Det är söndag och jag är tillbaka. Jag är tillbaka fysiskt, jag är tillbaka psykiskt och jag tror jag har försökt ändra min livsstil till något bättre. För att inte hamna där igen, men jag vet inte om det är just den rätta lösningen jag har hittat. Men jag ska jobba mot ett sundare liv, ett lite mindre stressat sådant och ett lite mer leva i nuet-liv. Jag måste hitta något hållbart. Jag är dock inte tillbaka starkare än någonsin, för än är jag trött. Jag har använt veckan som har gått till att komma ikapp och bocka av allt som jag har hamnat efter med, för att så småningom känna lugnet igen. Det börjar dock sakta infinna sig i kroppen. Därför har det absolut inte varit en vilovecka, men däremot har jag prioriterat om och tänkt till en extra gång. Ändå har jag gått på samma nitar som veckorna innan.

Jag lade ut ett foto på Instagram i måndags där jag bad om tips till ett liv med mindre stress, jag fick många bra tips, men mycket av det gjorde jag redan. Yoga, KBT, meditation var några tips och det tror jag kanske kan vara något. För när jag var i Stockholm gjorde jag Yinyoga i 1,5h, det var ungefär andra gången jag testade på yoga och aldrig har jag haft så svårt att koncentrera mig på något. Men när jag försökte hitta mitt inre, var det alldeles underbart efteråt (jag älskade lugnet i kroppen).

Jag har försökt tänka efter för att komma fram till vad som har varit orsaken och jag vet faktiskt inte vad svaret är. Jag tror det är massa smått som bildar något stort. För ibland har det varit så mycket att jag blivit illamående, glömt bort självklara saker och inte haft någon ork. Jag vaknar på morgonen utan att vara utvilad, jag vill bara starta dagen för att bli klar med allt. Jag stannar uppe sent för att bli klar med dagens uppgifter. Jag har varit otroligt stressad och visst att jag har varit det periodvis tidigare men aldrig har jag känt av symptomen. Jag tror att min stressnivå har varit hög, men varje gång gränsen korsas minskar nivån. Men jag har tänkt till lite i alla fall och jag har läst om stresshantering i veckan, samt försökt hitta tips hos andra. Smarta lösningar på det mesta måste jag hitta.

→ Säga stopp till mig själv, både när det gäller tankeverksamheten (kontrollfreak som jag är) och när det kommer till måsten.
→ Unna mig vila ibland och att njuta när jag är rastlös (som inte händer ofta nu, men det var inte många månader sedan det hände ofta).
→ ”Good is enough”
→ Inte sträva efter att alltid vara ”perfekt” (vad det nu är?)
→ Jag har stängt av pushnotiser i mobilen till mail och Instagram.
→ Jag köper aldrig tidningar, jag har inga prenumerationer. Jag köper sällan böcker.
→ Jag har sållat bland mina sociala medier/bloggar och bara behållt sådant som ger mig energi.
→ Jag har sorterat bland mina appar i iPhonen.
→ Skärmtiden är en stor faktor, jag är väldigt mottaglig av inspiration och gärna vill jag testa på massa saker. Vilket gör att det ena leder till det andra och det finns inget slut. Ibland tänker jag ”Kan inte internet bara sluta fungera för alla i hela världen för ett tag, så inget nytt kan skapas).
→ Jag köper mig inte en applewatch även om jag skulle vilja, för det bidrar till mer notiser.
→ Jag har brutit alla utmaningar, som tillslut blir måsten och mynnar ut i stress. Hejdå fotoutmaningen och Movember!
→ Träningen är min andningszon, något jag försöker hålla fast vid. Men jag stressar inte upp mig för att jag missar ett träningspass. Som i fredags när jag gick till gymmet, började byta om, insåg att jag inte hade ork till att träna och gick där ifrån.
→ Acceptera! Acceptera vart jag är idag, hur livet ser ut nu.
→ Ta bort förbud och måsten.
→ Sålla bland andra saker, så som tvserier att följa, eller podcasts etc. Klarar jag inte av att se ett avsnitt utan att ta fram mobilen, då är inte den tvserien rätt för mig längre (även att det kanske har varit min favorit tidigare).
→ Inte ta på mig för mycket arbete/uppgifter. Ska något in då måste något ut!
→ Inte planera upp kalendern för mycket dem kommande veckorna, för att ge tid till återhämtning.
→ Tänka att allt inte behöver göras idag, för det finns en dag i morgon också!

