5.22 i lördags morse startade jag min fjärde runda runt Vättern. Vätternrundan 2016 skulle bli min snabbaste runda, hoppades jag på. Det var första året jag faktiskt hade ett tidsmål. De två första åren cyklade jag enbart med ett mål på att ta mig runt, förra året såg jag det som en upplevelse tillsammans med Team Rynkeby. I år visste jag att jag skulle klara att ta mig till målet, men jag ville helst att det skulle gå lite snabbare än tidigare.

Dagarna innan hade jag lite hatkärlek inför Vätternrundan, jag längtade samtidigt som jag verkligen inte ville. För jag vet att trettio mil på cykel är långt, men jag hade ju gjort det förut. I vintras när jag tog tag i cykelträningen hade jag en önskan om att cykla på tio timmar. Våren gick, jag tänkte inte så mycket på det – för Vätternrundan är inte mitt största mål i år. Det är ett mål på vägen. Jag tänkte att jag nog inte riktigt hade fått till fartträningen för att klara av att cykla på tio timmar, så när den riktiga planeringen inför årets runda ägde rum för någon vecka sen var jag fast inställd på att köra med 11h-gruppen och det kände jag mig nöjd med.

Men så cyklade jag Tjejvättern och Halvvättern, båda loppen gick över förväntan och benen var pigga. Jag pratade med min triathloncoach förra veckan och berättade min plan, han sa att jag nog kunde cykla snabbare än 11h ”fast det är bra, för då har du mariginal”. Jag tänkte inte så mycket mer på det, timmarna senare slog tanken mig om att jag kanske borde testa 10h-gruppen. Jag cyklade med Örserums IK och vi hade en 11-klunga samt en 10-klunga men jag visste helt säkert att grabbarna i 10-klungan var starka. Dem klarar jag inte hänga med! Visserligen hade jag aldrig cyklat med dem. Jag vet att jag faktiskt är ganska stark i år.

Från att inte ens ha en tanke att jag skulle köra i 10-klungan till att seriöst överväga att testa, för vad kunde hända? I torsdags kväll bestämde jag mig, efter att ha velat fram och tillbaka hela dagen. Såhär tänkte jag: kör jag i 11-klungan vet jag att jag klarar det, jag kanske till och med blir besviken, men jag skulle nog få en härlig runda i år igen. Startar jag i 10-klungan vet jag att jag kommer få kämpa för att hänga med, åtta herrar och lilla jag. Jag visste inte ens om jag skulle orka. Skulle jag inte orka kan jag släppa och antingen köra själv eller vänta in 11-klungan bakom mig. Jag hade inget att förlora. 10-klungan fick det bli och jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv typ, som jag var i fredags. Jag mådde nästan illa, eller så kan det ha varit för att jag tryckte i mig mat och choklad hela dagen.

På fredagskvällen hejade jag på alla tidiga cyklister i Gränna och sen hejade jag på Team Rynkeby. Vi åkte till Motala mitt i natten efter riktigt dålig sömn i typ 3,5h, jag svettades och var nervös. Jag kände mig ändå pigg och taggad, fortfarande otroligt nervös. Starten gick.

Jag hängde på 10-klungan. Vi hittade en bra klunga i samma startgrupp att ta hjälp av, men ibland kom det snabbare grupper och körde förbi som såklart klungan framför ville hänga på. Tempot blev ryckigt. Vi hade sidvind eller motvind. Det började regna. Jag hamnade på maxpuls flera gånger. Tempot blev ännu mer ryckigt. Jag var glad över att jag fortfarande lyckades hänga kvar. Jag tryckte i mig energi, jag försökte hålla mig till energiplanen. Vi stannade första gången i Ölmstad, vi hade snittat 35km/h.

Vi körde vidare mot Jönköping på kända vägar och hejaklackar utmed vägen. Nu hade vi ingen klunga att ta hjälp av, vi rullade i klungan och fördelade jobbet. Jag var solklart svagast, jag var yngst och jag var ensam tjej. Det regnade fortfarande, pulsen gick upp mot max igen. De värsta backarna kom. Jag är svag uppför. Det var hala och tvära svängar i både Huskvarna och Jönköping. Olyckor hit och dit. Bromsa, gasa, tvärnit, gasa. Intervaller så in i Norden.

I Bankeryd blev det kaos, det var mycket cyklister på vägarna och jag började tappa energi. Jag väggade och klungan körde ifrån mig. Tack och lov, för jag ville inte var den som drog ned farten för de andra. Kör! Tolv mil passerade och jag var ensam, vi hade snittat över 35km/h och så snabbt har jag aldrig i hela mitt liv cyklat. Alltså inte ens en femmilsrunda. Jag sänkte tempot rejält och började fylla på med energi för att återställa balansen och komma tillbaka.

Jag var riktigt törstig och jag längtade efter att få dricka vatten. I flaskorna hade jag bara sportdryck, så jag bestämde mig för att stanna i Fagerhult för att dricka. Jag bytte ut en flaska sportdryck mot vatten och sen fortsatte jag min färd. Jag cyklade mycket själv. Någon tjej som också hade tappat sin klunga kom ikapp mig och vi hjälptes åt ett tag, hon blev tröttare och jag hängde på tre killar istället som höll ett högre tempo. Jag tänkte att jag ligger här bakom så länge jag orkar, eftersom jag fortfarande var låg på energi. Det höll hela vägen till Hjo, där jag återigen hoppade in snabbt i depån för att fylla flaskorna igen. En vatten och en sportdryck. Sen fick jag cykla själv igen, tills Västerås cykelklubb kom ikapp mig (eller om det var jag som cyklade ikapp dem). Jag tog rygg på dem i flera mil, för att vila mig. Tempot var behagligt, lite lägre – Rynkebytempo, så det gav mig riktigt bra återhämtning. Det bästa med att vara ensam är att man kan lyssna till sig själv och välja precis hur man vill göra.

