I morgon startar jag upp höstterminen 2015 på jobbet så då är verkligen sommarperioden slut. Nu går jag från sommarlovskänslan till stenhårt arbete, trots att jag faktiskt har jobbat större delen av den här sommaren. Endast tolv dagars semester. Vädret är något man kan diskutera, för det har ju inte varit speciellt varmt (bortsett från värmeböljan när jag cyklade) med en hel del regn, men det har varit alldeles lagom för min del. Om vattentemperaturen hade varit lite högre så hade jag varit nöjd, eftersom jag föredrar humana temperaturer framför hetta så man slipper bränna sönder sig. Det som jag har saknat och gärna hade velat göra mer är att bada i sjön (har inte ens doppat tårna i Vättern), jag hade gärna tagit en liten båttur och sen hade jag gärna fått till lite mer träning i trädgården. Alltså få vara med om sådana där härliga sommarkvällar när brisen smeker land. Men det kommer ju en sommar nästa år igen.

Jag har gjort massa annat istället, jag är så nöjd med min sommar!

Jag har cyklat, cyklat och cyklat. Jag cyklade Sommen runt, Tjejvättern, Halvvättern och Vätternrundan. Jag har umgåtts med Team Rynkeby, jag har umgåtts med vänner, släkten och familjen. Jag tror knappt jag har haft någon mer social sommar än i år och jag har älskat det. Mediatränad har jag också blivit ett antal gånger.

Jag har varit med om den coolaste upplevelsen och den mest fantastiska resan i mitt liv. Då tänker jag på Parisresan med Team Rynkeby, jag längtar SÅ tillbaka till den veckan. Bästa! Den resan höjde min sommar till skyn och sen levde jag på rosa moln. Under hela resan har jag sett så många nya ställen, både i Sverige och utanför gränserna. Jag har även varit i Göteborg, Kalmar och Borås.

Vi har grillat väldigt mycket kött och gjort en god sallad till det, jag har ätit massor av jordgubbar, blåbär och choklad.

Senare delen av sommaren har jag varit med om den kallaste sjösimskolan, jag har verkligen försökt fånga dagen och följa mina drömmar. Jag har gått från Huskvarna till Gränna, jag har letat efter Hitta ut, firat Midsommar, köpt choklad på Cloetta, varit på släktkalas i Gässhult, jag har paddlat kajak, fikat i Flättinge, varit på räkfrossa, varit funktionär på Barncancertrampet, vunnit i en minigolfsturnering, jag gick till farmor, haft kräftskiva och massa mer. Jag har alltid försökt sätta guldkant på vardagen och gjort småsaker som jag älskar. Jag har även skaffat mig materiell lycka i form av vissa större köp, som till exempel en dator.

Sommaren 2015 har ägt och jag har haft så roligt. Jag lyckades nästan bocka av allt jag skrev innan sommaren. Höjdpunkten har ändå varit Parisveckan, eller egentligen hela Team Rynkeby-året. Så galet kul jag har haft! Jag sparar riktigt många minnen från dessa månader.

Så mycket som jag har cyklat i år har jag aldrig cyklat.

Kameran har fått arbeta flitigt.

Magisk känsla på Vätternrundan med bästa teamet!

På midsommaraftonsmorgonen plockade vi blommor…

… kvällen blev lyckad tillsammans med hela släkten.

Att cykla till Paris var bästbäst, även att jag brände mig så att huden vattnades och jag var tvungen att ha ärmar i 30°C värme.

Lyckan och sorgen över att vara framme.

Parishelgen med familjen var härlig och finast var La Tour Eiffel kl 23.00.

Mycket god mat och härliga människor på släktkalas som får tummarna upp av mig.

Äntligen kom vi iväg till Liseberg efter över fyra år av försök.

En söndag fick jag bara för mig att jag skulle plocka blåbär, i spöregnet.

Måndagspaddlingen var riktigt härlig.

Vätternkräftorna var dem godaste jag har ätit sedan vi fiskade själva.

Solnedgångar kan man inte få för mycket av.

Bucketlist: att gå till farmor och farfar.

Solnedgången över Vättern var magiskt och att vi hade vandrat över fyra mil glömde vi bort just då.

