Idag gick Jönköping open water av stapeln i Rocksjön för andra året i rad. Jag hade planerat att simma förra året, just för att det verkade spännande och för att det var något nytt i Jönköping. Men då var det den tiden jag inte riktigt hade samma driv i mig och inte ”Life begins at the end of your comfort zone” som viskade mig i örat. Samt att jag helt enkelt var för lat för att skaffa mig en våtdräkt. Synd kan jag tycka nu. Men jag tog nya tag i år istället. Jag och pappa anmälde oss för några veckor sedan för nu skulle det allt simmas.

Pappa startade före mig för han simmade 1400 meter, medan jag alltid ska vara värst känns det som. Så 2800 meter det var ju ingenting, lätt som en plätt, så varför skulle jag inte simma det!? Därför anmälde jag mig till det långa, en sträcka som var ny för i år och som ingick i simförbundets nya tävling Head open water trophy. Ja så optimistisk är jag, samma gällde ju Rallarloppet i vintras, men det är en annan historia. Idag i alla fall tog jag på mig min våtdräkt, på med den blå badmössan och invänta starten. Jag var inte alls nervös innan, jag kunde somna igår kväll och tog det som en helt vanlig träning. Dock väl framme när jag fick se startlistan, så var det endast 20 deltagare, varav 5 i damklassen. Så nervös som jag blev då var det längesen jag var. Det kanske inte var en sådan enkel match som jag hade intalat mig själv tidigare, det kanske faktiskt var så att jag kom sist, att det var mig de var tvungna att vänta på i målet.

Men sen kom mitt positiva tänkande tillbaka, bansträckningen kändes inte så lång och sen bara simma det två varv. Sammanlagt lite mer än dubbelt mot vad jag simmade igår. Pappas start gick, han simmade bröstsim och han hade flera bakom sig i målet. Fantastiskt tyckte jag och mycket bra simmat utav honom. I den grenen var det även en rullstolsbunden som körde, han var riktigt snabb och vilken prestation han gjorde.

Tiden började bli 13.30 då min start skulle gå. Jag var en av fem tjejer, jag var nästan garanterat yngst av alla deltagare, jag var den enda tjejen från Jönköping och sen skulle den kände simprofilen Crister Junefelt simma (han är den enda som simmat från Visingsö till Jönköping). Dock var det ett antal år sedan och nu är han mer än pensionär, honom borde jag väl vara lite snabbare i alla fall. Det är min rädsla i alla loppen jag ställer upp i, att bli sist. Jag vet inte varför men det bara är så. Men sen när starten väl gick så kom det positiva tänkade återigen och jag tänkte ”jag gör ju i alla fall en större prestation än de som inte ens ställer upp, oavsett om jag blir sist”. Tiden gick riktigt snabbt när jag väl simmade, jag passerade boj efter boj. Hade det lite svårt att se vart jag skulle ta vägen eftersom jag hade de sämsta glasögonen (måste skaffa nya tills nästa söndag). Varvade med lite bröstsimstag ibland för att få vila armarna, samt för att lättare navigera. En hel del vatten svaldes, dock var det alldeles lagom temperatur och vädret var helt okey. När jag började närma mig målet var armarna trötta och det blev jobbigare att andas. Benen! Jag var tvungen att hjälpa till med benen, något jag inte gillar när jag simmar. Men jag tog i de sista krafterna för att komma i mål.

I mål kom jag och på en tid jag inte trodde var sann 49:41 alltså mer än 10 min mindre än vad jag hade trott, jag kollade bakom mig och än var det tre simmare kvar i vattnet. Jag var jag inte sist! Jag var heller inte den sista tjejen! Jag är nöjd, jag är lycklig och jag känner mig redo inför Vansbro som endast är 200 meter till. Det här kommer förhoppningsvis gå vägen.

Synd var det bara att jag inte fick något pris. Turen var inte med mig där. 1-3 placering fick pris och ytterligare ett lottat pris, jag blev 4 utav 5 i damklassen och jag var den enda som inte fick något pris. Men vad gör det? Jag är nöjd och glad ändå, jag slog Crister Junefelt och jag blev inte sist. Jag hade inte varit så optimistisk ändå för visst att det var jobbigt, men det var inte det jobbigaste jag gjort.

