Länder vi besökte: Sverige / Tyskland / Holland / Belgien / Frankrike

Antal cyklade mil: 112 mil

Bästa hotellet: i Melle (natt 3)

Tidigaste morgonen: Frukost 05.30 (etapp 4) eller okey första morgonen på färjan, då frukosten serverades 04.45

Min rumskompis: Maria Persson

Finaste etappen: Etapp 6

Längsta etappen: Etapp 1 / 22,5 mil

Bästa beslutet: Att alla åkte buss under söndagen

Min sämsta dag: Onsdagen

Cykeltid: 48h 20min

Färdmedel: Cykel / Bil/ Färja / Buss / Taxi / Flyg

Sämsta hotellet: Näst sista hotellet, i Château-Thierry (toaletten var pytteliten, likt en garderob och dusch samt handfat fanns i ett annat rum)

Varmaste dagen: Etapp 1 med 35-40°C värme

Packning: Vi fick ha 2 x 60L bagar, 1 ryggsäck, 1 meklåda och cykeln

Cykelmek: Frambromshaveri x2 och byte av utslitna skoklossar

Mest ont: Domningarna i händerna och den hemska solbrännan jag fick näst sista dagen

Förvåning: Att jag inte hade ondare på fler ställen i kroppen, än vad jag faktiskt hade (speciellt i baken)

Godaste upptäckten: Arlas hallonkesella

Cyklister i Team Jönköping: 15 tjejer / 24 killar

Serviceteam Jönköping: 5 tjejer / 7 killar

Mest nöjd över: Att jag cyklade allt som man kunde cykla!

Jobbigast: Att inte alltid ha tillgång till en toalett och att snitta 6h sömn varje natt i en hel vecka

Stort plus: Att vi fick fint väder hela veckan (även att det var varmt), tänk om vi hade haft regn och låg temperaturer likt förra årets resa. Då hade det blivit en helt annan upplevelse. Att vi inte hade någon krasch, eller att ingen skadade sig är ett stort plus också.

Viktuppgång: Endast 1kg och det är jag riktigt nöjd med eftersom man åt massor av mat i princip hela tiden

Häftigaste stunden: När alla teamen cyklade genom Paris i en lång parad mot målet

Vad jag lade mina pengar på: Jag köpte inte alls mycket under veckan, heller inte när vi turistade. Det jag däremot fick betala mycket för var vattnet på alla restauranger. En gång kostade 0,5L 6,5€!!

Morgonrutiner: Klockan var nästan alltid ställd trettio minuter innan frukosten serverades. Jag klädde på mig cykelkläderna, flätade håret, åt frukost och efteråt var det dags att packa ihop allt i väskorna. Lämna iväg väskorna till väskbilen, kolla så att allt var med och göra sig redo för avfärd.

Kvällsrutiner: Alltid när vi kom fram till hotellet serverades något tilltugg, chips, korv, ost, yoghurt, dryck etc. Sen såg jag till att cykeln var i trim inför morgondagen, oftast torkade jag bara av den, smörjde kedjan och sedan var det klart. Mer än så orkade jag inte med! Cykeln ställdes in i något förråd för nattförvaring, jag själv duschade och gjorde mig klar för kvällens middag på hotellet. Efteråt kanske man satt och pratade eller så gick man och sov. Förberedde inför morgondagen, med att lägga fram kläder, tvätta vattenflaskor osv var också smart att göra på kvällen.

Rutterna: Dem är lagda sedan flera månader tillbaka, oftast på mindre vägar, men i vissa fall på lite tyngre trafikerade vägar. Vi hade alltid den kortaste vägen från hotell till hotell, ändå lyckades våra fantastiska MC-cyklister som navigerade korta ned många etapper. Även att vi hoppade över etapp två, så blev vår resa lika lång som många andra teams resor.

Vägarna: Dem var ju inte som Sveriges fina vägar, men många gånger riktigt bra ändå. På andra ställen var det mycket gupp och asfalten var dålig. Vi hamnade på en och annan grusväg stundtals, samt på kullerstensgator under första etappen (då var Grännas gata ingenting mot dem här kullerstenarna). Renhållningen var också bra, det var på något ställe MCn stannade en bit framför oss och plockade pinnar, döda djur låg det på en hel del ställen också. Något vi skulle akta oss för var igelkottar, hade vi fått höra. Men jag såg inte många sådana. Trafiken överlag var faktiskt helt OK, många bilar tog det försiktigt, samtidigt som andra var irriterade och gjorde några omkörningar som man inte skulle göra.

Landskapet: Det var otroligt häftigt hur det skilde sig dag från dag. Vi började veckan jätteplatt och avslutade med riktigt kuperade etapper. Det var coolt att se förändringen i naturen.

Serviceteamet: 1 servicechef, 2 lastbilschaufförer, 2 MC-cyklister, 2 mekkillar, 1 massör, 1 sjukgymnast, 1 teamkoordinator, 2 alltiallo. Samt ett cyklande sjukvårdsteam. Självklart hjälptes alla åt med maten och annat som behövde fixas. Vi hade 1 mekbil, 1 väskbil, 1 kyllastbil, 2 personbilar och 2 MCs. Några från serviceteamet fick hoppa upp på cyklar ibland för att göra plats åt trötta cyklister.

Depåstoppen: Först förmiddagsfika efter fem mil, lunch efter ytterligare fem mil och vissa dagar en eftermiddagsfika efter fem mil till. Någon dag hade vi inte ens så många depåer, andra dagar hade vi ytterligare en. I mellan alla depåer hade vi alltid minst ett kissestopp, så man kunde alltid ta 2,5 mil åt gången. Det tyckte jag var skönt, istället för att se att idag skulle jag cykla över 20 mil. Även att jag i princip aldrig utnyttjade kissepauserna.