Så otroligt nöjd över att jag gick upp i svinottan för att åka och heja på alla Ironmans.

Även att dem två första veckorna på sjösimskolan var dem kallaste någonsin, bjöd dem sista två veckorna på bättre väder.

Det är ju faktiskt ganska kul att stå framför kameran också, och inte bara bakom.

Gränna hamn i härliga morgonljuset.

Försök leva idag, försök älska varje dag i livet, fånga dagen liksom och försök se allt positivt för det finns oftast en mening med allt. Det kanske låter klyschigt men jag tror det är sant. I morgon kan det faktiskt vara försent, så förlora ingen tid, gör det du älskar!

Ett mål kom flygandes in i mina tankebanor kring när min semester tog slut, då jag helt plötsligt fick massor av ny energi, jag ska försöka ändra mina vanor, jag ska försöka ändra min livsstil i höst och förhoppningsvis fortsätta även när hösten har blivit vinter. Jag ska sluta vara rädd, jag ska sluta älska att vara hemma så mycket, jag ska ge mig ut på äventyr som jag verkligen vill göra, jag ska ställa upp när andra behöver mig och jag ska försöka fånga dagen.

Det blev ännu mer tydligt efter olyckan som jag var med om, eller kollade på. Den ”filmen” gick på repeat i huvudet i flera dagar och det gick inte trycka på stopp. Nu tre veckor senare har den nästan försvunnit från min näthinna, men känslan lever fortfarande kvar i kroppen, liksom rädslan. Efter det bestämde jag mig för att så fick det bli, det var glasklart att jag skulle älska livet varje dag. Något kan hända alla när man minst anar det och då går det på en sekund.

Jag ska göra dem aktiviteterna som ger mig energi, jag ska umgås med dem människorna jag älskar att umgås med, jag ska ta mig an utmaningar som finns i mina drömmar, jag ska sluta vara lat och bara ge mig ut på det jobbiga träningspasset. Bara gör det! Jag ska absolut inte hamna i vardagslunken med dess vanor varje dag.

Vädret i år har verkligen spelat oss ett spratt, med den regnigaste våren jag känner till och kanske den kallaste sommaren på länge. Jag har cyklat i ur och skur, det har verkligen stärkt mig. Nu ska vädret inte vara något hinder, för jag ska göra det jag har planerat och klä mig rätt istället för att ställa in. Jag vill sluta ha drömmarna i mina tankar, sluta att bara prata om det och istället förverkliga det jag vill. Och rädslan för att misslyckas ska inte längre få vara ett hinder för mig.

Gör något skoj varje dag oavsett om det kanske är jobbigt, jag lovar att du kommer gilla dig själv och ditt liv ännu mer efteråt. Dessutom om man planerar in flera olika roligheter skapas en längtan inför varje dag, istället för att man ska längta till en viss händelse och dagarna på vägen dit går förlorade. Varje dag är unik, varje dag är din resa, som sedan blir minnen. Minnen är något otroligt vackert, men lev inte endast på dem, skapa nya.

Bara dem här fyra veckorna som jag har ändrat på mig själv har jag fått uppleva så otroligt mycket mer än om jag hade varit vanliga Clara. Jag har gjort jätteroliga saker och inte bara tänkt tanken. Jag tog bilen till Borås en kväll, jag åkte till Kalmar över dagen, jag spelade minigolf i kvällssolen, jag var ute på min längsta vandring, jag har umgåtts med vänner, igår var jag på grillkväll med jobbet och jag gick stavgång i baddräkt för jag hade inget ombyte med mig. Det viktigaste för mig har varit att jag inte har ställt in och jag har försökt gilla varje minut. Jag mår betydligt bättre, är gladare och jag har väldigt mycket mer energi.

Älska livet helt enkelt! Följ dina drömmar och gör varje dag till den bästa!

Skratta, njut och ät en ljuvlig kladdkaka med smultron om du känner för det!

