Det har nu gått lite mer än två år sedan jag fick upp ögonen för träning och hälsa på riktigt. Det var sommaren 2011 och jag gick till affären för att köpa en godispåse varenda dag det sommarlovet. Jag hade testat förut att sluta äta godis och onyttigheter, men inget fungerade för mig. Jag kunde inte bara köpa en liten godispåse på lördagen för varje vecka som gick var jag mer och mer beroende av det. Trots allt såg jag mig inte som den mest godisätande personen, men det var långt ifrån måttliga mängder. Så jag var helt enkelt trött på det och satsade. För att jag skulle lyckas var det ”allt eller inget”-principen som gällde, något annat var det inte på tal om. Så som jag alltid är på måndagen då skolan började började jag och min lillasyster en tävling om att den som åt godis, snacks osv fick bjuda den andra på restaurang och bio.

Nu är det hela två år sedan jag åt min sista godisbit. Jag är jätteglad över det beslutet och att jag har klarat av det så länge. Det är sådan lång tid att jag knappast kommer ihåg hur allt gick till. Självklart att det var hur svårt som helst till en början och den första månaden var en tortyr. Men sedan dess har jag aldrig varit sugen på en godisbit, jag har heller aldrig fallit tillbaka. Och vid det beslutet står jag fast vid. Det är så hårt att jag börjar gråta så fort jag drömmer om att jag äter godis, som en mardröm. Jag vill absolut inte falla tillbaka och jag vill absolut inte bryta denna långa tid. Har det gått två år så kan det lika gärna gå hur många år till. Och som sagt har jag aldrig haft det där riktiga suget efter smågodis. Det händer att jag någon gång ibland äter en chokladbit, oftast mörk eftersom jag tycker mjölkchokladen smakar för sött. Jag har nog heller aldrig ätit ett chips eller ostbåge sedan dess, men det är något jag inte tänkter på och lätt blåser förbi mig.

Jag gillar mer hemgjord och naturlig mat med rena, fantastiska smaker. Grönsaker, frukter och nötter är något jag absolut inte säger nej till heller.

Idag bytte vi 9 grader i luften till 27. 19 grader i vattnet till 27. Från sjön till bassäng. Från utomhus till inomhus. Idag var det som alltid det årliga Rosenlundsbadsbesöket på sjösimskolan. Vi har badat hela långa dagen och jag kan meddela att det var i rätt tid vi åkte dit. För idag var det nämligen nästan samma väder som igår och då var det skönt att vara inne. Att äntligen kunna få bada så länge man vill. Ingen klagade, alla skötte sig exemplariskt och alla ville bara mer mer mer. Men tyvärr kan vi inte vara där för evigt.

Som varje år är det kaos hela dagen, men kaos på ett bra sätt. Man hinner inte riktigt tänka förrän man har skickat hem alla barnen och är påväg hemåt själv. Det är som att man hamnar i en bubbla där det krävs fokus till 120 procent. Nu när jag tänker efter var det länge sedan jag var på badet. Det som i vanliga fall brukar vara mitt andra hem. Men efter sisådär tre månader var det skönt att vara tillbaka.

Det var några barn som inte vågade hoppa från 3 meterstrampolinen, men de gjorde det om jag hoppade först. Så då var det inget annat än ta trappan upp och ta klivet ut. Nästa barn vågade inte från 5an men han ville så gärna. Han körde på samma, ”Hoppar du så hoppar jag”. Självklart ville jag hjälpa till och då var det bara att klättra upp två meter högre och ge sig iväg. Jag brukar i vanliga fall ha lite problem med hopptornet men inte idag. Jag står gärna i många minuter och funderar innan jag tar klivet. Men har jag bestämt mig för något så gör jag det, men som sagt det tar tid. Senaste gången jag hoppade från hopptornet var förra årets besök till badet med sjösimskolorna. Då bemästrade jag hela tornet och tog klivet ut från 10an. Det krävdes många minutrar på både 5an och 7an, tillslut när jag var uppe på högsta stod jag där i nästan en halvtimme. Men jag lyckades. Jag hoppade! Innan dess hade jag som högst hoppat från 7an, men då för ca 8 år sedan. Och det senaste hoppet innan idag var som sagt förra årets glädjerus från 10an. Så idag hade det lossnat på något sätt. Jag behövde inte vela fram och tillbaka. Jag gick upp och så klev jag ut. Dock gick jag inte högre än till 5an eftersom vi inte hann mer.

