Att vara med i Team Rynkeby är en pers i sig för min del. Och då tänker jag inte enbart på cyklingen…

Jag är inte den som tar för sig, som pratar med vem som helst och försöker komma in i en grupp. Jag är den som gärna håller sig lite utanför och trivs bra där, jag är tyst av mig och gillar när andra pratar, då kan jag lyssna osv. Så att vara med i ett team är verkligen ett stort steg i sig för mig och den sociala biten.

Jag kom in i ett team som alla andra gjorde, med en utgångspunkt likt alla andra. Visst hade det varit lättare om jag hade känt någon från början, det hade varit en liten trygghet som jag alltid hade kunnat landa i. Men just nu är jag otroligt glad över att jag startade den här resan själv, att jag verkligen tog steget in i något så stort helt ensam. För jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har alltid superkul med alla och alla är riktigt snälla. Riktiga vänner känns det som, människorna är så fina.

Den här gången försöker jag verkligen, jag försöker att prata, jag försöker att starta konversationer och jag försöker att inte vara den tysta. Jag kan gärna prata, men jag vill inte vara den som startar, så har det alltid varit och jag trivs i det. Men i själva verket tror jag det är för att jag är rädd för att ta plats, rädd för att göra fel och allt annat som kan hända. Jag gör verkligen mitt bästa och jag är otroligt glad och nöjd över mig själv den här gången. För jag försöker. Jag känner mig verkligen som en i teamet. Jag älskar det. Det är ett personligt rekord. Mitt sociala rekord.

Något annat som har varit otroligt skönt i helgen var att jag tillät mig själv att stänga av verkligheten och bara vara i nuet. Jag hade fullt fokus på att vara på träningsläger, allt mitt fokus gick åt att fokusera på det som hände där och då. Datorn lämnade jag hemma i tre dagar, mobilen använde jag ytterst sällan, jag kollade inga sociala medier och jag var inte ständigt uppkopplad. Det var SÅ skönt. För jag ville vara fokuserad på det som hände, för att bilda minnen, minnen som jag kan minnas tillbaka såhär i efterhand. Utan distraktioner. Jag kopplade också bort vardagsstressen, tidsstressen och jobbstressen. Eller det försvann när jag själv kunde försvinna till en bubbla, en träningslägerbubbla. Det var saker som jag fick ta tag i när jag kom hem sen och det var något jag inte tänkte på förrän jag var hemma igen faktiskt. Jag är nöjd över mig själv och så bra som jag har mått i helgen var det längesen jag mådde.

Jag vet inte var jag ska börja, helst av allt vill jag behålla så mycket som möjligt hos mig för att inte förstöra något fint minne. Men samtidigt vet jag att dem kommer inte stanna kvar i hjärnan lika länge som nedskrivet…

I fredags körde jag mot Isaberg för en hel helg där. Träningsläger med Team Rynkeby väntade och visst att jag var förväntansfull och såg fram emot det, men att det skulle bli SÅ bra visste jag inte. Alltså vilken helg jag har haft, eller vi har haft. Vi som ett team. Nästan alla var där, alla kämpade på otroligt bra, vi lärde känna varandra mycket mer och jag har älskat alla stunder.

Under fredagsturen rullade vi nästan sju mil för att sedan avsluta med pasta carbonara i restaurangen och rolig team-building. I lördags startade vi redan efter frukostbuffén och målet för dagen var femton mil. Men väl tillbaka på anläggningen blev det nästan sjutton eftersom jag var i andraklungan och vår motorcyklist hade ingen GPS, vilket ledde till att vi missade en avfart och fick cykla två mil längre. Men det var ett äventyr i sig och det gav bara mer träning åt oss. Dock var jag ganska trött när jag kom tillbaka sen.

Under lördagen regnade det hela förmiddagen också (mycket bättre med regn än snö, som det tydligen kom i Jönköping), samt att temperaturen inte var speciellt hög så vid varje stopp frös jag. Men det blev finare på kvällen. När alla blir trötta gör vi också småfel, eller ibland stora fel. Även jag, jag råkade tappa min vattenflaska. Som tur var hade jag bara tre-fyra cyklister bakom mig och mekbilen sist i klungan plockade upp den. Så det gick bra. Någon dikeskörning hade vi också i klungan, samt en punktering. Glatt humör fanns det i alla fall gott om.

