Andra etappen

Resor

Lüneburg – Melle / 0km

Jag vaknade upp med huvudvärk och ett väldigt tungt huvud. Trots sovmorgonen vi fick sov jag inte jättemånga sammanhängande timmar under natten, dels för värmens skull. Eftersom gårdagen var lång och fruktansvärd varm tog det på mångas krafter. Eller allas krafter rättare sagt, hettan är det ingen som kan vara tillräckligt vältränad för. Det är samma för alla och det viktigaste då är att bara dricka, dricka, dricka. Vilket jag gjorde igår (och idag), jag har nog aldrig druckit så mycket som jag gjorde under gårdagen och då har jag inte mått alls bra under den här dagen. Så för lite drack jag nog ändå. Jag cyklade trots allt hela gårdagens sträcka, vissa kroppar sa ifrån tidigare än så. Jag fick skiten dagen efter istället för under tiden och det är jag glad för, men bra det mådde jag inte under den andra dagen.

Dagens etapp skulle ha varit vår längsta dag med nästan 27 mils cykling och värmen skulle varit varmare än igår, som redan då var för varm. Därför beslutade sjukvårdsteamet och lagkaptenen igår kväll att ställa in dagens tur för hälsoriskens skull. Vilket för min del både var positivt och negativt. Minuset var att vi då inte cyklar hela vägen fram till Paris och eftersom jag kände mig pigg igår, kom det som en svag besvikelse. Men vi behövde inte stressa på hotellet i Lüneburg, varken igår kväll eller i morse. Och nu i efterhand är jag otroligt glad över att dagens etapp ställdes in, för jag har inte mått på topp, jag har haft ett ständigt högt tryck i huvudet och känt mig lite konstig. Huvudvärken gick över i morse efter vätskeersättning, vatten, värktablett och hotellfrukosten. Men en konstig illamående känsla har stannat kvar. Jag hade absolut inte klarat 27 mil idag och då var det otroligt skönt att inte ens försöka sig på det, utan ta den här dagen som en återhämtningsdag och vilodag.

Så vi packades in i en buss (med AC), och åkte sträckan betydligt behagligare, samtidigt som vi fick lite sightseeings genom Tyskland. Det har konstant varit åskväder under dagen, blixtar, åska, regn, sol och kvalmig värme (dessutom var jag lite åksjuk under bussfärden). Så jag hoppas att det har urladdats lite nu och att temperaturen sjunker tills i morgon. Först på kvällen när det var läggdags kände jag mig helt återställd och mådde bra igen. Pigg var jag också. Hotellet var otroligt vackert, lyxigt och med AC på rummet. Vi bodde fint här, med världens bästa team och dessutom var det en god middagsbuffé. Efteråt pratade vi i lobbyn och skrattade så man nästan fick träningsvärk i magmusklerna.

Bussturen tog sin lilla tid den också, när vi kom fram kunde vi ta det lugnt, några sprang en runda, andra gick på promenad, sen fanns det dem som slappade och kollade på Tour de France. Jag själv tog det lugnt, åt Snickers och följde med serviceteamet för att tanka alla bilar. Lite roligt var det att ett finskt team bodde på samma hotell, så hela hotellet var fyllt med Rynkebyare. Nu i efterhand är jag mycket nöjd över att den långa dagen ställdes in, för jag hade inte klarat av det, värmen dagen innan satte sina spår. Samt att det dygnet hade innehållit betydligt mycket mer stress och mindre sömn. Man ska ju hinna njuta av sin resa också?

Första etappen

Resor

Rostock – Lüneburg / 225km

Lördagen då vi äntligen skulle få cykla, dagen som kallades etapp 1. För under fredagen cyklade vi inte många mil, utan det var bara en försmak, liksom värmen som jag tyckte var för varm i Skåne. Men det var ingenting mot vad lördagen bjöd på…

Vi rullade av färjan i Rostock, vi var i Tyskland och en dag med 24 mil väntade. Redan 06.30 var det för varmt för min del, det jag inte visste då var att en värmebölja härjade i Europa den helgen och vi mätte temperaturer upp emot 40°C mitt på dagen, dessutom i strålande solsken. Jag har aldrig tidigare vistats i värme högre än ca 33°C, tänkt då att vi skulle cykla i den värmen. Då är även jag den som tycker det räcker med 20°C för att jag ska vara nöjd. Nu vat det dubbelt så varmt. Och visst var det väl härligt och coolt att få uppleva det, och inte regnet samt kylan som vi har fått cykla i nästan hela våren?

