När jag tränar, oavsett vilken träning det är, på gymmet, i skogen, på cykeln, i simbassängen eller annat ställe blir jag alltid lika glad när jag ser andra människor som gör likadant. Alltså i det här fallet tränar, att dem rör på sig, att dem motionerar. Jag blir glad i hjärtat och även att jag själv inte vinner speciellt mycket på vad andra gör känns det ändå som vinst i glädje över att andra tar hand om sin hälsa. Men det är inte varje gång jag möter någon, ibland är jag helt ensam och även dem dagarna jag ser massor jag kan heja på är det långt ifrån alla människor på vår planet som har daglig motion i sin livsstil.

Jag har dem senaste veckorna varit väldigt omotiverad till allt och därmed har jag bara hamnat framför datorn all min lediga tid. Något som jag hade sett fram emot när första höstkänslan kom och jag fortfarande kände mig sådär glad var att jag ville ut i naturen för att se förvandlingen från grön sommar till färgsprakande höst. Men eftersom jag har suttit inne har jag inte reflekterat över att det är NU det sker. Jag fick en riktig tankeställare när jag åkte till Karlstad i helgen, för så fort vi kom bort från Jönköping och längre upp i landet var hösten redan där och löven hade redan blivit fint gula, orangea och röda. ”Nej, har jag missat det?”. Jag vill verkligen inte missa det, förvandlingen alltså. Eftersom jag egentligen inte trivs bra med att sitta stilla halva dagarna ska jag den här veckan gå en promenad varje dag.

Med ett mindre mål hoppas jag vinna tillbaka min motivation. Samtidigt kan jag njuta av vår härliga natur i Sverige nu när luften är krispig och lite kylig. Igår gick jag till skogen och fick en timma med frihet, med lugn och tid för att bara befinna mig i mina tankar. Kroppen fylls med så mycket inspiration och energi att jag bara vill göra allt efter det, det sprutar ut idéer och dem jobbiga uppgifterna är inte alls jobbiga längre. Idag gick jag till hamnen istället, men det var på gränsen att jag klarade mig utan pannband och fingervantar. Det ser jag bara som något positivt för jag älskar vintern som kommer om någon månad.

Jag har verkligen inget stillasittande jobb som vissa har, jag rör på mig och jag står ofta upp. Men däremot har jag jobbiga arbetsställningar för kroppen, jag måste sitta på huk en längre tid eller stå böjd framåt. Det största problemet är när jag har simskolor i flera timmar på raken i max en halvmeter djup bassäng och måste vara nere i barnens höjd, det blir väldigt jobbigt för mina långa ben. Men om man ser övrig tid när jag inte jobbar eller tränar, sitter jag still både innan jag åker till jobbet och så fort jag kommer hem om kvällarna. Med att komma ut på en lite längre promenad hoppas jag kunna må bättre, känna mig friare och inte känna mig sådär slapp. Fast helst ska man ju stå upp fem minuter varje timma, som mitt fuelband påminde mig om när jag använde det flitigt. För det är just stillasittande som är en stor bov för mångas hälsa.

Vad kan Du göra för att få in lite frisk luft och motion i din vardag?

Till en början har jag simmat i väldigt många år när jag var yngre, men jag slutade tävlingssimma när jag var tretton. Efter det har jag väl försökt att hålla igång någorlunda, för tekniken har jag ju kvar, men snabbheten är inte riktigt lika snabb. Jag har ändå alltid haft som en liten kärlek till just simning som har kommit och gått beroende på olika perioder.

För tre år sedan simmade jag i mastersgruppen i Jönköpings simsällskap, det tyckte jag var kul. Men det var även därför jag gjorde det, för att det var kul alltså! Året efter det simmade jag Vansbrosimningen, med kanske inte jättemycket förberedelser.

För två år sedan simmade jag i mastersgruppen i Kidlington, när jag bodde i Oxford. Då återinförde jag simningen i min vardag och måndagssimningen i klubben var verkligen veckans höjdpunkt. Jag hade otroligt roligt där! Jag kände att jag utvecklades också.

Men det var väl i princip det senaste lite mer organiserade träningspassen när det kommer till simning. Visst att jag bodde granne med simhallen i Riga och gick dit ett antal gånger, men allt var så omständigt och jag hade inte alls samma lust till simning då längre. Jag klarade Vansbrosimningen för en andra gång och även Tjejsimmet galant det året ändå.