Igår fick jag frågan om jag ville följa med och paddla kajak på kvällen. Självklart ville jag det, eftersom sist jag gjorde det och enda gången så älskade jag det. Jag älskade det så mycket att jag var bara en millimeter ifrån att köpa mig en egen i våras. Vi var fem stycken som åkte till Petrus kajakuthyrning vid Sommen i Tranås (Hättebadet). Vi paddlade i en och en halv timme, hade ingen GPS, men uppskattar sträckan till kanske 7-10 kilometer. Det var blött, jobbigt, men alldeles underbart. Jag paddlade i en K2a alltså var vi två som samarbetade. Jag satt där bak och skötte rodret, samt att jag var tvungen att följa samma takt som den framför mig. Vi paddlade i kvällssolen, varmt i luften, varmt i vattnet. Vi var ett nybörjargäng på 10-15 personer, samt ett lite mer avancerat gäng som åkte en annan sträcka på ungefär lika många. Efteråt väntade en smörgås på land, mör som man var, speciellt i rygg och armar passade det fint med lite energi. Avslutningsvis fick de som ville testa på att rolla göra det, eller eskimåvändning som det också kallas. Jag hade en helt underbar kväll, helt fantastiskt roligt att jag fick göra det och för att jag fick följa med. Dessa små utflykter är pricken över iet.

Tävling är den bästa träningen! Av egen erfarenhet kan jag absolut säga dessa ord. Det är under tävlingar som man lär sig bäst, man tar i som mest och ger den bästa träningen. För att slippa gå och vara nervös över hur allt fungerar under en tävling man vill prestera i tycker jag absolut att man ska anmäla sig till en liten mindre tävling någon vecka innan för att se hur allt går till. Jag har haft det som delmål på Vägen till mitt OS 2013, att göra en svensk klassiker. Jag har tagit tag i saken och anmält mig till en mindre tävling i alla de grenar som ingår. Före Vasaloppet åkte jag Rallarloppet, Sommen runt och Tjejvättern innan Vätternrundan, Jönköpings open water som uppvärmning till Vansbrosimningen och innan Lidingöloppet ska jag springa Tjejmilen. Alla dessa lopp jag har gjort före mitt stora mål är lite kortare, lite mindre och har gett mig den absolut bästa träningen.

Det jag var mest nervös för var Rallarloppet just eftersom jag aldrig varit med i en skidtävling tidigare samt att jag är sämst i den delen (skidorna). Så till Vasaloppet (Öppet spår) var jag inte alls lika nervös eftersom jag visst hur allt gick till, jag hade lärt mig så mycket under de fyra milen från Bottnaryd till Hallby. Jag lärde mig hur man plogade i nedförsbacke, jag lärde mig hur man bytte spår, jag jag lärde mig hur mycket som helst som jag slapp vara orolig för när jag skulle prestera i Dalarna.

Cyklingen däremot hade jag inget att vara nervös över eftersom det är den grenen jag själv känner mig starkast i, samt att jag cyklade Tjejvättern förra året. Ändå lär man sig alltid något nytt och får uppleva helt nya saker.

Simningen är ju min grej helt enkelt, dock var allt med öppet vatten helt nytt för mig. Jag hade aldrig simmat i en sjö före sommaren 2013. Och nu skulle jag simma hela tre kilometer. Distansen var jag inte orolig för, utan allt runt omkring. Så därför är jag tacksam för att jag simmade JOW. Det hjälpte mig att prestera så bra i Vansbro veckan efter.

Löningen har jag kvar, det är nog det loppet jag är mest nervös över gällande sträckan. Hade mina benhinnor varit i bättre skick och att jag inte hade åkt på skadan så hade det inte varit några problem men så är inte fallet nu. Allt runt omkring är inte längre det moment jag är mest nervös över eftersom jag både har sprungit Vårruset och Tjejmilen. Sen har jag flera löpartävlingar kvar innan den sista helgen i september.

Är du precis som jag nervös över allt runt omkring. Transport hit och dit, toaletter, tider, anmälningar, boende, att inte bli sist osv och mindre nervös över distansen (själva prestationstiden). Så är mitt tips till dig, vill du prestera på topp när det väl gäller, anmäl dig till en tävling någon vecka innan för att minska nervositeten och lära dig hur ett lopp fungerar. Det har hjälpt mig hela det här året, inte minst på skidor.

När sommarlovet började på riktigt startade jag en ny utmaning. Så idag har det gått en vecka. Efter förra helgens alla festligheter, till och med efter hela vårens festligheter med tårtor, kakor, bullar och allt vad det heter är jag trött på allt sött. Jag förstår inte riktigt, för om jag har bestämt mig för något brukar jag hålla det och det brukar vara riktigt svårt att rubba det. Men på något konstigt sätt har jag lyckats göra det. Ett tag blev det alldeles för mycket kakor och tårtor. Det stannar inte där för mina portioner av den vanliga maten har blivit för stora och jag har försökt minska på dem men har inte lyckats. Jag älskar verkligen mat, riktig mat. Men den mängden är inte sund samt att jag har känt att kroppen och självförtroendet inte mår bra av det. Så jag hade redan bestämt mig någon vecka innan studenten att på sommarlovet ska det bli ändring på det. Jag bestämde mig då för att köra all in på allt fram tills måndagen den 17 juni. Jag åt de godsaker som bjöds på, så mycket som jag kände för. Dock  inkluderade inte det vanligt godis och läsk för så långt har jag inte gått, de sakerna gillar jag ändå inte. Men choklad, salta pinnar, nötter, tårta, kakor, bullar, kopiösa mängder mat mm var det jag fick äta men så småningom skulle ta farväl av.