Idag tog jag cykeln för att cykla favoritrundan, den rundan som går runt sjöarna Ören och Bunn. Den är lagom lång, tar lagom lång tid och om man vill så kan man bli sådär galet trött. Men idag valde jag att inte cykla på någon rekordtid, utan bara cykla för att njuta, för att ta in allt runt omkring mig samt för att spana in samhället Bunns kräftfiskepremiär. Första onsdagen i augusti åker jag alltid dit för att spana in årets första kräftor, idag dock för första gången på cykel och dessutom alldeles ensam. Jag såg såklart ingen kräfta, för jag hoppade inte av min cykel, men jag kände av stämningen i samhället och dessutom såg jag alla burar ute i sjön, som ska vittjats tidigt i morgon bitti. Det är verkligen barndomsminnen!

Jag försöker fortfarande vinna över min rädsla, alltså den som uppkom för snart en vecka sedan. Idag gick det bra, men jag vill hela tiden ligga steget före. Jag tog det även lugnt idag, för jag orkade helt enkelt inte maxa, ensam som jag var också. Jag hann verkligen med att tänka både den ena och den andra tanken, vilket var så skönt. Samtidigt var landskapet sådär otroligt vackert. Likt ett fotolandskap. Jag skulle gärna velat fota på flera olika ställen längs vägen, men jag hade varken kameran eller ”tillåtelsen” från mig själv för fotostopp längs vägen. Så det får bli en annan gång. Kvällen var i alla fall magisk, även att det inte var jättevarmt eller att solen från början inte lyste speciellt mycket. Jag delade vägen med fyra tranor, två rådjur och någon katt. Jag stannade även till hemma hos farmor och farfar för lite prat.

Skymningen kom och solen gick ned, himlen blev sådär eldig över horisonten. Det var otroligt vackert! Det är just där jag vill vara, det är där jag vill leva, det är där jag mår som bäst. Alltså då jag får göra det jag verkligen älskar. För det är ju just det, man måste försöka älska varje sekund, eller i alla fall få till någon stund på dagen då det bara är för att du själv vill göra det, älska det!

Jag har många gånger hamnat i tankevurpan: stressa i duschen efter jobbet för att komma hem, köra på gränsen till för fort för att komma hem, välja den kortare rundan för att komma hem, välja att inte åka ut på något äventyr (umgänge, kalas, events etc) för att få vara hemma, inte ge sig ut på träningspasset för att få vara hemma. Ja, ni fattar… Vad är det som gör att jag älskar hemmet så mycket, eller varför jag har så bråttom dit? Jag har kommit på dem senaste dagarna att det spelar ju inte som helst någon roll om jag kommer hem en timma tidigare eller senare. Någon gång är jag ju hemma. Varför vill jag ens vara hemma? Är det hemma jag vill vara? – Det är ju på vägen i skymningen jag vill vara, det är i mina egna tankar under löparrundan som jag vill befinna mig i. Jag vill ju inte hem, egentligen. Jag vill leva i nuet, vara där jag är precis då, inte ett steg framför mig. Absolut inte vara hemma!

Nu ska jag ändra på detta och framförallt inte ha så bråttom. Jag ska stressa ned och försöka att inte älska hemmet så mycket. Jag vill älska varje sekund i just det jag gör den sekunden istället. För det är oftast det som ger en minnen, det är det som är äventyr och upplevelser. Inte att sitta hemma. Så nu ska jag ta det lugnt, för hem kommer jag alltid. Jag älskar verkligen mitt nya sätt att se på saker!

Juli har hittills varit årets bästa månad, kanske inte vädermässigt då, men självklart syftar jag på att Paris-resan ägde rum i början på den här månaden. Det var min absolut bästa upplevelse som jag aldrig kommer att glömma och som avslut tog vi i familjen en fin weekend i staden. En utav mina två semesterveckor var därmed slut, nästa vecka kom och med utan några storslagna planer. Jag ville egentligen bara leva på minnena från äventyret, samtidigt som jag slet som en gnu för att komma ikapp med vardagen som jag hade missat under den veckan jag inte var på svensk mark. Semestern försvann snabbt i år, jag hann inte ens tänka på att den startade. Så jag jag flyttade ut till sjöarna och det riktigt kalla vattnet.