Men från den helgen i juli 2014 har det nu gått över ett helt år och trots att jag typ bor i simhallen eftersom jag jobbar där nästan varje dag i veckan har jag inte lyckats motivera mig själv till simträning. Men i och med att jag anmälde mig till Ironman 2016 och att jag skadade foten har simningen fått en del i mitt liv igen. Jag har pass att följa, jag har införskaffat mig lite roliga hjälpmedel och jag tycker att simma är otroligt roligt igen. Den tiden ger jag mig själv, det är träning som är så skön och på något sätt avslappnad trots att jag maxar vissa längder.

I förmiddags gav jag mig själv en timmes simträning, det var ett pass som jag inte tänkte på att jag ville kliva upp så snart jag kommit i bassängen. Nej det var glädje och lycka i varje simtag. 2700 meter senare skyndade jag mig till duschen för att sedan hinna till cirkelträningen på Friskis och Svettis. Det passet var ju så härligt förra onsdagen, liksom lunchen på Condeco. Favoritonsdag i repris helt enkelt!

Glad och alldeles lycklig efter en timmas simning och en timma cirkelträning med en vegetarisk paj i magen.

I början av det här året bestämde jag mig för att det här skulle vara ett år då jag taggade ned loppdeltagandet och tog det lite lugnare. Det året jag fokuserade på färre, men kanske större saker. Tanken var att cyklingen verkligen skulle få fokus och att jag skulle ha Paris-cyklingen som största mål, med Vätternrundan-loppen som lite sporring inför. Vasaloppet hade jag också inplanerat för att klara av min andra klassiker, vilket jag i slutänden inte klarade av.

Tidigare i mitt liv har jag inte alls haft något intresse för lopp, eller tävlingar. Eller egentligen inte träning överhuvudtaget sedan jag slutade med simning vid ungefär 13 års ålder. Men 2011/2012, där någon gång, fick jag upp ögonen för träning igen och jag blev genast motiverad till att söka information om diverse tävlingar och skojiga lopp att ställa upp i. Mitt första lopp måste ha varit Vårruset 2012 och strax därefter Tjejvättern. Sedan dess har jag älskat kicken man får, jag har älskat stämningen och jag har bara velat göra mer. Varje lopp har varit det roligaste jag har gjort. Men förra året någon gång tappade jag motivationen, jag tror det kom någon gång när jag bodde i Riga för då kunde jag inte längre ställa upp i allt jag ville. Jag blev trött på mig själv, för varför hade jag satt upp sådana mål och jag ville egentligen inte alls längre.

Så i år skulle vara året jag minskade på den typen av aktiviteter, för att åter finna kärleken. Kanske också för att det är en form av stress att vara anmäld till olika lopp, även att jag alltid ställer upp (om jag inte är sjuk/skadad), oavsett hur otränad jag är startar jag alltid och gör mitt bästa. För det är så otroligt roligt och dessutom är tävling den bästa träningen. Men ibland hade jag önskat att jag tog vissa lopp på mer allvar och kom mer förberedd till starten för en ännu härligare upplevelse. Tanken är ju så från början när jag anmäler mig, just för att få ett mål att ta sikte på och på den vägen motivera mig själv till att träna.

Tanken var att minska den träningsstressen och på samma gång försöka hitta träningsformer jag annars inte tränar, men även hitta glädjen i träning utan att det är för ett lopp jag längre fram ska ställa upp i. Jag vill ju att träningen ska vara en del av vardagen och den ska vara rolig.

Min plan höll bra i början av året, men eftersom jag väldigt disciplinerat klarade av alla cykelmilen jag var tvungen att ha med i bagaget mot Paris så blev jag genast triggad och jag hade åter funnit glädjen. Det var ju inte så jag ville leva mitt liv, jag insåg att det var mål längre fram som jag ville ha! Jag vill ha roliga aktiviteter och lopp att se fram emot, att längta efter och framförallt vill jag inte missa det när jag ser dem i min sociala media-feed som gör det jag brukade göra. I år är jag inte med där för att jag ville minska stressen och för att jag hade intalat mig själv att jag inte gillade det, eller att det inte var jag. Så är verkligen inte fallet. För jag älskar lopp, har jag återigen insett.

