Energikakor

Hälsa

När jag tränar ser jag helst att jag inte vill äta något, knappt dricka. Men redan från start, när jag började träna lite längre distanser och uthållighet tar kroppens energi slut ganska snart. Det upptäckte jag inte minst under första gången när jag åkte Vasaloppet. Jag gick slut på energi trots att jag tyckte att jag proppade i mig blåbärssoppa, bullar, saltgurkor och annat. Men jag hade ingen energi kvar. Väggen har jag varit nära några gånger, men aldrig riktigt varit framme och det är jag glad över. En krasch har jag varit med om, men det var efter avslutat lopp. Nämligen förra årets Göteborgsvarv. Jag fick en dipp och kanske en timma efter målgång höll jag på att svimma och kunde inte stå på mina ben.

Jag vet att kroppen behöver energi och det är viktigt om en ska orka hålla ut länge. Jag älskar mat och kan äta hur mycket mat som helst, men när det kommer till konstgjorda saker med tillsatser, socker och massa annat som är iblandat har jag svårare att få i mig det. Som energisakerna jag äter under Vätternrundan, dem äter jag enbart för att jag vet att det ger mig energi, sen att jag typ spyr efter varje tugga det får jag försöka tänka bort. Jag klarar inte av det! Jag blir less på smaken och sliskigheterna redan efter andra tuggan och när en sitter på cykeln i upp mot fjorton timmar då blir det många tuggor, eller munnar sportdryck. Jag är glad att Vätternrundan bara är en gång om året, av just den anledningen.

Men nu när jag cyklar längre distanser för varje pass räcker det inte med enbart vatten i flaskan. Kroppen behöver energi och jag försöker lära mig dricka sportdryck när passen blir längre än två timmar. Men det tar emot, men jag blir bättre. Det är inte att magen inte klarar det (som fallet är för många), utan att jag inte klarar av smaken! Då har jag testat flera olika men jag tycker alla smakar lika.

När det gäller ätbar energi har jag för några veckor sen testat på att baka egna energikakor för att få dem naturliga smakerna. Första gången jag smakade på dem var i Trysil, men då var det inte från mitt recept. Inför träningslägret nu i helgen bakade jag min andra sats energikakor för att ha något som reserv. Jag tycker dem är supergoda, likt godis. Och konstgjordheterna kommer jag ifrån eftersom dem bara innehåller naturliga råvaror.

Runekakor (ursprungsrecept från Rune Larsson)

→ Koka 2,5dl grädde, 1,5dl socker, 2dl ljus sirap på mellanvärme i ca 40min (testa med kulprov)

→ Häll knäcksmeten över ca 1l torra ingredienser (i mitt fall 7dl havregryn, 1dl solrosfrön, 2dl hackade jordnötter/mandlar/dadlar, 1 nypa salt)

→ Kavla ut smeten mellan två bakplåtspapper till lagom tjocklek

→ Täck båda sidorna med sesamfrön

→ Dela till lagom stora bitar

→ Förvara i kylen (dem klarar sig ett bra tag där)

Och så slutade det

Hälsa

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur det började, alltså hur jag kom på att jag ville göra en svensk klassiker. Nu tänkte jag knyta ihop säcken och försöka få till ett avslut.

Jag var fast besluten att jag skulle klara av att göra en svensk klassiker 2013. Och det gjorde jag ju också! Jag klarade det! 2014 ville jag cykla Vätternrundan igen, jag ville simma Vansbrosimningen ytterligare en gång och jag ville testa på det ”äkta” Vasaloppet. Då återstod endast Lidingöloppet för att klara min andra klassiker. Så varför inte testa igen?

Men vid första loppet, Vasaloppet sket det sig ganska rejält. Dock var jag inte jättebesviken, heller inte speciellt ledsen över det just eftersom det var första loppet och att jag hade en chans till att klara det på. När årskiftet till 2015 kom hade jag klarat av 75% av vad som krävs för en klassiker. Då var det bara Vasaloppet jag verkligen var tvungen att klara av.