Maten från serviceteamet: Det var varierat under hela veckan och det fanns alltid något som passade alla, oftast fanns det väldigt många alternativ att det var svårt att välja. Yoghurt, mackor, kesella, keso, vindruvor, melon, nötter, Snickers, Twix, Kexchoklad, chips, Bubs godisdödskallar, pastasallad, potatissallad, skinka, rostbiff, juice, chokladmjölk, vatten, kaffe, Celsius, saltgurka, bananer, äpplen, korv, fisk, tuggummi och massa annat. Det jag hade svårt för var att få i mig någon dryck väl framme på hotellet. Jag tycker inte om något annat än vatten, det var alltid att det serverades läsk eller öl. Jag försökte få i mig en Cocacola för det var det enda som fanns och jag var törstig, men jag klarade bara en klunk. Efter det fjäskade jag mig till att det skulle finns vanligt kranvatten. Serviceteamet hade så pass mycket mat att jag knappt hade behövt ha med mig någon extraenergi hemifrån, jag skippade totalt den äckliga sportdrycken efter någon dag och jag lärde mig hur jag skulle äta näst sista dagen för att få i mig den energin jag behövde, utan att äta för mycket eller för lite. Jag åt även saker som jag aldrig annars skulle ha ätit, men när man cyklar till Paris var det gott.

Klungorna: Vi cyklade alltid i två klungor som vi blev uppdelade i på morgonen. Den var man i hela dagen. Vi försökte att cykla på två led, alltså alltid ha en parkompis att prata med om man ville för det är betydligt lättare och mycket roligare, samt att man sparar på energin. Men på de större trafikerade vägarna gick vi ned på ett led och ibland delade vi upp de två klungorna i ytterligare två små mindre grupper för att få in omkörande bilar mellan klungorna och på så sätt minska idiotomkörningarna. Vi hade alltid motorcyklisterna som navigerade och visade oss vägen längst fram, samt hjälpte oss att varna/stoppa trafiken. Mekbilen fanns alltid längs bak i andra klungan. Några starkare cyklister var utrustade med radio, vi hade 3 Roadcaptains som bestämde i klungorna och 2 grindvakter som låg längst bak i klungan och såg till så att alla var med.

Hotellen: Jag tyckte överlag att hotellen var bra, fin standard. Även att hotellen i början av veckan var lite bättre. Jag har bott på så många olika ställen och fått se massa saker. Jag har ätit hotellfrukost i över en vecka och på kvällarna åt vi middag på hotellet också. Det blev lite väl mycket restaurang/hotellmat för min del att jag längtade efter hemlagat mot slutet av veckan. Men visst var det lyxigt! Varmt var det på alla hotell, vi hade AC på ett ställe men den stängde av sig mitt i natten. Så nätterna som redan var korta, blev ännu kortare då jag vaknade flera gånger av värmen och att svetten rann om mig.

Mentalt: Jag kände mig riktigt mentalt stark hela vägen, jag tänkte alltid positivt och jag försökte att alltid se det bra. När det blev jobbigt tänkte jag på dem barnen vi faktiskt cyklar för, som inte kan välja sin vardag, som inte kan komma undan smärtan. Jag hade aldrig tanken ”Vad har jag gett mig in på!?”, även att jag var nervös inför resan. Jag delade alltid upp etapperna i smådelar, där jag alltid skulle ta mig till nästa stopp. På så sätt rullade dagarna på snabbt. Jag hade min dipp under femte etappen. Då tillät jag mig själv vara nere, jag var ju inte ensam. Det var fler som hade dåliga dagar och alla var med om det samma. Jag hade till och med förberett mig på att åka bil någon sträcka, men när jag väl skulle göra det var jag för pigg för det. Så jag bet ihop och kämpade.

Fysiskt: Med mina dryga 300 mil på sadeln i vår kände jag mig trygg (även att jag var lite orolig över om det skulle räcka), vi var ju tvungna att ha minst 250 mil, så den siffran hade jag passerat. Jag mådde bra och jag kände mig stark. Ärligt talat trodde jag att det skulle vara svårare, tuffare och jobbigare än vad det var. Jag trodde jag skulle ha mer ont än vad jag hade och jag trodde att jag aldrig ville se en cykel mer. Istället blev det tvärtom. Efter den veckan blev jag bara mer frälst. Visst att jag hade ont, speciellt i händer och fötter. Jag hade lite skav i baken, men jag behövde aldrig använda någon rumpsalva. Benen var lite sega ibland, men jag kämpade på ändå. Jag trodde jag skulle få mer ont i rygg och nacke, som jag hade problem med det första året som jag cyklade. Men jag hade aldrig ont där. Jag är riktigt glad för allt!

Flyget avgick från Beauvais strax innan 10.00 så vi bad hotellet om en tidig frukost. Sen tog vi Metron till Porte Maillot för att ta flygbussen till flygplatsen dryga timmen bort. Jag var trött, så jag sov exakt hela den sträckan, nyvaken klev jag av bussen. Struligare ombordstigning får man leta efter. Vi hade övervikt i vårt bagage, incheckningen var out of service och köerna växte. ”Anyone to Stockholm?” så vi som många andra fick gå före i både en och två köer. Vi som hade ganska så gott om tid, fick det lite stressigt, men oftast var det inte vårt fel.

Väl på planet gick det bra, jag satt bredvid två barn och jag fortsatte att skriva blogginlägg som jag hade försökt mig på att skriva under veckans gång (men inte haft så mycket tid till). Flygningen tog ungefär två timmar och på den tiden hann jag inte med mycket, vi lyfte, jag skrev och skrev och tillslut ”Welcome to Stockholm Skavsta!”. Det gick hur snabbt som helst, under tiden när jag försökte få ned mina mest känslosamma minnen rann tårarna längs kinderna. Att barnen var lite stimmiga gjorde inget, för jag var fortfarande inne i min bubbla. Det var liksom den första tiden på hela veckan som jag var ensam och därmed första gången jag hade tid till att försöka förstå vad jag hade varit med om. Det gick såklart inte!

Vad lätt det gick att andas, var det första jag tänkte på när jag klev av planet. Sen kom jag på att jag är ju på svensk mark. Jag hade inte varit i Sverige på elva dagar och nu var det äntligen behaglig luft, temperatur och det var enkelt att andas. Vi åkte till Max för att äta lunch, likt lunchen vi åt innan jag lämnade Sverige.

På vägen hem stannade vi till på Cloetta i Linköping, för det var något både jag och Julia ville göra. Chokladsuget var räddat! På kvällen grillade vi tillsammans med mormor och morfar, samt åt jordgubbar till efterrätt.

Parisresan var slut och jag hann knappt fatta att vi faktiskt var i Paris. Allt avlöste varandra och jag bara hängde med i svängarna. Jag kände mig lite nere under dagarna med familjen, men dem var mycket fina dem dagarna också. Jag hade liksom inte smält att resterande vecka var över. Jag tyckte vi hann med mycket och vi såg mycket, förra gången såg jag mer och då såg jag nästan allt som man ”ska” ha sett. Då blev jag förälskad i staden, den här gången hade jag inte riktigt lika starka känslor men det är fortfarande otroligt vackert. Nästa gång jag åker till Paris vill jag gå ned i Katakomberna och trots att det känns som jag har upplevt mycket av staden så kan man fortfarande se mer.