Planen från början var att stanna fem minuter i Ölmstad, Hjo och Boviken. Men eftersom jag hade släppt klungan kunde jag själv välja när jag skulle stanna och det enda jag behövde stanna för var just för att fylla flaskorna. Så i efterhand blev det sammanlagt stopptid på 18 minuter, i Ölmstad, Fagerhult och i Hjo. Jag hade en plan att stanna i Hammarsundet för att jag troligtvis inte skulle ha någon vätska kvar, men så blev det inte. Varför skulle jag stanna oftare än jag behövde? Kroppen mådde ju finfint, det var bara energin jag tappade. Dock hade jag hela fickorna fyllda med bars och gels, liksom sportdrycken. Depåerna kändes överflödiga.

Jag cyklade från Hjo till Motala nonstop och för varje depå jag cyklade förbi kom det alltid nya klungor som cyklade om mig. Jag försökte hänga på. Ibland hade dem för hög fart, ibland för låg. Jag körde en del själv, tills jag fick min första lite större tankedipp och började räkna hur långt det faktiskt var kvar. Men som tur var hann jag inte räkna klart innan bästa klungan cyklade förbi och jag var återställd, nu var det bara att hänga på. Vägen var lite stökig, vi delade vägen med bilarna, det blev trångt ibland och rätt så livsfarligt.

Med två mil kvar var jag ensam igen, jag orkade inte längre dra själv. Jag pratade med en snäll Boråsare för att fördriva tiden. Jag tänkte jag kunde hänga på två killar som hade fått släppa en snabbgrupp – dem hade högprofilshjul så lite fart borde det funnits i deras ben. Men jag var snabbare och jag blev bara tröttare av att inte kunna dra på. Jag började räkna på vad måltiden skulle bli, jag hade en mil kvar och femton minuter till tio timmar. Det är helt galet eftersom jag några timmar tidigare hade beräknat att sluttiden skulle bli typ 10.40. Det kommer dock aldrig gå att passera målet under tio timmar, jag är för trött. En klunga från Göteborg passerar och börjar prata med mig ”Du har en bra tid, du borde köra på så klarar du 10h!”. Jag orkar inte cykla snabbare, jag är för trött svarar jag. Jag tar då istället rygg på dem och med typ tre svängar kvar innan mål inser jag att klockan står på 15.22. Cykla Clara!

Jag fick någon typ av extraenergi och tar slut på allt jag har kvar den sista kilometern. I mål trodde jag tiden skulle bli 10.01, för jag brukar aldrig ha sekunderna på min sida. När jag hämtade diplomet visade det sig att jag hade sex sekunders marginal och tiden stannar på 10.00. Jag är helt slut! Jag är alldeles lycklig. Fötterna bränner och jag svettas eftersom jag hade lika mycket kläder på mig som i starten och regnet. Glädjetårarna börjar rinna. Jag var så glad över att vara i mål igen och på den tiden, när jag faktiskt hade fått ta mig på egen hand de sista 18 milen.

Jag möter mamma och vi väntar in pappa som startade i 11-klungan. Han hade också fått släppa. Jag önskade hela tiden längs vägen att 11-klungan skulle cykla förbi mig så jag slapp cykla ensam, ibland tänkte jag att det är perfekt träning inför Ironman då jag måste cykla själv. Aldrig har jag dock tänkt så lite på så lång tid. Jag visste hela tiden att jag skulle ta mig i mål. Jag hade inte ont någonstans. Okey att fötterna brände de sista två milen, och att kroppen var trött. Jag måste bli bättre på att fylla på med energi, men de första tolv milen tog hårt på mig.

Jag är riktigt nöjd och stolt över att bara vara 25 minuter efter 10-klungan som jag släppte redan i Bankeryd. På 18 mil tappade jag bara 25 minuter och då var jag ensam, dem var sju. Det var en riktigt rolig runda i år och ska jag vara ärlig är det mycket som är borta från minnet, ibland dyker det upp. Jag tänkte större delen av tiden på att ”Clara, du får inte släppa hjulet framför dig!” så gick det i ungefär tio timmar.

Min mage har aldrig kurrat som den gjorde de sista fem milen, jag var jättehungrig. Vi åt pizzaslicear i mål och jag somnade i bilen hem. Hemma satte jag mig på stolen och åt upp en påse salta chips, jag tog en dusch och reflekterade över att kroppen faktiskt ändå mådde bra. Jag var trött och slut, jag hade lite skav av cykelbyxorna men det går över. Vilken lördag!

Igår var jag på afterbike och fick prata cykling i flera timmar tillsammans – det enda vi hade gemensamt var att vi alla hade cyklat något utav loppen och vi bor i Gränna. Kul intiativ måste jag säga.

Det är bara några timmar kvar tills den första startgruppen i Vätternrundan 2016 rullar ut från Motala, jag startar för fjärde gången i morgon bitti. Cykeln fungerar förhoppningsvis, eller så gott som det går i alla fall. Bakdäcket hade rullat lite väl långt, så det bytte vi nu i eftermiddag. Jag är fruktansvärt nervös!

För andra året i rad cyklar jag alla landsvägsloppen i Motalas cykelfest. Förra lördagen cyklade jag min femte Tjejvättern, det loppet som var min start till att jag började cykla och till att jag började älska jaga efter cykellycka.

Jag åkte själv till Motala på morgonen, i år hade jag lyckats få en tidig starttid för jag ville testa hur det var att slippa cykla om så många längs vägen. Jag åkte dit med en tanke om att det kommer bli tio mil solo i år igen. Jag var i god tid och jag kände mig förberedd. ”Clara, när startar du?” ropar Camilla från Team Rynkeby. Då inser vi att vi har samma starttid och hon skulle cykla med en klunga på under 3h, varpå hon säger till mig att jag kan hänga på. Jag blev genast nervös och snabbt gick det för vi skulle rulla iväg på lite uppvärmning innan starten. Så gott om tid hade jag inte alls sen visade det sig.

Starten går 08.18, tempot blir högt från start. Jag ligger långt bak i klungan på upp emot ett femtontal cyklande tjejer med samma mål, att ta sig under 3h. De första tre milen bara försvinner, det enda jag tänker på är att jag inte får släppa hjulet framför mig. Vi passerar Omberg, jag tror jag går på näst intill maxpuls upp. Några blir efter och vi får jaga. Vi kommer ner på Östgötaslätten igen och hastigheten ökar.