Vi cyklade på vackra tyska vägar, med många fält runt omkring och vid vägkanten var det oftast fina alléer av lövträd. Här och där var det kullersten, som var det värsta jag någonsin cyklat på. Som tur var, endast kortare sträckor. Sträckan gick förbi bondgårdar där gödseln stank. Det man hela tiden tänkte på var att dricka, dricka, dricka. jag kunde knappt få i mig så pass mycket vatten som man behövde för att inte få vätskebrist. Depåerna kom tätare och tätare, för flaskorna tog slut. Alla var törstiga, alla drack ofantliga mängder vatten, ändå klarade inte hela gruppen att cykla hela sträckan. Värmen tog kol på oss och slog ut våra huvuden. Den här dagen var det inte fysiskt jobbigt, hade det varit normala temperaturer hade lätt alla klarat av hela etappen, men nu var det inte så och eftersom dem flesta inte är vana vid den hettan, visste vi inte hur våra kroppar skulle reagera.

Jag vet inte hur många liter vatten jag drack, men att vara ute i över tolv timmar utan skydd mot solen, är påfrestande för kroppen. Jag hade aldrig problem, jag drack och jag svalkade av mig. Vi alla tömde flaskorna över huvudet för att svalka ned oss, men i den värmen var man snabbt torr igen. Jag var orolig för hur min hud skulle klara av den stekande solen, så jag smörjde med solkräm 50+ fyra-fem gånger under dagen, just eftersom jag sedan tidigare hade en grundbränna också. Jag klarade mig och det var jag stolt över.

Depåerna kom var femte mil och där i mellan hade vi kissepauser, samt tillgång till att fylla på flaskorna. När vi stannade på sista depån, med kanske fyra mil kvar till första hotellet då var det varmt och min kropp, samt knopp börjde säga ifrån. Jag sökte mig till skuggan, men där rann svetten om en även att man bara stod helt stilla. Det bästa på hela lördagen var faktiskt det depåstoppet, för bredvid fanns en flod och där i var jag, som många andra tvungna att svalka av oss. Vilket dopp! Inte trodde jag att premiärdoppet skulle vara i en ca 20°C varm flod i norra Tyskland. Om det var badbart egentligen är det ingen som vet, jag vet bara att jag tror inte jag hade tagit mig hela vägen till hotellet utan doppet. Det var svalkande och det var något annat för huvudet att tänka på. Sen tog jag mig hela vägen till hotellet, och det var nu på kvällen som temperaturen blev behagligare.

Rutten slutade på knappt 23 mil. Efter duschen och under tiden vi åt middagsbuffén drog åskan in och den kvalmiga värmen blev något behagligare. Sjukvårdsteamet tillsammans med lagkaptenen beslutade också att ingen i teamet får cykla söndagens etapp. Som skulle vara den längsta på hela veckan med 27 mil, i samma värme som under lördagen och med ganska få timmars sömn i sådana fall. Med tanke på att vi åt middag vid 21 och vi skulle startat cyklingen vid 06.

Jag hade aldrig en tanke på att avsluta dagens etapp i servicebilarna, för jag kände mig pigg, jag hade inte ont någonstans, det enda var att jag var varm (men det var ju alla). Jag åkte på ett frambromshaveri ganska så snart vi hade gått i land i Tyskland. Men mekkillarna löste det under dagen sen.

Första dagen var slut, jag var lycklig och jag var otroligt trött på värmen. Dagen bjöd verkligen på det mesta och jag hade det superkul, samtidigt som vi såg vackra tyska ställen. Hotellet vi under natten sov på var fint, stort och fräscht, dock sjukt varmt och frukosten var otroligt god på söndagen.

Fredagens prolog

Resor

Lund – Trelleborg / 61,5km

Äntligen var dagen här, dagen då årets häftigaste resa startar. Allt började på Barn och Ungdomssjukhuset i Lund, så först träffades vi i Jönköping för att åka med våra servicebilar ned till Skåne. Jag har faktiskt bara varit i Skåne en gång tidigare, Lund även då. Så bilresan var otroligt vacker på slutet, när man såg Helsingborg och det platta landskapet.

På BUS i Lund besökte vi barnen, samtidigt som en clown hade en föreställning. All logistik, väntan och värmen gjorde dagen lite seg för egentligen ville vi bara börja cykla. Men besöket på sjukhuset var mycket fint och berörande!

Fem svenska lag cyklade i en lång klunga från Lund till Malmö. Den känslan var otroligt häftig och en försmak på hur det kommer kännas om en vecka. Vi rullade in på Malmö torg för lite underhållning, för att senare splittras upp från dem andra teamen och Team Jönköping fortsatte sin färd mot Trelleborg och färjan mot Rostock.

Innan ombordstigning åt vi pastasallad och pustade ut i skuggan. Färjan avgick vid 22.45, så det var bara att hoppa in i duschen och somna sen.