Dem franska frukostarna är ju inte alls som dem svenska om man säger så och så många croissanter jag har ätit under hela veckan har jag nog aldrig i hela mitt liv, sammanlagt ätit. Men det var ju en speciell upplevelse i sig och mätt blev jag också. Så efteråt gick vi ut till Metron för att ta oss in till city, jag måste bara säga att det är supersmidigt. Vädret igår var varmt och vi svettades runt på Paris gator, idag var temperaturen mer behaglig, det var lite grått och regnet hängde i luften. Julia ville shoppa lite till, så jag följde med henne i Champs-Élysées affärer för lite shopping. Jag hittade som vanligt inget, men det var skönt att ta det lugnt eftersom jag kände mig lagom mör. Mamma, pappa, faster och farbror åkte iväg på annat som dom tyckte var skoj (jag tror dem åkte till Notre-Dame och Louvren).

När vi kände oss klara i affärerna köpte vi med oss lunch från en supermarket. Vi åt vår wrap, yoghurt och melon på en parkbänk samtidigt som vi kollade på folket som passerade. Ibland är det härligt att bara sitta och kolla på alla andra människor, oftast turister. Jag tyckte det var coolt att jag mötte tre andra familjer från Team Rynkeby Jönköping bara sådär helt plötsligt, vad är oddsen för det? Sen fortsatte vi längs Élysées mot Obelisken och Louvren, på vägen gick vi genom tivolit som var uppställt i samma park. Vilka attraktioner! Två av dem var betydligt läskigare än några andra jag någonsin sett. Sen fortsatte vi mot Louvren för att kolla på glaspyramiderna. Mona Lisa såg jag förra gången jag var här, denna gången räckte det med att vara på utsidan och kolla på dem maffiga byggnaderna.

Regnet kom, inte jättemycket och inget som störde oss. Vi tog Metron till Sacré Coeur, vi gick upp för trappan och därifrån var det vacker utsikt också, men idag betydligt dimmigare. Vi gick vidare till konstnärerna på Montmartre, dem är så otroligt duktiga! Sen var det dags för middag igen, trots att det känns som jag har ätit konstant i princip en vecka var jag återigen hungrig. Vi hamnade på någon restaurang nedanför Montmartre, innan jag köpte finchoklad i en chokladaffär. Dem andra köpte glass och senare tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellets kvarter. Där fastade vi på en restaurang igen innan vi gick till hotellet.

Jag vaknade upp med ytterligare få timmars sömn under natten. Frukosten väntade, innan vi skulle lasta hem allt i bilarna. Hela förmiddagen gick åt till att fixa logistiken så att allas packning och cyklar skulle komma tillbaka till Sverige. Efterhand droppade alla av och tillslut även jag, då stod jag där med min familj istället för min Rynkeby-familj. Redan där började jag inse att det var slut, att nu är det inget mer som väntar. Jag fick också reda på att jag varken skulle få tillbaka min cykel eller min packning förrän den 20 juli, vilket jag inte riktigt hade räknat med. Cykeln är det lite skitsamma med, men alla mina kläder i väskorna, vilket ställde till det lite för mitt kontrollbehov. Så den här veckan som kommer ska bli spännande att se hur jag kommer lösa det. På något sätt går det! (Såhär i efterhand lyckades jag få tag i mitt bohag en vecka tidigare, vilket blev min räddning.)

När jag hade återförenats med min familj, så var det dags att göra Paris. Jag har varit i Paris tidigare, 2010, och då såg jag otroligt mycket saker så denna gången hade jag inte jättestora krav. Jag ville bara ha en fin weekend. Och få se den vackra staden en gång till, som jag gillade så mycket förra gången.

Vi började med Metron, för att åka till hotellet vi skulle sova på dem kommande två nätterna. Ett mysigt litet hotell i Boulogne-Billancourt -området i västra Paris. Vi åkte till Champs-Élysées för lite shopping och senare gick jag tillsammans med Julia upp i Triumfbågen. För det tycker jag att man ska göra, där ifrån ser man mycket mer än att klättra upp i Eiffeltornet tex. Det jag hade glömt bort var att jag hade cyklat över hundra mil den senaste veckan och att mina ben var trötta därefter, vilket gjorde det jobbigt för mig att ta alla dem där hundratals trappstegen upp, i värmen. Men utsikten var vackrare än jag kommer ihåg det, så det var lätt värt det. Sen gick vi ner mot Seine för att ta en båttur, det var bara att jag har väldigt trött så att jag råkade somna en stund mitt i allt.

Vi åt på en god restaurang på kvällen och jag smakade på sniglar, dem andra drack Champagne. Min enda önskan var att se Eiffeltornet på kvällen, så det gjorde vi denna dag. Vi gick mot tornet, där tusentals andra människor befann sig, vi slog oss ned på en mur och väntade på att mörkret skulle falla och att klockan skulle slå 23. Tills dess åt vi choklad och bara njöt av stämningen där. Många brudpar fotades, en och annan underhållning och massor av turister. Klockan slog 23 och då spelas ett ljusspel i Eiffeltornet. Det är så grymt vackert!

Sen kände jag mig nöjd för dagen och vi åkte tillbaka till hotellet.

Château Thierry – Paris / 110km

Jag tror att alla vaknade upp av tuppen som började gala tidigt på morgonen, dessutom började vi bli riktigt trötta. Eller i alla fall jag som hade legat på minus-sömn hela veckan. Nu började det kännas.

Idag hade vi den kortaste sträckan och det var vi glada för. Vi fick en längre dag igår, men det var så värt det. För trots att vi hade drygt åtta mil in mot samlingsplatsen i Paris var det knappt om tid. Vi skulle äta frukost vid 06.00, damen som skulle servera oss frukost på morgonen kom inte förrän då så det dröjde. Samtidigt var det bara croissant och en baguette som fanns. Som tur är har vi ett fantastiskt serviceteam som gick ut till kylbilen och hämtade in Keso etc som vi hade över.