De senaste dagarna hade verkligen gått i 130, jag hann inte tänka på en sak innan nästa dök upp. Ett tag var jag hur stressad som helst och visste inte hur jag skulle hinna med och göra allt. Men när väckarklockan ringde klockan 3 på lördagmorgonen så var det dags för årets största mål. Även fast jag då hellre hade velat ligga kvar i sängen. Efter att vi hade packat allt och ätit en rejäl frukost, begav vi oss till Motala. På vägen upp körde vi förbi stora klungor cyklister och jag blev genast taggad…

Det jobbigaste är att veta hur mycket kläder man ska ha med sig och hur mycket kläder man ska ha på sig. Eftersom cyklingen sker under en sådan lång tid hinner vädret ändra sig under dagen. Men i startfållan tidigt på morgonen, när solen började titta fram var det helt okey väder ändå. Det var varmt och blå himmel. Så jag bestämde mig för att köra i shorts, tshirt, armvärmare och vindjacka. Så mycket mer än det behövdes faktiskt inte och det är jag mycket glad för.

Vår start gick 5.32 och eftersom vi var bland de sista som startade fanns det inte så många klungor att hänga med i (start 19.30-6.30 + SUB på förmiddagen). Jag och pappa fick helt enkelt hjälpas åt och dra. Tack o lov så var vi två denna gång, då behövde vi inte anstränga oss lika mycket som de som var själva.

De första fem milen var jobbiga. Ett blåsigare äventyr får man leta efter alltså. Även fast vädret var helt underbart för cykling, kunde vi ha sluppit motvinden. Vissa stunder rörde sig knappt cykeln framåt och vi trodde vi skulle vara långt efter planerad tid. Men sedan kom en lite större klunga ikapp oss och vi försökte hänga med för att slippa göra så mycket jobb själva och kunna spara på krafterna. Vi hängde med klungan ända ner till Gränna och det går knappt att beskriva hur det känns att åka i klunga. Man måste uppleva det själv. Vi var en stor klunga på ca 50 personer som hade samlat ihop flera cyklister, samtidigt som vi blev omkörda av ännu större och snabbare klungor. Allt är så maffigt, som i en dröm nästan!

I Gränna var vi långt före vår planerad tid ”Hur kom det sig?” och vi fortsatte vidare till vårt nästa delmål i Jönköping. Det kanske inte riktigt gick lika snabbt eftersom vi återigen var två som hjälptes åt, samtidigt kände vi igen vägen mer än någon annanstans. Efter Jönköping, mot Bankeryd var det en megabacke, som jag inte riktigt hade koll på att den var SÅ lång. Men efter det rullade det på hela vägen fram till Hjo. I Hjo var vi också långt före planerad tid och de 18 milen hit gick jättebra.

Efter Hjo började vi sänka tempo och skavankerna tittade fram. Vi såg varje depå som delmål på vägen och efter några kilometer hittade vi tre andra cyklister i samma tempo som oss så att vi alla kunde hjälpas åt och ligga på rulle. Det var nödvändigt eftersom man då har tankarna på något helt annat och milen bara rullar på. Helt plötsligt var vi uppe i 25 mil. Då slog det ut HELA kroppen. Även fast jag hade haft ont i sittbenen från och till redan från starten så gjorde det mer och mer ont nu, smärtan gick inte över. Samtidigt krampade min högra fot och det ville inte släppa. Fyra mil kvar och vi stannade vid näst sista depån en bra stund för att kroppen skulle klara av sista biten hem. Det gick inte fort därefter och det var den jobbigaste sträckan av alla. Upp, ner, upp, ner, upp, upp, så gick det hela tiden ”Var de tvungna att ha de jobbigaste backarna till sist, då man absolut inte orkade?”. Istället för att se varje matdepå som delmål, började jag se varje skylt med nedräkning. Milen från 20 till 10 kilometer var hur lång som helst, det enda jag ville nu var att komma in till Motala och gå i mål. Jag försökte tänka på något annat, jag behövde tänka på något annat. Därför pressade jag mig själv de sista milen och följde efter två äldre män. Jag behövde fokusera på att hänga med dem, samtidigt som jag slapp dra själv och tankarna om hur ont jag hade var tvungna att försvinna. De sista kilometrarna in mot mål, gick snabbt och jag fick sådan kraft (som alltid), jag ville bara in i mål!

Tiden blev 14 timmar 08 minuter. Jag är mer än nöjd, för jag tog mig i MÅL! Ren cykling gjorde vi i 11:50, resten stannade vi i depåerna (vi stannade inte i första och sista depån), så där hade vi kunnat spara in minutrar men då kanske vi inte hade kunnat ta oss in i mål.