Jag har cyklat hela rundan utan stopp flera gånger förut och det är min tanke även det här året. Men min största oro är alltid om energin ska räcka, jag gillar inte sportdryck men jag trycker i mig sportdryck ändå – för jag behöver den energin. Vädret är alldeles lagom i temperatur, dock otroligt blåsigt. Vind som aldrig hjälper, kraftig sidvind eller motvind. Medvinden hade vi över Omberg, men där är det skog så det spelar ingen roll. Det tog verkligen på krafterna att ligga ytterst mot sidvinden i tvåparen mil efter mil. Med tre mil kvar till mål får cyklisten framför mig kramp och vi hamnar utanför vindsuget, efter det orkar jag inte trampa ikapp klungan och vi blir tvungna att släppa. Jag är fortfarande stark när jag släpper men inte så pass att jag orkar cykla snabbare än en klunga på femton personer för att komma igen.

Jag och hon som fick kramp hjälps åt mot mål, egentligen hade jag nog kunnat dra iväg lite snabbare men samtidigt hade jag fått kämpa dubbelt och det hade kanske endast gjort en minut på tiden i slutändan. Dessutom är det roligare att cykla med någon annan, än ensam. Vi passerar målet på 3.09. Det är det snabbaste jag har cyklat och så mycket bättre än jag hade hoppats på. En 52a plats. Dagen innan och samma morgon övervägde jag att inte ens starta för jag hade så pass problem med mina lungor och att cykla på en hög kapacitet utan att kunna andas ordentligt fungerar inte riktigt.

Jag är alldeles lycklig. Någon gång vill jag under 3h, jag vet att jag måste cykla i klunga då. Dock hade jag inte en tanke på att jag ens skulle försöka i år, men jag orkade hålla det tempot i över sju mil. Sen drog jag själv i motvinden och blev bara sju minuter efter klungan (dem lyckades inte riktigt att ta sig under 3h). Mitt största mål för dagen var just att försöka slå mitt förra rekord på 3.22, helst under 3.15. Nu klarade jag det på under 3.10 och det blåste inte lite kan jag säga. Samt att jag inte riktigt var helt frisk. Jag är supernöjd.

Tjejvättern är alltid det loppet jag vill cykla snabbt på och innan har jag alltid fått göra det själv. I år cyklade jag snabbt i klunga. Visst att jag hade några energidippar ibland, men samtidigt kände jag mig riktigt stark. Bra start på cykelveckan!

Så var dagen här. Lördagen den 21 maj 2016 och jag skulle springa Göteborgsvarvet för andra gången. Senast var det 2014 och då på tiden 2.25.10 något jag var otroligt nöjd med, förra året ville jag också springa men då krockade ett träningsläger med loppet därmed sköt jag på min anmälan tills igår istället.

Två år senare minns jag lördagen från 2014, jag minns stora delar av banan och jag minns hur stark jag kände mig, jag minns även vart det blev lite tuffare. Igår var jag betydligt mer tränad, kanske inte nödvändigtvis mycket mer löptränad för det har jag inte hållit på med längre än någon månad och dessutom är jag betydligt tyngre än vad jag var då.

Jag gick in med inställningen att jag skulle göra mitt allra bästa, sist under Landsjön runt gick det ju för bra så jag hade hoppats på en lika fin prestation igår. Men riktigt så bra blev det inte. Guldmålet 2.10, silver 2.15 och bronsmålet var pers (alltså under 2.25). Med det i tanken, samt löpningen från Landsjön ville jag jättegärna prestera. Jag hade hoppats på att se en utveckling. Åt andra sidan har jag inte sprungit den distansen på väldigt länge.

Jag åkte mot Göteborg och mina vänners lägenhet igår förmiddag, precis i lagom tid att jag hann innan det blev trafikstockning. Jag tog ett varv inne på Svenska mässan för att hämta min nummerlapp, jag åt min pastasallad och sedan tog jag bussen i tid mot startområdet. Väl där kunde jag se vinnaren i både herr och damklassen gå i mål – i år på rekordtider. Innan start var jag riktigt riktigt nervös.

Sen var det min tur att ge mig iväg, någonstans på mitten av alla startgrupper och typ 65 tusen löpare. Jag hade fått order om att jag inte skulle gå ut för hårt i början och istället öka mot slutet om jag kände mig pigg. Jag gick verkligen ut för hårt, det höll bra till en mil ungefär och då började det bli jobbigt. Första halva var det en jobbig värme och luft som lagt sig över Göteborg, dessutom fick jag ont i tån någonstans efter tre kilometer. Men det släppte efter ett tag, eller så glömde jag helt enkelt att känna efter.

När jag hade passerat milen började det småregna och det blev kyligare, betydligt bättre luft och löparväder för min del. Dock blev jag tröttare och tröttare trots att jag drack vatten alternativt sportdryck vid varje station. Benen kändes fortfarande starka, men inte resten av kroppen. På andra sidan älven blåste det en del, vilket gav både motvind och sidvind. Jag tog mig springandes hela vägen till Götaälvbron och dess lutning. Jag började gå för jag ansåg att jag tog mig snabbare framåt gåendes än joggandes uppför den bron, jag är inte helt säker på om det var ett bra beslut att stanna upp farten för benen. För genast blev allt jättejobbigt, jag kom aldrig tillbaka i rytmen efter det. Avenyn var jättejobbig och jag var tvungen att gå stundvis hela vägen mot mål, alltså de sista fem kilometerna.

Jag kände efter, jag hade inte speciellt ont på något ställe och benen var riktigt pigga, men inte kroppen. Jag fick lite extra ont i höger axel – hur det nu kommer sig? Mitt målfokus och pannben orkade jag hålla ända fram tills jag började gå, för då var det helt plötsligt behagligare att gå än att springa och det visste min hjärna. Jag tappade allt vad som hade med fart att göra och jag tänkte inte på att det var tiden 2.10-2.15 jag ville nå. Just där och då visste jag att jag skulle ta mig i mål och det fick ta den tiden det tog, jag försökte njuta i stunden också, le lite och känna mig lycklig.

