Lidingö Tjejlopp

Racereport

Hur blev det nu då?

Jo, jag bestämde mig för att byta min startplats från Lidingöloppets 30K till Lidingö Tjejlopp 10K istället. Allt för fotens skull och för att jag förhoppningsvis inte skulle förvärra något. Eftersom pappa också har skadat foten hade vi inget att göra på Lidingö under lördagen, mer än att fixa nummerlapparna och så. Nu var det istället söndagen som fick fokuset. Jag har aldrig sprungit det loppet tidigare, eller tjejloppet är samma sträcka som Lidingöloppets sista mil så själva banan kände jag till. Även fast jag inte mindes att det var just på det viset, då tre mil lätt kan blandas ihop trots att jag sprungit det två gånger tidigare. Jag hade heller inte sprungit ett steg på sju veckor, eftersom jag inte har kunnat. Jag har knappt gått någon längre sträcka ens.

Vi var i väldigt god tid vid starten på Grönsta gärde och såg täten sticka iväg i väntan på att min startgrupp skulle starta. Jag startade i fyran, medan Julia startade i sexan. Min taktik var att jag skulle springa så länge det gick, alltså så länge jag inte hade något problem med foten. I fredags kändes allt normalt, men under lördagen och söndagen blev det lite värre igen. Men minst kändes det när jag snörade åt skorna hårt, det blev stabilt för ankeln och smärtan lättade.

Startskottet gick och jag sprang på i det tempot jag kände för, jag sprang på känsla trots att jag hade pulsklockan på armen. Sista milen innehåller mycket upp och mycket ned, sällan var det platt och allt gick väldigt bra. Jag sprang dem första fem kilometrarna bra, med tanke på mina förhållanden. Men där någonstans hade jag sprungit om en hel del tjejer, kände mig lite trött men kollade på pulsen och såg att den var låg, så jag ökade lite till. Det var bara att det inte var pulsen jag hade kollat på… Där någonstans steg pulsen upp mot max och jag var tvungen att sänka tempot för en uns av återhämtning. Sen kom Abborrbacken mitt i allt också, en lång uppförsbacke när man är trött.

Sista halvan sprang jag nedför och på platten, medan jag gick raskt uppför för jag var rätt trött. Med bara 500m kvar lade jag i spurten och kutade mot målportalen i allt vad jag hade. Jag ville verkligen ta ut mig, komma under 1h 10min och känna på hur snabbt benen kunde springa för det var så längesen sedan sist. I mål hade jag mätt upp maxpulsen, kommit upp i ett tempo jag knappt tror jag varit uppe i dem sista hundra metrarna och dessutom har jag aldrig haft så lite ont i foten på dessa sju skadeveckor. Lycka!

Det gick vägen, jag är otroligt nöjd över loppet trots att jag sprang rekordlångsamt. Men jag njöt varenda sekund, för jag kunde springa! Det enda jag ville göra var att springa, så jag sprang. Planen höll lite väl bra, för fotens skull. Det var inte det som stoppade mig, det var konditionen den här gången. Efteråt har inget förvärrats heller, vilket jag är riktigt glad över. Vädret var på topp för en mil genom skogen och längs vattnet på Lidingö, jag funderade länge på om jag skulle ha vindjackan på eftersom jag inte visste hur länge jag skulle klara av att springa. Men för ett joggingtempo var temperaturen perfekt. Egentligen gick allt väldigt bra, sådant jag mest brukar nervös över (som logistik, maten, energipåfyllning, kläder osv).

Tiden stannade på 1.09.35, jag är sjukt nöjd och jag är glad över att jag kunde springa den sträckan som jag sprang. Det jobbigaste är att man försöker kompensera med annan teknik för att avbelasta, det märkte jag speciellt nedför. Loppet var kul och jag är glad över att jag inte tog mig an det långa loppet. Att jag hejdade mig, för ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig över det här korta innan. Jag ville ju inte göra något värre och jag var ju inte tvungen att springa loppet för någon annan anledning (Klassikern etc). Det blev lyckat i alla fall!