Det blev snabbt söndag (jag som hade trott att helgen skulle bli lång) och rundan bjöd på närmare tio mil (varav 3km grusväg, vilket var en utmaning i sig). Solen sken och det var underbart. Jag kände mig otroligt stark, vilket jag var glad över. För det var inte det jag hade trott efter tredje dagen i sadeln, efter två sjukveckor (med både magsjuka och förkylning).

Alltså vilken helg jag har haft! Jag tycker det är så tråkigt att helgen redan är över och jag längtar redan tills nästa träningsläger som är om tre veckor. Hoppas att dem veckorna går snabbt, för jag vill bara tillbaka. Wow, vad glad jag är!

När jag tränar ser jag helst att jag inte vill äta något, knappt dricka. Men redan från start, när jag började träna lite längre distanser och uthållighet tar kroppens energi slut ganska snart. Det upptäckte jag inte minst under första gången när jag åkte Vasaloppet. Jag gick slut på energi trots att jag tyckte att jag proppade i mig blåbärssoppa, bullar, saltgurkor och annat. Men jag hade ingen energi kvar. Väggen har jag varit nära några gånger, men aldrig riktigt varit framme och det är jag glad över. En krasch har jag varit med om, men det var efter avslutat lopp. Nämligen förra årets Göteborgsvarv. Jag fick en dipp och kanske en timma efter målgång höll jag på att svimma och kunde inte stå på mina ben.

Jag vet att kroppen behöver energi och det är viktigt om en ska orka hålla ut länge. Jag älskar mat och kan äta hur mycket mat som helst, men när det kommer till konstgjorda saker med tillsatser, socker och massa annat som är iblandat har jag svårare att få i mig det. Som energisakerna jag äter under Vätternrundan, dem äter jag enbart för att jag vet att det ger mig energi, sen att jag typ spyr efter varje tugga det får jag försöka tänka bort. Jag klarar inte av det! Jag blir less på smaken och sliskigheterna redan efter andra tuggan och när en sitter på cykeln i upp mot fjorton timmar då blir det många tuggor, eller munnar sportdryck. Jag är glad att Vätternrundan bara är en gång om året, av just den anledningen.

Men nu när jag cyklar längre distanser för varje pass räcker det inte med enbart vatten i flaskan. Kroppen behöver energi och jag försöker lära mig dricka sportdryck när passen blir längre än två timmar. Men det tar emot, men jag blir bättre. Det är inte att magen inte klarar det (som fallet är för många), utan att jag inte klarar av smaken! Då har jag testat flera olika men jag tycker alla smakar lika.

När det gäller ätbar energi har jag för några veckor sen testat på att baka egna energikakor för att få dem naturliga smakerna. Första gången jag smakade på dem var i Trysil, men då var det inte från mitt recept. Inför träningslägret nu i helgen bakade jag min andra sats energikakor för att ha något som reserv. Jag tycker dem är supergoda, likt godis. Och konstgjordheterna kommer jag ifrån eftersom dem bara innehåller naturliga råvaror.

Runekakor (ursprungsrecept från Rune Larsson)

→ Koka 2,5dl grädde, 1,5dl socker, 2dl ljus sirap på mellanvärme i ca 40min (testa med kulprov)

→ Häll knäcksmeten över ca 1l torra ingredienser (i mitt fall 7dl havregryn, 1dl solrosfrön, 2dl hackade jordnötter/mandlar/dadlar, 1 nypa salt)

→ Kavla ut smeten mellan två bakplåtspapper till lagom tjocklek

→ Täck båda sidorna med sesamfrön

→ Dela till lagom stora bitar

→ Förvara i kylen (dem klarar sig ett bra tag där)

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur det började, alltså hur jag kom på att jag ville göra en svensk klassiker. Nu tänkte jag knyta ihop säcken och försöka få till ett avslut.

Jag var fast besluten att jag skulle klara av att göra en svensk klassiker 2013. Och det gjorde jag ju också! Jag klarade det! 2014 ville jag cykla Vätternrundan igen, jag ville simma Vansbrosimningen ytterligare en gång och jag ville testa på det ”äkta” Vasaloppet. Då återstod endast Lidingöloppet för att klara min andra klassiker. Så varför inte testa igen?