Målet passerade jag glad, men lite stressad på tiden 2.17.21. Personligt rekord på nästan åtta minuter, men ändå var jag inte helt nöjd. Jag ville ju ha kommit under 2.15, fast åt andra sidan hade jag inte sprungit så långt på typ över ett år om ens det? Och aldrig så pass snabbt, eller okey runt Landsjön för en månad sedan – men det loppet var ju bara på 12,5K. Jag borde vara nöjd, jag är nöjd!

Efteråt var det en kamp mot klockan, jag tryckte i mig en banan och en kexchoklad, fångade min medalj och hämta upp min ryggsäck för sedan skulle jag på snabbaste sättet ta mig tillbaka mot Korsvägen eftersom jag klockan 19.00 skulle gå på teatern Alice i underlandet på Göteborgs Stadsteater, helst nyduschad. Vi hann precis i tid, men det var inte många minuter över.

Efter föreställningen åt vi tortellinin, somnade som en stock och vaknade upp med en kropp som inte var jättepigg. Jag hade tänkt cykla med Team Rynkeby från Borås i morse, men kroppen sa ifrån. Jag ställde in det, också med tanke på att det skulle vara en riktigt backig tur. Jag tog en morgonpromenad, lång söndagsfrukost med mina vänner, ytterligare en promenad istället och vid lunchtid åkte jag mot Borås för att möta upp teamet när dem kom tillbaka från cykelturen jag egentligen skulle varit med på.

Nu är jag hemma och jag är en aning trött, inte i benen faktiskt – men överallt annars. Det här blev en fin helg i Göteborg – trots att jag inte är fullt nöjd!

Hard work pays off säger jag bara. Alltså det är svårt att beskriva med ord hur galet nöjd och stolt jag är över mig själv just nu, efter den här dagen, efter dagens Landsjön runt.

Jag har sedan jag började springa 2012 haft en tanke om att jag en dag ska springa Landsjön runt i Kaxholmen, men det har aldrig blivit av förrän idag. Det har varit skador, för dåligt tränad, sjukdomar och allt möjligt som har kommit i vägen tidigare år. Lite spontant tänkte jag tanken, ”Ja, varför inte?” när jag anmälde mig förra veckan. Det var ett lopp jag inte alls har tränat inför eller ens såg som ett mål, utan mer för skojs skull och för att få till bra träning på ett roligare sätt. För tävling är den bästa träningen!

12,5 kilometer asfaltslöpning runt Landsjön tillsammans med drygt 200 andra löpare i aprilvädret, för just det det snöade rejält stundtals.

Jag tog bussen hemifrån vid tiotiden, vilket ledde till att jag var på plats på Vistavallen i god tid inför min start 13.00. Så under tiden jag väntade åt jag min frukt jag hade med mig, kollade in sponsortorget, satte mig inne för att blicka ut på snöfallet, jag kollade lite på rullskidåkarna som startade innan löpningen och dessutom kollade jag lite på barnen som var fantastiska och sprang – många simskolebarn faktiskt! Sen värmde jag upp en aning, något jag absolut inte är van vid att göra inför lopp.

Startskottet gick och jag följde strömmen, då kändes det bra, men jag kände på mig att det gick lite snabbt mot mitt eget tempo och för att jag skulle orka hela vägen runt. Fast jag följde med så länge jag orkade ändå, sen kom loppets enda backar och även då kände jag mig stark. Det var en väldigt platt bana, förutom dem där backarna som kom efter några kilometer från start. Banan började tunnas ut med folk och jag kom in i ett tempo jag kände mig bekväm i, dessutom var det två andra som hakade på.

Jag sprang med klocka, men jag kollade inte på den för mycket utan ville hellre lyssna på kroppen. Men vid fem kilometer hade det gått snabbt för att vara mig, dessutom var den backigaste sträckan bakom mig. Ska jag vara ärlig vet jag inte vad jag tänkte på under tiden, jag tror jag knappt tänkte på något annat än att jag upprepade peppande ord till mig själv och redan efter halva loppet kände mig så stolt (på tidigare lopp har jag haft fullt upp att kämpa mot att inte börja gå för det har varit för jobbigt). Jag funderade lite innan om jag skulle springa med podd i öronen, för det har jag börjat göra under mina träningsrundor men sen tänkte jag att jag älskar ju stämningen under lopp – så jag måste springa utan!

Vid åtta kilometer någonting var det fortfarande ”vi tre” som höll ihop, ingen sa något till varandra men vi höll samma tempo i hur många kilometer som helst. Det var lite åskådare längst vägen och dessutom bekanta, så det peppade mig ännu mer. Tills nu tyckte jag det hade gått fantastiskt, visst att jag var trött men drygt fyra kilometer klarar jag tänkte jag. Jag var lite orolig över att det kändes FÖR bra och ska jag vara ärlig trodde jag inte jag skulle hålla hela vägen i mål. Men det gjorde jag.

Jag sprang på frukosten samt en banan och ett äpple någon timma före start. Under loppet fyllde jag inte på med något, jag provade med det, för vatten har en tendens att ge mig håll och eftersom det kändes så bra längs vägen ville jag inte riskera något och med tanke på att jag klarar mina träningsrundor utan extra vatten/energi borde jag klara det även idag.

Jag sprang i mål gladare och stoltare än någonsin faktiskt, på tiden 1.09.35 och det är helt crazy! Jag har knappt aldrig orkat springa 12,5km (utan att gå en bit) och aldrig så snabbt i hela mitt liv. Mitt mål för året (något jag har haft i flera år) är att springa milen under timman och det klarade jag med marginal idag. Jippi! Jag är så så glad. Jag hade tänkt mig komma i mål under 1.25 och speciellt då jag hade cykling i benen från både i fredags och igår, samt en elvatimmars-träningsvecka i kroppen.

Vilket roligt lopp, på nästan hemmaplan – sådant gillar jag! Fin bana, perfekt löparväder och fantastisk känsla i kroppen. Söndagar är roliga.

