Jag är intresserad av teknik, jag är intresserad över nyheter och jag är intresserad av träning. Det kombinerat blir en del av något riktigt roligt, enligt mig. Här kommer två verktyg jag tycker du ska överväga att skaffa dig (om du inte redan har det vill säga).

Garmin forerunner 920xt
En pulsklocka är det bästa jag har gjort för min träning. Jag har länge haft flera olika gps-klockor eller liknande, alternativt använd en app i mobilen. Men i slutet av sommaren skaffade jag mig en pulsklocka, som har otroligt många funktioner. Att klockan ska ha många funktioner behöver inte vara nödvändigt, men att ha ett tillhörande pulsband det är det viktigaste. Träningen har blivit så mycket enklare att analysera med hjälp av att ha koll på min puls.

Jag har inte alls varit intresserad över att träna efter puls tidigare, men i höst blev det aktuellt. Med det kan jag genast få svar på varför vissa pass blir så otroligt jobbiga, eller varför jag inte ser någon utveckling etc. Jag har mer koll på träningskvaliteten nu. Men pulsklockan får inte ersätta dem passen som jag kör bara på känsla.

Just Garmin forerunner 920xt är den bästa klockan jag någonsin haft och jag är otroligt nöjd med det köpet. I början testade jag att ha den på mig när jag simmade (egentligen ska man inte ha klocka på sig när man simmar, ”simregler”) för att se hur exakt den var, eller för att analysera min simteknik. Numera använder jag den vid promenader, löpning, cykling och spinning mest.

Träningsdagbok på jogg.se
Jag har sedan 2012 fört träningsdagbok på jogg.se. Så hela min träning senare delen av mitt liv, eller i alla fall dem senaste fyra åren finns där (dem åren jag har tillägnat åt min hälsa och träning). En träningsdagbok är något som har peppat mig och gett mig motivation flera gånger om, samtidigt som jag kan jämföra från år till år. Hitta tider, distanser, tävlingar eller annat. Just på jogg.se har dem andra spännande funktioner också, men jag använder mest just träningsdagboken för att dokumentera min träning i form av datum, typ, tid och sträcka. Det finns flera olika sajter man kan välja på, men jag har fastnat för den här och jag tycker absolut det ska finnas online, för att alltid få tag i det och ha det sparat.

→ Men ett par bra löparskor är ett viktigt verktyg till härligare löpning.
→ Eller att lyssna på något underhållande på mobilen när jag har blivit instängd i mina tankar för länge.
→ Under hösten har jag funderat på att skaffa mig en trainer för att hålla igång cyklingen under vintern.

En riktig Déjà vu helt enkelt. Idag när klockan ringde strax efter 06 och med lika många timmars sömn, vaknade jag med en oense känsla i kroppen. Jag visste vad jag hade framför mig, jag visste vad jag skulle göra och jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag skulle försöka förflytta stafettpinnen hemifrån till Tranås för att Pinnen ska kunna nå Linköping nästa lördag. Jag syftar på Pinnen som startade i Helsingborg för snart en månad sedan och som har tagit sig ända till Gränna. Men där blev den fast. (Helsingborg marathon är initiativtagare för projekten, andra året i rad).

Jag ville gärna springa med pinnen i år igen, men jag visste inte om jag orkade ta den lika långt, heller inte om jag orkade lägga samma engagemang med att hitta nästa person som kan springa med den från Tranås. Därför valde jag att inte nappa på att den kom till Gränna förra helgen. Men eftersom ingen annan tog tag i att försöka få den mer norr ut, planerade jag om – både i mitt tidsschema och i mina tankar. Den kan inte stanna här!

Eftersom jag skulle jobba i eftermiddags var jag tvungen att vara klar innan dess och eftersom jag inte visste hur mycket hjälp jag skulle få av pappa (eftersom han jobbade i natt) bestämde jag mig igår för att vakna tidigt och försöka komma ut vid 07. Bra beslut tyckte jag igår…

I natt sov jag på lite spänn för jag visste att jag var tvungen att ta mig an utmaningen när klockan ringde. Väl när det blev fredag funderade jag på att kasta in handduken, jag kände inte alls för det och jag ville helst sova ännu mer. Men den känslan har jag alltid på morgonen samtidigt som något större ska ske. Jag åt frukost och sen begav jag mig. Mot Tranås.