Innan loppet var jag inte alls pepp på att starta, alltså jag ville inte åka Vasan, det enda jag ville var att klara av min andra klassiker. Så på den viljan hoppades jag på att jag skulle klara av målet ändå, men det räckte inte riktigt. Lite ledsen är jag över att jag faktiskt var så pass nära, men desto gladare är jag för att jag faktiskt kan säga till mig själv att jag har klarat av att göra klassikern. För 2013 klarade jag ju det till 100%.

Nu har jag inte någon plan på om jag ska försöka ge det fler chanser, det jag vet är att jag tror jag vill ge det åtminstone ett försök till. Men det kommer inte bli nästa år, för jag kommer ta en paus från Vasaloppet och komma tillbaka stark och då jag har en bättre teknik, samt skidträning i kroppen. Som det ser ut nu vill jag inte ha den stressen i kroppen nästa år också, därför kommer jag vänta ett tag. Jag har däremot inget emot resterade tre lopp. Dem skulle jag gärna göra om. Dem kommer jag göra om! I år kommer det garanterat bli Vätternrundan och sen får jag se om jag springer Lidingöloppet. Vansbrosimningen krockar med Parisresan och 2015 har jag ju faktiskt lagt fokus på cyklingen.

Jag tar med mig alla mina erfarenheter och jag ska försöka ge det en till chans i framtiden, men tills dess ska jag träna. För nästa gång jag ger mig in i det igen vill jag ha mitt andra klassiker-diplom.

Vad är problemet?

Hälsa

Något jag jobbar med mycket (speciellt det senaste halvåret) är att försöka ändra mitt tankesätt. Att istället för att kanske blicka tillbaka och minnas allt jag har gjort, kanske ibland vara lite ledsen för att det är över eller kanske arg för något som inte blev som tänkt så siktar jag framåt. Fast heller inte i framtiden. Det är idag jag vill vara! Idag är dagen som ska få allt mitt fokus, inte vad som hände igår och inte vad som händer i morgon. Varje dag räknas och jag ska faktiskt göra var dag till något speciellt.

När jag läste Kalles bok fick jag undermedvetet otroligt många tips på hur tankarna kan ändras. Hur en kan ändra synen att se på ett problem och hur en ska handskas med det. Hans filosofi är att bara träna! Att träna det minsta lilla är än vinst mot den träningen som inte blev av. Ett träningspass är aldrig något som en ska ångra, för den träningen som blir av är den bästa.

Efter att jag hade läst hans bok fick jag en tankeställare som jag har klurat på länge nu. Varför ska jag se problem i vissa saker, varför är vissa saker jobbigare än andra (och då tänker jag inte bara på träning). Det beror självklart på bilden jag har målat upp i mitt huvud, mitt tankesätt. Jag måste ändra på det och egentligen se det positiva i det negativa. Och hade jag inte läst hans bok precis innan Vasaloppet hade jag inte tagit mig så långt som till Risberg kan jag säga, för han hjälpte mig längs vägen.

Min uppmaning till mig själv är att: ”Sluta tänka, bara gör det!” och vara mer positiv, samt optimistisk. Jag tycker själv att jag är rätt duktig på det, men jag kan bli betydligt bättre och det är något jag kämpar med. Jag måste tänka om!

Som när jag cyklar i vinden och tänker att hem är det medvind. När jag precis kommit till medvindsbiten på rundan har vinden vänt och motvinden slår som en vägg emot en. Det är bara tankarna som jag kan jobba med då! Motvinden gör ju att jag får ännu bättre träning och får kämpa ännu mer tex. Eller så är det något annat som går snett, men bara tänk om!

Hjulafton

Allmänt

Vilken söndag! Jag vet inte vart jag ska börja för hela dagen har varit underbar, varm och innehållit både nervositet samt glädje.

Tidigt i morse vaknade jag upp till spöregnet (tidigt enligt vintertid, normal tid enligt sommartid). Jag åkte till Team Sportia i Jönköping för att hämta upp min nya cykel. Alla i teamet fick sin Rynkeby-cykel och efteråt var det genomgång av alla funktioner och underhållning av cykeln osv.