Prologen var därmed slut och det var otroligt härligt att vi var påväg, för hela veckan innan var sjukt stressig för min del och när vi rullade iväg var det inget mer att göra, bara att hoppas på att allt jag behövde fanns nedpackat i mina väskor. Och det enda jag behövde fokusera på var självaste cyklingen.

Veckan som gått

Resor

Jag är hemma på svensk mark igen, efter att ha varit på resande fot i 1,5 vecka. Det känns konstigt att jag har varit iväg en sådan lång stund, för samtidigt har jag inte hunnit tänka på det. Jag har liksom levt i en slags bubbla. Visst har jag haft lite kontakt med familjen hemma under veckan, men väldigt lite. Jag har bara försökt vara i nuet och njutit av varje minut, för att göra den här resan till den bästa.

Rynkeby-resan tog slut i fredags och efter det har vi (jag och min familj) turistat i Paris. Men nu är det över, nu är det historia och minnen. Jag har verkligen inte förstått att det har hänt på riktigt, att resan som vi i teamet har planerat i nästan ett år är bakom oss. Jag förstod knappt att jag var i Paris. Som om jag levde i en bubbla, en bubbla med en miljö som var så otroligt härlig, i en bubbla som jag inte ville skulle spricka.

Jag vet egentligen inte vart jag ska börja, men jag vill helst skriva ned så mycket som möjligt för att bevara alla minnen. Jag vill inte att det ska försvinna från mig. Jag vill inte tillbaka till verkligheten, jag vill bara vara i den bubblan.

När allt tog slut sådär tvärt i fredags, när vi kom fram till Paris kunde jag inte förstå att det var det vi hade kämpat för, det vi hade jobbat för, att det var så det skulle bli. Jag fick en tomhet i kroppen direkt och eftersom vi har semestrat någon dag efteråt har jag försökt att inte tänka på det för mycket, men tomheten väntar där på kö i kroppen för att släppas ut. Jag vet inte bara när jag ska tillåta den ta kraft. Jag måste bearbeta allt, jag måste förstå vad jag har varit med om. För det har inte gått in än.

När jag sitter här och skriver rinner tårarna ned för kinderna, jag vet inte vart jag ska ta vägen. För det har varit en stor del, en mycket stor del av min vardag och mitt liv absolut det senaste halvåret, om inte i nästan ett år. Så tar det bara slut! Just Paris-resan tar slut och allt arbete med teamet, men inte att Team Rynkeby fortsätter att samla in pengar till Barncancerfonden, inte att barnen slutar drabbas av cancer. Det tar inte slut förrän forskningen har lyckats bota den. Men min resa, min resa det här året den är slut. Den tog slut i fredags.

Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen! Det här är klart det bästa jag har gjort i mitt liv, det roligaste också, men samtidigt det jobbigaste. Jag kände på mig redan innan jag begav mig iväg för 1,5 vecka sedan att jag var rädd för att det skulle ta slut. Jag var lite nere och jag var lite arg osv, då hade inte självaste resan startat. Men jag såg att målet var nära och den här gången ville jag inte att det skulle vara nära för då är allt slut. Varför det här har gjort mig så känslosam, kan jag inte säga är något specifikt, det är helheten. Det är allt! Att göra det här projektet har ändrat min vardag och min livstil. Jag har älskat att göra detta!

Nu ska jag hem, jag ska försöka landa i tanken om att det är minnen. Att det är slut! Jag ska vila och på något sätt hitta tillbaka till livet jag hade för någon vecka sen. Jag ska komma ikapp när det gäller sömnen, för det har det blivit lite av den här veckan. Jag ska kurera mina fötter som värker, mina händer som värker och mina skav i baken. Samt att jag ska ta hand om min solbränna som börjar komma till det stadiet då den kliar och huden flagnar.

Jag har nästan inte varit inne på internet under hela veckan, jag har därmed stängt av allt som heter sociala medier, bloggar, nyheter och annat. Min dator har varit hemma, så det är näst intill rekord i antalet dagar som jag inte använt den. Mitt i allt detta så har jag semester, en vecka har gått och jag har en vecka kvar. Det här är underligt, allt känns konstigt och overkligt. Jag måste nypa mig själv! Hur ska jag förstå och hur ska jag inte bli ledsen? Hur kan en vecka gå SÅ snabbt, trots att jag har upplevt hur mycket som helst?

Nu cyklar jag!