Sen jag kom hem från Paris, har jag saknat att ha något att träna för. Visst att jag har tränat men jag har inte haft något mål längre fram. Jag var bara tvungen att hitta något! Jag struntade helt i min nyårsplan, jag ville bara vara med om den häftiga stämningen i lopp, jag ville finna glädjen igen. Just nu har jag en sjukt stor längtan efter lopp. Jag har tänkt tanken flera flera gånger dem senaste månaderna, jag har planerat och funderat. Och om min fot inte hade gjort så ont hade jag för längesen anmält mig både till det ena och andra för att få vara med om dem häftiga upplevelserna.

Jag var anmäld till Blodomloppet, jag ville springa Midnattsloppet i slutet av augusti, i lördags gick Tjejmilen som jag har sprungit dem senaste tre åren, idag har Ö till Ö gått av stapeln, på lördag är det dags för Helsingborg marathon och Stockholm halvmarathon. På söndag är det Velothon, nästa lördag är det Fight cancer and run, samt Kretsloppet i Borås. Om någon vecka är det Lidingöloppen. Nu har jag ändå säkert glömt något spännande lopp…

Jag vill också och nästa år ska jag inte alls ha någon detox, för då ska jag ställa upp i allt jag vill!

Dem senaste två månaderna skulle jag säga har jag jobbat med min mentala inställning. Väldigt mycket, mot vad jag har gjort tidigare. Jag har tränat upp mig, jag har övat och jag har utsatt mig själv vid tuffa stunder. Jag vill ha ett starkt mentalt tillstånd, jag vill se det mesta positivt och jag vill inte att något ska hindra mig.

Utan att jag kanske tänkte på det från en början förändrades något, det hade nog med all energi som jag helt plötsligt fick utan någon förklaring. Sedan dess har jag gillat mitt sätt att se på saker, därför har jag sagt ”stopp” till mig själv när jag hamnar i dem tankebanorna som gör mig svag.

Jag har i princip alltid sett positivt på saker, eller dem senaste åren i alla fall. Men självklart har det funnits dippar, jag mådde otroligt dåligt psykiskt i slutet av min tid i Riga. Då var det verkligen som jag hade nått botten och sedan dess har jag byggt upp mig själv igen, till något starkare än någonsin. Jag har också haft sådana perioder då jag bara vill ge upp och skjuta upp saker, men den tiden är över (Just do it, direkt!). För mitt positiva mind är starkt! Nu ger jag verkligen inte upp förrän jag har gjort precis allt jag har kunnat göra.

Det viktigaste är att inte hamna i negativa banor och tankar. Heller inte i ”tänk om…”, eller i ångrarstadiet. Allt man gör väljer man att göra till en början, sen om det inte blev rätt då finns det alltid någon erfarenhet att lära sig av. Många gånger tidigare har jag valt bort massa av aktiviteter för att jag hellre har velat vara hemma, kanske för att jag inte är van vid socialt sammanhang, eller för att något har varit jobbigt etc. Men man måste möta sina rädslor för att vinna över dem, och på det viset utvecklas som människa.

Därför ska jag fortsätta jobba med mental träning, ha ett starkt positivt tankesätt och göra det jag vill göra eller som verkar roligt. Rädslan ska inte stoppa mig och framförallt inte någon annan vana som jag kan göra någon annan gång än just då. Om det inte riktigt blir som man tänkt sig, ångra det inte, se vad du vann på det istället! Bygg inte upp skyhöga förväntningar heller. Var modig!

Lev nu, blicka framåt och fastna inte i det förflutna, men bevara dina minnen väl!

Life begins at the end of your comfort zone – favoritcitatet

Jag startade den här onsdagen med ett tidigt besök hos sjukgymnasten för att få lite mer klarhet om min fot. Till en början trodde jag att det var en stukning, men det tedde sig inte riktigt så som en stukad fot brukar göra. Då googlade jag runt för att försöka hitta ett svar, eller egentligen visste jag nog vad det var, jag ville bara få det bekräftat av någon kunnig. Därför hörde jag mig för med en fysioterapeut i helgen, för lite rådgivning. Hon trodde det lät som att jag hade en stressfraktur i mellanfoten, men att jag skulle låta någon kolla på foten om det inte blev bättre.