Sen… så blev jag nervös. Min roll i teamet bland några andra, förutom att vara cyklist är att ha hand om PR. Därför hade jag försökt få dit pressen, för att skriva lite om vårt projekt och speciellt när det var ca trettio cyklar samlade på en och samma plats, som dessutom såg likadana ut. Och jag blir alltid lika glad när jag lyckas få media nyfikna! (idag var det artikel nummer tre som skrevs med tips från mig).

Men jag är inte van, eller rättare sagt gillar jag inte att stå framför kameran. Bakom går bra, att vara med på ett foto går bra, likaså att bli intervjuad i text. Då är jag liksom tillräckligt nervös som det är. Idag ville dem att jag skulle vara med i en video-intervju. Eftersom det var jag som hade kontaktat dem var det mig dem ville intervjua. Jag höll på att spricka av nervositet. Men jag antog utmaningen och jag ”Face your fears to conquer them” typ. Jag antar att det är en vanesak att ställa sig framför en främmande reporter som dessutom sträcker fram en kamera mitt framför näsan på en. Jag är absolut inte van vid det (jag som äntligen börjar bli van med att vara med på ett foto). Rösten är det svåraste och att inte sluddra.

Nu när jag kom hem kollade jag på klippet och jag är faktiskt ganska nöjd! Jag försökte inte visa hur nervös jag egentligen var. Det var väldigt mycket jag skulle tänka på samtidigt, då jag både skulle prata, tänka ut ett svar, stoppa min nervositet och fokusera på reportern. Vilken pers! Jag glömde helt bort vad jag sa, men jag tror det kan ha varit den ”bästa” videon jag har gjort. Jag måste bara vänja mig vid att höra mig själv prata.

Efter den minuten var jag konstant varm resten av dagen. På team-mötet som vi hade i Bottnaryd hann vi med att prata om allt möjligt och trots att vi drog över tiden en timma, hann vi inte med allt på planeringen.

Jag landade hemma för att prova mina nya cykelkläder med alla sponsorer på. Dem passade! Jag har varit väldigt nervös inför idag för att kläderna skulle vara för små och för att cykeln skulle vara för stor. Men allt var näst intill perfekt! Jag är glad efter en helt annorlunda söndag, med Team Rynkeby.

Jag är fortfarande nervös över den där videon och fortfarande nöjd över att jag klarade det.

Så började det

Drömmar

Ja hur började det egentligen, alltså hur kom jag på tanken att försöka mig på en svensk klassiker?

När jag tänker efter nu sisådär 2,5 år senare har jag faktiskt ganska svårt att komma på vad som var gnistan till det hela. Jag minns inte hur jag först kom på tanken om att deltaga. Jag vet att det var augusti 2012 i all fall, som jag bestämde mig för att 2013 var året då jag skulle göra allt för att klara av en svensk klassiker.

Det kan ha varit för att jag vintern innan dess kom på att jag ville åka Vasaloppet året efteråt. Sen var det sommar-OS det året också, i London. Jag vet att jag var lite nedstämd för det, just för att jag just då också ville göra något sådant stort som att deltaga i OS. Men hur jag än gjorde ansåg jag att chanserna för att komma med i OS var små, mycket små. Och i vilken sport? Därför valde jag att göra mitt egna OS.

Att åka skidor nio mil, att cykla Vätternrundan, att simma Vansbrosimningen och att springa tre mil på Lidingö var väldigt stort för mig. Ett mycket stort steg från tidigare prestationer, dessutom krävdes det träning inför själva loppdagarna. Mycket träning. Det var nog det som triggade igång mig. Jag gick igång på att jag ville vara med i ett OS. Jag gick igång på att jag gick från en inte så tränande person, till att verkligen klara av de konditionssporterna, som dessutom krävde uthållighet.

Jag hade ju också varit inne på de fyra sporterna samma år och testat lite. Jag menar jag cyklade Tjejvättern och jag ville bara ha mer. När jag köpte mig ett par längdskidor ville jag åka Vasan. Simmare det var jag ju i grunden, dock hade jag aldrig simmat i sjön tidigare. Efter det var det bara Lidingöloppet kvar, så varför inte?