Resor

Allt är packat och förhoppningsvis med i väskan, cykeln är trimmad till max, jag har en ofantligt stor mängd energibars i väskan och jag själv känner mig laddad till tusen. Senaste veckan ska vi inte tala om, för jag har knappt varit med om något stressigare. Men jag antar att det blir så när man alltid är en tidsoptimist. Nu äntligen har jag i alla fall bockat av allt som jag var tvungen att reda i innan avfärden. Så nu ska jag bara skriva klart inlägget och därefter försöka somna i värmen och kanske nervositeten. Jag kan säga att jag är glad över att ha varit sjukt stressad i veckan för jag har liksom inte hunnit tänka på att det är i morgon bitti jag far iväg. I natt är sista natten hemma på 1,5 vecka, vilket jag inte har förstått förrän nu. Jag har missat något, det är NU det händer, det är verklighet nu!

Jag har inte hunnit bli nervös än, jag är bara riktigt taggad och har velat cykla iväg för flera veckor sedan. Samtidigt är jag lite ledsen över att det här sedan är slut, helt slut. Men det tänker jag inte på nu, för först ska jag ha det superroligt i en vecka tillsammans med alla fina lagkamrater. Jag ska cykla och cykla och cykla. Det jag nu är mest orolig för är om jag har med mig tillräckligt med solkräm, för det kommer bli varmt. Vädret ute i Europa är otroligt varmt, temperaturer som jag absolut inte är van vid, eller jag knappt tidigare utsatt min kropp vid. Vi ska cykla över 130 mil i den värmen (jag hoppas det blir lite svalare i alla fall). Det känns som om jag kommer vara en kräfta när jag kommer fram till Paris om det blir som meteorologerna hävdar, trots att jag kommer använda rikligt med 50+ solkräm.

Jag kommer försöka vara i nuet så mycket som möjligt, bara det att jag nu faktiskt har semester, en efterlängtad semester har liksom försvunnit bakom allt. Igår jobbade jag min sista dag och jag tror det äär därför sommarvärmen har kommit! Den här resa mot Paris är min ledighet och min semester i år, jag kommer göra den så bra det bara går och skratta så mycket som möjligt mest hela tiden oavsett väder och vind, skavsår, eller solbränna. Det kommer nog bli lite tomt här på bloggen den kommande veckan, jag kommer absolut dokumentera allt, men jag måste hinna bearbeta mina tankar, samt ha tid till allt det jag vill göra. I första hand kommer njutningen i äventyret, så får det bli updates när jag är tillbaka på svensk mark igen. Men ni kan alltid följa teamets blogg där jag några dagar kommer skriva, eftersom vi i ”bloggruppen” kommer turas om. Min Twitter och Instagram ska jag försöka hålla kontinuitet på.

Det är NU det händer, det är verkligen verklighet, den här gången är det inte destinationen som är självaste resan, utan resan dit. Varenda minut och varenda cykeltramp, i med och motgång. Jag ska dricka ofantligt mycket vatten för att inte få vätskebrist och samtidigt smörja med solkräm. Nu gör vi det här! Det jag har längtat efter under en sådan lång tid. Tillsammans är vi starka.

I morgon går bilen mot Lund och äventyret kan börja!

Det som stoppar mig

Hälsa

Igår kände jag knappt igen mig själv, likt dem senaste dagarna. Men igår var verkligen värst. Jag kände mig otroligt lat, alltså lat i allt jag gjorde, eller rättare sagt så gjorde jag i princip inget eftersom jag inte orkade göra något. Jag satt länge stilla på stol och gjorde precis ingenting. Samtidigt var jag ofokuserad och riktigt omotiverad till allt. Som jag sa igår, jag ville inte jobba, jag ville inte träna, jag ville inte gå till affären, jag ville inte sitta vid datorn, jag ville inte blogga, jag ville inte kolla på film, jag ville inte slösurfa på mobilen, jag ville inte göra någonting! Jag hade ingen energi kvar. Lite kan kanske berott på att jag visste vad som väntade hela eftermiddagen, just jobb utomhus i bassängen i spöregn och 11°C värme (eller kyla kanske man säger). Förra onsdagen var hemsk, jag frös från första timmen och när jag kom hem var jag blå hela jag. Jag hade nog det i baktanken.

Men jag skrattade en hel del igår och det kändes så härligt. Jag tror att jag har skrattat lite för lite den senaste tiden. För det var underbart igår. Dock vet jag inte vad jag skrattade åt, men det är en annan femma. Jag somnade på kvällen och bestämde mig för att idag är en ny dag, med nya tag. Idag ska jag inte vara lika lat, inte lika omotiverad och jag ska försöka tränga bort rastlösheten. För även om jag ville träna, blogga eller annat igår så kom jag aldrig dit, för jag orkade inte. Och det var inte roligt!