Solbrännan sved och gjorde ont, i armvecket vätskades det. Benen var OK men dem gjorde också ont, redan på morgonen var det varmt och solen sken. Jag överanvände solkrämen i ansikte, på ben och armar för att inte skadas ännu mer. Jag var i valet och kvalet om jag skulle ta på mig mina armvärmare för att skydda mina onda armar lite extra mot solen. Men dem gör så ont att ta på sig, samt att det skulle bli för varmt med dem på. Precis när jag hade gjort valet att köra utan, blir jag tvingad av sjukvårdarna att ta på mig dem. Jag lånade en annans ärmar som hade en storlek större, för mina egna skulle jag inte få på mig. Det gjorde för ont!

Vi startade med samma långa nedförsbacke som vi avslutade med igår, det var bara att idag skulle vi upp för den. Jag hade min dag igår, jag cyklade hela sträckan och idag var det återigen inte min dag. Jag hade ingen energi kvar, mina ben var riktigt slitna. Redan i första backen fick jag putt-hjälp. Det var mycket uppför dem första milen och vi cyklade inte speciellt fort. Vi stannade till och tog ett sista gruppfoto. Dumt av mig skulle jag då bytt mina skoklossar, för bara några hundra meter efter stoppet kunde jag inte längre komma i mina pedaler. Jag sa till Roadcaptain att jag måste få mekhjälp. Jag och två medryttare stannade för att byta min ena kloss, eftersom den var helt utsliten (trots att jag hade bytt till helt nya dagen innan resan, andra som hållit i tre år tidigare). Det gick snabbt att byta klossen, men vi hamnade ändå en bra bit efter klungan. Så vi paceade, något jag aldrig gjort tidigare. Kul och läskigt var det. Men snabbt gick det. Vi tre cyklister som stannade fick cykla bakom mekbilen, som i sin tur tog all vind och på så sätt kunde vi spara kraft, samtidigt som vi låg i 50km/h kanske och därmed var ikapp klungan supersnabbt.

Det var tufft och tungt idag. Men det gick, vi hade ju bara några få mil kvar till målet. Vi cyklade igenom några förorter och det tog lite längre tid än planerat, eftersom trafiktätheten var hög och vi fastnade i många rödljus. Dagens enda depå kom och därmed resans sista. På träden satt riksvägsskyltar med siffran 26 på, vilket är en intern grej men så otroligt roligt för oss. Det lättade upp all spänning, som alla verkade dra på sig ju närmare Paris vi kom. Vi fyllde på lagren med energi, jag bytte min andra skokloss för att inte åka på ett sådant haveri igen och eftersom den var i princip helt utsliten den också. Vi förberedde oss för att själva, utan MCn som navigering ta oss till samlingsplatsen strax utanför Paris city. Redan vid första korsningen cyklade vi fel…

Vi cyklade på en vacker cykelbana längs en kanal, omringad av fin natur och skog. Vi cyklade nästan två mil på den cykelvägen och man bara kände hur nära Paris vi kom. Fler och fler andra team såg vi. Jag tror att nästan alla lagen skulle ta den cykelbanan in till samlingen, så tänk invånarna som skulle ta den vägen idag och möts av tusentals gula cyklister.

Alla teamen samlades på samma ställe med ungefär 14km kvar till Hôtel des Invalides där målgången var. Vi pyntade både cyklarna och oss själva, jag fick en Sverige-flagga på kinden och så knöt jag i ett blågult band i flätan. Mina armar hettade trots att jag hade armvärmarna som skydd, mina ben hettade vid det här laget också. Jag hade så fruktansvärt ont och jag var otroligt glad över att dem tvingade på mig dem där ärmarna, för utan dem hade jag haft ännu mer ont.

Vi var team fem i den långa paraden, vi blev poliseskorterade längs dem stora gatorna, förbi Sacré Coeur, Moulin Rouge, Triumfbågen, över Champs-Élysées, förbi Eiffeltornet och senare till målplatsen där massa av anhöriga väntade. Så även mina. Den milen var hur cool som helst, men också den jobbigaste jag varit med om. Vi var tvungna att cykla massor till bredds och dessutom inte göra någon lucka. Ingen annan trafik fick komma i mellan och med ett sådant långt led gjorde det också att det var svårt att flyta på. Hela tiden stannades det upp och man var tvungen att behålla fullt fokus exakt varje sekund, så att man inte cyklade in i någon annan, eller att ha en sko lossad från pedalen för att inte åka på någon vurpa etc. Det gjorde också att mycket av vikten hängdes på armarna och händerna som jag hade så ont i. Dels för solbrännan och dels för att mina händer var halvt bortdomnade av hela veckan, kraften hade försvunnit. Jag var nära att börja gråta för jag hade så ont. Dessutom var det varmt, riktigt hett och alla hade druckit upp sitt vatten. Håll ut, snart är vi framme! Det måste ha varit jättecoolt att stått halvvägs upp i Eiffeltornet och se över 1400 gula cyklister komma i ett långt led, eller alla människor som stod längs gatorna vi passerade. Ormen tog nog aldrig slut, på ett ställe tutade till och med tunnelbanan som åkte förbi oss. Vilken stämning!

Dem första som passerade målet gjorde en vurpa, sa syster som stod där och fotade. Jag var överlycklig över att vi var framme, men det kändes så konstigt att vi faktiskt var framme. Jag kunde inte förstå att vi var i Paris, att det här faktiskt är över. Även att jag hade så ont och var ganska så slut, ville jag inte att det skulle ta slut nu. När Julia några minuter senare mötte upp mig med tårarna i ögonen kunde inte jag heller hålla mig. Tårarna rann och det enda jag ville var att krama om mina kära. Jag var lycklig, stolt och otroligt nöjd.

När alla känslorna hade lagt sig en aning (fast jag fattade fortfarande inte att det var slut) så var det dags för fotograferingar, skumpan korkades upp och jag åt en baguette. Sen skulle vi förflytta oss till hotellet, vilket var den mest oorganiserade turen på hela veckan, trafiken i Paris kör som galningar och då var vi tvungna att göra det samma för att ta oss framåt. Det var några riktigt jobbiga kilometrar men till hotellet kom alla, helt oskadda trots att någon höll på att bli påkörd. Tomheten spred sig i kroppen och än fanns det inte utrymme för att förstå. En snabb dusch och ett ombyte till lite finare finalkläder. Taxin gick efter bara en timma, till Svenska klubben där kvällens middag skulle vara. Att åka taxi i Paris var lite likt en dag på Liseberg, men fram kom vi.