Det största problemet jag stötte på var mörkret, jag var tvungen att hitta på något sätt att synas i trafiken på dem större vägarna. För det blev inte ljust förrän efter två timmar när det var soluppgång. Ett annat problem jag hade i början var att jag kollade klockan hela tiden, i hopp om att jag hade kommit längre än jag hade. Jag gick mycket, jag sprang en del. Jag hade inget tidsmål, bara att Pinnen skulle vara framme i Tranås vid lunchtid (för att hinna till jobbet).

När jag hade glömt bort att kolla på klockan hela tiden och accepterat verkligheten, då fann jag äntligen glädjen och lyckan över att jag gjorde det. Jag älskar ju att göra galna utmaningar och äventyr utöver det vanliga.

Förra året var jag också med i stafetten, men då gick den mellan Helsingborg och Uppsala. För mig: samma väg, samma väder, samma Pinne, en månad senare, lite nyare kläder och skor osv. Det var som jag såg en film spelas upp framför mig om hur det skulle gå tillväga hela tiden. Jag kände ju igen mig fullkomligt.

Allt gick väldigt bra, fram till halvmara-distansen. Då blev det jobbigt både fysiskt och mentalt. Jag behövde gå på toa, jag blev hungrig, törstig, jag började frysa, mobilen dog (av någon konstig anledning) så jag kunde inte lyssna på poddar längre, jag kunde heller inte få tag i pappa som skulle avlösa mig den sista biten, jag började få krämpor, jag började få ont, jag fick ont i ryggen och blev stel, benen började bli stumma, det började bli mentalt jobbigt också för jag visste inte vart slutet var. Är det pappa? – tänkte jag om varje bil som körde om mig dem sista timmarna.

Några rådjur såg jag och sen försökte jag tänka positivt. Jag kom närmare Tranås, jag var snart framme. Pappa hade jag inte sett röken av, hur länge sover han just idag när jag behöver honom? Eh, nu kan jag lika gärna gå/springa hela vägen fram. Trots att jag var rätt så rejält trött. Jag visste inte om jag skulle gå eller springa, båda gjorde lika ont.

Till Tranås kom jag – helt by myself! Jag kan numera säga att jag har gå/sprungit från Gränna till Tranås, likt sist när jag vandrade mellan Huskvarna och Gränna. Lite same same… Fast idag tog det ”bara” 6 timmar (och foten verkade vara på min sida). Jag lämnade in Pinnen på Coop Extra (så om du vill springa och är i närheten finns den där tills någon hämtar den). Jag handlade mig lite lunch och energipåfyllning, för jag hade ju inte ätit sedan 06.30. Sen gick jag till Preem för att låna telefon och ringa till pappa. Som tur var hade han bara någon minut kvar tills dit jag befann mig, så att jag snabbt kunde få hoppa in i en varm bil och åka hem för att jobba hela eftermiddagen.

Jag är stolt, nöjd och riktigt glad. Trött är jag också. Det blev 46 000 steg idag under mitt äventyr och 2 mil längre än förra årets insats (totalt 3,8 mil). Det trodde jag inte när jag startade i morse, för då hade jag ställt in mig på en ungefär lika lång sträcka som förra gången. Jag är lite stel i benen nu några timmar senare, men annars är jag bara lycklig. Jag hade ju trots allt spinningintervallerna från igår kväll kvar i benen också. Det var tur att eftermiddagens spöregn kom just under eftermiddagen.

Det här var min insats till årets Musikhjälp och det var nog Team Rynkeby Jönköpings sista insats på sträckan från Skåne till Östergötland – för mina teamvänner i Borås sprang med Pinnen också.

Jag bad om tips till att minska stressen för att hitta tillbaka till mig själv för ett tag sedan. Jag tog verkligen symptomen som kom i kroppen allvarligt och jag insåg att jag var tvungen att hitta en hållbar stresshantering för att inte gå in i väggen. För det kändes det som ett tag, att jag skulle bli helt utslagen. Många sa då att jag skulle sluta jämföra mig med andra. Jag har tänkt lite på det där och visst att jag älskar att få inspiration från andra, så är jag nog ändå inte den som jämför mig med andra. Jag går alltid min egen väg tillslut och jag gör bara sådana saker som känns bra i magen, som jag verkligen vill göra. Inte för att någon annan vill göra det.