Men vid första loppet, Vasaloppet sket det sig ganska rejält. Dock var jag inte jättebesviken, heller inte speciellt ledsen över det just eftersom det var första loppet och att jag hade en chans till att klara det på. När årskiftet till 2015 kom hade jag klarat av 75% av vad som krävs för en klassiker. Då var det bara Vasaloppet jag verkligen var tvungen att klara av.

Innan loppet var jag inte alls pepp på att starta, alltså jag ville inte åka Vasan, det enda jag ville var att klara av min andra klassiker. Så på den viljan hoppades jag på att jag skulle klara av målet ändå, men det räckte inte riktigt. Lite ledsen är jag över att jag faktiskt var så pass nära, men desto gladare är jag för att jag faktiskt kan säga till mig själv att jag har klarat av att göra klassikern. För 2013 klarade jag ju det till 100%.

Nu har jag inte någon plan på om jag ska försöka ge det fler chanser, det jag vet är att jag tror jag vill ge det åtminstone ett försök till. Men det kommer inte bli nästa år, för jag kommer ta en paus från Vasaloppet och komma tillbaka stark och då jag har en bättre teknik, samt skidträning i kroppen. Som det ser ut nu vill jag inte ha den stressen i kroppen nästa år också, därför kommer jag vänta ett tag. Jag har däremot inget emot resterade tre lopp. Dem skulle jag gärna göra om. Dem kommer jag göra om! I år kommer det garanterat bli Vätternrundan och sen får jag se om jag springer Lidingöloppet. Vansbrosimningen krockar med Parisresan och 2015 har jag ju faktiskt lagt fokus på cyklingen.

Jag tar med mig alla mina erfarenheter och jag ska försöka ge det en till chans i framtiden, men tills dess ska jag träna. För nästa gång jag ger mig in i det igen vill jag ha mitt andra klassiker-diplom.

Något jag jobbar med mycket (speciellt det senaste halvåret) är att försöka ändra mitt tankesätt. Att istället för att kanske blicka tillbaka och minnas allt jag har gjort, kanske ibland vara lite ledsen för att det är över eller kanske arg för något som inte blev som tänkt så siktar jag framåt. Fast heller inte i framtiden. Det är idag jag vill vara! Idag är dagen som ska få allt mitt fokus, inte vad som hände igår och inte vad som händer i morgon. Varje dag räknas och jag ska faktiskt göra var dag till något speciellt.

När jag läste Kalles bok fick jag undermedvetet otroligt många tips på hur tankarna kan ändras. Hur en kan ändra synen att se på ett problem och hur en ska handskas med det. Hans filosofi är att bara träna! Att träna det minsta lilla är än vinst mot den träningen som inte blev av. Ett träningspass är aldrig något som en ska ångra, för den träningen som blir av är den bästa.

Efter att jag hade läst hans bok fick jag en tankeställare som jag har klurat på länge nu. Varför ska jag se problem i vissa saker, varför är vissa saker jobbigare än andra (och då tänker jag inte bara på träning). Det beror självklart på bilden jag har målat upp i mitt huvud, mitt tankesätt. Jag måste ändra på det och egentligen se det positiva i det negativa. Och hade jag inte läst hans bok precis innan Vasaloppet hade jag inte tagit mig så långt som till Risberg kan jag säga, för han hjälpte mig längs vägen.

Min uppmaning till mig själv är att: ”Sluta tänka, bara gör det!” och vara mer positiv, samt optimistisk. Jag tycker själv att jag är rätt duktig på det, men jag kan bli betydligt bättre och det är något jag kämpar med. Jag måste tänka om!

Som när jag cyklar i vinden och tänker att hem är det medvind. När jag precis kommit till medvindsbiten på rundan har vinden vänt och motvinden slår som en vägg emot en. Det är bara tankarna som jag kan jobba med då! Motvinden gör ju att jag får ännu bättre träning och får kämpa ännu mer tex. Eller så är det något annat som går snett, men bara tänk om!

2007 var året då jag för första gången stod på ett par slalomskidor. Då gick det utför, riktigt utför kan man säga. Jag kan knappt tro att jag nu 2015 fullkomligt älskar att åka skidor. Jag ville verkligen få ut det mesta av dagarna och jag ville njuta varje minut. För det är just det för mig, njutning. Jag ser ingen rädsla längre och jag älskar att känna kicken, hitta utmaningar och utveckla mig själv. Den här gången försökte jag mig på att åka på olika sätt för att känna skidorna bättre och för att få ännu mer kontroll. Men jag älskar också att bara ställa mig i störtloppsposition och känna vinden som fångar mig.