Svenska klubben låg vid Louvren och det var en otroligt vacker våning i en gammal byggnad. Alla samlades kring två långbord, vissa hade med sig familjen (inte jag). Det var otroligt varmt, men jag tog nog vinstplatsen eftersom jag hade en fläkt precis bredvid mig. Oxfilé med ugnsbakad potatis och någon slags chokladkaka till efterrätt. Det var gott och kvällen blev fin. Riktigt fin! Men samtidigt så sorgligt att det kanske var sista gången man såg några av dem, några man har lärt känna så väl. Det var underhållning och några tal hölls.

Jag tog taxin tillbaka till hotellet, så att jag somnade bredvid Julia 01.30. Då hann jag inte reflektera, jag var bara för trött och för nöjd. Vi var framme! Jag gjorde det! Jag cyklade allt som man kunde cykla och jag hade inte sådär fruktansvärt ont som jag trodde att man skulle ha. Mitt livs häftigaste äventyr!

Dinant – Château Thierry / 223km

I natt var verkligen den härligaste natten, det var svalt och jag sov nästan oavbrutet hela natten. Frukosten däremot blev sämre och sämre ju närmare målet vi kom. Idag var det klent, men ganska lyxigt. Jag tryckte i mig en och annan croissant, i hopp om att den energin jag fick i mig skulle hålla till i alla fall första depån. Idag skulle den längsta av dem alla etapperna avverkas (eftersom vi hoppade över söndagens längsta etapp) och att det skulle bli backigt visste vi också.

Många kroppar började bli slitna, så även min. Idag var det inte längre ”alla ska med” som gällde för vi var tvungna att hålla uppe tempot för att inte vara framme mitt i natten. Därför förberedde sig servicebilarna för att ta emot cyklister som inte orkade med. Några cykelvana från serviceteamet skickades till och med upp på cyklarna för att ge plats. Eftersom gårdagen var en bottendag för min del, hade jag förberett mig mentalt att idag är det helt OK för min del att åka bil en bit av sträckan. Igår, gick till och med tankarna att jag skulle sätta mig i bilen direkt nu på morgonen. För jag ville inte vara den som sänkte tempot och gjorde dagen längre. Det är ingen som helst prestige att cykla hela vägen, istället för att välja att sätta sig i bilen. Det hade jag gärna gjort och det tänkte jag redan innan jag gav mig iväg på resan att någon dag kommer jag åka någon sträcka med bil för att vara snäll mot kroppen. Så idag var jag hela tiden förberedd på att hoppa av. Men jag startade i den kyliga, härliga och lite regniga luften i alla fall.

Starten inleddes med en lång backe, jag tänkte att det här skulle aldrig gå med tanke på hur mina lår kändes igår. Men det gick vägen, milen rullade på. Jag förberedde mig vid varje stopp på att hoppa in i bilen, men det gick alldeles för bra för det. Jag var pigg, jag hade inte ont någonstans. Skavet i baken kändes inte längre, även att det fanns där. Låren var så gott som återställda och träningsvärken var borta. Jag var pigg, jag hade energi, jag var glad och framförallt njöt jag igen. Det var som om jag hade vaknat upp som en ny människa igen, en människa utan närmare hundra mil i benen dem senaste dagarna. Efter motgång kommer medgång, eller? Det kanske bara var den härliga sömnen och massagen som hade gjort sitt.

Vi hamnade ute på någon stor motorvägs-liknande väg igen, vi försökte komma runt den men det gick inte, det var ju inte MTB vi cyklade på. Det var helt enkelt bara att ge sig ut i trafiken den sträckan som vi skulle ta oss. Dock inga poliser denna gången.

Att det var backigt är en sanning, många långa backar där det blev en likt gummibandseffekt. Många hade det kämpigt och eftersom tempot var lite högre än tidigare i veckan blev det ännu tuffare. Vi var ju bortskämda med ganska platta etapper tidigare också, så nu var vi tvungna att ändra taktiken. Vi var tvungna att konservera energin, ta hjälp av de långa nedförspartierna för att få med farten uppför. Efter några mil lyckades vi, vi hittade en ny teknik. Många droppade av också, tillslut var vi inte många tjejer kvar i min klunga. Eller klungorna i sig var inte speciellt stora längre. Men jag var pigg, så otroligt pigg.

Det var först idag som jag hade lärt mig hur man skulle äta för att få så mycket energi som möjligt. Jag skippade sportdrycken helt, tog en bit bars vid varje stopp och så åt jag ordentligt vid depåstoppen som bjöd på god mat.

Vi kom in i Ardennerna och det blev ännu mer backigt, men naturen blev också coolare. Jag skojar inte när jag säger att det bara var upp, ned, upp, ned hela dagen. Det var inte platt någon gång. Vi passerade den franska gränsen och vi cyklade igenom små franska byar. Det var otroligt vackert. Vädret var på topp också. Sol, inte jättevarmt och knappt någon vind. I love it! Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var verkligen mitt livs häftigaste cykeltur.

Lunchen kom och det var första stället på hela veckan som hade en toalett, idag hade jag dock inget sådant akutbehov. Men jag utnyttjade den ändå, för förebyggande syfte. Jag hade tagit mig hit, alltså knappt tio mil och jag var fortfarande pigg. ”Vilket stopp skulle jag hoppa av på?” fanns fortfarande i bakhuvudet men än kunde jag inte göra det. Jag var alldeles för pigg. Jag hade inte ont någonstans och jag var glad. Landskapet och naturen ville jag inte missa heller.

Vi gav oss iväg med sikte på nästa depå (jag delade alltid upp alla dagar efter varje stopp, det var dit jag skulle ta mig, alltså inte se hela dagen som en enda lång sträcka). Vi såg några andra lag i horisonten och fälten runt omkring oss var otroligt vackra. Vi fick upp tempot ännu högre och vi swischade fram på vägarna, mil efter mil. Sista depån var här och nu började jag bli lite tröttare, men fortfarande för pigg för att åka bil. MCn lyckades ändra rutten och korta av den med 2-3 mil. Vi hade bara sju mil kvar till hotellet nu. Det här klarar jag!