Bästa upplevelsen

Resor

Den här texten var planerad att jag skulle skriva ganska snart efter att jag var hemkommen från Paris, när jag fortfarande befann mig i den där underbara bubblan av overklighet. Men nu lite mer än två månader senare har jag tagit mig samman för att få ihop allt. Att det faktiskt har gått så lång tid sedan den mest fantastiska resan är bara helt crazy. För på ett sätt känns det som igår, jag minns allt så väl och helst av allt ville jag inte att bubblan skulle spricka, jag trivdes att vara där inne.

Att försöka rota fram något om den bästa upplevelsen jag någonsin har upplevt är väldigt jobbigt, jobbigt känslomässigt. För nu minns jag tillbaka, jag ser dem härliga människorna och för varje bild jag stöter på sprutar känslorna. Det är svårt! Men jag är otroligt tacksam för att det är på det viset med, vilket jag hoppas kunna bevara. Året har bjudit på både skratt, glädje och tårar.

Jag vill tacka alla mina teamkamrater som jag har fått lära känna och fått dela den här resan med. Jag såg ett foto idag från vår första teamträff för ett år sedan, då Team Rynkeby-resan startade. Som vi har förändrats och vad vi har lärt känna varandra. Jag är tacksam! Jag är tacksam för allt stöd, speciellt i uppförsbackarna dem sista dagarna, jag är tacksam för mekhjälpen längs vägen, jag är tacksam för att jag fått lära känna er. Jag kommer aldrig glömma er! Jag kommer absolut inte glömma den här resan, den är oförglömlig!

Tänk vad mycket jag har fått uppleva det senaste året, jag har fått strax över femtio nya vänner, jag har fått cykla på vägar jag aldrig har cyklat på tidigare eller för den delen aldrig annars hade cyklat på, jag har besökt städer och länder jag aldrig varit i. Jag har fått se massor, varit på två träningsläger, cyklat lopp och samlat in otroligt mycket pengar. Fått otroligt många timmar och mil på cykeln, utmanat mig själv, lärt mig massor och utvecklats som cyklist.

Med det här sagt avslutar jag Team Rynkeby Jönköping 2015, men det tar inte slut där. För jag är antagen till teamet 2016 också. Något jag är superglad över. Tänk att jag ska få göra det här igen? I våras hade jag bestämt mig för att inte göra om det eftersom jag inte ville förstöra den härliga känslan jag har haft i år. Jag ville inte göra det för rädslan jag hade över att det inte skulle bli likadant var för stark. Men ju närmare Paris vi kom gick det inte att hålla tillbaka tankarna om att inte få uppleva det här igen. Jag måste bara få göra det igen! Och nu är tiden, det är nu jag har en Rynkebycykel och det är nu jag har tid att lägga ett helt år med arbete för barnen med cancers skull.

Även att självaste cyklingen var jobbig, kan jag lätt göra om det. Jag hade ont i baken i flera dagar, jag hade domningar i ena foten i flera veckor efteråt och händerna ska vi inte tala om. Men allt går över och kvar består ett rosaskimrande filter över allt. Egentligen såg jag det där rosa filtret under tiden jag fick uppleva allt också. Fantastiskt var det!

Det tog två veckor att förstå vad jag hade varit med om och helst av allt ville jag inte att det skulle vara över. Jag fattade inte att det var verkligheten. Men det inser jag nu att det var. Jag vill tacka alla inblandade från 2015 års team. Från en början gjorde jag det här äventyret som ett socialt experiment, för introvert som jag är har jag otroligt svårt för det sociala. Jobbigt tycker jag att det är också, men det var inget som fick hindra mig (efter att jag hade intalat mig själv om att det här grejar jag!). Det var nu det gällde, jag gick från att inte känna en enda i teamet till att ha fått vänner för livet. Jag har utvecklats som människa av det här. Så mycket vinster!

Trots att jag har lagt över två månadslöner, otroligt många timmars arbete för insamlingen av pengar, nästan 500 mils cykling och massa annat måste jag bara göra om det. Men den här gången gör jag det inte för min egen skull, alltså inte för cykelutmaningen till Paris. Jag gör det för barnen med cancer och deras familjers skull. Resten är bara en bonus.