Jag har aldrig åkt eller känt på bättre skidåkning än på mina egna skidor. Jag vet att när jag första gången var i fjällen (2013) så hade jag stora problem med teknik, rädsla osv redan i blåa backar. En röd backe kom knappt på tanken. Nu är det dem röda som är mina favoriter, men jag kan ändå utmana mig själv där, utan att känna någon som helst rädsla. Jag åker en del svarta pister också, så om jag skulle råka komma fel på kartan spelar det ingen roll vilken av pisterna som jag har framför mig. Dock har jag kommit förbi det gröna stadiet, dem väljer jag helst inte eftersom dem inte utmanar mig längre. Jag vill gärna ha långa nedfarter också, så pass långa att mjölksyran i låren tränger sig fram om man åker från topp till dal utan att stanna. Sådan skidåkning var det i Trysil! Superfina nedfarter och 70 olika att välja mellan. Snacka om att min hjärna gick på högvarv för att hinna åka dem flesta. Sen har jag inte testat på dem allra svartaste backarna ännu, men en dag är jag nog där också. Skidåkning är livet! 

Jag kunde inte ha haft en bättre vecka än förra veckan, eller jo, den kunde ha varit lite längre. Jag hade gärna kunnat åka fler dagar. För jag älskar det. Men just nu lever jag på den känslan, även fast jag gärna hade velat vara där.

Jag köpte mig en äventyrskamera innan jag åkte iväg. Jag testade att filma lite när jag åkte, men eftersom det endast var test så blev det inte jättebra. Men övning ger färdighet och nästa gång vet jag att jag ska placera den lite högre för att undvika att filma endast snön och skidorna under mig. Jag vill ju se utsikten!

I julklapp 2013 fick jag av Julia att vi en dag skulle besöka en av skidbackarna kring Jönköping. Men eftersom förra årets vinter inte bjöd på tillräckligt med snö, blev det aldrig av. Men denna veckan, sportlov och allt så hade vi bestämt oss för att det verkligen skulle bli av. Vi tog med pappa och åkte till Mullsjö. Det var där jag för första gången testade på att åka utför och första gången jag stod på ett par slalomskidor. Den gången gick det inte speciellt bra, jag befann mig i barnbacken hela dagen och tog mig knappt ner för den. Eller kanske rättare sagt körde jag likt störtlopp nedför den korta backen, för jag visst inte hur man varken bromsade eller svängde. Det jobbigaste var att det är skog precis vid backslutet, att jag ofta blir påmind om att jag körde ner skogen…

Men det är minnen nu och jag bara skrattar åt det. Jag har inte besökt Mullsjös backar sedan dess och det var sportlovet 2007, så det har gått åtta år sedan den gången. Idag älskar jag att åka skidor och jag väljer hellre de backarna som ger mig utmaning, som kan ibland vara på gränsen och därmed ger mig ett litet pirr. Eftersom både jag och min syster har egen utrustning var det bara att köpa oss ett liftkort och sedan ge sig ut i backen. Mycket smidigt!

Till en början kan man tänka ”Hur ska vi lyckas fylla ut dem fyra timmarna?”, men när det bara återstår minuter kvar av liftkortet så vill man ju inte att det ska ta slut. Det är då man vill åka mer och mer och mer. Men idag tog det slut vid 15.30 och efter över fyra timmar i backen, med en liten lunchpaus så var det fullt tillräckligt. Jag fick ett sug och längtan efter vår Trysil-vecka som närmar oss med stormsteg. Då kommer det bli ännu mer skidåkning i ännu bättre backar.

Dagen var jättefin och jag älskar att man kan göra något liknande som detta så pass nära hem. Jag älskar att umgås med familjen och ha kul. Ren glädje. Idag snöade det vissa stunder, andra stunder var det bara grått, men vad gör det? Backarna blev rätt uppkörda av alla som åkte, så på vissa partier var det en hel del snövallar. Men man lär sig alltid något nytt, idag har jag lärt mig åka skidor i all lössnö. Jag lyckades bara trilla en gång, i åk nummer två. Men det var absolut inget allvarligt. Sedan dess blev jag djärvare och jag blev lyckligare. Så underbart roligt har jag haft idag och jag är SÅ glad över att dagens lilla äventyr verkligen blev av. Nu ska jag längta vidare i två veckor till, sen blir det mer skidåkning.