Det första jag gjorde när jag kom i mål var att snabbt slänga av mig mina skor, jag ville inte mer se dem och fötterna krampade. Jag hade sjukt ont i sittbenen, axlarna värkte, lika så ryggen, händerna hade somnat, benen orkade knappt röra sig. Jag hade ont i precis HELA kroppen. De sista fem milen var de värsta just eftersom kroppen inte längre ville arbeta. På Vasaloppet tog min energi slut, det kände jag inte av den här gången. Jag hade energi kvar alla de 30 milen, dock ville inte kroppen mer. Samtidigt var de fem sista milen jobbigast i landskapet, med alla backarna. De var mest krävande för psyket och det var här de positiva tankarna skulle vara med mig. De var mer med mig denna gången än i Mora, dock var det nära att tårarna började rinna. Cykeln ville visst inte heller fortsätta, framväxeln slutade fungera och jag gjorde allt för att lösa det. Men när det inte blir som man vill kan ibland känslorna ta över. Men jag lyckades hålla inne tårarna, de kom i mål istället, av glädje.

Jag kände redan från starten att jag hade ont i mitt högra knäveck, då kom paniktankarna. Jag kan inte ha ont redan från start och sen ta mig i mål. Så i början såg jag inte mig själv att gå i mål pga av knävecket. Men jag bestämde mig för att varje depå skulle vara delmål på vägen och sålänge det inte blev värre kunde jag fortsätta. Jag hade en liten smärtan där hela vägen, men inget som tog överhand. De sista milen hade jag så fruktansvärt ont i sittbenen att jag hade behövt stå upp och trampa, dock kunde jag inte det för knävecket. Jag kunde varken sitta eller stå, så då visste jag inte hur jag skulle göra. Hur jag gjorde vet jag inte såhär i efterhand heller men på något sätt gick det allt.

Det jag var mest orolig för innan vi hade startat var reptiderna eftersom vi startade nästan sist. Klockan 11.30 i Jönköping, 16.00 i Hjo och 24.00 i mål. De två sista skulle var lugna att klara, men ner till Jönköping? Dock var vi långt före vår planerade tid trots den kraftiga motvinden, alltså inget att oroa sig för. Jag hade några supporters på vägen också, som verkligen stärkte en. Dock missade alla oss i Gränna, för vi var så tidiga.

På varje nummerlapp står starttiden och när man antingen cyklade förbi eller såg någon i depån med starttid flera timmar före oss då blev man glad. Den tidigaste jag såg på rundan var 01.10, tänk vad länge de har suttit på cykeln. I målområdet såg jag någon med starttid 19.40, alltså nästan 24 timmar! Helt otroligt. Någonstans på vägen blev vi omkörda av SUB-grupperna. SUB betyder ”under en viss tid” för de som inte vet. De startar sist av alla på lördag förmiddag och så är de stora klungor som har olika tider de ska klara av tex SUB7, SUB8, SUB9 (timmar). Sen kan man ha senare SUB-tider också dock får man inte starta i de speciella grupperna då och alltså inte ha företräde på vägarna.

Mina 100 mil i ben och kropp hjälpte mig på vägen, men det skadar inte att ha ännu flera mil faktiskt. Det är kroppen som måste vänja sig vid allt. Men efter endast nio timmars sömn på två dygn och efter det cykla 30 mil är jag supernöjd med hela rundan.

”Om Tjejvättern var det roligaste jag hade gjort förra året, så var det ännu roligare i år!”

Stekande sol, 23 gradig värme, kanske lite för mycket vind (speciellt för mycket motvind) och min kropp svarade mig precis som jag ville. Jag hade det SÅ roligt under hela loppet. Jag stannade inte någon gång under de 10 milen och jag gick ut för att slå mitt personbästa. Det stora problemet jag brukar ha är att jag efter ett tag blir riktigt orkeslös, då jag är sämst på att fylla på mina energidepåer. Men från det att startskottet gick så var det den tanken jag hade under hela loppet. Nu måste jag stoppa i mig något, annars kommer jag gå back snart igen och så gick tankegångarna de 3 timmarna och 22 minutrarna jag satt på cykeln. Min vänsterhand somnade som vanligt, dock inget stort problem. Jag fick lite mer ont i rumpan än vad jag brukar få, tror det kan bero på guppen i vägen. Min kropp hade energi ända fram till ”20 kilometerskylten”, då det blev en fruktansvärd motvind, trafikkaos och min hjälp som jag noga hade följt hela loppet åkte ifrån mig. (Jag såg till att inte behöva dra hela loppet själv utan att jag låg på rulle majoriteten av sträckan, vilket sparar krafter. Men självklart hjälptes vi åt i de kraftiga vindarna.) Jag var helt enkelt tvungen att sakta ner tempot en aning för mina ben stod inte ut längre. Men så fort ”10 kilometerskylten” syntes fick jag så mycket extra energi, så mycket att jag började frysa av pirrig känsla i hela kroppen. Knoppen insåg att jag snart var i mål och kroppen kunde ge allt som fanns kvar inom mig. Tillslut var jag inne på Motala centrums gator och där passerade jag målet med så mycket högre fart än vad de andra som kom i mål samtidigt som mig. Man ska inte åka i mål i promenadfart, man ska göra det i den farten som visar att du är stark!