Så nu ska jag försöka att inte hitta på några ursäkter för allt idag. Här kommer mina vanligaste ursäkter till att jag ofta ställer in träningen för dagen. Bortsett från dem dagarna då jag har kommit in i ett flow och har massor av motivation, kanske till och med får till ett spontan-träningspass. Eller dem gångerna då jag har bestämt med någon annan, så som cykelträningen med Team Rynkeby eller som i morgon när jag ska vandra med några vänner. Då ställer jag ALDRIG in!

#1: Det jobbigaste med att träna är klädombytet… att först ha vardagskläder, byta om till träningskläder, av med träningskläderna för att duscha, på med vardagskläder igen.

#2: Att behöva duscha hela tiden. Jag älskar att vara ren, men jag ogillar att duscha, lika så ogillar jag att vara smutsig. Ekvationen går inte riktigt ihop.

#3: Vädret är inte som jag vill att det ska vara. Egentligen borde det inte vara något problem, det är bara att anpassa träningen efter vädret. Jag gillar att cykla i sol och att springa i regn. Men vädret lyckas aldrig vara så som jag vill ha det, antingen för blåsigt, för regnigt, för soligt (knappt hänt i år dock), för varmt, för kallt osv.

#4: Maten! Det går bra att cykla direkt efter mat, men att springa är en planering i sig. Min mage klarar inte av att springa för nära efter maten, därför måste jag låta det gå någon timma och då har jag nästan hunnit bli hungrig igen, eller så har jag hittat något annat att göra. Det är det jobbigaste med löpningen!

#5: Annat som hägrar, så som ett bra tv-program jag vill hinna se innan jag ska sova för natten. Eller en tvserie jag måste bara se. För det är ju betydligt härligare att kolla på film i sängen, med en chokladbit än att ge sig ut ”mitt i natten” för lite träning. Eller??

#6: Jobb. Att jag har massor av jobb som ska avverkas den dagen. Det jobbigaste är att dagen efter kommer det ännu mer jobb och om jag tänker lika den dagen kommer det gå många dagar innan jag kommer iväg på träningspasset.

#7: Tiden på dygnet. Jag har mina rutiner om dagarna och helst vill jag att dem flesta dagarna ska se ut på det viset (kontrollbehov jag vet!). Vilket gör att när jag kommer hem om kvällarna, efter jobbet ska jag äta och eftersom klockan redan är sent från början känns det som om jag i sådana fall tränar ”mitt i natten”, samt att jag är ganska trött. I själva verket är klockan kanske 22-23. Eller på morgonen, men eftersom jag gillar att vara vaken på kvällarna gör det svårt att ta mig upp tidigt för träning. Det är jobbigt att gilla kvällarna och gilla de tidiga morgnarna!

Men så fort jag har lyckats bekämpat punkterna ovan och kommit iväg på träningspasset så älskar jag det! Jag älskar även känslan efteråt, jag måste bara intala mig själv innan att jag älskar det både under tiden och efter ett pass. Är det bara jag, eller känner du igen dig på någon punkt? Kanske du har ett tips till mig?

Cykelformen

Hälsa

Med mina mil runt Vättern har jag därmed följt min träningsplan ganska så exakt, eller egentligen lite bättre än vad jag hade planerat. Inför Paris ska alla cyklister ha kommit upp i minst 250 mil och jag har rullat nästan 280 mil vid det här laget. Till en början tänkte jag att det skulle bli svårt att nå dit, men jag la upp en tydlig plan för mig själv att hundra mil i april och hundra mil i maj borde jag klara av. Eller det måste jag klara av för att hinna i tid. Sen visste jag att jag hade rott det i land om jag bara lyckades med dem milen, eftersom Vätternrundan-loppen bringade hem över femtio mil.

Planen höll och jag är otroligt glad över det. Även att jag var lite orolig för sedan jag fick cykeln i slutet av mars har jag åkt på fyra sjukveckor, utspritt. Men under dem veckorna har jag verkligen vilat för att läka ur kroppen. Förr om åren har jag haft som mål att cykla hundra mil under hela säsongen innan rundan runt sjön, förra året lyckades jag inte ens med det med tanke på att jag inte hade tillgång till cykel i Riga. Jag har också tidigare i princip lagt ned cyklingen efter årets stora mål, men i år är det ju Parisresan som är det största och en trettiomilsrunda var träningen inför.

Med endast två veckor kvar till avfärden har jag alltså både nått mitt eget mål och kravet från Team Rynkebys sida. Jag är lättad, inte alls stressad och känner mig otroligt stark. Jag har haft det lite kämpigt under våren, i början var jag bland dem svagaste i teamet. Nu känner jag mig inte alls så längre. Faktum är att det hände något under Sommen runt och det har fortsatt under alla cykelturer sedan dess, för jag kände mig helt plötsligt superstark. Som om allt arbete jag har lagt ned under våren har lönat sig och kom till mig under en natt. Men hur kunde det bara komma då? Eller så har jag bara tur just nu. Jag hoppas på att min cykelform håller i sig ända tills vi har cyklat in i Paris. Att jag kommer känna mig sådär superstark som jag har känt mig under alla de fyra senaste loppen, speciellt på det viset jag kände mig i lördags.

