Jag var på Playitas, jag landade hemma i några dagar och sedan åkte jag till Åre. Nu är jag hemma i Gränna igen. Ibland blir det lite snabba kast och jag är otroligt glad för de senaste veckornas roligheter. Men nu till veckan i Åre…

Under årets fjällsemester ville jag bara till Åre, det var dit jag skulle! I måndags styrde vi bilen mot Åre och vid tretiden var vi framme i vår lägenhet som vi hade hyrt – bara jag och pappa. Sen lärde vi känna byn för att vara helt redo inför tisdagen och vår första skiddag utav fem.

Varje dag såg väldigt lik den andra ut. Vi åt havregrynsgröt med banan, vi klädde på oss understället och skidkläderna för att sedan vandra de 1,5 km vi hade till närmaste liften – med skidutrustningen på axeln. Det var en svettig promenad kan man säga, för det gick dessutom uppför. Vi var alltid ute i backen kring tiotiden, ibland lite senare.

Lägg märke till hur dem bakom sitter i liften…

På tisdagen var det fint väder, vi åt lunch på en restaurang i backen och när jag började frysa om tårna gick vi hem. Sen gick vi till affären. Det blev en hel del promenader, både med skidor och utan skidor. På kvällarna lagade vi middag och kollade lite slappt på tv. Jag har inte kollat på så mycket tv på väldigt länge. Men man var för trött för att göra något annat. Kvällarna blev tidiga och morgnarna lagom, efter väldigt många timmars nattsömn. Det var härligt att prioritera sömnen, även att jag var tröttare än tröttast på kvällarna och när jag vaknade på morgonen.

Under onsdagen fick vi verkligen upp farten och antalet åk rasade iväg, speciellt efter lunch och efter en ofokuserad förmiddag. Den här dagen åkte vi tills liftarna stängde.

Vi hade varit lite bortskämda med väldigt få minusgrader och faktiskt ganska bra väder, utan allt för mycket vind. Men under torsdagen var det kallare och vi frös. Det gällde att åka upp och ner, utan stopp för att hålla sig varm. Vi klarade bara fram till lunch, fast det var inte så bara för det blev några intensiva timmar.

På eftermiddagen besökte vi Åre chokladfabrik, något jag såklart bara var tvungen att göra – chokladälskare som jag är. Sen åkte vi till Björnen för längdskidåkning. Det var magiskt! Jag har inte stått på ett par längdskidor sedan öppet spår förra året och det var ju inte det härligaste minnet. Den här kvällen var det kallt, jag var väldigt rädd för backar som jag alltid är och jag ville verkligen göra det, fast ändå inte. När jag väl ställde mig i spåret var det nog den häftigaste och härligaste skidåkningen jag någonsin gjort. Skogen runt omkring elljusspåret var mörk, kanonfina spår, alldeles lagom svår banprofil och jag kände mig stark. Många minusgrader var det också, men det struntade jag i för det var så fantastiskt och fort gick det.

Fredagen var verkligen finast. Jättevackert väder, lite kallare och fantastiskt vyer. Ögonen fick inte nog av allt vackert dem såg, jag ville bara stanna och njuta. Vi åkte även den här dagen tills liftarna stängde, fast utan samma intensitet just för det var nu kroppen började känna av all skidåkning. Jag började känna mig lite sliten, jag var tvungen att tänka lite extra i svängarna för att skidorna skulle lyda.

Kroppen började verkligen bli sliten nu och under natten till lördagen hade det börja blåsa upp till storm. Väldigt många liftar var stängda, vädret var absolut inte det finaste, det var kallt, dimmigt och allt folk samlades på samma ställe. Under alla tidigare dagar hade det nästan inte varit någon kö i någon av liftarna, en del backar hade man åkt själv i och vi hade tillbringat mycket tid på högzon och Åreskutan. Men den här sista dagen var inte som dem tidigare. Jag började känna mig nöjd, vädret var kallt och efter två timmar med massa liftköande beslutade vi oss för att köra de hundra milen hem istället. Planen från början var att åka tidig söndag, men det skulle bli ännu sämre väder och dessutom när vi var nöjda med veckan vad skulle vi göra halva lördagen? Det blev många timmar hem i bilen, fast ändå gick det snabbt. Vid midnatt var vi framme och då snabbare än tänkt med tanke på att det var snöstorm halva sträckan. Jag är så glad över att vi tog beslutet att åka hem en dag tidigare.