Jag vet också att det inte kommer bli samma som första gången, för första gången är ju som sagt första gången. Men en gång är ju ingen gång, eller? Det kommer inte vara samma team (men hoppas på samma lagkänsla), vi kommer inte cykla samma vägar, vädret kommer vara annorlunda osv. Jag kommer inte gå in med för mycket förväntningar, för jag vet att det inte kommer vara likadant. Men… jag ska kämpa för att det ska bli minst lika bra och om annars kommer jag fortfarande leva på det här årets upplevelse (men en upplevelse kommer det bli oavsett). För än är det det mest fantastiska jag har varit med om.

En lördag i mitten av juli 2016 cyklar jag in i Paris, igen, om allt går som planerat. Det nya året börjar nu!

Tack alla vänner, utan er hade inte resan varit den samma!

Göteborgsweekend

Allmänt

Min helg, den helgen den var fantastisk! Idag har jag levt hela dagen på helgens äventyr. För för mig var det ett äventyr som inte var ett dugg likt något annat jag har gjort. Jag stressade från jobbet för att hinna till starten på Fight cancer and run i Frihamnen i Göteborg under lördagseftermiddagen. Tidsbrist hade jag redan och när jag körde fel fick jag ju inte mer tid av direkt, med tanke på att Göteborg är som en labyrint så man måste köra över hela staden för att komma tillbaka dit man började. Men hann gjorde jag.

Efteråt hade Linnéa mött upp mig vid målet och vi åkte hem till hennes nya, fina lägenhet. För mina två allra bästa vänner som jag umgås mest med har flyttat från Jönköpings-området till att studera i Göteborg och därmed bor där. Det gör att jag inte kan träffa Elin och Linnéa lika ofta längre, men när det väl blir av får vi gå all in. Vilket jag tycker att vi gjorde i helgen.

Efter en rundvandring hemma hos dem, hoppade jag in i duschen och efteråt åt vi pannkaksmiddag. När mörkret hade lagt sig tog vi en promenad till avenyn, som bara ligger en kvart bort i promenadtempo. Vi handlade med oss lite lördagsmys och tog vägen förbi Liseberg tillbaka. Vilken härlig och vacker promenad det blev. Vi var ute i över en timma, för luften var härlig, staden var härlig och sällskapet var härligt. Innan jag somnade på deras soffa, hamnade vi framför tvn.

På söndagen vaknade jag upp till soluppgången. Vi åt frukost och stack iväg på en ytterligare sightseeing, fast åt andra hållet än mot lördagspromenaden. Vi gick förbi Chalmers, bort mot Sahlgrenska och fick ett friskt sinne av morgonluften. När jag och Linnéa kom tillbaka till lägenheten hade Elin bakat riktigt goda surdegsfrallor. Dem njöt vi av och pratade ikapp.

Mitt på dagen åkte vi till naturområdet Skatås och gick ytterligare en promenad, fast den här gången en skogspromenad. Vilket otroligt härligt område, dem hade ju allt man tänkas önska. Massa olika idrottsklubbar i olika sporter, ett hälsocenter, elljusspår, motionsspår, väg för rullskidsåkning, utegym, fotbollsplaner och massa mer. Vad glad jag blev av att se allt folk som var där också, en söndag vid lunchtid och det kändes som många hade gått ut från sina hus för en aktivare livsstil i det härliga vädret. Vilken helg!

Fight cancer and run

Racereport

För några veckor sedan vann jag en startplats till årets upplaga utav Fight cancer and run i Frihamnen, i Göteborg. Jag blev självklart superglad, för jag gör gärna saker för min egen skull men att jag samtidigt bidrar till något gott för andra. Vilket det här loppet byggde på. För överskottspengarna samlades in till cancerfonden.