I måndags fick jag för mig att jag skulle ringa till vårdcentralen för att rådfråga lite, om det var till läkaren eller sjukgymnasten jag skulle ta mig till (eller så kanske inte ens det behövdes). Men jag skickades vidare till sjukgymnasten och jag fick en tid i morse. Jag gick dit och visste egentligen vad hon skulle säga. Att det verkar som att jag har en stressfraktur i mellanfoten.

Nu kanske det låter mycket, men för mig var det bara skönt att få reda på vad det var för nu har jag en större klarhet över vad jag kan/inte kan göra med foten. Det är en lättare stressfraktur (spricka) i ett av mellanfotens ben, som man ofta kan få vid längre belastning, så som av vandring eller liknande. Jag har gjort alla rätt man kan göra, jag har använt Voltarensalva i början när det var en inflammation, jag har ätit en kur med värktabletter och jag har vilat för att inte belasta foten mer än nödvändigt.

Så nu är det bara att fortsätta minska belastningen tills det känns normalt igen, vilket tar några veckor till. Det bästa är att det kommer läka av sig självt oavsett om foten är stilla eller i rörelse. Jag kommer därför köra på i samma anda som jag har gjort dem här veckorna, för det finns inget mer att göra. Och nu har jag inte alls lika ont som i början, men visst att det känns.

Den härliga solnedgången över Vättern, några kilometer kvar på vandringen.

För någon vecka sedan fick jag helt plötsligt för mig att jag ville vandra, jag sökte på leder runt omkring Gränna. Varför måste man alltid ta sig längre hemifrån? Jag hittade John Bauerleden som går från IKHP i Huskvarna till Tegnértornet i Gränna. Den måste jag vandra!

Så igår var det dags, jag tog med mig min vän Elin och så satte vi fart. Vi startade klockan 08.00 på morgonen och då hade jag inte tänkt speciellt mycket på hur dagen egentligen skulle bli, eller hur långt vi egentligen skulle vandra. Jag tog helt enkelt dagen som den kom, men taggad det var jag allt. Sett fram emot söndagen den 9 augusti hade jag också gjort under ungefär två veckors tid, då vi bestämde att det skulle bli av. Hur jag kom in på att vandra från första början vet jag faktiskt inte, för det tillhör inte mina vanligheter. Tvärt om skulle jag säga, det är långt utanför min zon.

Solen sken redan från start och temperaturen var relativt hög, vi började bocka av kilometer efter kilometer. Det gick otroligt bra i början, vi hade massvis att prata om så stundtals råkade vi tappa bort den orangea skyltningen och därmed råkade vi gå någon kilometer fel. Men tillslut var vi tillbaka på leden igen och för varje felsteg vi tog, desto vaksammare blev vi på att verkligen gå rätt väg och uppmärksamma dem snabba vändningarna.

Vi vandrade med var sin mindre ryggsäck för att kunna transportera vatten, mat, energi, rena strumpor, plåster och annat som är bra att ha när man vandrar längre sträckor. Första fikastoppet kom efter en mil ungefär, just när vi hade gått fel för en andra gång. Då fick vi mer energi och kunde fortsätta färden mot Gränna.

Tanken var att gå från IKHP till Gränna, alltså hem till mig och strunta i dem sista kilometrarna upp på Grännaberget. Vi hade också tänkt att klara av det på ungefär tio timmar (plus/minus). Vi höll oss bra inom tidsramen dem första timmarna, men leden var stundtals kuperad, det var varmt trots att vi ofta gick i skogens skuggpartier, vi hoppade över hur många hagar som helst, vi stannade och åt hallon där buskarna var alldeles röda av bär. Ibland hände det också att vi tog ett fotostopp, eller stretchingstopp. Leden gick absolut inte raka vägen mellan Huskvarna och Gränna, samt att ju närmre målet vi kom desto hårdare belastade det kroppen och farten sänktes ännu mer.

Periodvis kände jag till leden, eller i alla fall visste på ett ungefär vart vi var. Men ändå tog det lång tid, extra jobbigt var det efter tre mil någonstans. Det är även mitt tidigare rekord i sträcka, där började det verkligen göra ont på flera ställen i kroppen. Milen innan dess bara försvann så det var ju skönt. Nu dock blev det riktigt tufft. Vi gav oss en nystart i form av att vi stannade i Bunn, hos farmor och farfar för att fylla på flaskorna, gå på toaletten och jag vattnade av mina fötter, samt bytte strumpor. Då fick vi extra energi och hoppades på att klara hela vägen hem.

