Ända sedan i början av maj, faktiskt när jag var tillbaka från det första träningslägret har jag tänkt att jag vill ha en nystart. Jag vill att det ska hända något nytt, att det ska ske en förändring på något sätt. Jag fick en nytändning från ingenstans, jag tror att mycket berodde på att april var en stressig månad och när jag väl kom iväg från verkligheten över en helg började jag inse massa olika saker. Då kom jag hem igen som en ny, positiv Clara som bara ville något mer. Alltså den helgen var årets underbaraste och ska jag vara helt ärlig vet jag inte varför. Jag tror det var en kombination av massa saker.

Efter det insåg jag att vardagen inte handlar om att veta allt om alla, eller veta allt som händer i olika tvserier, tidningar osv. Jag fick en insikt i att jag kan låta det gå ett tag och senare kolla efter, kolla det som intresserar mig. Jag började också förstå hur många timmar om dagen som jag ägnar åt sådant och sa till mig själv att det kan få en till två gånger om dagen, resterande kan du göra något bättre av. Som att gå ut, som att göra något annat mer kreativt eller liknande.

Men jag hade lite för mycket att göra precis då jag tänkte köra på en nystart, att jag sköt på det, eller jag tillämpade några nya vanor. Det är jag jätteglad över för än, några veckor senare, tänker jag ungefär på samma sätt, i alla fall när det kommer till att vara uppdaterad. Dock har jag haft lite för lite att göra vissa stunder så då har jag gått tillbaka till det där ständiga online-mode ändå. Sålänge jag själv har kontroll över det går det bra, tänker jag.

Nu däremot är jag otroligt sugen på en nystart i någon form, alltså kicka igång den där nystarten jag kände för i början av maj. Men på vilket sätt har jag inte listat ut ännu. Jag känner för att minska datortimmarna, öka utomhustimmarna och minska lite på godsakerna. Jag måste fundera lite till! Jag läste Petras inlägg om att hon också var sugen på en nystart nu, alltså inte efter jul/nyår eller efter sommaren, just nu. Jag tror att hon och jag tänker lite i samma banor där, förutom att hon fokuserade mer på karriären och jag lite mer på livsstilen. Men just nu är tidpunkten!

Först idag har jag startat upp datorn igen och det känns otroligt skönt att ha sluppit öppna datorn sedan i torsdags. För som ni vet har jag varit på läger hela helgen, ett läger som jag så mycket har sett fram emot. Jag försökte att inte ha för höga förväntningar, just eftersom det inte brukar bli perfekt då och just den här gången när mycket var väldigt likt förra lägret. Jag vet inte vart jag ska börja någonstans, men framförallt blev det sådär bra som första lägret. Alltså megabra, som om jag leva på den känslan hur länge som helst och som även gjorde att jag var ledsen över att det var slut i söndags. Jag ville inte redan åka hem, det var ju där jag ville leva.

Fredag
Jag packade väskan på morgonen och vid 10.00 tog vi bilarna mot Isaberg. Jag fick stugnyckeln, faktiskt samma nyckel och samma säng som förra gången (dock inte samma stugkompisar). Vi var ett gäng på tio cyklister som rullade nästan sju mil under fredagen, då det var en frivillig tur. Tillbaka på resorten några timmar senare var det dags för middag med hela gänget och faktiskt även Team Rynkeby Älmhult samt Team Rynkeby Malmö. Vi var väldigt många gulingar där, kan jag säga. Efter middagen avslutade vi dagen med ett väldigt långt möte om allt som vi behöver veta inför Parisresan, resan som närmar sig med stormsteg.

Lördag
Klockan ringde tidigt, dock hade jag som alla dem andra nätterna där vaknat några gånger under natten och var superpigg. Därför var det ingen match för mig att stiga upp till frukosten. Jag är faktiskt förvånad över hur pigg jag har varit, då jag inte alls har fått samma sömn som jag vanligtvis får hemma. Klockan åtta när solen började titta fram begav vi oss iväg på en lång cykelrunda. Vi cyklade och cyklade, jag kände mig helt okey i kroppen. Ett antal timmar senare, jag skulle säga kring 17.30-snåret och vi egentligen bara hade några kilometer kvar till slutet får vi reda på att det ska bli ett ytterligare depåstopp, av kaptenen. Det depåstoppet finns uppe på Isabergstoppen och alla skulle ta sig upp dit. Då hade vi redan nitton mil i benen, många var trötta och hungriga. Så skulle alla cykla, eller gå hela vägen upp till toppen.

Jag lyckades cykla hela vägen upp, men jag trodde seriöst att jag skulle dö ett tag. ”Benen! Nu trampar ni oavsett om ni vill eller inte, för jag ska ta mig upp dit!”, ”Andas!”, ”Andas!”. Jag tog mig upp och jag var otroligt glad över att jag lyckades cykla den sträckan. Efteråt serverades det bubbel till den som ville och vi fick reda på att vår största sponsor, ICA Värmland har samlat in över niohundratusen kronor till Barncancerfonden. Vilken eufori. Middagen den kvällen satt väldigt fint kan jag säga. Och i vanlig ordning avslutade vi med ett möte, inte riktigt lika långt som fredagens.

Söndag
Jag vaknar även denna natten flera gånger, varav att jag vid femtiden när jag var pigg kollar igenom alla nyheter om att Måns tog hem hela Eurovision. Vilken glädje och lycka. Det var han värd. Sen somnade jag om en halvtimme tills klockan ringde och det var dags för frukost igen. Idag var det lite varmare och dessutom var jag solbränd sedan lördagen så jag smörjde med solkräm och jag stoppade undan vindjackan. Dagens runda slutade på strax över femton mil. Jag njöt hela dagen, för jag ville bara stanna kvar där, jag ville inte åka hem, jag ville inte att det skulle ta slut. Men till sist var det dags för hemfärd och jag var väldigt trött i kroppen, jag kände mig otroligt nöjd över helgen och min prestation.