Tidigare var hela grejen att jag skulle åka till Göteborg för loppets skull, men i veckan ändrades det och synen på helgen blev istället att jag åker till Göteborg för att träffa mina vänner och loppet blev en bonus på vistelsen. Speciellt när jag under torsdagen och fram till starten igår hade börjat få ont i foten igen. Jag visste inte förrän när jag hämtade ut min nummerlapp om jag skulle våga chansa att springa 10K eller om jag skulle lyckas byta till gåing 5K. Jag tog ett snabbt beslut mitt i stressen, just eftersom jag åkte direkt från förmiddagens jobb och tiden var knapp att hinna fram, samt att jag körde fel också. Det fick bli en promenad.

Jag är otroligt nöjd över att jag inte valde att springa för än sålänge har foten bara blivit bättre, så nu kanske jag kan springa något nästa helg också, istället för att ha ansträngt den för mycket igår och det hade blivit värre. Men sådant vet man ju inte i förhand.

Jag hade dock önskat att jag sprang 10K för banan var platt, riktigt platt. Det var bra löparväder, förutom att det blåste en del. Dessutom var Musse farthållare på 1h, vilket i sådana fall skulle ha varit målet. Det här var en bana man kunde springa snabbt på! Min promenad fylldes ut med ungefär tre varv av samma sträcka ute på Frihamnspiren, i mål kom jag på 48 min. Då hade jag blivit omsprungen av den snabbaste med stor marginal, dessutom av Oscar Jöback. Samt att jag såg min Rynkebyvän i målområdet och vi väntade in Musses målgång. Han hade skyndat sig till Göteborg efter att ha sprungit Kretsloppet i Borås bara någon timma innan.

Det enda minuset var väl att det var en varvbana, annars gillar jag verkligen mindre lokala lopp. Men då ska dem vara väl arrangerade, vilket jag tyckte det här var. I mål fick man bullar, banan och Dumle. Dessutom hade dem en liten expo, med bland annat försäljning av huvudsponsorens produkter; 2XU. Medalj fick alla som genomförde loppet och hela dagen hade dem löparfest. Hur många som var med är svårt att säga, jag har en sådan dålig uppfattning. Gissningsvis kanske 600 i 10K och 5K, men då hade det varit stafett, samt knattelopp innan vår start.

Även att jag var lite besviken över att inte kunna springa, blev det en härlig promenad. Jag skulle ju ändå till Göteborg i helgen, så självaste loppet blev en fin bonus som sagt. Det här var det loppet jag var mest lugn inför, jag såg det aldrig som något allvarligare lopp. Jag åt en matlåda en timma innan start, vilket jag aldrig skulle göra annars eftersom det är för nära inpå. Jag ställde mig i toakön och väskinlämningen så att jag endast några minuter innan start befann mig i startfållan. Jag tog det coollugnt och hela upplevelsen blev otroligt mycket härligare.

Simglädje

Hälsa

Till en början har jag simmat i väldigt många år när jag var yngre, men jag slutade tävlingssimma när jag var tretton. Efter det har jag väl försökt att hålla igång någorlunda, för tekniken har jag ju kvar, men snabbheten är inte riktigt lika snabb. Jag har ändå alltid haft som en liten kärlek till just simning som har kommit och gått beroende på olika perioder.

För tre år sedan simmade jag i mastersgruppen i Jönköpings simsällskap, det tyckte jag var kul. Men det var även därför jag gjorde det, för att det var kul alltså! Året efter det simmade jag Vansbrosimningen, med kanske inte jättemycket förberedelser.

För två år sedan simmade jag i mastersgruppen i Kidlington, när jag bodde i Oxford. Då återinförde jag simningen i min vardag och måndagssimningen i klubben var verkligen veckans höjdpunkt. Jag hade otroligt roligt där! Jag kände att jag utvecklades också.

Men det var väl i princip det senaste lite mer organiserade träningspassen när det kommer till simning. Visst att jag bodde granne med simhallen i Riga och gick dit ett antal gånger, men allt var så omständigt och jag hade inte alls samma lust till simning då längre. Jag klarade Vansbrosimningen för en andra gång och även Tjejsimmet galant det året ändå.