Nu blev det bara jobbigare och jobbigare, samtidigt hade vi varit ute så länge att vi pratat om allt mellan himmel och jord, så samtalsämnena började ta slut. Men vi knatade på och började se ljuset i tunneln, även att jag aldrig hade haft det mentalt svårt. Stark det var jag, i huvudet alltså. Jag visste bara att jag bara skulle ta mig hela sträckan, sen fick det ta så lång tid som det tog. Höfterna var ändå värst! Visst att man hade sina dippar och skavanker lite här och där under dagen, men det gick alltid upp eller ner. Jag har aldrig sett mina händer så svullna, men trots hela dagen så hade jag inte ett skavsår.

Jag gick i vanliga runningskor, utsatte mig själv för massor av saker som jag inte är van vid och framförallt saker som gör att jag vanligtvis inte gillar skogslivet. Så som fästingar, ormar, andra djur, smuts, lera etc. Jag vill verkligen lära mig och inte vara så fruktansvärt bekväm av mig. Igår gick det otroligt bra, för mitt fokus var på att ta mig fram oavsett vad som kom i vägen. Fästingar kunde inte stoppa mig, heller inte de stora kossorna som vi nästan var tvungna att putta på för att dem skulle flytta på sig när vi passerade deras hage. Vi träffade några andra människor längs vägen, bland annat en som letade efter två löpare som sprungit vilse. Jag såg nog den största myrstacken jag någonsin sett, jag höll även på att åka på rumpan i en gyttjepöl men hittade balansen innan fallet.

Jag är så otroligt glad och lycklig över att vi gjorde det. Att jag genomförde äventyret, tillsammans med bästa Elin dessutom. Det blev längdrekord för min del. Exakt hur många kilometer vi gick är jag inte säker på då min klocka tog slut på batteri och telefonen tappade täckningen, men runt 45 km. Klockan stannade på tretton timmar, då hade vi så fruktansvärt ont i fötterna att jag ringde på skjuts dem sista två kilometrarna hem. Det gick bara inte längre, vi var värda skjutsen, liksom maten som vi fick hemma. Efteråt var jag sjukt stel i hela kroppen och det var svårt att gå. Idag har jag absolut kunnat gå, men inte normalt för att höfterna har ömmat och varit stela. Min vänsterfot har värkt av smärta och benen har kliat av myggbett. Men mitt sinne har levt på upplevelsen, på umgänget, på solnedgången, på utsikten, på dem vackra skogspartierna, på dem vackra vyerna, Ja på hela gårdagen. Dock har jag varit lite trött, men det får man ta!

Klart en riktigt bra söndag i augusti. Ett äventyr som tog lång tid, som jag inte inom det närmsta kommer göra om. Men absolut liknande. För som jag sa, varför måste man åka iväg alltid. I sin närhet finns det oftast massvis med skojigheter. Jag kommer verkligen leva på detta i veckan, jag kommer samtidigt vara lite snäll mot min kropp och låta den kurera sig (dem timmarna sliter på kroppen). Jag kommer äta ordentligt med mat, för trots att vi åt i princip allt vi hade med oss på färden, så har jag varit hungrig konstant idag.

Igår kände jag knappt igen mig själv, likt dem senaste dagarna. Men igår var verkligen värst. Jag kände mig otroligt lat, alltså lat i allt jag gjorde, eller rättare sagt så gjorde jag i princip inget eftersom jag inte orkade göra något. Jag satt länge stilla på stol och gjorde precis ingenting. Samtidigt var jag ofokuserad och riktigt omotiverad till allt. Som jag sa igår, jag ville inte jobba, jag ville inte träna, jag ville inte gå till affären, jag ville inte sitta vid datorn, jag ville inte blogga, jag ville inte kolla på film, jag ville inte slösurfa på mobilen, jag ville inte göra någonting! Jag hade ingen energi kvar. Lite kan kanske berott på att jag visste vad som väntade hela eftermiddagen, just jobb utomhus i bassängen i spöregn och 11°C värme (eller kyla kanske man säger). Förra onsdagen var hemsk, jag frös från första timmen och när jag kom hem var jag blå hela jag. Jag hade nog det i baktanken.