Det blev verkligen en till lyckad helg med teamet, så otroligt roligt jag har tillsammans med dem! Sen om verkligheten blev som förväntningarna det vet jag inte, läger två blev heller inte riktigt likt läger ett, men dem var riktigt fina på sina sätt. Jag har haft den roligaste helgen och det bästa av allt är att vi hela tiden cyklar, och är just där för stunden. Resten av världen stängde jag av för en stund, eller sisådär tre dagar i alla fall och det var skönt.

Att vara med i Team Rynkeby är en pers i sig för min del. Och då tänker jag inte enbart på cyklingen…

Jag är inte den som tar för sig, som pratar med vem som helst och försöker komma in i en grupp. Jag är den som gärna håller sig lite utanför och trivs bra där, jag är tyst av mig och gillar när andra pratar, då kan jag lyssna osv. Så att vara med i ett team är verkligen ett stort steg i sig för mig och den sociala biten.

Jag kom in i ett team som alla andra gjorde, med en utgångspunkt likt alla andra. Visst hade det varit lättare om jag hade känt någon från början, det hade varit en liten trygghet som jag alltid hade kunnat landa i. Men just nu är jag otroligt glad över att jag startade den här resan själv, att jag verkligen tog steget in i något så stort helt ensam. För jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har alltid superkul med alla och alla är riktigt snälla. Riktiga vänner känns det som, människorna är så fina.

Den här gången försöker jag verkligen, jag försöker att prata, jag försöker att starta konversationer och jag försöker att inte vara den tysta. Jag kan gärna prata, men jag vill inte vara den som startar, så har det alltid varit och jag trivs i det. Men i själva verket tror jag det är för att jag är rädd för att ta plats, rädd för att göra fel och allt annat som kan hända. Jag gör verkligen mitt bästa och jag är otroligt glad och nöjd över mig själv den här gången. För jag försöker. Jag känner mig verkligen som en i teamet. Jag älskar det. Det är ett personligt rekord. Mitt sociala rekord.

Något annat som har varit otroligt skönt i helgen var att jag tillät mig själv att stänga av verkligheten och bara vara i nuet. Jag hade fullt fokus på att vara på träningsläger, allt mitt fokus gick åt att fokusera på det som hände där och då. Datorn lämnade jag hemma i tre dagar, mobilen använde jag ytterst sällan, jag kollade inga sociala medier och jag var inte ständigt uppkopplad. Det var SÅ skönt. För jag ville vara fokuserad på det som hände, för att bilda minnen, minnen som jag kan minnas tillbaka såhär i efterhand. Utan distraktioner. Jag kopplade också bort vardagsstressen, tidsstressen och jobbstressen. Eller det försvann när jag själv kunde försvinna till en bubbla, en träningslägerbubbla. Det var saker som jag fick ta tag i när jag kom hem sen och det var något jag inte tänkte på förrän jag var hemma igen faktiskt. Jag är nöjd över mig själv och så bra som jag har mått i helgen var det längesen jag mådde.

Jag vet inte var jag ska börja, helst av allt vill jag behålla så mycket som möjligt hos mig för att inte förstöra något fint minne. Men samtidigt vet jag att dem kommer inte stanna kvar i hjärnan lika länge som nedskrivet…

I fredags körde jag mot Isaberg för en hel helg där. Träningsläger med Team Rynkeby väntade och visst att jag var förväntansfull och såg fram emot det, men att det skulle bli SÅ bra visste jag inte. Alltså vilken helg jag har haft, eller vi har haft. Vi som ett team. Nästan alla var där, alla kämpade på otroligt bra, vi lärde känna varandra mycket mer och jag har älskat alla stunder.

Under fredagsturen rullade vi nästan sju mil för att sedan avsluta med pasta carbonara i restaurangen och rolig team-building. I lördags startade vi redan efter frukostbuffén och målet för dagen var femton mil. Men väl tillbaka på anläggningen blev det nästan sjutton eftersom jag var i andraklungan och vår motorcyklist hade ingen GPS, vilket ledde till att vi missade en avfart och fick cykla två mil längre. Men det var ett äventyr i sig och det gav bara mer träning åt oss. Dock var jag ganska trött när jag kom tillbaka sen.

Under lördagen regnade det hela förmiddagen också (mycket bättre med regn än snö, som det tydligen kom i Jönköping), samt att temperaturen inte var speciellt hög så vid varje stopp frös jag. Men det blev finare på kvällen. När alla blir trötta gör vi också småfel, eller ibland stora fel. Även jag, jag råkade tappa min vattenflaska. Som tur var hade jag bara tre-fyra cyklister bakom mig och mekbilen sist i klungan plockade upp den. Så det gick bra. Någon dikeskörning hade vi också i klungan, samt en punktering. Glatt humör fanns det i alla fall gott om.

Det blev snabbt söndag (jag som hade trott att helgen skulle bli lång) och rundan bjöd på närmare tio mil (varav 3km grusväg, vilket var en utmaning i sig). Solen sken och det var underbart. Jag kände mig otroligt stark, vilket jag var glad över. För det var inte det jag hade trott efter tredje dagen i sadeln, efter två sjukveckor (med både magsjuka och förkylning).

Alltså vilken helg jag har haft! Jag tycker det är så tråkigt att helgen redan är över och jag längtar redan tills nästa träningsläger som är om tre veckor. Hoppas att dem veckorna går snabbt, för jag vill bara tillbaka. Wow, vad glad jag är!