Nu försvann tanken om att jag skulle åka bil en bit. Jag skulle ta mig hela vägen till hotellet på cykeln, jag kommer klara det! Jag kan inte ge upp nu! Så vi hoppade upp på cyklarna igen, såg nästa stopp som ett delmål. Naturen fortsatte att vara lika vacker och dem platta vägarna lyste med sin frånvaro. Det blev till och med ännu backigare. Vi blev tröttare. Backarna blev ännu längre och jag började få det lite kämpigt. Men vi är ett team och alla hjälper alla. Jag var en av dem lite svagare som hade lyckats hålla sig kvar tills nu. Det var nu man var tvungen att bita ihop. Jag och vissa andra fick hjälp av dem starkare cyklisterna uppför. Jag tror jag testade på nästan varenda en som var puttare. Backarna avlöste varandra och tillslut blev även dem små kullarna jobbiga att ta sig uppför på egen hand. Jag är så tacksam för all hjälp, tack!

Under bara dem sista fem milen tror jag vi cyklade upp för 12-15 jobbiga backar. Och lyckan när vi besegrade dem. Sista stoppet innan hotellet kom med ungefär tre mil kvar. Det hettade och sved på mina armar och ben, men jätteröda var dem inte. Jag kände dock att solkrämen som jag hade i meklådan behöver användas. Nu tar jag mig in till Château-Thierry och till hotellet där dem andra som åkt bil väntade.

Solen som inte riktigt fanns med oss på morgonen blev ännu starkare på eftermiddagen och på kvällen. I lördags hällde vi vatten över oss för att svalka av oss, nu började vi göra det igen för solen sken starkt. Så mycket att det var lite lurigt nedför i vissa långa backar, asfalten blev hal och det var ytterligare en sak att hålla reda på. Vi var framme i staden, men var tvungna att passera genom några stopp och svängar. Det var svårt att stanna för asfalten var hal, men det gick, bara att vi hade fullt fokus ända fram till målet.

Jag var jättetrött väl framme, alltså trött i kroppen. Mina armar och ben hettade av solen. Dumt nog av mig så var idag den enda dagen jag inte smörjde mig med solkräm på morgonen. Idag var dagen jag brände mig totalt. Jag som hade lyckats i lördags när det var dubbelt så varmt. Jag ville inte längre befinna mig i solen, för det gjorde ont så fort jag klev ut.

Hotellet var det sämsta på hela veckan, maten på kvällen likaså. Men jag var hungrig så det gick ned. Jag missbrukade After sun och försökte somna utan att röra på mig för mycket för då sved det.

Dagens cykeltur blev inte den längsta för dem fantastiska MC-cyklisterna lyckades hitta en kortare rutt. Det var dock den vackraste jag någonsin varit med om, liksom den backigaste. Jag är otroligt stolt och nöjd. Jag cyklade hela dagen, något som jag inte trodde när jag vaknade i morse. Slutet var tufft, men då kunde jag inte ge upp och jag är tacksam för all putt-hjälp uppför dem sista backarna.

Genk – Dinant / 126km

Trots en svettig natt och två avklickade väckarklockor (även att vi fick sovmorgon) så var jag redo för frukost. Oftast vaknar man till när första tuggan når magen, eller när man ser vad buffén har att erbjuda. Så även denna morgon. Jag var lite nervös på morgonen, för idag var det Mur de Huy, alltså veckan tuffaste backe. Men jag försökte att inte tänka på det så mycket, utan bara bolla tanken om valet över att gå eller cykla upp.

Idag var det kyligare ute, jag tog på mig vindvästen men struntade i armvärmarna som många andra drog på sig. Dagens etapp skulle inte innehålla så många mil och bara ett depåstopp. Vi rullade iväg, först ut från Genk, senare på stora vägar men med tanke på att klockan inte var jättemycket en onsdag var trafiken ännu inte igång. Asfalten var inte superbra, benen mådde inte bra, likt gårdagen ungefär och vi hade en hemsk motvind, stundtals kraftig sidvind. Vi hamnade i en trafikomledning för en väg vi skulle ta var avstängd, då började backarna. Dem kanske inte var jättejobbiga men fullt tillräckligt för mina stackars ben som redan igår var trötta. Idag var dem ännu tröttare.

Vi fick ta några pauser innan det tänkta stoppet, jag sprang in i en mataffär (igen) och lyckades prata mig till på engelska/franska att jag ville låna toaletten. Även den här gången fick jag låna personaltoaletten, långt ned i källaren. Vad snälla alla är! Vi kunde cykla vidare. Vi åkte på någon punka och jag åkte på ett frambromshaveri igen. Dessutom var det någons däck som var skevt och det tog en tid att rätta till. Under tiden blev vi omcyklade av ett danskt Rynkeby-lag. Jag tyckte det var kul att vi stötte på några lag längs vägen, inte enbart idag, utan ju närmre Paris vi kom desto fleras vägar möttes.

Strax innan vi vara vid Huy kom några droppar regn, jag tog på mig regnjackan och borrade in mig i ett mentalt fokus. Jag kände i benen att dem inte kommer klara backen som är likt en svart skidbacke, det skulle vara dumt att chansa för då kanske jag sabbar morgondagen. Det är bättre att välja kloka beslut. Men än var det några minuter kvar tills jag var tvungen att ta ett beslut. Terrängen började gå neråt, neråt och neråt. Vi nådde staden Huy och den var skyltad med Tour de France-skyltar just eftersom dem cyklade samma backe två dagar innan oss, Mur de Huy. Vi började se andra team också, så då var det nära.

På toppen av backen hade vi lunchdepå, tidigare under dagen hade det även varit likt ett evenemang för teamen som tog sig upp. För idag var det alla lag utom två som besteg backen, vi var dock två timmar efter planering så ingen trängsel för oss i backen om man säger så, även att det var något mer lag som var försenade. Jag bestämde mig vid foten av backen att cykla en bit, tills jag inte orkar mer och det skulle inte vara långt. Benen var trötta, jag var trött, regnet hängde i luften. Jag hoppade av cykeln efter några hundra meter och gick resten. Det var fler som gick upp, så jag var inte ensam. Med tanke på att jag klarade Isabergsbacken för någon månad sedan borde jag ha klarat den, jag tror att jag klarar den, men kanske inte efter dem milens cykling dagarna innan. Jag hade inte min dag denna dag helt enkelt och det accepterade jag. Jag visste också att om jag bestämmer mig för att ta mig upp så måste jag trampa tills jag kommer upp, eller tills jag ramlar. För ur pedalerna kommer jag inte. Därför hoppade jag av innan det blev så pass brant. Backen var inte jättelång, men brant, det var jobbigt att gå uppför med cykel. Vaderna brändes verkligen.