Igår vid 7.30 startade jag i Uppgränna för att föra Helsingborgs Marathons stafettpinne vidare norr över, för att till den 14 december vara uppe i Musikhjälpens bur i Uppsala. Så galet roligt äventyr, helt för mig själv, fast ändå inte. Grundarna av Helsingborgs Marathon, som hade premiär i år startade upp detta evenemang till förmånen för Musikhjälpen, som i sin tur i år vill stoppa spridningen av HIV. Jag älskar välgörenhetsprojekt och jag älskar utmaningar. Därför var det ganska så självklart att det var jag som skulle springa med stafettpinnen, som startade i Helsingborg den 11 november och som i onsdags vid 13.00 kom till Gränna. Det var verkligen snabba puckar, mycket spontant och man lärde både känna nya människor, mer kunskap kring evenemanget och faktiskt också se hur coolt något kan spridas via internet. För i tisdags så hade jag knappt en aning om vad det var för något, jag hade sett att SnabbaFötter sprang en sträcka i början, förra veckan. Men inte lagt märke till det mer än så. Sen att Pinnen passerade Gränna det var ju hur coolt som helst.

Att vägvalet blev via lilla Gränna, ett sådant tillfälle kan man inte missa. Så lite besviken var jag över att jag jobbade i onsdags och inte kunde ta emot pinnen som kom från Skärstad. Men så hittade jag Grenna Museums chef som ville springa med den till Uppgränna så att jag kunde ta över igår morse och springa 18 kilometer mot Tranås. Där mitt ute i skogen, i regnet, i det novembergrå vädret så bytte jag med pappa som sprang sista 15 kilometrarna in till Tranås centrum för att lämna över till nästa löpare. Tanken är att den i morgon ska gå till så långt som Norrköping, via Mjölby och Linköping. Är det inte coolt? Är det inte coolt hur man kan hitta engagerade människor som är villiga att ställa upp på något sådant här? Det tycker jag! Problemet när den kom  till Gränna var att det bara fanns jag som ville springa och jag var villig, med hjälp av pappa att ta den som längst tre mil i någon riktning och eftersom den tillslut ska till Uppsala så var valet Ödeshög eller Tranås.

Planen i onsdags kväll var länge att det var Ödeshög vi skulle springa till, men eftersom vi bara hittade en löpare där så skulle det senare ta stopp. Och fantastiska mamma hittade kontakter i Tranås, riktiga löpare som kunde tänka sig att ta den betydligt längre än Ödeshög, för att senare överlämna till allt folk som vill springa i Linköping/Norrköping.

Jag är så otroligt nöjd över min prestation, att springa (gå i alla uppförsbackar) 18km på knapp två timmar en tidigt torsdagsmorgon i november. När det regnade och det enda som finns kring mig är mörka skogar. Men jag fick i och med detta springa på vägar jag aldrig sprungit på, knappt åkt bil på. Jag fick träning, frisk luft och ett starkare hjärta i och med att jag bidrog med något. Jag kommer nog även skänka en slant den decemberveckan!

Vill du också springa?

Jag har alltså de senaste tio veckorna haft fullt upp att underhålla alla mina jobb, underhålla min familj, min vänner och mig själv. Jag har jobbat mycket på att verkligen få in något lite extra varje dag, som jag själv vill göra, som jag blir extra glad av. Träningen kan också ha varit bra att underhålla, men det har hamnat lite på is de senaste veckorna. Jag åkte på en förkylning som inte släppte på en månad, kanske var det från det höga tempot i vardagen, kanske var det från alla människor jag träffar var dag, eller så var det helt enkelt bara min tur att bli förkyld just nu. Men nu äntligen har det släppt och förra veckan kom jag igång med lite träning igen, efter att inte ha tränat sedan Lidingöloppet i slutet av september. Dock tror jag att jag behövde lite distans till träningen, för att sedan kunna ta tag i det igen. Ska jag vara riktigt ärlig är jag glad över att jag har varit förkyld för att inte lägga till ytterligare ett stressmoment i min vardag, alltså att få in träningen, eller bli stressad över när jag inte får till träningen. Så nu löste det sig automatiskt.