Har du något fantastiskt tips till mig? Jag behöver din hjälp!

Att pärla armband var verkligen som terapi idag.

Nu när vi närmar oss ett nytt år kan jag nog säga att loppsäsongen 2015 är slut, eller egentligen är jag sugen på ett till men det har jag inte spikat ännu. Men bortser man från det är det lopp-vila till nästa säsong. I år var det ett lite annorlunda år för dem senaste två åren har jag klämt in väldigt mycket lopp. Jag testar gärna många olika sporter och lopp, då fylls kalendern ganska snabbt, med löpning ena veckan och cykling andra kanske. Till en början var det för att jag älskade att göra det, men mot slutet av förra året kände jag att jag ställde upp bara för att. Bara för att inte missa det eventet och bara för att alla andra deltog. Glädjen försvann lite.

I år har jag därför aktivt valt att minska på loppen och istället bara göra dem som jag verkligen velat göra. Det var lätt till en början, för att slippa stressen över att inte hinna träna inför loppet var underbar. Men när loppdagen väl kom och jag inte stod på startlinjen var det tuffare. Jag överlevde och jag fann tillbaka glädjen. I slutet av sommaren var jag så pepp att jag ville vara med i typ alla lopp, sådana jag aldrig tidigare ens hade velat vara med på. Men det gick lite i kras eftersom min fot spökade. Därför har jag inte fått ta tillvara på min pepp och motivation som jag fann i slutet av sommaren ännu, men jag tänker att jag sparar på det tills nästa år. Ett år som jag heller inte har planerat speciellt mycket, men jag har väldigt många lösa planer i luften som jag gärna vill göra. En sak är säker i alla fall, jag kommer inte ha någon loppdetox. Och det kommer bli en superbra vinter med massor av snö, för jag har valt att inte ställa upp i något skidlopp för att slippa ”leta snö-stressen” som jag har haft dem senaste åren.

Även att jag själv inte tycker att det blev så mycket lopp i år, blev det helt klart några spontana. Jag har både stött på personbästa och ställt upp i lopp utan krav. Är jag däremot anmäld startar jag alltid (om jag inte är skadad eller jättesjuk), men jag ger inte upp i förväg om kroppen inte riktigt känns helt tränad för det.

Sen har det blivit väldigt mycket andra äventyr som inte har varit ett lopp eller tävling i sig, men som har gett mig samma upplevelse. Årets flopp var Öppet spår som gjorde att jag missade mitt andra klassikerdiplom. Klart största upplevelsen var när jag cyklade till Paris!

Januari
Winterrun – Göteborg – 10K – löpning – 1.08.16
Mars
Öppet spår – 90K – längdskidor – DNF
Maj
Sommen runt – Tranås – 124K – cykling – 4.34.00
Juni
Tjejvättern – 100K – cykling – 3.22.00
Halvvättern – 150K – cykling – 5.57.00
Vätternrundan – 300K – cykling – 12.30.00 (PB)
September
Fight cancer and run – Göteborg – 5K – löpning – 48.39
Lidingö Tjejlopp – 10K – löpning – 1.09.35

Jag tror dem flesta har utövat någon form av sport när man är barn, det var antingen gymnastik den dagen, innebandy nästa dag, ridning en annan dag och massa annat. För mig var det simning som jag speglar min barndom i. Jag simmade tills jag var 13 år och då gick jag istället över till att lära andra simma. Där och då fick jag väldigt mycket fritid och jag kom på att jag nog faktiskt behövde röra på mig ändå, så då började jag med konstsim efter något år. Det höll jag på med ungefär en gång i veckan, inte på någon alls hög nivå utan bara för att få leka av mig i vattnet. Samtidigt har jag alltid varit lite större till växten och jag har alltid fått påbackning på min vikt. Det blev extra mycket när man gick från att träna stenhårt fyra-fem pass i veckan och sedan fortsätta äta samma storlek på portionerna.