Men jag skrattade en hel del igår och det kändes så härligt. Jag tror att jag har skrattat lite för lite den senaste tiden. För det var underbart igår. Dock vet jag inte vad jag skrattade åt, men det är en annan femma. Jag somnade på kvällen och bestämde mig för att idag är en ny dag, med nya tag. Idag ska jag inte vara lika lat, inte lika omotiverad och jag ska försöka tränga bort rastlösheten. För även om jag ville träna, blogga eller annat igår så kom jag aldrig dit, för jag orkade inte. Och det var inte roligt!

Så nu ska jag försöka att inte hitta på några ursäkter för allt idag. Här kommer mina vanligaste ursäkter till att jag ofta ställer in träningen för dagen. Bortsett från dem dagarna då jag har kommit in i ett flow och har massor av motivation, kanske till och med får till ett spontan-träningspass. Eller dem gångerna då jag har bestämt med någon annan, så som cykelträningen med Team Rynkeby eller som i morgon när jag ska vandra med några vänner. Då ställer jag ALDRIG in!

#1: Det jobbigaste med att träna är klädombytet… att först ha vardagskläder, byta om till träningskläder, av med träningskläderna för att duscha, på med vardagskläder igen.

#2: Att behöva duscha hela tiden. Jag älskar att vara ren, men jag ogillar att duscha, lika så ogillar jag att vara smutsig. Ekvationen går inte riktigt ihop.

#3: Vädret är inte som jag vill att det ska vara. Egentligen borde det inte vara något problem, det är bara att anpassa träningen efter vädret. Jag gillar att cykla i sol och att springa i regn. Men vädret lyckas aldrig vara så som jag vill ha det, antingen för blåsigt, för regnigt, för soligt (knappt hänt i år dock), för varmt, för kallt osv.

#4: Maten! Det går bra att cykla direkt efter mat, men att springa är en planering i sig. Min mage klarar inte av att springa för nära efter maten, därför måste jag låta det gå någon timma och då har jag nästan hunnit bli hungrig igen, eller så har jag hittat något annat att göra. Det är det jobbigaste med löpningen!

#5: Annat som hägrar, så som ett bra tv-program jag vill hinna se innan jag ska sova för natten. Eller en tvserie jag måste bara se. För det är ju betydligt härligare att kolla på film i sängen, med en chokladbit än att ge sig ut ”mitt i natten” för lite träning. Eller??

#6: Jobb. Att jag har massor av jobb som ska avverkas den dagen. Det jobbigaste är att dagen efter kommer det ännu mer jobb och om jag tänker lika den dagen kommer det gå många dagar innan jag kommer iväg på träningspasset.

#7: Tiden på dygnet. Jag har mina rutiner om dagarna och helst vill jag att dem flesta dagarna ska se ut på det viset (kontrollbehov jag vet!). Vilket gör att när jag kommer hem om kvällarna, efter jobbet ska jag äta och eftersom klockan redan är sent från början känns det som om jag i sådana fall tränar ”mitt i natten”, samt att jag är ganska trött. I själva verket är klockan kanske 22-23. Eller på morgonen, men eftersom jag gillar att vara vaken på kvällarna gör det svårt att ta mig upp tidigt för träning. Det är jobbigt att gilla kvällarna och gilla de tidiga morgnarna!

Men så fort jag har lyckats bekämpat punkterna ovan och kommit iväg på träningspasset så älskar jag det! Jag älskar även känslan efteråt, jag måste bara intala mig själv innan att jag älskar det både under tiden och efter ett pass. Är det bara jag, eller känner du igen dig på någon punkt? Kanske du har ett tips till mig?

Med mina mil runt Vättern har jag därmed följt min träningsplan ganska så exakt, eller egentligen lite bättre än vad jag hade planerat. Inför Paris ska alla cyklister ha kommit upp i minst 250 mil och jag har rullat nästan 280 mil vid det här laget. Till en början tänkte jag att det skulle bli svårt att nå dit, men jag la upp en tydlig plan för mig själv att hundra mil i april och hundra mil i maj borde jag klara av. Eller det måste jag klara av för att hinna i tid. Sen visste jag att jag hade rott det i land om jag bara lyckades med dem milen, eftersom Vätternrundan-loppen bringade hem över femtio mil.