Jag har övat mycket på uthålligheten och försökt få kroppen att vänja sig vid långa tider på cykeln. Och det tror jag att jag har lyckats med med tanke på att jag i princip inte hade ont någonstans under Vätternrundan. Mitt mindset är också med mig, mycket positivt.

Min övriga hälsa vet jag inte riktigt hur jag ligger till med. Jag har aldrig i hela mitt liv vägt så mycket som jag gör just nu, hur jag än gör så ökar bara siffran. Dock säger inte siffran på vågen hur man mår, eller är hälsan i sig, jag måste bara ta in det själv! Men åt andra sidan känner jag mig otroligt stark både när jag cyklar och springer, dock kanske lite tung i sistnämnda. Jag är hungrig mest hela tiden också, vilket kanske är den största orsaken till viktuppgången. Jag ska fortsätt träna på i samma takt nu, samt äta så att jag har massor av energi till årets häftigaste och mest spännande mål. För till Paris ska jag ta mig!

Sann dröm

Drömmar

Dem senaste två åren har jag varit så otroligt sugen på att cykla alla tre Vätternrundan-loppen. Det har varit som en dröm för mig och att jag var helt bombsäker på att det ett år skulle hända. I år hände det! Varför har jag inte gjort det tidigare? Jo för att då har jag inte alls varit fullt så lika frälst vid cykling, även att jag har älskat det. Jag har tyckt att det är ett stort steg att cykla först tio mil ena dagen för att dagen efter cykla femton mil. Därför har jag nöjt mig med Tjejvättern och Vätternrundan, som för mig har varit stort. I år dock, så har mina perspektiv ändrats och femmilsrundorna som har varit långa för mig tidigare är knappt värda att ge mig iväg på. Galet tänkt eller hur? Allt borde vara värt!

Min dröm har gått i uppfyllelse och jag cyklade min fjärde Tjejvättern, min första Halvvättern och min tredje Vätternrunda under den senaste veckan. Det kommer jag lätt göra om för det är otroligt roligt.

Tjejvättern: Jag cyklade på samma tid som jag hade som guldmål. Det är en trevlig tjejfest, lite väl mycket damcyklar kan jag tycka. För det är svårt att hitta en klunga om man vill cykla på det viset, som jag har velat dem senaste tre åren. I år ville jag dock cykla solo för att kunna cykla exakt i mitt tempo. Det blev en hel del zickzack-cykling just för alla omkörningar. Något jag undrar över är varför MCn som leder ut oss ur Motala kör betydligt saktare under Tjejvättern, än under dem andra loppen?

Halvvättern: Premiär för mig i år. Dock går ca 9,5 mil samma sträcka som Tjejvättern, men med en lite avstickare på 5,5 mil åt Grännahållet som gick på vägar som jag faktiskt inte hade cyklat på tidigare. Uppskattningsvis var det två mil på helt nya vägar för mig. Det var betydlig mer klungcykling och majoriteten hade racers, eller liknande. Tempot ökade markant mot Tjejvättern, även att jag cyklade snabbare dagen innan.

Vätternrundan: I år var det en rekordrunda. Rekord i antalet startade och antalet i mål samt att det inte var många som bröt. 18 % av alla var tjejer, vilket är flest under dem här femtio åren. Det tycker jag är kul, men samtidigt tycker jag att vi kan höja den procentsatsen till nästa år! Det är ju så fantastiskt roligt att cykla.

Tummen upp till hela evenemanget skulle jag också säga. Det är otroligt välorganiserat, modernt och dem utvecklas. Jag älskar att dem hade bytt plats på mässtältet och starten. Mycket bra! Jag gillar att det fanns toavagnar i Motala istället för bajamajor. Jag tyckte det var roligt att dem hade satsat på fotografering och i år hade Sportograf’s fotografer ute längs banan.

Vätternrundan 2015

Racereport

När jag vaknade upp igår morse efter tolv timmars sömn, var jag fortfarande lite trött, kände mig lite sliten men ändå var kroppen superpigg. Jag hade inte ont någonstans (förutom ytterst lite domningar i vänster hand som jag alltid får). Det var som om jag kunde cykla en längre runda igår med och den tanken känns fantastiskt bra med tanke på vad som kommer framöver. Två dagar efteråt, som det är idag har jag nästan glömt bort att jag faktiskt cyklade trettio mil i lördags. Dem enda sviterna som är kvar är den hemska solbrännan som jag fick på speciellt vaderna, men även på lår och armar. Hettan har lagt sig nu, men det svider lite fortfarande och då använde jag ändå solkräm.