Då hade jag bestämt mig. Det var bara att anmäla mig till alla loppen och göra allt för att klara av mitt mål. Dessutom fick jag med mig pappa på vägen och det underlättade allt, samt att det blev mycket roligare tillsammans. Det här är också startskottet för min blogg, för det var vägen till ”mitt OS” som jag ville blogga om.

Alltså det galnaste dygnet i mitt liv, först ta studenten och sedan gå i mål efter ett varv runt Vättern.

2015

Drömmar

Nu tycker jag det är dags, dags för att verkligen skriva ner 2015 års mål och förväntningar. Jag har skjutit upp det lite väl länge nu och jag tror att jag har bearbetat klart tanken vid det här laget. 2013 var verkligen Mitt år och jag önskar uppleva ett sådant år igen, därför ska jag göra allt för att uppnå det. Jag ska absolut göra det här året bättre än förra året som absolut inte hamnade i toppen.

Jag har också bestämt mig för att ha ganska tydliga mål för att enkelt kunna utvärdera dem när det börjar närma sig nyår. Sen kanske vissa mål är lite vaga, men det är så jag vill ha dem.

Jag hade faktiskt ett stort mål det här året, eller det förflyttades till i år eftersom jag inte klarade det förra året. Att klara av min andra klassiker. Men nu när jag skriver det här har jag redan förbrukat min chans, därför tänker jag bara ha med mål som jag kan göra allt i min makt för att klara dem under april till december. Jag ville springa Göteborgsvarvet också, men man kan inte göra allt därför flyttade jag min anmälan till 2016 istället.

Jag tänker mig färre större mål över hela året och istället försöka dela upp allt. Jag vill uppleva mer varje månad, varje vecka, varje dag. Dessutom vill jag vara lite spontan, även fast jag oftast har planerat det under en lång tid. Vanligtvis brukar jag också ha massa lopp jag vill genomföra, men jag håller det lite öppet för att se vart det leder (än är jag inte anmäld till speciellt många). Samt att jag inte vill sätta upp för stora mål som stressar upp mig, bara för att jag ska göra något (som förra årets mål då jag skulle komma ut i friska luften alla 365 dagarna).

⇒ Cykla Tjejvättern, Halvvättern, Vätternrundan

⇒ Ta mig hela vägen till Paris på cykel med Team Rynkeby

⇒ Vara glad och göra det jag blir glad av

⇒ Försöka fånga varje dag och njuta av den

⇒ Stressa mindre och våga stänga av (speciellt jobb när jag faktiskt är ledig)

⇒ Resa till ett annat land

⇒ Bli en bättre fotograf

⇒ Inte tvinga mig själv till massa förbud mot olika saker (det bara förvärrar i slutändan)

⇒ Springa 10 km under 1h (ett mål jag haft i många år nu, men i år ska jag klara det!)

⇒ Bevara det som ger mig energi nära och det som tar energi från mig ska rensas bort

Riga

Resor

Vid den här tiden för ett år sedan, det var då jag bestämde mig för att ta beslutet om att flytta tillbaka till Sverige. Hoppa av läkarlinjen och bara ta livet som det kom. Bara jag slapp att bo i Riga! Jag kände ganska snabbt att Lettland inte var det rätta landet för mig och i mars förra året, precis efter att jag kommit tillbaka efter fjällveckan då bröt det ut ordentligt. Jag ser det framför mig att jag står där själv i en lift i Hundfjället, en regnig dag och jag var dyngsur, just eftersom det regnade. Jag hade en stund över till mina tankar och med vetskapen om att bara några meter bakom mig befinner sig min familj. Det var där jag ville vara. Det var där jag såg mig själv, på en resa med hela familjen, i Sverige. Jag ville vara där jag hade mina kära. Det var i den liften som jag bestämde mig för att jag ska göra klart första terminen, sen får det räcka.