Med dessa ord kan jag bara sammanfatta lördagen med att jag är hur nöjd som helst. Jag förbättrade min tid med 32 minuter och det mesta var med mig. Det jag var rädd för från förra året var att jag skulle få lika ont i axlar och nacke, samt att jag skulle råka ut för samma energiförlust som då. Men inget av det hände, förutom min lilla svacka i backen efter Skänninge. Jag är otroligt nöjd med tiden, men nu såhär efteråt hade det ju varit roligt att komma under 3:20. Men med min fantastiska tid var jag endast 30 min efter den snabbaste och det tycker jag är helt crazy.

Det jag mest hade sett fram emot var att se om loppet och banprofilen var som de minnen jag hade sedan förra året. Det jag kan säga var att det kändes som det var mer nedför i år och inte alls så jobbigt sista halva sträckan. Megabacken upp på Omberg var nog längre än jag kom ihåg den. Alltså nästan bara positivt. Det som var mindre positivt var att det skedde många olyckor för andra cyklister längs vägen och många punkteringar då det var någon som hade slängt ut småspik. Lite trist att det behöver vara så, kan inte alla bara få känna av glädjen?

Det var betydligt roligare att köra i år då jag har mer träning och mil i benen. I år var Tjejvättern bara ett delmål på vägen, gentemot slutmålet som det var förra året. Tills nästa år ska jag ha Tjejvättern som en liten större satsning. Jag ska träna mer och jag ska gå ut för att fajtas i toppen. Avslutningsvis vill jag hylla min syster Julia som tog sig i mål på under fem timmar, då hon endast har tränat och cyklat sex mil i år.

Vill du också uppleva årets coolaste cykellopp för tjejer… Jag hoppas vi ses i Motala 2014!!

Något som jag bestämde mig för i torsdags, alltså för två dagar sedan var att jag ville cykla Sommen runt i Tranås idag. Jag vet inte fullt ut om jag hann att tänka igenom det hela innan jag bestämde mig. Men såhär i efterhand är jag riktigt nöjd med att jag cyklade loppet. Jag älskar spontana saker ibland och i det här läget var det perfekt eftersom jag inte har hunnit tänka så mycket på det. Alltså fick jag sova hela natten utan att vara det minsta nervös. Så jag googlade mig in på deras hemsida i torsdags kväll och tog beslutet ”Är det okey väder när jag vaknar på lördag morgon så åker jag dit och direktanmäler mig”. Och okey väder var det när jag vaknade i morse så det var bara att göra i ordning allt och ge sig iväg. Jag tror jag hade gett mig iväg även fast det hade varit kasst väder, eftersom jag egentligen redan hade bestämt mig för att starta.

När jag kommer till Tranås kryllade det av cyklister överallt. Det var en mäktig känsla att se alla, se alla som skulle utsättas för samma kraftprov som jag själv. Eftersom jag anmälde mig på plats fick jag starttiden 10.28 vilket var nästan sist av alla, men den här gången hade jag bestämt mig för att jag absolut inte skulle bli sist in i mål. Starten går och jag startar i samma klunga som en cykelklubb. Men det var bra eftersom jag fick draghjälp redan från början. Efter ett tag märkte jag att de hade alldeles för högt tempo än vad jag skulle klara av och därför tappade jag den klungan. Och en sak jag har lärt mig är att gå inte ut för hårt, samt att jaga inte en klunga som du har tappat. Det är bara du själv som får sota för det. Så jag cyklade på min takt och då var det bara att hoppas på att nästa klunga skulle cykla förbi. Efter någon mil hittade jag två män i 30 årsåldern som hade samma tempo som mig, så det passade perfekt att följa dem hela vägen fram till första fikapausen. Där bjöds det på ostfrallor, kanelbullar och saft. Min fortsatta färd mot målet var rolig på något sätt, det svischade förbi flera stora klungor och jag kämpade för att hinna med dem så långt jag orkade, vilket stundtals höll i flera mil. Men i uppförsbackarna var de starkare än mig och jag orkade inte hänga på. I vilket fall som helst var det riktigt roligt att åka i de stora klungorna, det gick så snabbt och man behövde inte ta i allt för mycket.