Dem jobbveckorna kanske inte var dem roligaste, men samtidigt försökte jag hela tiden göra dagarna så att dem blev roligare. Dock hade jag fått göra mitt, det jag så länge hade kämpat för och sett fram emot, nu spelade det ingen roll hur resten av månaden blev för bara av den första veckan klev genast juli upp i toppen. Dock fick månaden ett hemskt avslut.

I fredags var det sista dagen i juli, även Elin-dagen och därmed min namnsdag. Vi firar inte namnsdagar speciellt mycket, men jag själv brukar alltid gratta andra på deras namnsdagar och alltid är det någon som kommer ihåg förstanamnen, eller andranamnen. Men den här dagen fick jag inget grattis, utav någon. För mig gjorde det inget eftersom jag själv var upptagen med att bearbeta andra tankar. Jag avslutade i alla fall månaden med en filmkväll.

Augusti startade jag på bästa tänkbara sätt, jag vaknade en timma före väckarklockan, till sol utanför fönstret. Jag drog på mig löparkläder och sprang. Jag sprang tills jag blev så hungrig att jag inte klarade av att springa mer. För en lördagsmorgon i augusti är det inte jättemånga i min familj som är vaken strax efter sju och får för sig att äta frukost. Inte jag heller ska jag säga dig, men det verkar som att kroppen har återhämtat sig från all sömnbrist i början av månaden att jag börjar komma in i fantastiska sovrutiner (hoppas att jag inte jinxar detta nu). Så när jag var hemma igen efter en timma ute i det fantastiska vädret, väldigt mycket nöjdare, sov fortfarande hela huset. Jag köpte mig färska frallor för att senare väcka alla för en familjefrukost tillsammans.

I augusti ska jag:

[x] Fira min riktiga namnsdag, Clara-dagen den 12e

[x] Måla i min fina målarbok, terapi!

[x] Inte låta rädslan ta över min cykling

[x] Åka på en roadtrip till något trevligt ställe

[x] Umgås med fina vänner (ja mer än en den här gången, hoppas jag att jag kan få till)

[x] Vandra John Bauer-leden mellan Huskvarna och Gränna

[x] Gå till farmor och farfar, fika där och sedan gå hem igen

[x] Cykla och kolla på kräftfiske-premiären i Bunnsjön

[x] Gå på informationsmötet för Team Rynkeby 2016

[  ] Springa mera!

[x] Plocka Amerikanska blåbär

[x] Avsluta sjösimskolan och kicka igång HT15

[  ] Åka till Axamo för att köra ett triathlon

[x] Klippa till frisyren

[x] Köpa ett teleobjektiv till min kamera

Jag var med om det mest fruktansvärda som har hänt mig, i torsdags. Jag och pappa cyklade in till Jönköping för att möta upp mina cykelvänner, för kvällens cykeltur… Okey det här är riktigt jobbigt att skriva upptäcker jag nu, samtidigt som jag verkligen bara vill skriva av mig och prata av mig, få det ur mig.

I alla fall så cyklar vi vår runda, det var regn nästan exakt hela tiden så vi var dyngsura alla sex, kallt var det också. Samtidigt som det var en rätt tuff runda med alla backar, speciellt när jag redan hade några mil i benen in till Jönköping som vi dessutom stressade oss igenom för att hinna i tid. När vi alla bara har halvmilen kvar, så får vår cykeltur ett mycket drastiskt avslut.

Min kära, kära cykelvän som är först i klungan kraschar… Vi kommer i en lätt nedförslöpa, håller ganska hög hastighet, regnet hade precis slutat och vi ska svänga in på cykelbanan bara några meter bort. Men vi möter en bil, som ska göra en vänstersväng, av någon anledning (klagade på att solen var skarp) ser inte bilen en cykelklunga och svänger över precis när vi kommer. På någon millisekund läser vi av situationen, men eftersom vi kommer i ganska hög fart och bilen precis svänger har min cykelvän som ligger först i klungan ingenstans att ta vägen.