Jag är otroligt glad för att jag köpte mig en egen utrustning för några år sedan, då undrade jag vad jag gjorde, skulle jag verkligen använda detta? Jag älskar mina pjäxor och mina skidor, jag har kontroll. Det var bara en gång jag tappade kontrollen och försökte hålla mig på benen resten av backen. Dem styr i både lössnön och på isen – för is fanns det gott om, likt det fanns många pucklar av all snö efter att många hade åkt just den backen.

Jag har mest åkt röda pister och helst av allt vill jag åka dem långa, så att man börjar känna mjölksyran i låren. Åre var vackert, Åre var bra. Enda lilla minuset är att det inte var jättebra skyltat i backarna. Är det en svart eller blå pist? Vad heter den här backen? Jag tycker både Sälen och Trysil har varit bättre på det. Jag skulle aldrig våga mig på Åreskutan om jag var nybörjare, just eftersom många pister är lite tuffare och dessutom väldigt dåligt skyltat. Det jag älskade var just att man kunde förflytta sig runt skutan och åka på massa olika ställen och i flera olika liftar. Jag älskar stora system.

Jag har verkligen haft en helt fantastisk vecka i Åre, äntligen fick jag se hur det ser ut live. Jag har åkt massor av skidor, mest utför men lite på längden också. 23 timmar fick jag ihop. Inte allt för mycket folk i backarna, väldigt bra väder ändå och vi bodde bra också. Jag har ätit många hamburgare och sen åt jag typ den godaste pizzan i Hudiksvall på hemvägen. Jag har sovit mycket, jag har tagit det lugnt, jag har haft det väldigt bra.

Jag har fått många sköna skrattstunder, eller många gånger har jag nästan dött av skratt. Jag brukar poängsätta min framgång genom att räkna mina vurpor och en del sådana har det också blivit dessa dagar. Alla vurporna bjöd in till skratt efter mina egna klanterier och dessutom klantade jag till det rejält en gång i liften – jag kunde inte sluta skratta åt det! I en backe trillade jag flera gånger och rullade halva vägen ner och stannade upp som en snöboll.

Vyerna var det mest fantastiska!

10 dagar, 32 timmar träning och 40 tusen meter simning. Jag är tillbaka i Sverige och jag har landat direkt i vardagliga rutiner igen efter tio dagar på resande fot. Först med en väldigt fin helg i Borås och sen en ännu finare vecka på Fuerteventura och Playitas. Jag behövde det här!

Alla dessa dagar har gått i träningens tecken och när jag inte har tränat har jag ätit gott, samt tagit det lugnt. Jag har låtit alla tankar släppas loss och jag har valt att fokusera på mig själv och vara just där jag har varit. Jag stängde av väldigt mycket som hade med Sverige att göra och det kändes riktigt skönt. Jag mår bättre idag och jag har mått otroligt bra dessa dagar, mot innan jag åkte när jag brottades med vissa saker.

Jag älskar äventyr och utmaningar, trots att jag tycker det är sjukt läskigt innan jag ger mig iväg.

Den här gången var det extra läskigt eftersom jag åkte iväg själv, jag kunde styra mina dagar precis så som jag ville att dem skulle vara. Det var ju såklart något helt onödigt att vara nervös och rädd för, det gick ju otroligt bra. Jag är säker på att jag en dag kommer vara tillbaka på Playitas och jag är helt säker på att jag inte kommer bo på någon anläggning än Playitas om jag åker till Fuerteventura igen. Den gången kommer jag inte åka själv om det inte är en arrangerad resa likt det var nu.

Hela veckan var det fokus på simning. Jag har simmat mycket och på slutet har jag varit trött i mina armar. Jag har behövt ändra min teknik en hel del, för en effektivare simning. Jag är av den typen som maler på i samma tempo oavsett om det är 50m eller 1500m, jag har inte snabbheten i mig. Men tanken är att det ska bli ändring på det nu – därav förändringen av teknik. Det har också medfört att jag jobbar med andra muskler som inte är vana.

Från början var tanken att jag nog skulle lyckats få in några fler timmar träning under veckan, men eftersom jag åkte på förkylningen ville jag inte köra på speciellt mycket extra för att vara snäll mot kroppen. Så dem timmarna jag fick ihop är jag väldigt nöjd med, dem har ändå varit väldigt kvalitativa. Jag har dessutom haft utrymme för lugn, väldigt mycket lugn. Jag har inte haft ont i fötterna en endaste gång. Jag har läst världens bästa bok – Löparens hjärta av Markus Torgeby. Jag har njutit och jag har ätit massor. Jag kommer sakna honungsmelonen varje dag.