Planen höll och jag är otroligt glad över det. Även att jag var lite orolig för sedan jag fick cykeln i slutet av mars har jag åkt på fyra sjukveckor, utspritt. Men under dem veckorna har jag verkligen vilat för att läka ur kroppen. Förr om åren har jag haft som mål att cykla hundra mil under hela säsongen innan rundan runt sjön, förra året lyckades jag inte ens med det med tanke på att jag inte hade tillgång till cykel i Riga. Jag har också tidigare i princip lagt ned cyklingen efter årets stora mål, men i år är det ju Parisresan som är det största och en trettiomilsrunda var träningen inför.

Med endast två veckor kvar till avfärden har jag alltså både nått mitt eget mål och kravet från Team Rynkebys sida. Jag är lättad, inte alls stressad och känner mig otroligt stark. Jag har haft det lite kämpigt under våren, i början var jag bland dem svagaste i teamet. Nu känner jag mig inte alls så längre. Faktum är att det hände något under Sommen runt och det har fortsatt under alla cykelturer sedan dess, för jag kände mig helt plötsligt superstark. Som om allt arbete jag har lagt ned under våren har lönat sig och kom till mig under en natt. Men hur kunde det bara komma då? Eller så har jag bara tur just nu. Jag hoppas på att min cykelform håller i sig ända tills vi har cyklat in i Paris. Att jag kommer känna mig sådär superstark som jag har känt mig under alla de fyra senaste loppen, speciellt på det viset jag kände mig i lördags.

Jag har övat mycket på uthålligheten och försökt få kroppen att vänja sig vid långa tider på cykeln. Och det tror jag att jag har lyckats med med tanke på att jag i princip inte hade ont någonstans under Vätternrundan. Mitt mindset är också med mig, mycket positivt.

Min övriga hälsa vet jag inte riktigt hur jag ligger till med. Jag har aldrig i hela mitt liv vägt så mycket som jag gör just nu, hur jag än gör så ökar bara siffran. Dock säger inte siffran på vågen hur man mår, eller är hälsan i sig, jag måste bara ta in det själv! Men åt andra sidan känner jag mig otroligt stark både när jag cyklar och springer, dock kanske lite tung i sistnämnda. Jag är hungrig mest hela tiden också, vilket kanske är den största orsaken till viktuppgången. Jag ska fortsätt träna på i samma takt nu, samt äta så att jag har massor av energi till årets häftigaste och mest spännande mål. För till Paris ska jag ta mig!

Ända sedan i början av maj, faktiskt när jag var tillbaka från det första träningslägret har jag tänkt att jag vill ha en nystart. Jag vill att det ska hända något nytt, att det ska ske en förändring på något sätt. Jag fick en nytändning från ingenstans, jag tror att mycket berodde på att april var en stressig månad och när jag väl kom iväg från verkligheten över en helg började jag inse massa olika saker. Då kom jag hem igen som en ny, positiv Clara som bara ville något mer. Alltså den helgen var årets underbaraste och ska jag vara helt ärlig vet jag inte varför. Jag tror det var en kombination av massa saker.

Efter det insåg jag att vardagen inte handlar om att veta allt om alla, eller veta allt som händer i olika tvserier, tidningar osv. Jag fick en insikt i att jag kan låta det gå ett tag och senare kolla efter, kolla det som intresserar mig. Jag började också förstå hur många timmar om dagen som jag ägnar åt sådant och sa till mig själv att det kan få en till två gånger om dagen, resterande kan du göra något bättre av. Som att gå ut, som att göra något annat mer kreativt eller liknande.

Men jag hade lite för mycket att göra precis då jag tänkte köra på en nystart, att jag sköt på det, eller jag tillämpade några nya vanor. Det är jag jätteglad över för än, några veckor senare, tänker jag ungefär på samma sätt, i alla fall när det kommer till att vara uppdaterad. Dock har jag haft lite för lite att göra vissa stunder så då har jag gått tillbaka till det där ständiga online-mode ändå. Sålänge jag själv har kontroll över det går det bra, tänker jag.

Nu däremot är jag otroligt sugen på en nystart i någon form, alltså kicka igång den där nystarten jag kände för i början av maj. Men på vilket sätt har jag inte listat ut ännu. Jag känner för att minska datortimmarna, öka utomhustimmarna och minska lite på godsakerna. Jag måste fundera lite till! Jag läste Petras inlägg om att hon också var sugen på en nystart nu, alltså inte efter jul/nyår eller efter sommaren, just nu. Jag tror att hon och jag tänker lite i samma banor där, förutom att hon fokuserade mer på karriären och jag lite mer på livsstilen. Men just nu är tidpunkten!