Alltså så hemskt, fruktansvärt, läskigt, surrealistiskt, tragiskt och ledsamt. Jag trodde att jag mådde bra, jag trodde inte jag var jättekänslig, men det enda jag nu försöker att göra är att tränga bort allt. Samtidigt försöker jag prata av mig och skriva av mig. Den där ”filmen” från torsdagskvällen har gått på repeat i mitt huvud sedan dess, jag har försökt att sysselsätta mig med något annat, men alltid påminns jag. Jag är glad för mina vänner, som hjälper till och stöttar, jag är mycket tacksam för att det inte var jag, samt att vi var fler som nu i efterhand kan hjälpas åt i bearbetningen. Men framför allt, jag tänker på min kära cykelvän med familj, nästan exakt hela tiden.

Det var som en kollision man sett på film, men den här gången har det hänt på riktigt! Men jag kan inte förstå! Vården i Sverige är fantastisk och min cykelvän är på bättringsvägen (vad det verkar som), men rehabiliteringen kommer vara lång med tanken på alla skadorna. Vi andra fem lyckades precis väja undan, men allt går så fruktansvärt snabbt. Jag har inget minne av hur jag kom av cykeln, jag har inget minne av att jag ens bromsade. Det enda jag minns från den sekunden när det händer är just självaste kollisionen och rädslan över att rädda sig själv. Eftersom jag var längre bak i klungan så ser inte jag att bilen rör på sig förrän det är försent. Jag och några andra väjer ut i motsatt riktning, ”Jag får absolut inte frontalkrocka med mötande trafik”, för trots att det här är fruktansvärt och hemskt, så tror jag att det var tur att bilen inte höll samma hastighet som vi.

Sekunderna efter att min vän landat på asfalten några meter bort, och när cykeln landar på trottoaren flera meter från både bil och cyklist hör jag orden ”RING 112!!” Jag vet att man ringer det numret vid olycka, jag hade även samma dag lärt mina simskolebarn att man ringer just det numret vid olycka. Men att JAG var med i en olycka är ju overkligt, så jag hann inte reagera dem millisekunderna att det är NU man ringer 112!

Jag hoppar snabbt av cykeln, jag letar snabbt upp mobilen och ringer till SOS. Samtidigt som jag försöker lokalisera mig, inse vad som har hänt, förstå att NU har jag självaste 112 i luren ska jag försöka samla mig och förklara vad som har hänt så tydligt som möjligt. Det enda jag ville ha var ju en ambulans, men för att få någon så behövde jag vara hur tydlig som helst, samtidigt som jag började hamna i chock. ”Vad har hänt? Vart är du? Hur många är skadade? Är hen medvetslös? Sitter hjälmen kvar? Ta INTE av hjälmen! Blöder det? Hur inträffade olyckan? Skydda den skadade, men flytta INTE på hen! Ställ upp bilar som varning så det inte inträffar någon mer olycka! Namn, telefon?”. Olyckan inträffade 19.32, 19.33 har jag kommit fram till SOS, 19.34 får media reda på det, 19.35 är första bil från räddningstjänsten på plats, polispikébilen kommer, en brandbil kommer och till sist kanske 19.40 är ambulansen där. Direkt stannar flera bilar och hjälper till, det är en skadad cyklist, en i bilen som inte verkade ha skadat sig mer än hamnat i lättare chocktillstånd, fem andra cyklister som fryser och dessutom även dem hamnade i chock.

Tid och rum försvann! Jag har ingen aning om vad som händer eller hur lång tid det tar, att vi ens är i Jönköping känns konstigt. Det är så många känslor som susar genom kroppen, ska jag gråta?, ska jag vara tacksam för att vi andra klarade oss? ”Vi måste kontakta anhöriga!”, jag och pappa ringer till mamma så att hon hämtar upp oss eftersom vi inte klarar av att cykla hela vägen hem efter detta.

Det som var en så vacker torsdag, om man bortser från allt regn. Jag kände mig så nöjd över att ha klarat av den jobbiga rundan i spöregn. Så får det en vändning, ett drastiskt avslut på mindre än en sekund. Jag hinner tänka, ”Jag ska inte cykla in i den där bilen!”, samtidigt väjer jag ut i mötande och dessutom har jag pappa bakom mig som skriker, han vill jag absolut heller inte få på mig eller att han ska åka in i bilen.