Vädret har verkligen varit på topp. Första dagen frös jag, men dem andra dagarna har varit hur fina som helst. Helt lagom i min smak, som tycker hetta är lite för varmt.

Jag har kommit på hur smidigt det är att bara åka iväg, inte behöva tänka på att nu måste jag prata engelska. Utan hur man anpassar sig efter dit man kommer. Jag pratade svenska med svenskarna, sa några ord på spanska till spanjorerna, men överlagt mest på engelska och jag förstod danskan. Så många olika människor man möter!

Jag behövde det här. Jag känner mig utvilad, starkare, mer pepp på allt och dessutom känns det som jag har mer energi. Jag har lyckats inse massa saker och jag har tagit mig själv till nästa nivå. Jag har utvecklats och jag har lärt känna mig själv ännu mer. Ibland behöver man en vecka för sig själv för att se klart och tänka klart. Jag har samtidigt lärt känna massa nya, härliga och intressanta människor.

Men framförallt har jag lärt mig mycket om simning och öppet vatten-simning. Jag kommer ta med mig allt som sagts under veckan i min egen träning framöver mot att bli en ännu bättre, snabbare och uthålligare simmare. Men också i min utlärning i jobbet.

Jag har nog aldrig åkt iväg från vinter hemma till sommar på något annat ställe, jag tror det nog var det som chockade min kropp och resulterade i en lättare förkylning. Det var en liten omställning att behöva ta på sig varma kläder och jacka igen, efter en vecka i shorts och T-shirt. Det var nästan att det kändes som man skulle komma hem till vårkänslor och nästan att jag började längta efter vårpremiärer – alltså ta fram cykeln, sätta sig ute i solen, njuta av blåa Vättern etc. Men det får vänta någon månad till.

Jag har inte haft koll på vilken dag det har varit, bara tagit dagen som den kommit. Alla dagarna har känts som lördag. Jag hade varken längtan efter att åka hem eller ångesten över att åka där ifrån. Jag accepterade!

Varje dag inkluderade ett distanspass i bassängen på förmiddagen och ett teknikpass simning på eftermiddagen, så även i fredags. Efter morgonpasset gick vi till gymmet för styrkeövningar specifikt för simning. Jag åkte på en lättare förkylning och kände mig inte helt kry. Men jag körde på ändå, fast i lite lugnare tempo för egentligen var det endast lite snuvig jag var. Jag hade lite svårt att hålla tankarna i styr där på morgonpasset, just eftersom jag verkligen inte ville vara förkyld.

Det gjorde också att jag tog det lite lugnare på dagen, satte mig och läste min bok, tänkte några extra tankar och tillät mig själv att ta det lugnt. Till lunch åt jag en otroligt god fisk från restaurangen i grannbyn till resorten.

Man kommer verkligen in i rutiner snabbt om man vill, vilket gör att i alla fall jag känner mig mer trygg och kan gilla allt lite extra. En favorit var chokladbiten i skuggan på balkongen efter morgonpassen varje dag. För övrig äter man kanske lite extra mycket när det väl är frukost eller middag, just eftersom det är buffé och för att man är hungrig när man har tränat hårt. Dock blev det sällan småätande – en ordentlig frukost, en chokladbit, en lunch och sen en ordentlig middag med efterrätt.

Förkylningen satt i ordentligt en dag, för när jag vaknade på lördagen kände jag mig mycket piggare. Jag startade dagen med en morgonpromenad och sedan simmade vi ett riktigt ordentligt pass. Det blir lite att alla tar det extra lugnt mitt på dagen, när solen står som högst och nu började jag hitta ett lite för mycket lugn i kroppen att jag ville gå på ett styrkepass innan teknikpasset på eftermiddagen.

Tänk dig att vakna vid 06.00, ta på sig badkläderna för att sedan vara i poolen endast en halvtimma senare. Då var jag trött, fast jag blev genast pigg när jag upptäckte hur coolt det var att simma under stjärnhimlen, för det var något nytt för mig. Solen gick inte upp förrän strax innan åtta. Hur coolt som helst! Sen åt jag långfrukost och tog mig en lång slappdag i solstolen. Jag tänkte mig att jag skulle gå upp på berget också, så så fick det bli! Trots solkräm och skugga var det den här dagen jag brände mig, eller armarna kände jag redan av lite sedan tidigare i veckan men smalbenen hettade ordentligt.