In till den andra och därmed sista fikapausen fick jag draghjälp av ytterligare en klunga, vilket passade perfekt eftersom jag hade fått dragit själv i den hemska blåsten i flera kilometer. Fikapausen kom rätt i tid och energi fylldes på för att orka hela vägen i mål. Det var ett tufft parti och tillslut när det var drga halvmilen kvar kändes det som jag var själv ute i hela Sverige, det var så tomt och det enda jag ville var att få lite draghjälp i blåsten. Tillslut kom samma klunga som hade hjälpt mig in till den andra fikakontrollen och jag hängde med dem hela vägen in i mål.

Sammanfattningsvis vill jag säga att om jag inte hade kört Rallarloppet innan så hade det här varit det jobbigaste jag gjort. Så fruktansvärt jobbigt var det och vissa stunder kan jag knappt komma ihåg. Det jag däremot kommer ihåg är att det var massa uppför, uppför, nedför, uppför och lite mer uppför. Jag tror knappt det var platt någonstans och sjön Sommen som vi skulle cykla runt var det inte mycket man såg av. Men jag är otroligt nöjd och det bästa av allt är hur det känns efteråt. Jag höll en snitthastighet som slog rekord även fast jag i vissa partier cyklade i snigelfart. Jag hade inte överdrivet ont någonstans och vädret var faktiskt mer än okey. Vid starten trodde jag det skulle börja regna men inte en enda droppe kom och med 23 grader de sista tre milen var det på gränsen till för varmt. Dock var blåsten inget att leka med, speciellt inte när man cyklade själv. Det är nackdelen med att vara själv, tappar man en klunga så måste man göra allt arbete själv istället för att jag kanske skulle haft pappa som hjälpt mig ibland. Men tyvärr jobbade han idag och kunde inte vara min coach.

I målet kom jag och jag var långt ifrån sist. Jag kom till och med före den klungan jag hade startat med, jag kom före flera som hade tidigare start än mig. Vilket gjorde mig glad. Jag hade inte riktigt den energin jag har haft på veckans tidigare pass men för att ha varit såhär kuperat är jag mer än nöjd. Det bästa med detta loppet var att det inte var någon tidtagning, alltså kunde man ta det lite lugnt ibland och fika om man så ville. Men jag kollade klockan och den stannade på 15.28, vilket betyder exakt 5 timmar. Hur kan jag ha prickat så bra? Och av dem timmarna så har jag stannat två gånger och fikat i sammanlagt 14 minuter.

Jag hade en tanke från början att jag borde komma i mål inom 10 timmar. Men det största målet och det jag gick för under resans gång var att ta mig i mål. Det var mer besvärligt, ansträngande och sjukt jobbigare än vad jag hade trott. Men i mål är jag allt och såhär i efterhand känns det helt fantastiskt.

Dagen startade tidigt med uppstigning redan vid 04.30 för avfärd mot Sälen och starten. Eftersom det var Öppet spår så fick man välja startid själv mellan 07.00-08.30. Vi satsade på att komma iväg rätt så tidigt för att hinna innan alla spärrtider, men inte så tidigt att vi stod i starten hur långt som helst i förväg för att få en bra placering. Nej, vi kom fram strax innan 07.00 och ställde oss i startfållorna när starten hade gått. Sen kom vi inte iväg förs 7.19 eftersom majoriteten valde att starta tidigt.

Hela loppet börjar med en rätt så brant och lång backe, så brant att sacksning krävdes i vissa partier. Men tog man bara det lugn, höll koll på sina skidor o stavar och körde i ledet så gick det bra. I tur och ordning så rullade det på bra hela vägen upp på nästan två kilometer. Väl uppe på Vasans högsta punkt var det stakning i drygt en mil för att komma till första kontrollen, Smågan. På myrarna i Sälen tidigt på morgonen, när solen började stiga, klarblå himmel, minus 10 grader, glittrande och orörd snö samt alla skidåkare gjorde det vackert. Så vackert att man njöt, man blev pigg och fantastiskt glad. Det var så vackert och fint. De sex spåren till bredds var de bästa spåren jag åkt i. Dagen kunde inte börjat bättre.