Men jag höll allt för mig själv, jag vet inte om jag kanske släppte ut några känslor. Men jag försökte. För egentligen ville jag bli en läkare och jag ville verkligen att det skulle gå vägen. Men jag kunde bara inte göra det där. I det lettiska systemet, i Riga. Jag flög tillbaka från Arlanda med en tanke om att Riga-äventyret kan vara slut till sommaren, men ändå försökte jag bearbeta alla möjliga utvägar eftersom jag ville bli en läkare. Det gick tillslut inte och jag tappade bort mig själv. Det var så pass psykiskt påfrestande och jag mådde dåligt, att jag kände att jag ville fly. Jag försökte finna glädjen, för det är vad som är Clara. Just glädjen! Men jag hittade den inte. Jag mådde sämre.

Min räddning var mina hemresor som skedde ganska tätt på slutet, när vi närmade oss sommaren. När jag åkte hem över påsken pratade jag med familjen om mitt beslut och det kändes så skönt. Officiellt blev det nog inte förrän när det nästan var sommar. Jag visste ju inte vad som skulle hända efteråt. Jag måste alltid ha en plan för mig, jag kan inte leva i ovissheten. Men eftersom jag mådde så dåligt (jag har aldrig varit med om jobbigare mental påfrestning) spelade det ingen roll i det läget att jag inte visste vad som skulle hända när jag kom hem (det slutade ju riktigt bra tillslut, hösten alltså).

Nu när jag tänker tillbaka och läser om mina egna tankar har jag det fortfarande svårt. Jag hamnar tillbaka i de känslorna jag hade då. Jag vill inte hamna där igen. För jag hade en svår period i somras/höstas där jag jobbade hårt på att hitta tillbaka, att komma tillbaka från min psykiska dal. Det har också gjort att jag omedvetet tränger bort det där halvåret, vilket kan vara lite sorgligt på sina vis också. För vissa saker skulle jag ju aldrig fått uppleva om jag inte hoppade på flyget från början. Jag fick uppleva en dagsresa till Litauen, jag fick många erfarenheter och insikter, jag insåg också hur otroligt bra land vi lever i etc.

Eftersom jag har trängt bort mycket från förra våren, samt att jag är tillbaka på samma ställe som jag var innan jag åkte iväg spelar det lite spratt i min hjärna. För för mig känns det alltid som att tiden står stilla på den platsen man inte befinner sig på (vilket den absolut inte gör). Det märks tydligt när man kommer tillbaka ett år senare (efter Oxford och Riga) och man inser vad mycket som har hänt på hemmaplan. Speciellt om man ser till simskolorna. Där har man kanske följt vissa barn i utvecklingen i flera, flera år, helt plötsligt har dem blivit ett helt år äldre och dem kan otroligt mycket mer och behöver knappt gå i simskola längre. Ett år som för mig känns som jag har hoppat över (i tanken i alla fall).

Varför känns som det att tiden står stilla när man själv inte befinner sig på den platsen? Oavsett vart jag befinner mig stannar ju inte tiden upp på de andra ställena… Eller känns det bara så för mig?

Skidåkningen

Hälsa

2007 var året då jag för första gången stod på ett par slalomskidor. Då gick det utför, riktigt utför kan man säga. Jag kan knappt tro att jag nu 2015 fullkomligt älskar att åka skidor. Jag ville verkligen få ut det mesta av dagarna och jag ville njuta varje minut. För det är just det för mig, njutning. Jag ser ingen rädsla längre och jag älskar att känna kicken, hitta utmaningar och utveckla mig själv. Den här gången försökte jag mig på att åka på olika sätt för att känna skidorna bättre och för att få ännu mer kontroll. Men jag älskar också att bara ställa mig i störtloppsposition och känna vinden som fångar mig.