På eftermiddagen var det återigen öppet vatten-simning, ett pass jag verkligen ville fly från. För jag hade fruktansvärt ont under det tidigare passet i havet, alltså av skav i nacken. Jag ville inte ha så ont igen! Det var nästan att jag övervägde att simma utan våtdräkt, vilket hade gått eftersom det var kring 20°C i Atlanten – men man förlorar lite poängen med öppet vatten-simning då. Jag lånade vaselin och inte en tanke gick åt att tänka på smärtan. Från och med nu kommer jag aldrig simma i våtdräkt utan vaselin. Den simningen var otroligt rolig, jobbig och härlig. Vad roligt det är att simma i havet eller sjön!

Sista dagen var här och likt dagen innan startade vi med en tidig morgonsimning under stjärnorna för att sedan äta långfrukost och packa. När transferbussen hämtade oss berättade reseledaren att vårt flyg var närmare två timmar försenat. Alltså redan från start i Göteborg på morgonen, vi fick därmed sitta på flygplatsen och vänta dem timmarna. Hela dagen gick åt att resa. Det är ändå ganska härligt för det ger en tid till bearbetning och reflektioner. Men när jag skulle köra hem på natten, var kroppen lite sliten och jag var trött på att sitta still. Det bästa man möts av är äkta svensk luft, för det är alltid det härligaste att andas!

Först när jag åkte iväg för några dagar sedan, tänkte jag ”vad är det jag håller på med?”. Alltså helgen gick bra, för trots att det var massa nytt då också levde man på den där känslan att nu åker jag iväg och kan släppa allt hemma. Men man är fortfarande lite kvar i vardagstänket.

När helgen sedan var över och jag flög mot Kanarieöarna istället, den här gången helt ensam till ett ställe jag älskade sist och bara har härliga minnen ifrån. Började jag återigen tänka ”vad gör jag?”. Jag började tvivla på om jag hade gjort rätt. Själva resan bokade jag i oktober någon gång och då hade jag redan gått och funderat länge på om jag verkligen vågade. Ville ville jag absolut, men skulle jag våga åka på en sådan här resa helt själv? Sen drog jag ut på det länge och betalade inte förrän i slutet av december för att verkligen hinna tänka igenom det en extra gång. Det enda jag ville var att faktiskt åka iväg.

Sen förstår jag inte varför jag möts av dem tankarna direkt när jag är framme. ”Jag hade lika gärna kunnat vara hemma nu, jag hade kunnat simma på Rosenlundsbadet, jag hade kunnat jobba, jag hade kunnat ha vardag”. Jag ville ju inte förstöra minnena från sist jag var på Playitas, då med bästa vännen. ”Alltså vad gör jag här?”

Dock tror jag att jag tänker så från en början, i mycket av det jag gör. Speciellt om jag gör om något jag tidigare har gjort, och som tidigare har varit bra. Men den där känslan fanns med i tankarna den första och andra dagen. Igår och idag är jag inne i det, jag har landat, jag har hittat mina rutiner och jag har hittat det jag vill göra. Jag har lyckats stänga av och jag har lyckats vara just här. Jag tror att den här resan var bra för mig, eller är bra för mig. Jag har så mycket tid för att tänka, för att reflektera och för att inse viktiga saker utan att något annat stör. Dessutom utbyter jag massa nyttiga erfarenheter från dem andra som är här. Det skönaste är att jag kan välja om jag vill vara för mig själv eller om jag vill ha sällskap. Jag känner mig inte alls ensam och jag trivs riktigt bra här nu.

Jag räknar varken ned dagarna tills dem är slut och får ångest för det, eller längtar hem. Jag liksom försöker älska varje minut istället. Mycket träning på förmiddagen, kanske både innan och efter frukost. Lugnt och skönt mitt på dagen kring lunch och sedan ett eller två eftermiddagspass. Efteråt tar jag det lugnt på hotellrummet, duschar av mig allt från dagen – både svett, klor, smuts och saltvatten för att avsluta med en buffé tillsammans med dem andra. Jag gillar det här och nu är även tankarna med mig!

Idag började jag med en morgonpromenad och yoga för att senare göra maxtest i bassängen och cirkelträning i solen. I eftermiddags hade vi öppet vatten-simning och det var salt! Det gjorde sjukt ont i nacken av skav från både våtdräkt, saltkristallerna och solbrännan. Dessutom var det vågigt att jag hade fullt sjå att inte svälja halva havet. Men kul var det och vackert också, för man kunde simma runt och kolla på dem vackra fiskarna, sjöborrarna och de andra djuren när man hade som mest ont.