Jag vet att det kan vara lätt att följa flera olika personer i diverse medier, samla ihop dem till en person och sedan själv sträva efter just det livet. Det man då inte tänker på är att det är flera personers liv, ”perfekta liv” som ska ihop till ett liv, ditt liv. Det är också baserat på det man får se i sociala medier, eller hör från dem på annat sätt. Alla väljer ju helt vad man vill visa utåt och det är garanterat inte alla sidor – framsidor eller baksidor. Sluta upp att jämföra dig med andra!

För mig handlar det mest om att jag jämför mig med mig själv. Och det skulle jag säga är det jobbigaste! Jag jämför inte mig med andra, även att jag kan ha drömmar eller hitta inspirerande saker. Jag vill prestera, jag vill kunna jobba så många timmar som jag jobbade då, jag vill ha kvalitet på bloggen, jag vill resa dit jag var då, jag vill uppleva upplevelserna igen, jag vill ha tid till att göra julkort som jag gjorde förr, jag vill vara lika tränad som jag var då, jag vill springa så snabbt som jag gjorde då, jag vill kunna lika mycket som jag kunde innan, jag vill ha samma disciplin som förut, jag vill ha ett rent hem lika ofta som innan, jag vill äta lika bra, jag vill umgås med vänner jag har tappat på vägen, jag vill vara lika glad som jag var då…

Det är jättesvårt att jag jämför mig med mig själv, för likt andra som klipper ihop ett drömliv från flera personers liv klipper jag ihop min livsstil efter alla mina snart 21 år. Det jag inte har insett är att livet har olika perioder och nu när jag tänker efter vet jag att jag helt omöjligt gjorde allt det jag vill ha idag, förr. Just för att när jag jobbade jättemycket, då fick träningen ta stryk osv. Jag måste sluta jämföra mig med mitt gamla jag. Jag måste förstå att nu är nu, göra det bästa av dagen idag. Sänka kraven och njuta av livet.

Jag har äntligen börjat känna lugnet i kroppen, jag tillåter inte mig själv att stressa hit och dit. Då säger jag nej! Jag lyssnar på kroppen och gör som den vill, om det är att kolla på film hela kvällen, eller sitta på spinningcykeln i två timmar. Jag har släppt kraven, jag har kommit på mina knep till att inte bli allt för stressad och jag har raderat mina listor, jag har rensat totalt. Jag känner ett lugn i kroppen, som jag inte har känt sedan innan sommaren tror jag. Jag säger stopp till mig själv och jag blickar tillbaka på knepen när jag kör fast igen. Jag accepterar!

Hela helgen har jag ägnat åt att göra ingenting. För en helt oplanerad lördag och söndag skedde den 18 juli sist, sedan dess har helgerna varit fyllda med jobb och diverse andra aktiviteter (det är sjette helgen på hela året som är helt oplanerad). Jag njuter, gör det du också!

Den här veckan började bra, jag gick in i något speciellt tempo som jag hade fångat upp veckan innan. Den veckan då jag skulle råda bot på stressen, men som inte riktigt blev så ”ta hand om mig själv” som jag hade tänkt mig. Men som ändå hjälpte mig på traven mot stressen, just eftersom jag raderade alla listor, måsten och allt som jag hade hamnat efter med, dessutom sänkte jag kraven. Jag skapade mig några nya vanor. Men ska jag vara helt ärlig är det den här veckan som har varit ”Den veckan”. Jag har börjat lugna ner mig, jag har haft minuter jag har tillåtit mig själv att bara sitta på en stol. Jag har skippat att göra saker som jag inte har känt för då (och inte stressats upp för det) och jag har haft utrymme för spontanare saker. Det är den här veckan som jag har börjat ta hand om mig själv och förra veckan byggde jag bara en grund.

Nu känner jag faktiskt att jag har en grund att stå på, jag har tagit till mig knepen som jag har letat fram och fått tips om. Jag känner att jag börjar gå mot en lugnare tid, vilket är befirande.

Vad har hänt sedan sist? Jag har faktiskt jobbat otroligt mycket den här veckan, men ändå har jag haft mina stunder och hunnit med en hel del saker också. Fredagen gjorde jag till en Clara-dag. Då gick jag på en föreläsning med hockeyproffset Danijela Rundqvist och äventyraren Aron Anderson.