Jag har aldrig åkt eller känt på bättre skidåkning än på mina egna skidor. Jag vet att när jag första gången var i fjällen (2013) så hade jag stora problem med teknik, rädsla osv redan i blåa backar. En röd backe kom knappt på tanken. Nu är det dem röda som är mina favoriter, men jag kan ändå utmana mig själv där, utan att känna någon som helst rädsla. Jag åker en del svarta pister också, så om jag skulle råka komma fel på kartan spelar det ingen roll vilken av pisterna som jag har framför mig. Dock har jag kommit förbi det gröna stadiet, dem väljer jag helst inte eftersom dem inte utmanar mig längre. Jag vill gärna ha långa nedfarter också, så pass långa att mjölksyran i låren tränger sig fram om man åker från topp till dal utan att stanna. Sådan skidåkning var det i Trysil! Superfina nedfarter och 70 olika att välja mellan. Snacka om att min hjärna gick på högvarv för att hinna åka dem flesta. Sen har jag inte testat på dem allra svartaste backarna ännu, men en dag är jag nog där också. Skidåkning är livet! 

Jag kunde inte ha haft en bättre vecka än förra veckan, eller jo, den kunde ha varit lite längre. Jag hade gärna kunnat åka fler dagar. För jag älskar det. Men just nu lever jag på den känslan, även fast jag gärna hade velat vara där.

Jag köpte mig en äventyrskamera innan jag åkte iväg. Jag testade att filma lite när jag åkte, men eftersom det endast var test så blev det inte jättebra. Men övning ger färdighet och nästa gång vet jag att jag ska placera den lite högre för att undvika att filma endast snön och skidorna under mig. Jag vill ju se utsikten!

Trysilfjellet

Livet i Sälen

Förra söndagen tog vi (mamma, pappa, jag, Julia och hennes Albin) bilen till Trysil, via Sälen för att plocka upp våra nummerlappar. Vägen mellan Sälen och Trysil var otroligt vacker, med snövallar på nästan två meter höga runt bilen, det var mörkt och det kändes som man åkte i en dröm. I Norge och i Trysil var det ännu vackrare än tidigare under dagen, Ja faktiskt det vackraste jag någonsin sett och dessutom hur mycket snö som helst. Många älgar fanns det också, i alla fall på hemvägen.

Vi checkade in i vårt lägenhetshotell när vi kom fram, redan när jag öppnade dörren älskade jag det. anläggningen kan inte ha varit gammal och jag fick ett helt eget rum, med en dubbelsäng. Det var precis så som jag ville ha det (kanske att vi kom på vissa svagheter när vi skulle åka hem några dagar senare). Men fantastiskt! Boendet gör hela resan tycker jag.

Måndagen: startade vi ju tidigt och tanken var att ta sig på längdskidorna de nio milen…

Tisdagen: tog vi en sovmorgon och när jag vaknade ville inte kroppen röra sig. Men ju mer och mer jag vaknade till liv försvann träningsvärken och de ömma musklerna. Jag var otroligt taggad för utförsåkning. Så vi åkte skidor från elvasnåret ända fram till 18, eftersom det var kvällsåkning på tisdagarna. Men längre än så orkade vi inte med. På kvällen åt vi tacos och somnade tidigt efter två intensiva dagar.

Onsdagen: ville jag så gärna testa på manchester i backen, men resterande var lite slöa i starten att jag tog på mig mina pjäxor och gick de kanske femhundra metrarna till liften för att komma ut i backen tidigt. Det var dock redan ganska så uppåkt när jag kom fram, men vädret var riktigt fint, fast det blåste mycket. Det var den här dagen jag lurade ut hela familjen på äventyr och vi kände oss som Andrée uppe på toppen av fjället i vindbyarna. Jag älskade det!

Torsdagen: ville jag försöka mig på en revansch, jag ville så gärna testa på manchester. Vi hade bestämt oss för att packa bilen innan backen, men även denna morgon var det en del som var lite segstartade att jag blev på lite dåligt humör just eftersom jag ville vara i liften prick klockan nio. Vi hann nästan. Vädret bjöd på riktigt fint och blåsten hade försvunnit. Dock var det inte varmt längre, utan snarare minus tio när skiddagen började. Jag åkte en stor del av dagen själv och testade på massa olika backar och liftar. Ta liften upp och rakt ned, för att sedan upprepa i timmar. Vid lunchen frös vi alla eftersom solen gick i moln stundtals, då blev det genast superkallt. Men vi tog tre åk till och sedan kom vi iväg hemåt vid tretiden.