Jag jobbar alltså väldigt mycket, eller kanske inte exakt just nu i skrivandets stund. Men jag har gjort det under hösten och snittet på en helt oplanerad, ledig dag har legat på en var fjortonde dag om jag har haft tur. Alltså har jag varit ledig typ två dagar den här hösten. Fast nu talade jag inte riktigt sanning för jag har precis kört igång nu igen efter en veckas höstlov. Planen från början var att vara helt ledig och komma ikapp med allt som jag samlat på mig på listan. Men även förra veckan jobbade jag två dagar. Allt som var planerat att hinna med, hann jag inte med så självaste tempot har jag inte dragit ned på. Men jag fick i alla fall vistas lite mer på hemmaplan än annars och det var skönt. Så nu ska jag köra hårt de sista sex veckorna innan jullovet.

Men jag trivs så otroligt bra i mig själv, i mitt liv den här hösten. Jag vill gärna vara med på alla ställen och jag vill göra allt jag kan, men dygnet kunde gärna ha några minuter extra för att inte ha den höga temponivån hela tiden. Men som sagt, så älskar jag det just nu. Jag är så otroligt glad! Sedan finns det självklart saker jag vill hinna med ännu mer, men som jag helt får prioritera bort, saker som mitt liv bestod av bara för några månader sedan. Livet ser lite annorlunda ut den här hösten!

I somras när jag så mycket tänkte på vad jag ville göra under hösten 2014, visste jag inte vad jag ville. Jag hade faktiskt inte en aning och väldigt långt in på augusti visste jag inte vart jag skulle hamna någonstans. Min tanke var från början att det skulle bli en lite lugnare höst, kanske jobba några timmar i veckan på något ställe och resterande tid skulle jag ägna åt kanske träning eller helt enkelt hitta tillbaka till Clara. Så det var länge oklart och det tog många veckor innan jag visste vad jag ville.

Men sedan, väldigt mycket utav en slump så fick jag en klar plan av hur min höst skulle bli. Jag hade haft tanken under sommaren att jag ville gå tillbaka till mina simskolor som jag jobbat så mycket med tidigare. Men eftersom jag var lite sent ute, eftersom jag inte tänkte den tanken från början så fanns det inte många lediga timmar över för mig där. Att plugga hade jag bestämt mig tidigare för att jag inte ville, eftersom jag inte vet längre vart jag vill landa. Så ett tag var det som om höstterminen skulle vara väldigt lugn, utan något som helst. Men det är ju faktiskt inte riktigt jag. Jag skulle aldrig klara av fyra månader utan att ha något att göra. På något sett visste jag ändå att det skulle lösa sig.

Så när jag väl hade bestämt mig för att tacka nej till att ta mig åt simskolor kanske någon timma, några dagar i veckan (eftersom jag inte vill boka upp mig på strötider för det skulle sätta stopp för mig att kanske göra något annat i sådana fall), då precis när jag tackar nej till timjobbet så får jag en 50 procentig tjänst tillbaka som erbjudande. När jag väl hade bestämt mig för att inte ha simskolor, blir jag alltså erbjuden 50 procent. Då fick jag se allt med ett helt annat perspektiv. Det var väldigt svårt att inte tacka Ja. Så bara en vecka innan simskolorna började i slutet av augusti så hade jag ett jobb. Jag visste hur min höst skulle se ut, lite mer i alla fall.

Bara någon dag in på det nygamla jobbat, fick jag tanken ”vad ska jag göra resterande tid, när jag inte jobbar här?”. Då tog jag alla mina chanser jag hade, jag sökte upp olika andra jobb och tänkte att jag kunde kombinera två jobb i veckan. Det skulle ju vara kul. Jag sökte på olika ställen, men bara på sådana ställen jag själv skulle kunna tänka mig att arbeta på, ställen som verkade roliga. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men efter några dagar får jag både mail och telefonsamtal. Inte ett och inte två. Det blev lite utav en ketchupeffekt. Två av dem jobben jag sökte, fick jag. Från ett annat ställe, blev jag kontaktad utan att jag själv sökt något. Kort och gott så har jag numera fyra jobb. Några veckor i september var det faktiskt fem olika. Så veckorna är inte slut för mig när jag kommit upp i fyrtio timmar, för det räcker faktiskt inte på långa vägar.

Men SÅ mycket jag älskar livet just nu, just den här hösten. Som en omstart på 2014