Jag är grymt imponerad över dem som cyklade hela vägen upp och dessutom snabbt. Vi hade några snabba i vårt team, samt att jag tycker den danska cyklisten med endast ett ben var hur grym som helst, eller Aron Anderson som 2013 tog sig upp med armcykel.

När alla var uppe skålades det med skumpa och vi åt lunch. Senare åkte vi vidare mot hotellet. Jag var inte alls pigg, eller jo jag var pigg men mina ben löd inte min hjärna. Det regnade stundtals, det enda regnet på hela veckan (under tiden vi cyklade alltså). Vägarna var vackra, backarna var inte roliga och naturen var fin. Jag fick lite putthjälp i backarna som kom under den senare delen. Benen ville verkligen inte och det var inga korta backar! Jag hade en tanke på att kanske ta servicebilen dem sista milen till hotellet, det var första gången jag ens tänkte den tanken. Men jag bet ihop. Många gånger kom det nedför efter uppför. Ju närmre Dinant vi kom desto mer kunde jag peppa mig själv. Nedförsbackarna blev dessutom hur långa och branta som helst och det är ju härligt, för då fick man gratiskjuts.

Till hotellet var det uppför igen, riktigt uppför men det var bara att ge det sista för att komma fram. Staden var hur vacker som helst. Jag har knappt sett något liknande. Från samma stad kommer ölen Leffe och under kvällens middag fick man en gratis Leffe, men jag gav bort min till någon annan som var gladare för den treaten.

Tänk jag är i Belgien. Vi bor på ett gammalt och otroligt coolt klosterhotell. Idag delade vi en stor svit med tre andra par, det var extra härligt. Mina lår fick en omgång massage igen, just eftersom massören bodde i rummet bredvid mitt. Som igår trodde vi att vi skulle vara framme i skaplig tid, men så blev det inte. Alla hade det kämpigt i backarna och i blåsten. Idag var det ingen buffé som serverades heller, utan fyrarätters. Med två förrätter, en varmrätt och chokladmousse till dessert. Gott var det faktiskt, men det drog ut lite på tiden eftersom alla skulle serveras samtidigt. Vi lyssnade till vår underhållare Åke, som sjöng en trudelutt. Alltså vad jag gillar honom och hans texter!

Vi somnade sent, eller i lagom tid mot vad jag brukar göra hemma men då brukar jag inte varje dag cykla hela dagarna. Det var inte min dag idag och dem dagarna har man rätt till att ha också. Jag struntar lite i att jag inte cyklade uppför Muren, jag kände att jag behövde spara på krafterna, som såhär i efterhand var ett ganska smart drag. Jag började redan igår känna av lite skav i baken, men inget som störde mig, idag var det jobbigare. Uppför blir det ännu mer kraft där och skaver ytterligare. Men jag bet ihop och försökte att inte tänka på det, sittbenen har jag absolut inga problem med. Men skav…

Kalkar – Genk / 162km

Idag var den tidigaste morgonen av dem alla (bortsett från färjan), frukost redan vid 05.30 och avfärd vid 06.45. Under natten hade jag tydligen vaknat av att det var för varmt och öppnat fönstret på vid gavel, något som jag på morgonen inte riktigt fullt minns. Morgonrutinerna satt som en smäck vid det här laget. Vips var vi redo att cykla iväg strax efter att solen hade gått upp och det fortfarande var sådär lite mörkt ute.

Jag kände mig pigg när jag vaknade, något jag dock kände så fort jag hoppade upp på cykeln var den fruktansvärda träningsvärken i benen. Precis ovanför knäna spände det i varje tramptag. Det var nya muskler jag inte hade tränat speciellt mycket förut, dem använde jag otroligt mycket under gårdagen när jag hela tiden jagade ikapp och dessutom stod upp många gånger. Jag cyklade på och försökte att inte tänka på hur det kändes i benen. Vi var ju tillbaka i Holland efter ett tag och ute på cykelbanorna igen. Det var nog gräsklippningens dag idag med, för överallt var det stora fordon som klippte gräset och träden i vägrenen. Jag vet inte hur många gånger vi fick väja från vår väg eftersom det stod en stor gräsklippare i vägen.

Hollands natur var vacker, med vackra blomsterfält längs sidan. Första depåstoppet kom och jag kände att efter jag hade tryckt i mig energi behövde benen få en kur. Så jag fick en snabbmassage av massören för att senare kunna köra vidare. Dock kom vi inte speciellt långt för klunga ett körde åt ett håll och tappade bort klunga två. Tillslut var alla cyklister samlade igen.

Alltid när jag hamnar i trubbel i klungan gör jag ett ”Whoaaa”-liknande ljud, som visst några hade uppmärksammat. Idag blev det extra många sådana för idag cyklades nästan alla dem sexton milen på cykelbana och på ett led. När vi blir trötta slarvar vi och slutar prata med varandra, det fick vi känna av i lördags när hettan hade gjort sitt. Men idag var det istället för att vi cyklade på ett led och inte kunde prata med varandra. Samtidigt var rutten lagd på vägar med cykelförbud, så det blev en tur på en lång grusväg, samtidigt snurrade vi runt i samma stad några varv innan vi hittade ut. Jag gick tom på vatten. Vid den här dagen fick jag inte längre i mig någon sportdryck. Det var för äckligt, rent ut sagt. Men det gick för långt mellan depåerna, och dessutom hade mekbilen tappat bort oss (igen) som hade extrapåfyllning. Jag blev lite nere, jag åt några bars för att inte gå energilös. Men det lite sämre vädret, eller rättare sagt det kvava vädret, samtidigt som vi knappt hade fått pratat på hela dagen och inget vatten gjorde att jag gick energilös också.

Jag var riktigt nere ett tag. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag blev på dåligt humör, som tur var kunde jag stänga in mig i min egna bubbla. Samtidigt började dem andra gå vattenlösa också och deras humör började tryta. Det var en riktigt tråkig stämning där ett tag… tills räddning. En restaurang i en vägkorsning tillät oss att fylla på våra flaskor, samt att jag smet in på toaletten. Jag proppade i mig ännu mer bars för nu hade jag förutsättningarna för att det bara kunde bli bättre. Lunchstoppet var inte långt bort heller. Bara någon tråkig mil kvar på en tråkig cykelbana. Men så blev det lunch, tillslut.