Men från den helgen i juli 2014 har det nu gått över ett helt år och trots att jag typ bor i simhallen eftersom jag jobbar där nästan varje dag i veckan har jag inte lyckats motivera mig själv till simträning. Men i och med att jag anmälde mig till Ironman 2016 och att jag skadade foten har simningen fått en del i mitt liv igen. Jag har pass att följa, jag har införskaffat mig lite roliga hjälpmedel och jag tycker att simma är otroligt roligt igen. Den tiden ger jag mig själv, det är träning som är så skön och på något sätt avslappnad trots att jag maxar vissa längder.

I förmiddags gav jag mig själv en timmes simträning, det var ett pass som jag inte tänkte på att jag ville kliva upp så snart jag kommit i bassängen. Nej det var glädje och lycka i varje simtag. 2700 meter senare skyndade jag mig till duschen för att sedan hinna till cirkelträningen på Friskis och Svettis. Det passet var ju så härligt förra onsdagen, liksom lunchen på Condeco. Favoritonsdag i repris helt enkelt!

Glad och alldeles lycklig efter en timmas simning och en timma cirkelträning med en vegetarisk paj i magen.

Förändringarnas tid

Allmänt

Vi går verkligen mot hösten och jag har kommit in i vardagsrutiner igen efter en sommar, med väldigt mycket friheter. Men jag älskar när livet har vanor, när jag bygger upp min livsstil utefter ett mönster och följer det. Sen säger jag inte att oregelbundenheten är tråkig på några vis, eller att jag inte gör spontana saker. Dock föredrar jag vanor och rutiner.

När allt drog igång igen efter det så kallade ”sommarlovet” har jag faktiskt ändrat mina vanor en hel del mot hur det har sett ut tidigare. Jag kände för förändring, jag jobbar fortfarande på att ändra vissa saker som jag inte är nöjd med i min livsstil. Men vissa steg är lättare att ta än andra (det sägs att det tar 21 dagar att införa en vana). Jag är otroligt glad över dem jag faktiskt har lyckats med och hoppas det blir såhär ett tag nu. Jag ska i alla fall göra mitt bästa.

Glasögon → Största omställningen har varit att vänja mig vid att bära glasögon, men det har också medfört att jag numera ser riktigt bra. Jag ser detaljer på långt håll och jag tror jag kan vänja mig vid det användandet. Dock är det något jag fortfarande måste tänka på, alltså har jag några veckor kvar innan det blir en permanent vana.

Sötsuget → Jag har sedan mitten av juli börjat äta choklad endast till helgen. Under hela våren (tror jag) och hela sommaren åt jag massvis av choklad oavsett tid på veckan. Men nu måste jag begränsa mig lite, för ett sundare förhållningssätt. Liknande med fika, men visst händer det att jag fikar en tisdag också!

Matvanor → Maten försöker jag också ändra på, jag vill minska portionerna lite. Eller i alla fall lyssna på kroppens signaler och sluta äta när jag är mätt, inte sluta äta när det är slut på tallriken. Men det är svårt! En ny vana jag har fått in är att äta naturell yoghurt med havreringar till frukosten i alla fall. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål och middag innehåller en vanlig dag för mig.

Sovrutiner → Jag försöker att ge mig själv 7-8 timmars sömn varje natt. Sen om det blir mer eller mindre vissa nätter stressar jag inte upp mig för. Dock är klockan alltid ställd. Är det vardag ringer den numera 07.15, är det en ledig helg så kanske det ringer mellan halv åtta och åtta. Samtidigt som jag älskar sena kvällar, älskar jag tidiga morgnar. Måste kroppen behöva så många timmars sömn varje natt för att orka med i längden? (trots det älskar jag att sova, men jag älskar att ta vara på dagarna också). Med den här rutinen känner jag mig otroligt mycket piggare, är sällan trött varken på morgonen eller kvällen. Jag missbrukar inte snoozet längre heller, på så sätt stiger jag upp när klockan ringer varje dag.