Hur blev det nu då?

Jo, jag bestämde mig för att byta min startplats från Lidingöloppets 30K till Lidingö Tjejlopp 10K istället. Allt för fotens skull och för att jag förhoppningsvis inte skulle förvärra något. Eftersom pappa också har skadat foten hade vi inget att göra på Lidingö under lördagen, mer än att fixa nummerlapparna och så. Nu var det istället söndagen som fick fokuset. Jag har aldrig sprungit det loppet tidigare, eller tjejloppet är samma sträcka som Lidingöloppets sista mil så själva banan kände jag till. Även fast jag inte mindes att det var just på det viset, då tre mil lätt kan blandas ihop trots att jag sprungit det två gånger tidigare. Jag hade heller inte sprungit ett steg på sju veckor, eftersom jag inte har kunnat. Jag har knappt gått någon längre sträcka ens.

Vi var i väldigt god tid vid starten på Grönsta gärde och såg täten sticka iväg i väntan på att min startgrupp skulle starta. Jag startade i fyran, medan Julia startade i sexan. Min taktik var att jag skulle springa så länge det gick, alltså så länge jag inte hade något problem med foten. I fredags kändes allt normalt, men under lördagen och söndagen blev det lite värre igen. Men minst kändes det när jag snörade åt skorna hårt, det blev stabilt för ankeln och smärtan lättade.

Startskottet gick och jag sprang på i det tempot jag kände för, jag sprang på känsla trots att jag hade pulsklockan på armen. Sista milen innehåller mycket upp och mycket ned, sällan var det platt och allt gick väldigt bra. Jag sprang dem första fem kilometrarna bra, med tanke på mina förhållanden. Men där någonstans hade jag sprungit om en hel del tjejer, kände mig lite trött men kollade på pulsen och såg att den var låg, så jag ökade lite till. Det var bara att det inte var pulsen jag hade kollat på… Där någonstans steg pulsen upp mot max och jag var tvungen att sänka tempot för en uns av återhämtning. Sen kom Abborrbacken mitt i allt också, en lång uppförsbacke när man är trött.

Sista halvan sprang jag nedför och på platten, medan jag gick raskt uppför för jag var rätt trött. Med bara 500m kvar lade jag i spurten och kutade mot målportalen i allt vad jag hade. Jag ville verkligen ta ut mig, komma under 1h 10min och känna på hur snabbt benen kunde springa för det var så längesen sedan sist. I mål hade jag mätt upp maxpulsen, kommit upp i ett tempo jag knappt tror jag varit uppe i dem sista hundra metrarna och dessutom har jag aldrig haft så lite ont i foten på dessa sju skadeveckor. Lycka!

Det gick vägen, jag är otroligt nöjd över loppet trots att jag sprang rekordlångsamt. Men jag njöt varenda sekund, för jag kunde springa! Det enda jag ville göra var att springa, så jag sprang. Planen höll lite väl bra, för fotens skull. Det var inte det som stoppade mig, det var konditionen den här gången. Efteråt har inget förvärrats heller, vilket jag är riktigt glad över. Vädret var på topp för en mil genom skogen och längs vattnet på Lidingö, jag funderade länge på om jag skulle ha vindjackan på eftersom jag inte visste hur länge jag skulle klara av att springa. Men för ett joggingtempo var temperaturen perfekt. Egentligen gick allt väldigt bra, sådant jag mest brukar nervös över (som logistik, maten, energipåfyllning, kläder osv).

Tiden stannade på 1.09.35, jag är sjukt nöjd och jag är glad över att jag kunde springa den sträckan som jag sprang. Det jobbigaste är att man försöker kompensera med annan teknik för att avbelasta, det märkte jag speciellt nedför. Loppet var kul och jag är glad över att jag inte tog mig an det långa loppet. Att jag hejdade mig, för ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig över det här korta innan. Jag ville ju inte göra något värre och jag var ju inte tvungen att springa loppet för någon annan anledning (Klassikern etc). Det blev lyckat i alla fall!

För några veckor sedan vann jag en startplats till årets upplaga utav Fight cancer and run i Frihamnen, i Göteborg. Jag blev självklart superglad, för jag gör gärna saker för min egen skull men att jag samtidigt bidrar till något gott för andra. Vilket det här loppet byggde på. För överskottspengarna samlades in till cancerfonden.

Tidigare var hela grejen att jag skulle åka till Göteborg för loppets skull, men i veckan ändrades det och synen på helgen blev istället att jag åker till Göteborg för att träffa mina vänner och loppet blev en bonus på vistelsen. Speciellt när jag under torsdagen och fram till starten igår hade börjat få ont i foten igen. Jag visste inte förrän när jag hämtade ut min nummerlapp om jag skulle våga chansa att springa 10K eller om jag skulle lyckas byta till gåing 5K. Jag tog ett snabbt beslut mitt i stressen, just eftersom jag åkte direkt från förmiddagens jobb och tiden var knapp att hinna fram, samt att jag körde fel också. Det fick bli en promenad.

Jag är otroligt nöjd över att jag inte valde att springa för än sålänge har foten bara blivit bättre, så nu kanske jag kan springa något nästa helg också, istället för att ha ansträngt den för mycket igår och det hade blivit värre. Men sådant vet man ju inte i förhand.

Jag hade dock önskat att jag sprang 10K för banan var platt, riktigt platt. Det var bra löparväder, förutom att det blåste en del. Dessutom var Musse farthållare på 1h, vilket i sådana fall skulle ha varit målet. Det här var en bana man kunde springa snabbt på! Min promenad fylldes ut med ungefär tre varv av samma sträcka ute på Frihamnspiren, i mål kom jag på 48 min. Då hade jag blivit omsprungen av den snabbaste med stor marginal, dessutom av Oscar Jöback. Samt att jag såg min Rynkebyvän i målområdet och vi väntade in Musses målgång. Han hade skyndat sig till Göteborg efter att ha sprungit Kretsloppet i Borås bara någon timma innan.