Men vi börjar redan vid 02.15 när klockan ringde i lördags efter ungefär tre timmars sömn. Jag var supertaggad och tvingade mig själv att få några mer minuter sömn i bilen mot Motala. Jag mötte upp alla från Team Rynkeby vid starten strax innan 05.00. Som jag skrev i fredags var jag nervös inför starten, hur skulle den bli? Jag lyckades smita in i 05.16-gruppen och kunde därmed starta tillsammans med alla andra. Vilken glädje. Dock hade jag ju ett eller två andra alternativ, som visade sig skulle fungera galant om jag inte hade lyckats med alternativ ett.

Vi var 22 cyklister i klungan och i början hade vi lite strul, tempot gick inte speciellt snabbt och jag var lite besviken för jag vet att det är fram till Jönköping som det kan gå snabbt. Men det gjorde det inte för oss i lördags, mycket saktare än mina tidigare rundor, vilket gjorde mig lite stressad just eftersom jag ville cykla snabbare i år. I år är året för en snabb runda, hade jag tänkt mig, för jag kände mig superstark, tränad, peppad och dessutom var vädret med oss. Vi blev förbicyklade av många klungor, varav pappa. Jag tänkte till och med tanken ”Varför valde jag inte att cykla med pappa i år också, som jag har gjort dem andra åren?”, jag tänkte inte bara tanken, jag sa det också. Hur dum får jag vara egentligen? Hur tänkte jag? Det är klart att jag hellre väljer teamet före en snabbare tid! Min besvikelse la sig när vi kom till Gränna för då började vi få ordning på allt och farten ökade. Jag blev glad och jag hade helt glömt bort att jag ens tänkt tanken att svika klungan för pappa.

I Gränna blev jag lite besviken igen, för jag hade längtat till att få vinka till mamma som brukar vara där. Men hon trodde prompt att vi cyklade snabbare än pappa och därmed gick hon hem efter att hon sett honom, med tanken om att hon missat oss. Då hade jag ändå sagt till alla att jag tror pappa kommer cykla snabbare, för vi är en klunga, vi kan inte cykla snabbare än den svagaste, vi hjälps åt och alla ska med. Vi cyklar i Rynkeby-tempo och inte alls på någon rekordtid. Vi är ett team och det är det viktigaste. Alla ska vara med från start till mål och dessutom såg vi de trettio milen som en träningsrunda inför det stora äventyret om 2,5 vecka. Vätternrundan var inte mitt stora mål i år, för det kommer snart! Jag skulle bli glad för allt under mina tidigare 13h46min. Dessutom är det sjukt mycket roligare och lättare att cykla i klunga.

Runt halvvägs blev vi lite trötta och det skedde små missar, vilket testade vårt humör. Men vi kom igen, vi blev starkare och ännu bättre. Jag tycker hela rundan var otroligt rolig, det gick mycket bra i stort sätt hela tiden, jag var nöjd och kände mig lycklig. Vi hade kortare depåstopp på alla ställen utan Ölmstad och Medevi, vi åt aldrig lasagnen i Hjo och det sparade vi tid samt stelhet i kroppen på. I början hade vi två kortare kisspauser, men sen struntade vi även i dem. Solen strålade verkligen och jag ser numera ut som en polkagris. Vinden var inte jättestark, men den gav oss ändå lite motvind och sidvind på vissa ställen.

Vi rullade i mål på 12h30min, vilket jag otroligt nöjd över (då fick vi stanna för broöppning i Karlsborg i 5-7min). Jag hade kanske kunnat cyklat snabbare, likt pappas tid och dessutom hoppat över någon depå. Jag kände mig superstark igen och det enda stället jag hade ont på var under den högra trampdynan, samt att jag kände mig sömnigt trött efter dem få timmarnas sömn (dock inte fysiskt trött). Men återigen är jag mycket glad över att jag valde klungan över något annat, det var ju det som var målet i år. Att cykla tillsammans, att ha roligt tillsammans och att hjälpas åt! Jag är glad, lycklig och dessutom supertaggad på både Parisresan och Vätternrundan 2016.

