag en 50 procentig tjänst tillbaka som erbjudande. När jag väl hade bestämt mig för att inte ha simskolor, blir jag alltså erbjuden 50 procent. Då fick jag se allt med ett helt annat perspektiv. Det var väldigt svårt att inte tacka Ja. Så bara en vecka innan simskolorna började i slutet av augusti så hade jag ett jobb. Jag visste hur min höst skulle se ut, lite mer i alla fall.

Bara någon dag in på det nygamla jobbat, fick jag tanken ”vad ska jag göra resterande tid, när jag inte jobbar här?”. Då tog jag alla mina chanser jag hade, jag sökte upp olika andra jobb och tänkte att jag kunde kombinera två jobb i veckan. Det skulle ju vara kul. Jag sökte på olika ställen, men bara på sådana ställen jag själv skulle kunna tänka mig att arbeta på, ställen som verkade roliga. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men efter några dagar får jag både mail och telefonsamtal. Inte ett och inte två. Det blev lite utav en ketchupeffekt. Två av dem jobben jag sökte, fick jag. Från ett annat ställe, blev jag kontaktad utan att jag själv sökt något. Kort och gott så har jag numera fyra jobb. Några veckor i september var det faktiskt fem olika. Så veckorna är inte slut för mig när jag kommit upp i fyrtio timmar, för det räcker faktiskt inte på långa vägar.

Men SÅ mycket jag älskar livet just nu, just den här hösten. Som en omstart på 2014