Det enda minuset var väl att det var en varvbana, annars gillar jag verkligen mindre lokala lopp. Men då ska dem vara väl arrangerade, vilket jag tyckte det här var. I mål fick man bullar, banan och Dumle. Dessutom hade dem en liten expo, med bland annat försäljning av huvudsponsorens produkter; 2XU. Medalj fick alla som genomförde loppet och hela dagen hade dem löparfest. Hur många som var med är svårt att säga, jag har en sådan dålig uppfattning. Gissningsvis kanske 600 i 10K och 5K, men då hade det varit stafett, samt knattelopp innan vår start.

Även att jag var lite besviken över att inte kunna springa, blev det en härlig promenad. Jag skulle ju ändå till Göteborg i helgen, så självaste loppet blev en fin bonus som sagt. Det här var det loppet jag var mest lugn inför, jag såg det aldrig som något allvarligare lopp. Jag åt en matlåda en timma innan start, vilket jag aldrig skulle göra annars eftersom det är för nära inpå. Jag ställde mig i toakön och väskinlämningen så att jag endast några minuter innan start befann mig i startfållan. Jag tog det coollugnt och hela upplevelsen blev otroligt mycket härligare.

När jag vaknade upp igår morse efter tolv timmars sömn, var jag fortfarande lite trött, kände mig lite sliten men ändå var kroppen superpigg. Jag hade inte ont någonstans (förutom ytterst lite domningar i vänster hand som jag alltid får). Det var som om jag kunde cykla en längre runda igår med och den tanken känns fantastiskt bra med tanke på vad som kommer framöver. Två dagar efteråt, som det är idag har jag nästan glömt bort att jag faktiskt cyklade trettio mil i lördags. Dem enda sviterna som är kvar är den hemska solbrännan som jag fick på speciellt vaderna, men även på lår och armar. Hettan har lagt sig nu, men det svider lite fortfarande och då använde jag ändå solkräm.

Men vi börjar redan vid 02.15 när klockan ringde i lördags efter ungefär tre timmars sömn. Jag var supertaggad och tvingade mig själv att få några mer minuter sömn i bilen mot Motala. Jag mötte upp alla från Team Rynkeby vid starten strax innan 05.00. Som jag skrev i fredags var jag nervös inför starten, hur skulle den bli? Jag lyckades smita in i 05.16-gruppen och kunde därmed starta tillsammans med alla andra. Vilken glädje. Dock hade jag ju ett eller två andra alternativ, som visade sig skulle fungera galant om jag inte hade lyckats med alternativ ett.

Vi var 22 cyklister i klungan och i början hade vi lite strul, tempot gick inte speciellt snabbt och jag var lite besviken för jag vet att det är fram till Jönköping som det kan gå snabbt. Men det gjorde det inte för oss i lördags, mycket saktare än mina tidigare rundor, vilket gjorde mig lite stressad just eftersom jag ville cykla snabbare i år. I år är året för en snabb runda, hade jag tänkt mig, för jag kände mig superstark, tränad, peppad och dessutom var vädret med oss. Vi blev förbicyklade av många klungor, varav pappa. Jag tänkte till och med tanken ”Varför valde jag inte att cykla med pappa i år också, som jag har gjort dem andra åren?”, jag tänkte inte bara tanken, jag sa det också. Hur dum får jag vara egentligen? Hur tänkte jag? Det är klart att jag hellre väljer teamet före en snabbare tid! Min besvikelse la sig när vi kom till Gränna för då började vi få ordning på allt och farten ökade. Jag blev glad och jag hade helt glömt bort att jag ens tänkt tanken att svika klungan för pappa.

I Gränna blev jag lite besviken igen, för jag hade längtat till att få vinka till mamma som brukar vara där. Men hon trodde prompt att vi cyklade snabbare än pappa och därmed gick hon hem efter att hon sett honom, med tanken om att hon missat oss. Då hade jag ändå sagt till alla att jag tror pappa kommer cykla snabbare, för vi är en klunga, vi kan inte cykla snabbare än den svagaste, vi hjälps åt och alla ska med. Vi cyklar i Rynkeby-tempo och inte alls på någon rekordtid. Vi är ett team och det är det viktigaste. Alla ska vara med från start till mål och dessutom såg vi de trettio milen som en träningsrunda inför det stora äventyret om 2,5 vecka. Vätternrundan var inte mitt stora mål i år, för det kommer snart! Jag skulle bli glad för allt under mina tidigare 13h46min. Dessutom är det sjukt mycket roligare och lättare att cykla i klunga.

Runt halvvägs blev vi lite trötta och det skedde små missar, vilket testade vårt humör. Men vi kom igen, vi blev starkare och ännu bättre. Jag tycker hela rundan var otroligt rolig, det gick mycket bra i stort sätt hela tiden, jag var nöjd och kände mig lycklig. Vi hade kortare depåstopp på alla ställen utan Ölmstad och Medevi, vi åt aldrig lasagnen i Hjo och det sparade vi tid samt stelhet i kroppen på. I början hade vi två kortare kisspauser, men sen struntade vi även i dem. Solen strålade verkligen och jag ser numera ut som en polkagris. Vinden var inte jättestark, men den gav oss ändå lite motvind och sidvind på vissa ställen.

Vi rullade i mål på 12h30min, vilket jag otroligt nöjd över (då fick vi stanna för broöppning i Karlsborg i 5-7min). Jag hade kanske kunnat cyklat snabbare, likt pappas tid och dessutom hoppat över någon depå. Jag kände mig superstark igen och det enda stället jag hade ont på var under den högra trampdynan, samt att jag kände mig sömnigt trött efter dem få timmarnas sömn (dock inte fysiskt trött). Men återigen är jag mycket glad över att jag valde klungan över något annat, det var ju det som var målet i år. Att cykla tillsammans, att ha roligt tillsammans och att hjälpas åt! Jag är glad, lycklig och dessutom supertaggad på både Parisresan och Vätternrundan 2016.