Med det sagt så fick vi en resdag, en Vasaloppsdag och 2,5 dagar i skidbacken. Det var en riktigt härlig semester och jag vill bara tillbaka. Jag njöt varje minut (förutom då vi var lite sena ut i backen på morgonen) och jag är otroligt glad över att vi gjorde den fjällsemestern. Hela familjen. Man var helt trött om kvällarna när vi hade hållit igång sedan frukost, och dessutom grillade vi i backen varje dag så det blev knappt någon längre paus. Under onsdagen köpte vi varm choklad som fika också. Allt var underbart. Vädret var fint under onsdagen och torsdagen, trots lite vind ena dagen. Tisdagen var också fin, men vädret ändrades nästan varje minut. Jag har knappt varit med om snabbare väderväxlingar och så många olika väder på en och samma dag. Ena stunden var det sol, andra stunden såg man ut som en snögubbe…

Vi bodde riktigt fint också, men nästan för långt från backen att man kunde gå dit (i skidpjäxor). Vi hade handlat all mat i Sverige så vi behövde endast komplettera för ca 70kr i en norsk matbutik. Vi fikade ute på onsdagen men annars åt vi hemlagat. Jag är tacksam och jag är mycket glad över att jag har fått så mycket skidåkning den här veckan. Jag är glad över att hela familjen hade lite ledigt tillsammans och att vi åkte iväg till Norge på äventyr.

Btw Trysil äger! Backarna är HUR långa som helst, liftsystemet toppen och alldeles lagom med folk. Åk dit!

Öppet spår

Racereport

I morgon har det gått en hel vecka sedan jag vaknade upp tidigt, relativt pigg och åkte iväg till Sälen för att ge mig ut på skidorna hela dagen. Eller så var i alla fall tanken. Jag hade förberett mig på att åka hela dagen och ta mig ända till Mora. Men i verkligheten blev det inte på det viset…

Vi var ute i god tid, tack och lov. Utan någon som helst stress och absolut ingen repris på 2014s start. Vi befann oss startredo redan en halvtimme före starten och för mig var det bara skönt att ha tid på sig. Vädret var varmt också, så för den delen gjorde det inte att stå utomhus. Vid 07.17 någon gång kom vi äntligen iväg och passerade startlinjen för vidare färd mot första långa uppförsbacken. I år rullade det på hela vägen upp och det är jag glad för. Jag kände mig stark och jag följde strömmen. Väl uppe fick jag samma vallaproblem som förra året. Snöbollar under skidorna. Men med hjälp av pappa som också åkte och som hade bestämt sig för att åka i mitt tempo fram till första kontrollen i alla fall, lyckades jag få bort snön under skidorna och jag kunde staka vidare. Eftersom det var varmt väder var det mycket svårvallat och på morgonen, uppe på myrarna hade jag inget fäste alls och därmed var jag tvungen att staka. Och jag är inte så stark, det tog på mina krafter kan man säga. Men jag lyckades ta mig till Smågan.

Pappa är en mycket snabbare skidåkare än vad jag är, vilket gör att jag blir stressad av att han åker iväg före mig. Så vid Smågan tvingade jag honom att åka i sitt tempo, jag kunde inte låta honom stanna hos mig. Men precis vid det ögonblicket när han hade lämnat mig började mina problem. Det underfrös på mina skidor och jag fick genast ett tjockt lager is som gjorde att jag inte kunde ta mig framåt. Jag stannade upp ett bra tag vid spårkanten, försökte göra allt jag kunde för att få bort isen, men jag kunde inget göra. Bindningen ville inte jobba med mig heller och när jag hade tagit av mig skidorna, kunde jag nu inte få på mig dem. Där och då var jag ganska redo att ge upp. Jag ringde till och med till mamma och berättade att jag vandrar tillbaka till Smågan för att ta bussen till Mora. Men precis då jag hade bestämt mig, hade jag stått stilla i närmare fyrtio minuter så isen smälte sakta, samtidigt som isen i mina bindningar som gjorde att jag inte kunde få på mig skidorna igen hade också smält. Jag chansade på att fortsätta i alla fall till nästa kontroll, Mångsbodarna.