Live today → Det jag är mest glad över att ha kommit på är att följa mina drömmar. Alltså verkligen ta steget utanför komfortzonen och se hur mycket mina vingar bär. Inget ska få stoppa mig och framförallt vill jag göra roligare saker dem stunderna jag är ledig. Det kanske räcker med en skogspromenad, en söndagsbrunch, en fika med en vän eller annat. Men jag ska inte se sådana saker som jobbiga och tidskrävande, jag har ändrat synen på dem till något helt fantastiskt. Till äventyr och till energipåfyllning. ”Vad är det värsta som kan hända?”

Träningshösten → Till sist ska jag få in träningen i min livsstil, jag ska inte hamna i torkan som jag alltid hamnar i under oktober till december. I år ska jag behålla motivationen, disciplinen och kämpa på. Just nu är det superkul att träna, jag har verkligen hittat Det! Simning är extra kul.

Motivation → Ganska nytt för dem sista två veckorna skulle jag säga, är att jag har varit mottaglig för inspiration från andra. Därför Instavandrar jag otroligt mycket, följer fantastiska konton och personer. Jag letar gärna upp många bloggar och framförallt skickar iväg en liten kommentar. Jag blir glad av kommentarer, tänk om andra blir lika glada som jag! Då har den lätta saken gjort någons dag lite gladare, kanske. Varför jag började med det här har jag ingen aning om, för jag har stunder då jag sållar bort i princip alla i min feed. Instagram, bloggar och Podcasts är det bästa som finns just nu!

Jag ändrade mig

Hälsa

I början av det här året bestämde jag mig för att det här skulle vara ett år då jag taggade ned loppdeltagandet och tog det lite lugnare. Det året jag fokuserade på färre, men kanske större saker. Tanken var att cyklingen verkligen skulle få fokus och att jag skulle ha Paris-cyklingen som största mål, med Vätternrundan-loppen som lite sporring inför. Vasaloppet hade jag också inplanerat för att klara av min andra klassiker, vilket jag i slutänden inte klarade av.

Tidigare i mitt liv har jag inte alls haft något intresse för lopp, eller tävlingar. Eller egentligen inte träning överhuvudtaget sedan jag slutade med simning vid ungefär 13 års ålder. Men 2011/2012, där någon gång, fick jag upp ögonen för träning igen och jag blev genast motiverad till att söka information om diverse tävlingar och skojiga lopp att ställa upp i. Mitt första lopp måste ha varit Vårruset 2012 och strax därefter Tjejvättern. Sedan dess har jag älskat kicken man får, jag har älskat stämningen och jag har bara velat göra mer. Varje lopp har varit det roligaste jag har gjort. Men förra året någon gång tappade jag motivationen, jag tror det kom någon gång när jag bodde i Riga för då kunde jag inte längre ställa upp i allt jag ville. Jag blev trött på mig själv, för varför hade jag satt upp sådana mål och jag ville egentligen inte alls längre.

Så i år skulle vara året jag minskade på den typen av aktiviteter, för att åter finna kärleken. Kanske också för att det är en form av stress att vara anmäld till olika lopp, även att jag alltid ställer upp (om jag inte är sjuk/skadad), oavsett hur otränad jag är startar jag alltid och gör mitt bästa. För det är så otroligt roligt och dessutom är tävling den bästa träningen. Men ibland hade jag önskat att jag tog vissa lopp på mer allvar och kom mer förberedd till starten för en ännu härligare upplevelse. Tanken är ju så från början när jag anmäler mig, just för att få ett mål att ta sikte på och på den vägen motivera mig själv till att träna.

Tanken var att minska den träningsstressen och på samma gång försöka hitta träningsformer jag annars inte tränar, men även hitta glädjen i träning utan att det är för ett lopp jag längre fram ska ställa upp i. Jag vill ju att träningen ska vara en del av vardagen och den ska vara rolig.