Jag var laddad och taggad inför rundan halva förra veckan, kanske lite väl supertaggad. Jag åkte på en förkylning efter Halvvättern och var lite orolig att den skulle förvärras. Men i lördags var jag endast pyttelite hostig stundtals och lite snorig. Men det försvann så fort jag gick i mål. Nu är jag frisk igen, vilket är skönt. Att kunna cykla trettio mil en hel dag och inte känna att man är trött på just cykling är fantastiskt, att inte ha ont i kropp är ännu mer underbart. Att kunna njuta hela tiden är det bästa. I år var första året jag struntade i milskyltningen, dessutom kände jag till banan ganska väl nu (även att det var en ny sträckning på något ställe). Jag kände mig stark och jag hjälpte till att dra längst fram. Magen mådde mindre bra och jag var absolut inte hungrig men jag kände hur energin snabbt försvann. Jag tvingade i mig energikakor och sportdryck hela tiden för att aldrig gå energitom. I mål var jag trött på just den smaken och magen orkade knappt ta emot dem sista klunkarna, men det gick.

Roligast är alla hejarop längs vägen. Det var många som ropade, klappade och vinkade. Jag själv hade både mormor, morfar, farmor och farfar längs banan. Mamma fanns i målet och pappa träffade jag på tre gånger längs rundan. I år gör jag allt detta för Barncancerfonden, jag cyklar för barnens skull. Jag är superglad!

Okey, om det gick bra igår så gick det ännu bättre idag, på min första Halvvättern. Eller kanske inte tidsmässigt men absolut kämparmässigt. Dagens femton mil var otroligt roliga för jag cyklade med Team Rynkeby hela vägen, vi höll ihop hela vägen från start till mål och det är jag riktigt glad över. Jag tror inte det hade varit lika behagligt att cykla dagens runda ensam faktiskt.

Jag lyckades ändra min starttid till samma tid som övriga teamet, vid 10.08 rullade vi (åtta stycken) iväg mot dagens äventyr. Ner mot Omberg var det kämpigt mot den kraftiga motvinden, jag är glad att vi cyklade i klunga för det gick inte snabbt även fast vi var fler som hjälptes åt. Vi skippade första depån och siktade istället på Ödeshög. Först när vi svängde av vid den sydligaste kurvan kom medvinden och då kunde vi rulla på i höga farter och så lätt det gick. Mil bara försvann och vips var vi vid vår sista depå med mindre än fem mil kvar (vi stannade inte i den sista depån). Med ny energi i form av bullar, bananer och blåbärssoppa fortsatte vi en mycket fin cykling mot dem sista milen.

På slutet blev den hemska motvinden, stark sidvind och ett tag var det riktigt läskigt med tanke på att många cyklister samlades ihop närmare målet. Sedan kom kurvan, som gjorde att vi kunde avsluta med vinden i ryggen. Tack för att vinden inte vände, så att vi i alla fall fick hjälp av den också. Dem milen var gudomliga och hur härliga som helst.

Vädret i övrig var blandat, med sol, regn, sol och så höll det på. Det enda som stannade kvar var den kraftiga vinden.

Vi rullade i mål precis under sex timmar, 5.57. Då hade vi cyklat 5h25min av dem, självaste cyklingen gick alltså snabbt, men depåstoppen drog upp tiden en aning. Men dem var behagliga dem också, just för att skaka loss kroppen lite. Jag var lite orolig igår när jag somnade för då hade jag världens värk i benen och jag trodde att benen skulle vara sega idag. Men jag kände mig otroligt stark, superstark faktiskt. Hur kan 15 mil gå så lätt!?

Jag tänkte aldrig på att jag ville att loppet skulle ta slut, jag letade aldrig efter milskyltningen, kroppen var oerhört pigg, jag hade inte ont någonstans. Idag cyklade jag inte efter någon tidsstress heller, utan bara på känsla med noll förväntningar. Dessutom hjälpte jag till att dra mer än vanligt i klungan, för idag var det superkul. Jag är supernöjd över dagens prestation och jag är mycket glad över hela turen tillsammans med det underbaraste gänget. Det är alltid roligt att cykla med Team Rynkeby. Jag hade krafter kvar i mål, så det kunde ha gått snabbare, men jag ville cykla i klungan och hjälpas åt hela sträckan, just för att alla ska med! Det är jag glad för, för om jag hade startat tiden jag var anmäld till från början hade jag nog inte lyckats slå tiden vi fick nu. Allt handlar inte om tid heller, även fast det lätt kan bli fokus på det när man cyklar lopp.

Jag kände mig sjukt stark hela vägen idag och det är jag glad för, just eftersom hela rundan blev som en fröjd. Jag njöt trots den jobbiga motvinden. Men nu är jag trött och jag ska ge min kropp vila. Vilken fantastiskt rolig helg jag har haft, jag skulle mycket gärna vilja göra om detta. Både Tjejvättern igår och Halvvättern idag. Dem skiljde sig åt otroligt mycket. Jag älskar cykellivet!

”Trampa Clara, kom igen, du måste trampa ännu mer! Siffran får inte understiga 30km/h för då kommer du inte klara det! Öka nu, ge allt du har, det är bara en mil kvar och sedan får du vila!”

Jag kunde knappt sova i natt, eller jag sov men jag vaknade massa gånger pigg och svettig. Jag var taggad till tusen och var redo att åka till Motala när som, helst varje gång jag vaknade. Efter den tidiga frukosten bar det av med ett pirr i kroppen. Tjejvättern var det första loppet jag ställde upp i och idag har jag gått i mål för en fjärde gång.

Starten gick 09.58 för min del och vid det här laget känner jag till banan ganska så väl, jag vet att om jag ska kapa några minuter måste det ske under första halvan, för det är där jag har det som lättast. Så fort motorcyklisten släppte iväg oss gasade jag på, jag ville mest av allt komma i mål snabbare än 2013 då jag cyklade på 3h22min (jag fattar inte hur snabb jag faktiskt var då). Jag kollar på klockan ofta för att inte låta den sjunka, över 30 måste den visa i stort sätt hela tiden, annars går det aldrig. Nästan lika ofta drack jag en klunk sportdryck eller vatten, samt att jag stoppade i mig annan energi. Jag kan inte gå orkeslös denna gången också!