Först idag har jag startat upp datorn igen och det känns otroligt skönt att ha sluppit öppna datorn sedan i torsdags. För som ni vet har jag varit på läger hela helgen, ett läger som jag så mycket har sett fram emot. Jag försökte att inte ha för höga förväntningar, just eftersom det inte brukar bli perfekt då och just den här gången när mycket var väldigt likt förra lägret. Jag vet inte vart jag ska börja någonstans, men framförallt blev det sådär bra som första lägret. Alltså megabra, som om jag leva på den känslan hur länge som helst och som även gjorde att jag var ledsen över att det var slut i söndags. Jag ville inte redan åka hem, det var ju där jag ville leva.

Fredag
Jag packade väskan på morgonen och vid 10.00 tog vi bilarna mot Isaberg. Jag fick stugnyckeln, faktiskt samma nyckel och samma säng som förra gången (dock inte samma stugkompisar). Vi var ett gäng på tio cyklister som rullade nästan sju mil under fredagen, då det var en frivillig tur. Tillbaka på resorten några timmar senare var det dags för middag med hela gänget och faktiskt även Team Rynkeby Älmhult samt Team Rynkeby Malmö. Vi var väldigt många gulingar där, kan jag säga. Efter middagen avslutade vi dagen med ett väldigt långt möte om allt som vi behöver veta inför Parisresan, resan som närmar sig med stormsteg.

Lördag
Klockan ringde tidigt, dock hade jag som alla dem andra nätterna där vaknat några gånger under natten och var superpigg. Därför var det ingen match för mig att stiga upp till frukosten. Jag är faktiskt förvånad över hur pigg jag har varit, då jag inte alls har fått samma sömn som jag vanligtvis får hemma. Klockan åtta när solen började titta fram begav vi oss iväg på en lång cykelrunda. Vi cyklade och cyklade, jag kände mig helt okey i kroppen. Ett antal timmar senare, jag skulle säga kring 17.30-snåret och vi egentligen bara hade några kilometer kvar till slutet får vi reda på att det ska bli ett ytterligare depåstopp, av kaptenen. Det depåstoppet finns uppe på Isabergstoppen och alla skulle ta sig upp dit. Då hade vi redan nitton mil i benen, många var trötta och hungriga. Så skulle alla cykla, eller gå hela vägen upp till toppen.

Jag lyckades cykla hela vägen upp, men jag trodde seriöst att jag skulle dö ett tag. ”Benen! Nu trampar ni oavsett om ni vill eller inte, för jag ska ta mig upp dit!”, ”Andas!”, ”Andas!”. Jag tog mig upp och jag var otroligt glad över att jag lyckades cykla den sträckan. Efteråt serverades det bubbel till den som ville och vi fick reda på att vår största sponsor, ICA Värmland har samlat in över niohundratusen kronor till Barncancerfonden. Vilken eufori. Middagen den kvällen satt väldigt fint kan jag säga. Och i vanlig ordning avslutade vi med ett möte, inte riktigt lika långt som fredagens.

Söndag
Jag vaknar även denna natten flera gånger, varav att jag vid femtiden när jag var pigg kollar igenom alla nyheter om att Måns tog hem hela Eurovision. Vilken glädje och lycka. Det var han värd. Sen somnade jag om en halvtimme tills klockan ringde och det var dags för frukost igen. Idag var det lite varmare och dessutom var jag solbränd sedan lördagen så jag smörjde med solkräm och jag stoppade undan vindjackan. Dagens runda slutade på strax över femton mil. Jag njöt hela dagen, för jag ville bara stanna kvar där, jag ville inte åka hem, jag ville inte att det skulle ta slut. Men till sist var det dags för hemfärd och jag var väldigt trött i kroppen, jag kände mig otroligt nöjd över helgen och min prestation.

Det blev verkligen en till lyckad helg med teamet, så otroligt roligt jag har tillsammans med dem! Sen om verkligheten blev som förväntningarna det vet jag inte, läger två blev heller inte riktigt likt läger ett, men dem var riktigt fina på sina sätt. Jag har haft den roligaste helgen och det bästa av allt är att vi hela tiden cyklar, och är just där för stunden. Resten av världen stängde jag av för en stund, eller sisådär tre dagar i alla fall och det var skönt.