Jag var laddad och taggad inför rundan halva förra veckan, kanske lite väl supertaggad. Jag åkte på en förkylning efter Halvvättern och var lite orolig att den skulle förvärras. Men i lördags var jag endast pyttelite hostig stundtals och lite snorig. Men det försvann så fort jag gick i mål. Nu är jag frisk igen, vilket är skönt. Att kunna cykla trettio mil en hel dag och inte känna att man är trött på just cykling är fantastiskt, att inte ha ont i kropp är ännu mer underbart. Att kunna njuta hela tiden är det bästa. I år var första året jag struntade i milskyltningen, dessutom kände jag till banan ganska väl nu (även att det var en ny sträckning på något ställe). Jag kände mig stark och jag hjälpte till att dra längst fram. Magen mådde mindre bra och jag var absolut inte hungrig men jag kände hur energin snabbt försvann. Jag tvingade i mig energikakor och sportdryck hela tiden för att aldrig gå energitom. I mål var jag trött på just den smaken och magen orkade knappt ta emot dem sista klunkarna, men det gick.

Roligast är alla hejarop längs vägen. Det var många som ropade, klappade och vinkade. Jag själv hade både mormor, morfar, farmor och farfar längs banan. Mamma fanns i målet och pappa träffade jag på tre gånger längs rundan. I år gör jag allt detta för Barncancerfonden, jag cyklar för barnens skull. Jag är superglad!

Halvvättern 2015

Racereport

Okey, om det gick bra igår så gick det ännu bättre idag, på min första Halvvättern. Eller kanske inte tidsmässigt men absolut kämparmässigt. Dagens femton mil var otroligt roliga för jag cyklade med Team Rynkeby hela vägen, vi höll ihop hela vägen från start till mål och det är jag riktigt glad över. Jag tror inte det hade varit lika behagligt att cykla dagens runda ensam faktiskt.

Jag lyckades ändra min starttid till samma tid som övriga teamet, vid 10.08 rullade vi (åtta stycken) iväg mot dagens äventyr. Ner mot Omberg var det kämpigt mot den kraftiga motvinden, jag är glad att vi cyklade i klunga för det gick inte snabbt även fast vi var fler som hjälptes åt. Vi skippade första depån och siktade istället på Ödeshög. Först när vi svängde av vid den sydligaste kurvan kom medvinden och då kunde vi rulla på i höga farter och så lätt det gick. Mil bara försvann och vips var vi vid vår sista depå med mindre än fem mil kvar (vi stannade inte i den sista depån). Med ny energi i form av bullar, bananer och blåbärssoppa fortsatte vi en mycket fin cykling mot dem sista milen.

På slutet blev den hemska motvinden, stark sidvind och ett tag var det riktigt läskigt med tanke på att många cyklister samlades ihop närmare målet. Sedan kom kurvan, som gjorde att vi kunde avsluta med vinden i ryggen. Tack för att vinden inte vände, så att vi i alla fall fick hjälp av den också. Dem milen var gudomliga och hur härliga som helst.

Vädret i övrig var blandat, med sol, regn, sol och så höll det på. Det enda som stannade kvar var den kraftiga vinden.

Vi rullade i mål precis under sex timmar, 5.57. Då hade vi cyklat 5h25min av dem, självaste cyklingen gick alltså snabbt, men depåstoppen drog upp tiden en aning. Men dem var behagliga dem också, just för att skaka loss kroppen lite. Jag var lite orolig igår när jag somnade för då hade jag världens värk i benen och jag trodde att benen skulle vara sega idag. Men jag kände mig otroligt stark, superstark faktiskt. Hur kan 15 mil gå så lätt!?

Jag tänkte aldrig på att jag ville att loppet skulle ta slut, jag letade aldrig efter milskyltningen, kroppen var oerhört pigg, jag hade inte ont någonstans. Idag cyklade jag inte efter någon tidsstress heller, utan bara på känsla med noll förväntningar. Dessutom hjälpte jag till att dra mer än vanligt i klungan, för idag var det superkul. Jag är supernöjd över dagens prestation och jag är mycket glad över hela turen tillsammans med det underbaraste gänget. Det är alltid roligt att cykla med Team Rynkeby. Jag hade krafter kvar i mål, så det kunde ha gått snabbare, men jag ville cykla i klungan och hjälpas åt hela sträckan, just för att alla ska med! Det är jag glad för, för om jag hade startat tiden jag var anmäld till från början hade jag nog inte lyckats slå tiden vi fick nu. Allt handlar inte om tid heller, även fast det lätt kan bli fokus på det när man cyklar lopp.

Jag kände mig sjukt stark hela vägen idag och det är jag glad för, just eftersom hela rundan blev som en fröjd. Jag njöt trots den jobbiga motvinden. Men nu är jag trött och jag ska ge min kropp vila. Vilken fantastiskt rolig helg jag har haft, jag skulle mycket gärna vilja göra om detta. Både Tjejvättern igår och Halvvättern idag. Dem skiljde sig åt otroligt mycket. Jag älskar cykellivet!