Jag levde flera år med att inte ha träning som en del i min livsstil, men tillslut blev jag trött på att höra doktorns påbackning av att jag nog behövde tänka på vad jag stoppade i mig och dessutom att jag borde röra på mig på något sätt (det borde alla) för att minska övervikten. Jag vet inte vart jag fick all energi ifrån eller egentligen vad som var gnistan till att hitta tillbaka till träningen. Det hade ju gått så många år att jag inte såg mig själv som en hälsosam person, ännu mindre en som tränade. Det enda jag minns som någon form av start på det hela är att jag augusti 2011 bestämde mig för att sluta dricka annat än vatten och sluta äta godis (oj är det redan fyra år sedan?). Det var tufft! Speciellt godiset för det åt jag alltid, sju dagar i veckan och att vänja sig av med det var svårt. Men det var ju av den anledningen jag ville göra det. Jag var tvungen att börja någonstans.

Jag skaffade mig gymkort och jag började mer och mer byta spår. Helt plötsligt ville jag åka skidor, jag som nästan aldrig hade stått på ett par. Jag ville börja springa, jag som hatade att springa och avskydde det när jag var tvingad till det på skolidrotten. Spontant stod jag där med ett par längdskidor i handen och någon månad senare kom snön. Jag tränade på och blev bara bättre. Jag valde sallad framför pizzan, jag valde att ta bort sockret från kost helt, jag valde att skriva om just träning i skolarbeten. Jag valde morötter på bion, istället för godispåsen och mycket mer.

Samma år spontanshoppade jag en racercykel, för det hade jag fått för mig att jag skulle ha (jag var väldigt spontan av mig det året). Jag cyklade Tjejvättern på den nya cykeln och det var det första motionsloppet jag var med i. Eller okey, jag tror jag sprang Vårruset någon vecka innan. Men bara av att JAG var med i ett lopp. Det hade inte kommit på tanken åren innan, då dem enda tävlingarna jag hade ställt upp i var simtävlingar. För lopp var ju sådant som tränande personer gjorde, eller för den delen hade jag inte en aning om att det ens fanns så många lopp i olika distanser och utformningar. Från 2007 då jag slutade med simningen till 2011 när jag slutade med godis visste jag väldigt lite om hälsa, ungefär ingenting om träning, det fanns inte i mitt liv, det fanns inte i min livsstil. Alla tidningsartiklar om träning var som tom text för mig, jag såg dem inte för jag var inte ett dugg intresserad av det.

Efter min första Tjejvättern 2012 nöjde jag mig inte. Jag hade fått nys om en svensk klassiker, eller egentligen hade jag fått för mig att jag ville åka Vasaloppet och en cykel till Vätternrundan hade jag. Dessutom kunde jag simma, då var det bara löpningen kvar till klassikern. Jag bestämde mig sommaren 2012 att det fick bli mitt mål för 2013, för där hade jag skaffat mig en del kunskap om just träning (som att mål är bra att ha för att behålla motivation). Det är även från det min blogg föddes, för att dokumentera min väg till mitt egna OS. Nu kommer jag på att jag jättegärna ville vara med på OS i London, men jag var inte tillräckligt bra i någon sport så därför skapade jag mig ett eget OS. En svensk klassiker.

Jag klarade mitt mål, jag cyklade Vätternrundan samma dygn som jag tog studenten och jag sprang Lidingöloppet dagen innan jag flyttade till Oxford. 2013 var ett stort år för mig. Där någon gång slutade jag äta glass också. Jag hade skaffat mig en livsstil som jag älskade och som jag ville utveckla. Jag älskade att träna och jag älskade allt som handlade om hälsa. Många lopp har det blivit sedan dess, lika som det har blivit träningspass. På den vägen är det. Min träningsresa.

Mitt allra största intresse är träning och hälsa, men jag är absolut inte världsbäst. Jag jobbar ständigt på att bli bättre och jag jagar alltid nya utmaningar eller mål som jag kan ta mig an. På senare tid har det också blivit väldigt mycket fokus på psykisk hälsa. Jag triggas av coola saker och påverkas otroligt mycket av andra och samhället (vilket inte är bra alla gånger). Självklart har jag hamnat i svackor lite då och då, men jag har alltid sett mig som en träningsnyfiken person med en del träning och en del hälsa sedan slutet av 2011 någon gång. Jag älskar att ställa upp i lopp och jag vill gärna gör allt jag gör perfekt vilket har lett till en mental resa. I grund och botten tycker jag att jag har en hälsosam livsstil, utifrån mig själv. Jag tränar för att jag mår bra då och är glad, men alltid finns det ett mål bakom.