Jag tog sikte på varje kontroll, hade dem som delmål för att klara av resans gång. ”Jag ska komma dit!”, ”Så långt kommer jag”, ”Nu kan jag inte ge upp!”, ”Bara lite till!”. Jag laddade upp med det som var rekommenderat för första stoppet plus att jag drack vatten för att fylla på det som jag hade svettats ut. Sen begav det sig genast av mot Mångsbodarna och i stort sätt bara stakning. Sista hundra metrarna kom den första lätta nedför. Tack för att det äntligen blev lite nedför, så jag kunde vila och sträcka ut. Mångsbodarna betyder blåbärssoppa och bulle. Klockan var strax efter 10.00 och vi hade nästan åkt 25 km. Vidare med nästa kontroll i sikte, som var Risberg. Det var så jobbigt och nu räckte det inte längre med att stanna vid kontrollerna, någon snabb paus för att klara av de sista kilometrarna in mot påfyllning av energi. Det var en hemsk uppförsbacke till Risberg. Inte alls som första backen. Den här sög energin ur mig, inte alltför brant men riktigt lång. Den tog nästan aldrig slut.

Aldrig har jag älskat nedförsbackar SÅ mycket som jag gjorde under Vasaloppet. Även fast jag inte fullt vågar släppa på i alla backar så har jag aldrig tidigare insett hur skönt det är med nedför. Kunna vila, ta en liten paus, sträcka ut, ändra position och få fart. Samt att kilometrarna bara flyger fram när det går fort. Uppför var det som tog min energi, det som sög musten ur mig och gjorde allt mycket jobbigare. Innan loppet hade jag aldrig trott att det var så mycket backar, varken upp eller ner som det egentligen var. Alla säger ju bara att det är stakning man ska öva för att klara av Vasan. Och då har jag trott att det varit rätt så platt. Men icke. Dock var det oftast skönt med omväxling och inget läskigt på något vis.

I den jättelånga uppförsbacken var det ett dödsfall som skedde och vi (jag & pappa) åkte förbi när det precis hade hänt. HLR hade påbörjats men mannen i 60 årsåldern gick inte att rädda. Så det var lite läskigt. Men väl i Risberg fyllde jag på med ännu mer energi. Och här började jag känna skavsår på hälarna. Även fast jag hade tejpat dem, eftesom jag haft problem med det tidigare. Min första tanke var NEJ! Men det blev inget mer av det och jag kunde fortsätta. Mellan Risberg och Evertsbert har jag faktiskt inte så mycket minne av. Jag kommer knappt ihåg det. Det jag vet var att mellan Smågan och Evertsberg var det jobbigaste på hela loppet. Det var nästan bara stakning eller uppför. Klockan började började bli mitt på dagen och dagsmeja. På bara några meter försvann allt fäste och istället fick jag ett fantastiskt bra glid. Bara att stanna och valla om. Nu äntligen var vi halvvägs. Nu hade man varit på toppen och nedräkningen började för att ta sig i mål. Samtidigt som jag fick riktigt bra glid och gled om en hel del så började alla branta nedförsbackar. Men jag tog det lugnt, plogade i en del och tog mig ner i alla utom en då jag trillade precis när jag var nere på flacken. Men det gick bra.

Mellan Evertsberg och Oxberg gick det som bäst, jag hade som mest kraft och det var som roligast. Tänk det trodde jag aldrig jag skulle säga, att det paritet med mest nedför var det bästa. Jag glömde totalt bort att kolla alla kilometerskyltar och jag kände mig så stark. Sen tog jag inte av skidorna en enda gång i de backarna man fick göra det i, det är jag nöjd över. På vissa ställen trillade de som plocke pin, vilket kanske kan vara roligt att se på men inte så roligt att vara med om. Sedan vid Oxberg försvann all ork, det enda som motiverade mig lite var mamma som skulle stå och hejja på ca 5 kilometer efter kontrollen. I Gopshus, där vi bodde. Men efter att jag hade sett mamma så tappade jag allt. Hade jag inte haft pappa med mig som åkt i samma takt som mig, även fast han kunde åkt snabbare så vet jag inte om jag hade tagit mig i mål. Det var han som gjorde mig stark. Jag hade ju bara 25 kilometer kvar till mål. ”Jag kan inte ge upp nu!”, jag såg bilden i huvudet när jag gick i mål. När jag hade tagit mig igenom alla dessa kilometrar. Även fast jag ville så himla mycket ge upp ”Jag kan absolut inte ge upp nu!”. 