Min plan höll bra i början av året, men eftersom jag väldigt disciplinerat klarade av alla cykelmilen jag var tvungen att ha med i bagaget mot Paris så blev jag genast triggad och jag hade åter funnit glädjen. Det var ju inte så jag ville leva mitt liv, jag insåg att det var mål längre fram som jag ville ha! Jag vill ha roliga aktiviteter och lopp att se fram emot, att längta efter och framförallt vill jag inte missa det när jag ser dem i min sociala media-feed som gör det jag brukade göra. I år är jag inte med där för att jag ville minska stressen och för att jag hade intalat mig själv att jag inte gillade det, eller att det inte var jag. Så är verkligen inte fallet. För jag älskar lopp, har jag återigen insett.

Sen jag kom hem från Paris, har jag saknat att ha något att träna för. Visst att jag har tränat men jag har inte haft något mål längre fram. Jag var bara tvungen att hitta något! Jag struntade helt i min nyårsplan, jag ville bara vara med om den häftiga stämningen i lopp, jag ville finna glädjen igen. Just nu har jag en sjukt stor längtan efter lopp. Jag har tänkt tanken flera flera gånger dem senaste månaderna, jag har planerat och funderat. Och om min fot inte hade gjort så ont hade jag för längesen anmält mig både till det ena och andra för att få vara med om dem häftiga upplevelserna.

Jag var anmäld till Blodomloppet, jag ville springa Midnattsloppet i slutet av augusti, i lördags gick Tjejmilen som jag har sprungit dem senaste tre åren, idag har Ö till Ö gått av stapeln, på lördag är det dags för Helsingborg marathon och Stockholm halvmarathon. På söndag är det Velothon, nästa lördag är det Fight cancer and run, samt Kretsloppet i Borås. Om någon vecka är det Lidingöloppen. Nu har jag ändå säkert glömt något spännande lopp…

Jag vill också och nästa år ska jag inte alls ha någon detox, för då ska jag ställa upp i allt jag vill!

Mental träning

Hälsa

Dem senaste två månaderna skulle jag säga har jag jobbat med min mentala inställning. Väldigt mycket, mot vad jag har gjort tidigare. Jag har tränat upp mig, jag har övat och jag har utsatt mig själv vid tuffa stunder. Jag vill ha ett starkt mentalt tillstånd, jag vill se det mesta positivt och jag vill inte att något ska hindra mig.

Utan att jag kanske tänkte på det från en början förändrades något, det hade nog med all energi som jag helt plötsligt fick utan någon förklaring. Sedan dess har jag gillat mitt sätt att se på saker, därför har jag sagt ”stopp” till mig själv när jag hamnar i dem tankebanorna som gör mig svag.

Jag har i princip alltid sett positivt på saker, eller dem senaste åren i alla fall. Men självklart har det funnits dippar, jag mådde otroligt dåligt psykiskt i slutet av min tid i Riga. Då var det verkligen som jag hade nått botten och sedan dess har jag byggt upp mig själv igen, till något starkare än någonsin. Jag har också haft sådana perioder då jag bara vill ge upp och skjuta upp saker, men den tiden är över (Just do it, direkt!). För mitt positiva mind är starkt! Nu ger jag verkligen inte upp förrän jag har gjort precis allt jag har kunnat göra.

Det viktigaste är att inte hamna i negativa banor och tankar. Heller inte i ”tänk om…”, eller i ångrarstadiet. Allt man gör väljer man att göra till en början, sen om det inte blev rätt då finns det alltid någon erfarenhet att lära sig av. Många gånger tidigare har jag valt bort massa av aktiviteter för att jag hellre har velat vara hemma, kanske för att jag inte är van vid socialt sammanhang, eller för att något har varit jobbigt etc. Men man måste möta sina rädslor för att vinna över dem, och på det viset utvecklas som människa.

Därför ska jag fortsätta jobba med mental träning, ha ett starkt positivt tankesätt och göra det jag vill göra eller som verkar roligt. Rädslan ska inte stoppa mig och framförallt inte någon annan vana som jag kan göra någon annan gång än just då. Om det inte riktigt blir som man tänkt sig, ångra det inte, se vad du vann på det istället! Bygg inte upp skyhöga förväntningar heller. Var modig!

Lev nu, blicka framåt och fastna inte i det förflutna, men bevara dina minnen väl!