Jag är hemma efter en otroligt härlig helg i Stockholm. Jag har landat lite i tanken och jag är tillbaka i min säng efter två nätter borta. Man kanske säger borta bra men hemma bäst och visst kanske det är så men jag har inte riktigt reflekterat över det. För det var otroligt härligt att åka iväg och det har varit fantastiskt roligt att vara där. Tankarna när jag satt på bussen hem var inte äntligen ska jag få komma hem, men heller inte åh vad tråkigt att det är över. Men egentligen vad är det för tankar att tänka, jag kan ändå inte ändra på det. Livet rullar liksom vidare och i morgon är det måndag igen. Jag är ändå otroligt glad och nöjd över att jag gjorde det här, alltså tog en helg helt för mig själv i huvudstaden.

Jag bodde på det helt fantastiska hotellet Central hotel, snyggt, renoverat, fräscht, städat, modernt, prisvärt, badrummet var riktigt härligt och dessutom hade dem hantlar på rummet. Jag bodde i ett enkelrum och trots att det var lite mindre var det helt lagom för bara mig, sängen var otroligt skön, snabbt wifi, fönstren gick att öppna, frukosten var god och lite lyxigare än kedjornas. Det var det bästa hotellet jag har bott på i Stockholm och jag tror det var den bästa hotellvistelsen någonsin. Jag blev lite förälskad i hotellrummet och ville helst bara stanna där hela tiden. För avkopplingens skull, för att stänga in mig och slippa prestera. Allra bäst var läget, det låg precis vid Centralstatioen/Cityterminalen och jag hade mindre än fem minuters gångväg till Drottninggatan.

I fredags åkte jag till Älvsjö för att gå på Stockholmsmässan, för att sedan avsluta dagen på hotellrummet med take away-hamburgare. Igår tog jag en lång frukost innan jag fortsatte att ta det lugnt på rummet. Men snart fick jag lite bråttom och blev väldigt stressad för tiden blev knapp. Jag handlade med mig en acaibowl som mellanmål från Reload Superfood bar (riktigt bra matställe), besökte Intersport som var sprillans nyrenoverat och riktigt häftigt, för att sedan klämma in en lunch på Vapiano innan jag skulle vara på SATS Hötorget klockan 13.

Det var ju av den anledningen jag hade åkt till Stockholm, för att vara med på She Rides kick off. She Rides är en cykelklubb inriktad på tjejer, så vi var ett gäng på drygt femtio stycken (inte enbart tjejer). Vi tränade ett tröskelpass på spinningcykeln, tätt följt av yinyoga. Yoga, som jag inte är van vid var otroligt härligt och jag kände att jag verkligen behövde det. Mitt i all stress. Jag menar jag har haft en väldigt stressig period dem senaste veckorna och dessutom var timman mellan 12 och 13 igår otroligt stressig den också. Yoga var bara härligt. På kvällen gick vi till Calrion Sign för att lyssna på Mattias Recks föreläsning om cykling. En föreläsning som var otroligt lärorik. Efteråt serverades en buffé och jag gick hemåt vid 21.30 för att avsluta dagen framför datorn.

Idag skulle vi ha startat dagen med en morgonjogg men både igår och idag har det spöregnat i Stockholm, jag blev ganska genomblöt igår så att det beskedet kom gjorde inte mig något. Istället tog jag en lugnare frukost och packade ihop i lugn och ro. Sen var det dags för en ytterligare föreläsning av Mattias, även den väldigt lärorik och mycket jag inte visste om. Innan jag gick till Reload för att äta lunch var det dags att hoppa upp på spinningcykeln igen, för ett distanspass. Dagen avslutade vi med ett kortare styrkepass för cyklister innan jag begav mig mot Cityterminalen för att åka hemåt.