Från där mamma stod fram till sista kontrollen i Eldris var det absolut värsta stunden på hela dagen. Jobbigaste stunden mentalt. Jag hade ingen ork, ingen energi, knappt någon motivation. Men det enda jag ville var att gå i mål. Det var nog annars rätt så lättåkt om jag inte hade drabbats av den ergidippen. Jag tryckte i mig så mycket jag kunde för att samla ihop några krafter. Jag grät även en liten skvätt efter att ha haft tårarna i halsen under sista halvmilen. Men nu kändes det genast bättre. Siffrorna började bli ensiffror 9,8,7 kilometer till Mora. Ju mindre siffran blev desto starkare blev jag, mer krafter fick jag. Jag började inse hur nära jag var nu, hur otroligt skönt det skulle vara att gå i mål. Hur överlycklig jag skulle bli när jag var i mål. När vi var inne i Mora med mindre än någon kilometer. Fick jag kraft, åkte efter pappa för att hinna med. Struntade i om det var nedför, uppför eller stakning som gällde. Jag hade bara ett fokus och det var på målet. Vi åkte om flera stycken som hade åkt om oss för länge sedan. Det kändes så skönt. Att känna de sista krafterna, att komma före de man nästan åkt samtidigt med under större delen av loppet. Upp vid Mora kyrka och sista krönet innan upploppet hade jag sådan fart, pappa hade sådan fart och de sista metrarna med lätt nedför då man såg målet. Det var bara stakning som gällde, snabba långa tag, med mycket kraft. Jag försökte hinna med pappa men han hade lite mer kraft att ge eftersom han hade åkt i min takt under hela dagen. Jag kände mig så stark. Jag visste att jag inte skulle använda mina krafter mer idag, därför kunde jag ta slut på dem. Där passerade jag mållinjen, bara fyra sekunder efter pappa. Därmed hade jag tagit mig runt hela Vasaloppet och första delen av fyra i En svensk klassiker. Även den delen jag tror jag kommer ha svårast för eftersom jag inte är en sådan van skidåkare. Glädje och lycka spred sig i kroppen.

Det är en konst att klara av något så ansträngande under en sådan lång tid. Mitt tidigare rekord var Rallarloppet på dryga 5h 30min. Nu det dubbla. De som är elitåkare åker på en sådan snabb tid att de hinner med alla sina måltider på dagen. Vi som är ute så länge i spåret har inte ätit någon riktig måltid under hela dagen, samt att man vaknat tidigt. Jag proppade i mig, vätska av olika slag, bullar och enervit energisaker för att klara mig. Jag var inte ett dugg hungrig någon gång, heller inte toanödig. Men från Oxberg till Eldris hade jag absolut ingen energi. Det är det jag har svårast för under sådan lång tid, att ta vara på all energi, att fylla på med rätt energi. Jag var nära flera gånger att ge upp, men av att ha haft målbilden i huvudet tog jag mig i mål. Vi startade när det var mörkt, vi gick i mål när det var mörkt. Det gjorde det hela lite mysigare.

Hela arrangemanget är fantastiskt. Att de kan ha så många deltagare, så många olika lopp, under så många dagar. Att allt ska fungera som det ska osv. Jag tyckte det fungerade helt perfekt. Det var bra med dusch och omklädning. Likaså transporten av våra ombytessaker, spåren, funktionärerna. Ja allt i stort sätt var toppen. Sen är det allt runt om man vill uppleva. Den känslan jag fick i söndagskväll när vi hämtade nummerlapparna i Vasaloppsmässan. Bara se alla kämpar som gick i mål, precis som förhoppningsvis jag ett dygn senare skulle göra. Hela festen och glädjen, det gäller många olika lopp. Jag tycker alla någon gång ska få uppleva allt som har med ett lopp att göra. Det är så roligt.

Det som var mest psykande var nedräkningen efter VARJE kilometer. Visst att det var bra att man visste hur långt det var kvar men i början var det bara jobbigt för hjärnan. Man väntade på att nästa skylt skulle komma och då hade det bara gått en kilometer. Det kunde de göra bättre till nästa år, kanske ha varannan kilometer halva första loppet. Det de också kan göra bättre inför nästa år är att märka ut de backar som är branta med skyltar ”SLOW” eller något liknande. Det var många som inte såg att det blev en riktigt lång backe och släppte på, men så låg det någon där nere och sprattlade. Likaså vid skarpa kurvor borde det vara utmärkt att ta det försiktigt. Skogen och träden är ju bara någon meter utanför spåret. Det de hade gjort bra i år är att de som är lite mer osäkra har tillåtelse att gå ner vid sidan av en del av backarna, vilket jag tycker är bra. Fast det var inget jag utnyttjade.