Life begins at the end of your comfort zone – favoritcitatet

Jag vann en cykel

Allmänt

När jag var i Kalmar och kollade på triathleterna gick jag en lättare tipspromenad och skrev någon motivering om varför just jag skulle vinna. Så som man gör i princip i de flesta tävlingarna och när det är så lätt varför inte deltaga. Jag tycker sådant är roligt och det tar ingen energi ifrån en. Men eftersom jag är med i var och varannan tävling, flertalet gånger i veckan glömmer jag snabbt av att jag har varit med. Det är sällan man vinner och oftast är det slumpen som avgör. Men ibland händer det, att man vinner alltså!

Jag fick ett mail som jag trodde var ett sådant mail som man alltid får, ”Grattis till vinsten”. Den kategorin av mail brukar oftast hamna i skräppostfiltret men den här gången gjorde det inte det. Så jag läste och försökte komma på vad det gällde. För jag hade ärligt talat glömt bort att jag var med i den där frågetävlingen. Men lycklig blev jag när jag insåg att det faktiskt var på riktigt.

I mitten av förra veckan hämtade jag upp vinsten i Jönköping, en splitter ny fitnessbike från Mercedes Benz. Alltså vad man ska göra med den vet jag inte ännu, vad gör man med en fitnessbike? Det är ju ingen MTB, men den liknar en väldigt mycket. Jag ska forska vidare för att få en klarhet i vad jag kan använda den till. Om jag inte hade sålt min gamla racer så skulle jag numera ha fyra cyklar, men som tur är är samlingen inte större än tre.

”Man kan aldrig vinna en tävling om man aldrig ställer upp i en!”, och visst att det går flera hundra tävlingar innan man vinner, fast jag lovar att det händer. Det händer någon gång i livet. 2012 tror jag det var, då hade jag ett turår och vann otroligt mycket. Jag har bland annat vunnit en kryssning till Riga, en startplats till Tjejmilen, flertalet presentkort och nu en cykel som måste vara den största vinsten jag vunnit.

Stressfraktur

Hälsa

Jag startade den här onsdagen med ett tidigt besök hos sjukgymnasten för att få lite mer klarhet om min fot. Till en början trodde jag att det var en stukning, men det tedde sig inte riktigt så som en stukad fot brukar göra. Då googlade jag runt för att försöka hitta ett svar, eller egentligen visste jag nog vad det var, jag ville bara få det bekräftat av någon kunnig. Därför hörde jag mig för med en fysioterapeut i helgen, för lite rådgivning. Hon trodde det lät som att jag hade en stressfraktur i mellanfoten, men att jag skulle låta någon kolla på foten om det inte blev bättre.

I måndags fick jag för mig att jag skulle ringa till vårdcentralen för att rådfråga lite, om det var till läkaren eller sjukgymnasten jag skulle ta mig till (eller så kanske inte ens det behövdes). Men jag skickades vidare till sjukgymnasten och jag fick en tid i morse. Jag gick dit och visste egentligen vad hon skulle säga. Att det verkar som att jag har en stressfraktur i mellanfoten.

Nu kanske det låter mycket, men för mig var det bara skönt att få reda på vad det var för nu har jag en större klarhet över vad jag kan/inte kan göra med foten. Det är en lättare stressfraktur (spricka) i ett av mellanfotens ben, som man ofta kan få vid längre belastning, så som av vandring eller liknande. Jag har gjort alla rätt man kan göra, jag har använt Voltarensalva i början när det var en inflammation, jag har ätit en kur med värktabletter och jag har vilat för att inte belasta foten mer än nödvändigt.

Så nu är det bara att fortsätta minska belastningen tills det känns normalt igen, vilket tar några veckor till. Det bästa är att det kommer läka av sig självt oavsett om foten är stilla eller i rörelse. Jag kommer därför köra på i samma anda som jag har gjort dem här veckorna, för det finns inget mer att göra. Och nu har jag inte alls lika ont som i början, men visst att det känns.

Den härliga solnedgången över Vättern, några kilometer kvar på vandringen.