Torsdagskvällen var hemsk, jag lyckades samla mig, jag hamnade i chock en stund, likt jag har gjort en gång tidigare (det var när jag själv var med om en krasch på det andra träningslägret i våras, tror jag. Men då klarade jag mig helt oskadd, cykeln fick dock en känga och jag hamnade i chock. Nästan exakt samma krasch hände för mig under Vätternrundan förra året, men då fick jag ett adrenalinpåslag istället för chocktillståndet, samt ett blåmärke). Den kraschen som hände nu, även att jag själv inte var med om den var inte ens i närheten av dem jag har varit med om. Nu var det hemskt, även för oss som såg allt!

Som sagt så har filmen spelats i huvudet konstant, jag hade svårt att somna den kvällen, jag vaknade svettig under natten och även vaknade före väckarklockan på morgonen. Att jobba under fredagen var inte det lättaste, för bearbetningen hade startats i mitt huvud. Jag var absolut inte på rätt plats mentalt under gårdagen, men tack och lov var jag på mitt jobb fysiskt och inte i en sjukhussäng.

Jag ringde 112 för första gången, jag har pratat med polisen, brandmännen, suttit i en polispikébil för att värma mig, jag har hamnat i lättare chock ytterligare en gång. Kvällen innehöll verkligen många förstagångs-saker. Det jag tyckte var coolast med det här fruktansvärda var hur allt fungerade, hur räddningen kom, att så många olika kom, att vanliga personbilar stannade och hjälpte till, att det faktiskt hamnade i media nästan snabbare än jag hann lägga på luren till SOS. Det var coolt att se hur allt fungerade, även att det verkligen inte var något trevligt. Och min kära cykelvän tror jag hade lite tur, för det kunde ha blivit betydligt värre, även att det som har hänt är hemskt.

Så till er som fortfarande läser, trots mina många ord. Vill jag bara skicka styrkekramar, allt kan få en annan vändning snabbare än blixten. Ta hand om er och snälla om ni kör bil, bland cyklister, håll avstånd och underskatta inte deras fart. Oavsett vilken typ av cykel det är! Cyklister har lika mycket rätt att vara på vägen som billister.

Nu ska jag fortsätta min bearbetning, det här har verkligen satt sina spår inte minst på mig men även på dem andra som var med. Jag hoppas att min cykelvän kurerar sig och snart blir piggare. Jag hoppas även att filmen och minnena från kvällen kommer suddas ut från min näthinna. Sen tror jag att jag behöver komma ut på cykeln ganska snart igen, för att rädslan inte ska bli starkare. Face your fears to conquer them!

Ja, det blev nog det! Eller nej det blev ännu bättre…

Hela den här Rynkeby-resan har snart pågått i ett år, det var nog någonstans vid den här tidpunkten förra sommaren som jag lite snabbt fyllde i ett formulär bara för skojs skull. Jag hade då ingen tanke på att jag faktiskt skulle bli antagen. Så när jag blev uppringd, mitt i en annan jobbintervju så hade jag faktiskt glömt bort att jag hade ansökt och blev väldigt förvånad över att jag hade kommit med i Team Rynkeby Jönköping 2015.

Under hösten var jag inte jätteaktiv, visst att jag letade efter sponsorer och försökte gå på så många teamträffar som möjligt om jag inte jobbade. Då var jag inte fullt så frälst, men jag tyckte ändå dem där söndagarna var roliga. Extra roligt blev det när jag blev en del av PR/media-gruppen och vi började arbeta med det. Material skulle samlas in och vi kämpade på. I början skrev vi en deltagarpresentation, alla deltagare gjorde det. Som senare publicerades på vår teamblogg. Jag har nu gått tillbaka och läst den igen…

Jag hade glömt bort vad jag hade skrivit i höstas, men såhär i efterhand när jag läser igen så tycker jag att mina svar på frågorna stämmer rätt så bra faktiskt.

Andra reflektioner om det senaste året är att jag har lagt ned mängder med timmar på det här projektet. Om det inte har varit cykeltid, så har det varit att skriva blogginlägg, tidningsartiklar, deltaga på möten och annat skoj. För mig tog det fart under våren och det har klart varit den bästa våren någonsin.