Man lär sig inte så mycket på att åka skidor som man gör när man åker ett lopp. Då får du verkligen allt. Du testar alla växlarn/åkstilar. Du lär dig byta spår, lär dig trängas bland folk. Du lär dig uppför. Likaså nedför. Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag har gjort under mina två skidlopp den senaste veckan. Det är jag tacksam för. Jag vill ju lära mig, men i min vanliga träning är det inget måste därför lär jag mig inte det. Som att byta spår till exempel. Varför ska jag göra det krångligare och läskigare för mig när jag inte behöver det? Men i lopp då måste du verkligen göra det. Sen nedför. Det går inte släppa på utan att veta hur man stannar. Det är det jag mest haft problem med. Men sen fjällenveckan, samt Rallarloppet har jag lärt mig mer och mer, vilket jag har stor nytta av. Jag rekommenderar starkt att testa ett lopp för att bli bättre. Kanske inte då Vasaloppet med det samma, om man är helt nybörjare men något annat motionslopp.

Man ska nog inte tänka på hur långt 90 km är i egentligen, speciellt inte att du ska ta dig den sträckan på ett par skidor. Hade jag tänkt på det viset hade jag nog inte gått i mål, det var ju nästan lika långt som att cykla tjejvättern. Men med max 40 mil längdskidor i mina ben under hela mitt liv är jag otroligt nöjd med att jag tog mig runt hela Vasaloppet. Jag började ju åka längdskidor för ett år sedan. En stor dröm jag haft det senaste året och det gör inget att tiden belv 10:55:18. Det var en sådan upplevelse som jag tycker alla ska få uppleva. Inte så mycket blod för min del, men svett och tårar. Kan lägga till skavsår och träningsvärk till den listan också. Alla kan om man bara vill. Jag har haft en fantastisk resa dessa tre dagar, både synd och skönt att det är över. Även fast det var den tuffaste skidåkningen jag varit med om, var det även den bästa. Så bra förhållanden och bra spår kan man inte få här nere i Småland. Nu fokus på nästa sikte. Vätternrundan 15 juni.

Egentligen var det ju inget att oroa sig för, när jag tänker efter såhär i efterhand. Jag är ju i mål! Trots att jag var sist flera gånger under sträckan gick jag faktiskt i mål med fyra stycken efter mig. Om de nu inte bröt… Jag är så grymt nöjd, så nöjd och glad att jag nästan började gråta de sista kilometrarna. Men jag var nära att ge upp både en och två gånger.

Den första milen var inte rolig, det var trångt (rekord med 900 startande i loppen) och det var bara massa uppför och nedför. I stort sätt en mil med endast sacksande och plogande, sen var det två smala megabackar som jag gick ner för. Det var det fler som gjorde och de som inte tog det kloka beslutet gjorde en hel del vurpor påvägen ner. Sen var det slutet som var jobbig också, väldigt lik starten men lite bättre spår. Backarna var ingen vidare hitt men jag tog mig ner på ett eller annat sätt och mot slutet när jag bara ville i mål, tänkte jag bara på att ”jag ska ner här!”Innan har jag varit lite mesig och stått o väntat en stund innan jag tar beslutet att åka ner, då väldigt stel med en vurpa som följd. Inget sådant idag. Jag kunde tänka bort allt liknande.

Eftersom jag nästan var sist var det inget trängsel i spåret, jag kunde åka i min takt. Dock var det knappt några spår kvar när jag kom och de som var, var sladdriga. Så jag fick i stort sätt kämpa dubbelt så mycket som när det hade varit nyspårat. Jag har fått öva på väldigt mycket av det jag är dålig på idag. Byta spår, åka utan spår, ploga, sacksa osv. Sen var det vissa partier med stakande, klassisk skidåkning. De sträckorna älskade jag verkligen. I starten var det regn och i målet var det nysnö, temperaturen runt nollan hela tiden. Mot slutet var det riktigt jobbigt före, skidorna ville fastna hela tiden. Men annars hade jag rätt så bra valla. Så glad jag blev när jag gick i mål, jag vann faktiskt en tvåkilos medwurst. Ojoj vilket pris.

Det här var absolut det vidrigaste och värsta jag gjort. Det var också det längsta träningspasset jag gjort. Det var min första skidtävling. Det var årets första stora utmaning. Hjärnan var med mig idag och jag såg mig själv gå i mål flera gånger. Med det föret och vädret, var det tydligen som att åka minst sju mil i Vasaloppsspåren. Tack och lov, tänkte jag. För om det är såhär dubbelt så lång sträcka, kan det bli tufft, riktigt tufft. Men tydligen skulle jag inte bli avskräckt eftersom det inte var likt ett dugg. Sa de till mig när jag hade gått i mål.

Det kanske var en pisstid med tanke på att den som vann åkte på ca 2 timmar. Men jag vann över mig själv och jag tog mig i mål, en sak är säker att jag aldrig kommer åka 4an i Hallby igen (hemsk)