Aron är så otroligt cool och jag har följt honom en längre tid. Jag fick kommentaren ”Snygg tröja du har!” bara sådär och det gjorde mig glad. Han brinner för Barncancerfonden och jag likaså, även fast han har en starkare förbindelse än vad jag har. Aron har en grym energi och motivation. Han är en stor förebild och inspirationskälla. Han är cool! ”Låt ingen annan bestämma vad som är möjligt för dig!” – Aron Anderson.

Efter föreläsningen stannade jag kvar på Friskis & Svettis. Jag tränade spinning och avslutade förmiddagen med lunch hos Lisa & Erik innan jag simmade några längder i bassängen och jobbade några timmar på det.

Igår kväll kollade jag på sista delen av Hunger Games, med en av mina bästa vänner. Det blev en så fin kväll och äntligen fick man reda på slutet.

Första advent startade jag med julfrukost. Risgrynsgröt, skinksmörgås, lussebullar, pepparkakor och tända ljus. En lugn dag, som inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. Jag vaknade med halsont (vilket var tråkigt) men det gjorde att jag hade en anledning till att sitta inne, mysa och kolla ut på den gråa söndagen, som ibland livades upp med några snöflingor. En vända till Jönköping mitt på dagen blev det, fast inte till julskyltningen som många andra åkte på. Ikväll kom ljusstakarna fram i huset. Det är numera adventsfint och jag har storstädat mitt rum. Nu går vi in i den mysigaste perioden på hela året!

Att behålla träningsmotivationen kan vara lite klurigt ibland, speciellt om man inte har hittat den från första början. Jag själv har ofta svårt med motivationen för jag hittar alltid andra saker som helt plötsligt är viktigare eller roligare för stunden. Egentligen tror jag inte att motivationen bara kommer till en, utan man måste bestämma sig för att så ska det bli.

När man har bestämt sig för att hitta träningsmotivationen, då är det bara att göda fröet. Alltså stick ut genom dörren och börja träna. Börja där du är just nu, allt behöver inte vara så svårt alltid. Den bästa träningen är den som blir av, oavsett vad.

Och när jag har kommit så långt att jag har en träningsmotivation, hur gör jag då för att behålla den? För det är inte det lättaste om man frågar mig. Oftast brukar jag ha en grym motivation i en vecka, i bästa fall en månad. Men sen går det utför igen. Då tar jag till knepen med att köpa nya kläder eller skor, eller kanske någon annan utrustning. Jag kan även boka ett träningspass med en vän, då kan man helt enkelt inte ta sig ur. Det brukar också fungera att läsa om träning, hitta inspirerande bloggar eller Instagrammare att följa. Lyssna på musik. Eller kanske testa på något nytt, yoga, boxning, paddling, basket, tennis etc.

Men det viktigaste är att sätta upp ett mål. Det behöver inte vara det största och jobbigaste, men lite utmanande för att det inte ska vara superlätt att klara av det. Har man ett mål längre fram i kalendern, är det oftast lättare att ta sig ut på dem där jobbiga träningspassen (speciellt när det regnar, är mörkt och kallt). För mig är det så i alla fall. Fråga dig – Varför tränar jag? Och sen är det bara att göra det! Tänk inte efter för mycket kring din träning, bara gör. Jag skulle nog aldrig klara av att träna kontinuerligt om jag inte hade något att träna för. Det kan vara för att må bra, för att kunna ställa upp i ett lopp, klara av en viss tid eller något helt annat. Men se till att boka in det i kalendern, så att det är på riktigt.

Jag har varit nere i en mindre svacka den senaste tiden, just för att stressen har påverkat mig. Men jag har bestämt mig för att jobba tillbaka och inte hitta några ursäkter till att träningen inte blir av. Jag ska prioritera träningen. Jag vill köpa mig ett par coola löparskor också, men det väntar jag nog med tills London som jag ska till om någon vecka. Mål har jag alltid uppsatt, oftast i form av lopp, tid eller distans. Mitt största fokus är träningen inför Ironman i augusti. Det är mitt varför!

→ Erika listar hennes 5 bästa tips, några väldigt likt mina men hennes bästa tips enligt mig (som även jag kommer ta med mig) är att träna direkt på morgonen.

→ Skriv upp träningen i vardagsschemat, ställer man in träningen är det som att ställa in vilket annat möte som helst.