Något som många andra skrev i sina presentationer var att dem hoppades på att lära känna andra trevliga människor. Jag skrev aldrig det, för jag brukar ha svårt för den sociala biten, men såhär i efterhand är det nog det bästa. Att jag har träffat så många nya människor, som jag aldrig kommer att glömma.

Det här var nog det sista inlägget om min Team Rynkeby-år, på ett tag i alla fall. Jag kommer minnas, jag kommer själv blicka tillbaka. För jag vill inte glömma bort det.

Eftersom vi hade förköpt inträde och åkpass för just den här lördagen kunde vi ju inte banga. Det var bara att gilla läget, eller att gilla väderleksrapporten och hoppas på att det inte riktigt blev så dåligt som dem lovat. Det blev det inte heller, för först vid 15-tiden kom regnet på riktigt och varade i någon timma.

Jag och Julia tog bilen till Göteborg för att spendera den här lördagen på Liseberg. Jag har inte varit där sedan 2011, tror jag (bortsett från när jag sprang i vintras). Vi har tänkt tanken flera år på raken nu men det har aldrig blivit av att vi har åkt dit, men nu så äntligen. Glad var jag för det, just för att förra gången minns jag att det inte var så roligt. Det var ingen utmaning längre, men nu, fyra år senare hade jag glömt bort hur det var. Det var sjukt kul ovh det pirrade i magen!

Vi startade med Balder och där pirrade det verkligen i magen och jag skrattade så att jag började gråta. Vi fortsatte till nästa, för innan vi lämnade nöjesfältet skulle vi ha bockat av alla ”större” åkattraktioner åtminstone en gång. Det verkade vara ett smart drag att åka dit idag, när det skulle regna så pass mycket att en klass1-varning utfärdas, för i nästan alla köer stod vi max 10 min. Det var till Helix som den längsta kön var, där vi stod i 45min, till min besvikelse. För den var inte favoriten, den var inte alls så rolig som jag hade hoppats. Jag gillar inte dem där man har svårt att kontrollera huvudet. Till Mechanica väntade vi ett tag också och den trodde vi inte att vi skulle gilla, men den tillsammans med Balder var dagens roligaste åk. Dem som går på höjden är också superkul!

Vi räknade till 15 åk i 12 olika attraktioner (Kanonen var tyvärr ur funktion), från 12.00-18.30 då vi kände oss supernöjda med dagen. Vi åkte verkligen tills vi inte orkade mer och tills det började snurra i huvudet. Vi avslutade med något spel i chokladhjulen, men utan vinst gick vi till ICA istället och handlade choklad för hemresan.

Jag har åkt otroligt mycket idag, jag har skrattat mest på väldigt länge, så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen stundtals. Jag har skrikit också, det har jag aldrig gjort tidigare. Det kan ha varit smart att vänta några år. Ett åk i Lisebergsbanan räckte för att vi skulle bli dyngsura, men dropparna från Flumeride och Kållerado var ju ingenting efter det. Det regnade dock absolut inte så mycket som var lovat och det är vi tacksamma för, för jätteblöta blev vi inte och dessutom hade vi säkrat upp med ombyte, samt att vi hade regnjacka och poncho på oss. Verkligen en lyckad lördag!

Helgen den 26-27 juni, alltså innan jag började cykla var vi på släktträff i Gässhult. Vi åkte efter att jag hade slutat jobba på fredagskvällen och var framme i Oskarshamnstrakten vid 22-tiden. Vi var bjudna på 225 årskalas, då mormor fyllde jämt förra året, liksom hennes två systrar fyller jämt i år. Vi besökte mormors brors säteri, som var ett riktigt fint ställe. Sen under lördagen åt vi i princip hela dagen, både frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagstårta och trerätters middag. Där i mellan pratade vi med alla, tog en promenad till havet och tog det allmänt lugnt.

Det var den delen av släkten som jag sällan träffar, eller rättare sagt så var det till och med vissa av dem som jag aldrig har träffat. Det blev verkligen lyckat och kul hade jag också. Vi var tvungna att bege oss hemåt redan på lördagskvällen för pappa skulle jobba tidigt på söndagen och jag skulle åka till Borås för ett sista genrep inför Paris.

Så bättre sent än aldrig kommer här några bilder från släktkalaset (det har varit lite mycket det senaste).