Det blev en riktigt härlig helg, en lärorik sådan. Men framförallt en helg för mig själv, åt mig själv. Där jag valde avkoppling före andra sysselsättningar. Jag såg inte jättemycket utav Stockholm som stad, för det valde jag bort den här gången. Jag blev lite för förälskad i hotellet och det är inte ofta man kan välja sina val själv, att utgå från det man själv vill eller behöver. Jag är riktigt nöjd, även att det fanns småsaker som kunde ha gått lite bättre. Fantastiskt! Jag borde göra sådant här mer!

Lördagen för 1,5 vecka sedan, den lördagen som så fint avslutade första jobbperioden och påbörjade höstlovet. Man kan också kalla den för den 24 oktober och dagen innan flyget till Barcelona gick, då tog jag bilen till Borås tidigt på morgonen för att vara med på ett swimcamp. Egentligen var lägret från fredag kväll till söndag lunch, men jag hade lite fullt upp dagen innan och jag hade ganska fullt upp dagen efter också om man säger så. Det är svårt att befinna sig på två platser samtidigt. Men under hela lördagen var jag i alla fall med, vilket jag är otroligt glad över.

Borås var en stad jag i januari för första gången (typ) var inne i, okey visst att jag hade varit i djurparken och på Alidebergsbadet tidigare, när jag simmade i yngre ålder. Men annars hade jag inte stannat till i staden, utan bara passerat förbi. I januari fick jag ett ganska tråkigt intryck av staden och bestämde mig för att Borås inte kommer vara en stad jag ofta är i, kanske aldrig mer. Men så blev det ju inte, för jag vet inte hur många gånger jag har varit i Borås i år. Jag börjar hitta, jag börjar känna igen mig och jag börjar skaffa mig favoriter. Det är inte en okänd stad för mig längre, fast visst hittar jag inte lika bra som i Jönköping. Men jag har ett stort hum om läget och vart olika saker ligger.

Nu går det dessutom ganska fort att köra dit, nya motorvägen på Riksväg 40 var ju toppen. Jag premiäråkte den då, bara en vecka efter invigningen. Coolt med en tunnel mitt på motorvägen tyckte jag.

När jag var framme i Borås simarena vid niotiden var det bara att hoppa i vattnet. Efter en timmas simning tog jag det lite lugnt och sen var det dags för lunch på Scandic i city. Mitt i maten gick brandlarmet och nästan hela styrkan kom snabbt. Men jag tror det var falsklarm, för snart kunde vi fortsätta äta. Under förmiddagens simpass hade vi blivit filmade, från det fick vi tekniktips och se sig själv simma på storbilden. Vilket jag aldrig har gjort tidigare, så det var både spännande och kul.

Jag kan mycket om simning, det är mitt jobb. Men om jag gör det själv i praktiken vet jag inte. Därför lärde jag mig mycket nytt, både för att utveckla både min egna simning och för att kunna ta med det till min undervisning. Efteråt, när dem andra sov en stund i sina hotellrum gick jag ut på stan och fördrev tiden. Jag var i en väldigt stressig period, men något jag är bra på är att inte vara stressad när jag är borta på saker utan då får det ta den tiden det tar. Att bara gå i affärer i någon timma passade mig perfekt för att behålla lugnet, nästan att jag blev rastlös.

På kvällen var det ett andra simpass. Passen bestod nästan bara av 25or, men med ganska hög intensitet, så trött det var jag allt efteråt trots att inte passen var speciellt långa sett till metrarna. Vi avslutade med hinderbana i bassängen, vi var ju ensamma i hela arenan. Alltså vilken arena Borås har! Älskar den!

Innan jag styrde bilen hemåt åt jag middag med gänget och lyssnade på en kortare föreläsning om träning i allmänhet på Scandic. Jag måste bara säga att jag är riktigt nöjd över att jag åkte dit, att jag vågade. Jag kastades in i ett gäng där jag inte kände en enda. Men jag pratade med flera och kände mig bekväm med det. Synd bara att jag inte kunde vara med dem andra dagarna. Det var verkligen en härlig lördag och en riktigt lärorik sådan. Kul hade jag och resultat gav det. Jag hade otroligt mycket energi efteråt trots att det blev en väldigt lång dag och att jag var trött från träningspassen.