Det gick snabbt fram till första tidtagningen, jag låg före min planerade tid. Men på de smala vägarna över Omberg är det svårt att rulla på, just eftersom det är smalt, skymt, det duggade lite vilket gjorde vägbanan blöt och hal, samt att det är väldigt många cyklister som kanske inte cyklar bland andra cyklister speciellt ofta i vardagen om man säger så. Det gäller att vara koncentrerad och fokuserad exakt varje sekund.

Jag tappar fart och vid 5 milsmarkeringen är jag precis på gränsen. Det betyder att jag måste orka trampa på i samma fart som jag har gjort de första fem milen och det är svårt, för mot mål är det lite fler backar och det lutar svagt uppåt hela vägen känns det som. Samt att det ett tag kändes som mina lungor skulle fly kroppen och att min mage hade lite problem att arbeta där kring de första milen. Men jag skulle inte ge mig, jag ska kämpa ända in. Det gjorde jag också!

Jag hamnade ännu mer efter och ett tag kollade jag på klockan, jag upptäckte att jag måste cykla riktigt snabbt för att hinna, jag är efter med flera minuter. Men då kom medvinden, där det vanligtvis är det jobbigaste partiet. Hade inte medvinden kommit där skulle det aldrig gått.

Vätskan började ta slut, men jag ska inte stanna. Mina fötter kände jag knappt eftersom dem nästan domnat bort, men jag försökte skaka loss ibland när jag satt där. Min rygg värkte, hela kroppen värkte ett tag. Det enda som fungerade var mina ben som aldrig ville sluta och min hjärna som bara ville till målet.

Den mentalt jobbigaste biten är från det att man passerar ”Motala”, för då tror man att det är nära, men så cyklar man ett helt varv runt staden och det är jobbigt. Jag gjorde allt för att klockan inte skulle passera 3.22 för det hade ju varit retligt att gå i mål på 3.23! Funktionärerna vevade att jag skulle sänka farten, jag vet att man ska sänka farten och jag kommer göra det när jag har passerat tidtagningen! 3.22, pjuhh!

Jag är så otroligt nöjd och glad över dagens lopp. Det var den absolut roligaste Tjejvättern jag har cyklat, jag blev bara omcyklad av en endaste cyklist och jag körde solo alla meter. Det är betydligt jobbigare att cykla själv än i klunga, jag hade gärna valt klungan men det fanns inga andra där. Att komma i mål exakt på sitt personliga rekord och dessutom gjort hela arbetet självt känns ofantligt bra. Dessutom tror jag att årets sträckning var någon kilometer längre än 2013.

Jag hade önskat ha någon droppe dricka till med mig längs banan, jag älskar alla hejaropen och peppen man får av publiken. Jag var dock inte van vid att cykla tio mil i sträck utan paus, dem små micropauserna behöver kroppen för att orka med ännu mer. Men idag räckte inte tiden till det. Jag har dock aldrig känt mig så stark och ingen tidigare Tjejvättern har varit så enkel, alltså kroppen eller knoppen sa aldrig ifrån att det var jobbigt. Uthålligheten har jag, explosiviteten får jag jobba på. Jag räknade aldrig ned kilometrarna som i att längta efter mål för att jag var trött eller för att det var jobbigt för tio mil är inte jättelångt i mina ögon längre.

Kroppen värkte eftersom den inte är van vid den ansträngningen och den farten. Nu i efterhand värker benen och jag laddar om för i morgon. Då är det klungkörning som gäller och ingen tidsjagning. Vilken rolig lördag och nationaldag jag har haft. Varmt, lite blåst, några droppar regn och väldigt behagligt cykelväder. Syrran cyklade också, vilket jag tycker är kul. Även att vi inte cyklade tillsammans.

Lördag idag och jag tog med mig min gula cykel till Tranås för att cykla Sommen runt, med cirka tusen andra cyklister (och Oskar Svärd). Idag cyklade jag med fyra andra Team Rynkeby-kompisar, till skillnad från när jag tog mig runt dem dryga tolv milen ensam 2013. Då minns jag att det var jättejobbigt, med mycket backar och tydligen var det 23 grader varmt vid målgången. Det var det inte idag kan jag säga, max 10°C och regn, regn, regn hela tiden. Jag var plaskblöt som alla andra. Men jag var glad för det och jag hade det jätteskoj.

Det gick lätt idag och ska jag vara helt ärlig (får säkert äta upp det på någon annan runda) så var det inte jobbigt en endaste sekund. Jag flåsade inte någon gång, alltså var uppe i maxpuls eller liknande. Det gick som på en räls och jag hade kraft samt energi hela vägen. Idag var det till och med riktigt roligt att ligga längst fram och dra, ta vind. Det kändes bra. Inga som helst krämpor heller.

Med det sagt så kunde jag nog ha gett mer, men vi är ett team och ALLA ska med. Så därför anpassar vi fart efter varandra. Jag kämpade betydligt mer förra gången, men när man cyklar ensam blir backarna svinjobbiga och alltid har man en dipp. Jag är mycket glad över att vi var en liten klunga som kunde hjälpa varandra och peppa varandra. Det blir mycket roligare och lättare så.

Självaste cykeltiden slutade på 4.34 alltså tio minuter snabbare än förra gången och idag betydligt fräschare och piggare. Fika gjorde vi också, därför stannade totaltiden på strax över fem timmar. Det blev lite extra roligt, som nya krafter efter andra depån med drygt tre mil kvar till målet för då kom tre cyklister från Ride of Hope och ville rulla med oss i klungan. Det fick dem och det gjorde att alla hjälptes åt.

Blötare lördag får man leta efter, men det verkar ha regnat i hela Sverige denna dagen. Kanske löparna i Stockholm Marathon inte riktigt tog lika illa vid av regnet, jag föredrar själv att springa i regn över att cykla i regn. För farten kyler ned dig, men sålänge du håller vattnet som täcker dig varmt går det bra. Jag frös inte speciellt mycket idag, bara efter att vi hade stannat till en stund. Underbart härlig lördag!