Efter lunchen blev jag på bättre humör, jag blev piggare, jag hade energi igen, jag hade vatten, benen gjorde inte fullt lika ont och det var inte många mil kvar till hotellet. Jag tog i och pressade trots att benen började bli rejält trötta och äntligen kom jag nu framåt i klungan (jag som halva gårdagen och hela dagen idag hade varit långt bak i ledet). Vi passerade landgränsen till Belgien och vi fortsatte cykla på cykelbanor, sista milen var på en stor väg, jättestor med många filer och trafikljus. Vi klarade oss från att bli påkörda och även från att köra in i varandra, även att det var nära flera gånger.

Vi var framme. Jag pustade ut i en stol innan kvällsrutinerna kunde ta fart. Dagens hotell var litet, men modernt. Jag och min rumskamrat lämnade in våra cykelkläder på tvättning för att ha rena kläder resten av veckan. På kvällen satt jag ute i den ljumma, friska kvällsluften. Äntligen började det bli lite kyligare. Jag fick en ordentligt omgång massage för framsida lår också. Jag har knappt fått massage tidigare, det gjorde ont men jag inbillade mig att det var välbehövligt för mina ben inför morgondagens backetapp.

Dagens etapp var också riktigt platt, den var supertråkig och alla var lite deppiga. Men vi tog oss igenom det och vi kunde somna gott på kvällen. Vi som trodde att det skulle bli en tidig eftermiddag hade fel, då vi var framme på hotellet relativt sent för dem milen. Under natten som kom vaknade jag minst två gånger helt dyngsur av svett, likt att jag kunde vrida ur pyjamasen. Vaknade gjorde jag flera gånger varje natt men denna natt var det hemskt att lägga sig igen i den blöta sängen. Jag somnade om och sov den natten också. Första hotellet med endast ett täcke också (det var det senare på varje hotell efter detta).

Melle – Kalkar / 205km

Efter en god nattsömn vaknade vi upp tidigt för hotellfrukosten, idag var det tufft att få i mig allt jag hade plockat på mig på tallriken. Jag brukar inte ha svårt att äta frukost, eller mat överhuvudtaget. Men idag var det tufft, jag tryckte i mig så mycket som det gick ändå, dessutom drack jag en Resorb (vätskeersättning) för att verkligen återställa kroppen från lördagen och dessutom för att inte få vätskebrist under dagen. Det skulle bli varmt idag också, men inte fullt så höga temperaturer som lördagens tur bjöd på. Skönt var det!

Vi rullade iväg från hotellet, vi stötte på resans första uppförsbackar, som var överskådliga och inte fullt så jobbiga. Men man var ju lite bortskämd från lördagens riktigt platta etapp. Idag skilde sig landskapet en hel del, det var inte längre några trädallér längs med vägen, det var stora skogar eller så passerade vi mitt i små städer. Det kändes som vi passerade hur många städer som helst, med en hel del svängar. Plötsligt under förmiddagen tappade mekbilen bort oss, som alltid åker bakom klungan. Vi tänkte inte så mycket på det, tills vi plötsligt blev ledda av MCn att köra upp på en stor påfart. En påfart som senare visade sig vara en motortrafikled, eller en mindre motorväg. Som man egentligen inte får cykla på…

Men det visste inte vi, vi bara följde rutten som var planerad. Självklart ville ingen av oss cykla på den där vägen, för den var stor, med många lastbilar och snabb trafik. Vi cyklade kanske en mil på den vägen sen såg vi en polisbil med blåljus köra om oss. Bilen lade sig framför oss och tanken då var ”Åh vad snälla dem är som ska hjälpa oss och varna den tunga trafiken”, men vid nästa avfart var det helt plötsligt tre blinkande polisbilar som eskorterade oss av vägen. Dem var inte där för att hjälpa oss, utan istället för att någon billist hade ringt och sagt att ett fyrtiotal gula galningar, cyklar på motorvägen. Som tur var kunde vår MC-förare flytande tyska, han lyckades prata bort böterna som vi egentligen skulle fått betala och eftersom mekbilen med tillstånden i hade försvunnit. Jag tyckte dock att poliserna verkade snälla och glada. Det var även på den avfarten vi skulle ha svängt av, så det gjorde inte så mycket. Bara ett extra skojig händelse att minnas.

Under lördagen drack jag över tio liter vatten och behövde inte kissa en enda gång. Idag däremot var jag otroligt kissnödig trots att jag inte drack alls lika mycket för värmen var behagligare, men jag har så svårt att göra det i naturen. Min räddning var en mataffär vid lunchstoppet, då jag kunde fråga mig till personaltoaletten och jag blev glad igen. Nu kunde jag sluta tänka på det och istället fokusera på annat, som att cykla och som att prata till exempel.

Framåt eftermiddagen passerade vi Holländska gränsen och då cyklade vi på cykelbanor, för det fanns det gott om i Holland. Vi cyklade dem senare milen på dagen på ett led, dels för cykelbanornas skull och dels för de tungt trafikerade vägarna. Det är betydligt tuffare att cykla på ett led och dessutom kan man ju inte prata med dem andra. Jag lyckades hamna långt bak i andraklungan och där är det jobbigt, för det blir likt ett gummiband. Många inbromsningar och ökningar, när man väl är ikapp kommer inbromsningen igen. Hela tiden får man jaga ikapp, speciellt i svängar och vägkorsningar, som det idag fanns gott om dessutom. Med bara någon mil kvar till nattens hotell var vi tillbaka på tysk mark igen och jag blev otroligt kissnödig igen.

Äntligen var vi framme! Inte för att jag var trött eller så, utan för att jag behövde gå på toa. Jag skyndade mig in till receptionens toalett innan samlingen (som man alltid har när man kommer fram till hotellet). Nu kunde jag återigen slappna av, äta något gott, lyssna till en sång, meka lite med cykeln, duscha och senare äta middagen i hotellets restaurang.

Dagens runda var platt, med någon backe i starten. Vi startade i Tyskland och avslutade i Tyskland, men med en lite tur i Holland. Igår kväll hade jag inte en aning om att vi ens skulle cykla i Holland (kanske för att vi aldrig sov där). Tysklands landsbygd liknande mycket Englands, man märkte tydligt när man inte längre var i Tyskland. Trädgårdarna fick en annan karaktär, alla vägar var anpassade för cyklister osv. Idag var mina ben starka, riktigt starka och det gick hur bra som helst.