Men nu hade jag inte något sikte på Mora längre, jag såg bara Mångsbodarna. Jag hade bestämt mig för att åka dit och där lämna ifrån mig mitt chip. Så jag njöt. Jag njöt jättemycket längs vägen. Jag tog det precis i min takt, så att det fortfarande var roligt. Vädret var fint, jag hade bra glid och bra fästvalla när solen hade värmt upp spåren. Dessutom kom spårmaskinen och jag kunde åka i alldeles nydragna spår. Allt var fantastiskt. Jag flyttade allt fokus från rädslan över att bli sist också. Det spelade ingen roll i det läget för jag ville bara njuta av skidåkningen. (Och så ville jag inte vänta i Mora hela dagen på pappa, då kunde jag lika gärna fortsätta en bit till när det var så pass vackert).

I dem fina förhållandena som jag tillslut fick bestämde jag mig för att öva på mina svagheter. Jag övade på att byta spår, på att klara av utförsbackarna osv. Min kropp var däremot rätt slut redan vid åtta kilometer (men tills dit trodde jag att det skulle gå vägen). Det kunde jag ju ha räknat ut med endast 1,6 mil skidåkning och inte speciellt många andra träningstimmar i vinter. Dessutom med en värkande rygg och en halvbruten stortå, som tog stryk vid varje fall även denna dag. Det var ett tiotal vurpor, men ändå klarade jag ut det otroligt bra. Jag trillade i en ganska brant nedförsbacke, men det var inte mitt fel. Hon framför mig stannade och jag trodde jag skulle klara det förbi henne, men hon hade sparat någon ynka centimeter av sin skida i spåret som jag åkte i och efter det fallet fick jag ett stort blåmärke på låret.

I Mångsbodarna fyllde jag på med energi och pratade med medical care för att ta reda på när repet skulle dras, jag hade sedan tidigare bestämt mig för att hoppa av här. Dessutom var jag helt säker på att jag var nära repet. Men det visade sig att jag hade över 2,5 timmar på mig att ta mig till Risberg som är kontroll nummer tre. Jag vet dock att det är mycket, mycket uppför dit. Men alltså, varför inte?

Jag tog det lugnt, jag gick på ett par skidor uppför kan man säga och jag hade ungefär ett hundratal åkare bakom mig så sist var jag inte. Jag fortsatte att njuta. Jag kom till Risberg och jag hade åkt 3,2 mil. Då hade jag fått rejäla skoskav och jag insåg att jag hade två timmar på mig att ta mig till Evertsberg innan repet. Men det är på gränsen att jag skulle ta mig dit i samma tempo som jag hade åkte de senaste två milen. Och eftersom jag redan var ganska trött, hade skoskav osv så bestämde jag mig för att hoppa av och ta bussen sista biten istället. Jag hade ändå sumpat chansen att ta mig hela vägen till Mora.

Men jag är nöjd, så nöjd! Jag åkte 22 kilometer extra från att jag först tänkte tanken att jag skulle bryta. Jag fick en finfin solig dag på myrarna och i dem superfina spåren. Sen att jag inte var tillräckligt tränad, kunde jag ha rättat till innan kanske. Men ändå! Jag är nöjd över min skiddag och jag är nöjd över att jag tog beslutet att hoppa av i Risberg. Dock är jag lite besviken över att jag inte klarade min andra klassiker. Men det kommer fler chanser.

Jag åkte senare till Mora och väntade på pappa som åkte riktigt bra. På kvällen tog vi bussen till Sälen för att äta pizza med resterande familj. Jag älskar Öppet spår, dock tyckte jag att funktionärerna var lite väl otrevliga i år. Speciellt dem i Sälen. Jag kommer dock inte åka Vasaloppet på något år framöver, jag ville egentligen inte åka i år heller, men jag ville så gärna klara klassikern igen.