Jag bestämde mig för att göra något lite större eftersom det är det min kropp och mitt tankesätt går igång på. Det måste vara allt eller inget, det går inte köra på lagom eftersom då är jag tillbaka dit jag ver innan jag började efter några dagar igen. Likaså som jag har skrivit innan är jag en måndagsperson, nystarten börjar på en måndag och tills dess gör det inget vad eller hur mycket jag äter. Så är det bara, dock kanske inte det allra bästa. Jag var helt enkelt trött på alla sötsaker tillslut, jag var trött på att jag inte tränade mer än vad jag åt, jag var trött på allt socker (speciellt efter Vätternrundan då jag proppade i mig enervits energisaker hela dagen), jag var trött på tårta. Det enda jag ville ha var ren, naturlig mat, mycket grönsaker och framförallt mer träning.

Om jag ska göra något måste jag ha allt konkret, jag måste veta vad jag får och inte får göra. Jag måste ha en tidsplan och det måste vara en utmaning. Det är då jag lyckas. Så min utmaning sträcker sig hela sommarlovet, alltså från den 17 juni till den 19 augusti. Jag ska tänka på mina portioner, äta mycket grönsaker och lite mindre kolhydrater. Jag ska träna/röra på mig ca fem dagar i veckan, då det ska vara varierad träning, samt att jag vill komma igång med löpträningen. Jag får inte äta de sakerna jag vanligtvis inte brukar äta, alltså halvfabrikat, feta produkter och ta bort sockret (godis, läsk, snacks, bullar, kakor, glass etc). Jag kommer dock ha några undantag denna gång. Då jag bjuds på något av dessa saker och det känns fel att säga Nej. Till exempel, på midsommarafton njöt jag av en liten tårtbit och sedan kommer det säkert bli något kalasfirande framåt sommaren eller om vi är på resande fot och det inte finns något annat alternativ. Men det ska kännas värt att äta det, i måttliga mängder, jag tänker mest att undantaget gäller en tårtbit/efterrätt eller liknande.

Syftet med det är att jag ska må bättre och få en starkare kropp. Det behövs, speciellt för att inte bli skadad igen och för att klara av sommaren samt höstens lopp. Men framförallt gör jag detta för att jag vill. Man ska inte göra något om man inte vill det, man ska inte känna sig påtvingad. Jag vill helt enkelt inte att det ska bli som förra sommaren igen. Då jag åt stora portioner av glass varje kväll, då jag åt en chokladbit varje dag, då jag knappt tränade eller rörde på mig alls, då jag helt släppte allt. Jag vill inte att sommaren 2013 ska bli sådan. Sommaren är faktiskt den bästa tiden för att träna massa olika saker, tiden då man ska vara ute i den friska luften. Jag hoppas på att jag lyckas, jag hoppas på att du stöttar mig och jag hoppas på att det kommer bli den bästa sommaren någonsin. Jag tror också att det kommer bli enklare att lyckas nu när jag har rutiner att följa. Går man hemma hela dagarna kan det lätt bli att man hamnar i den lata andan. Självklart kommer du få följa min utmaning här på bloggen under hela sommaren. Jag går härmed in i vecka 2 av 9 i min Summarchallenge.

Redan när jag kom hem på kvällen efter Vätternrundan i lördags var kroppen så stel att jag kanppt kunde röra mig. Samtidigt gapade den efter sömn. När jag skulle gå ner för trapporna till duschen gick det knappt och det som vanligtvis brukar ta några sekunder, tog minuter. När jag vaknade upp i söndags, dagen efter, var kroppen fortfarande mör, jag hade ont i huvudet, sjukt ont i benen och kroppen styrde inte mina tankar. Jag ville greppa om skeden när jag åt frukost, det gick inte. Jag ville ta på mig kläderna, det gick inte. Jag ville nå ner till fötterna för att sätta på mig strumporna, det gick inte. Jag ville tvätta håret, efter ett tag lyckades jag. Kroppen hade helt enkelt ingen kraft kvar och allt som brukar ske i farten tog evigheter. Jag kände mig helt utslagen.

Idag har det gått fyra dagar sedan prestationen. Kroppen känns fortfarande inte helt fit for fight, men det är åt rätt riktning i alla fall. Jag har lite ont i knävecket fortfarande men en av dov smärta. Det som är värst ät min vänstra hand, som trots att det gått fyra dagar inte vill göra som jag styr den till. Det är som att handen sover hela tiden och jag har lite svårt för vissa saker. Till exempel att ta i, eller att skriva på datorn. Fingerfärdigheten är rubbad på något sätt. Jag antar att den fick ta en smäll under de 30 milen, kanske en nerv kom i kläm. Men lika här, så är det mycket bättre mot var det har varit. Jag hoppas på att det går över snart, bara jag ger det lite tid.

Hela förra veckan var inte speciellt rolig för mig. Det började med måndag morgon då jag äntligen hade fått en tid till läkaren på Gränna vårdcentral. Jag gick dit förklarade hur allt låg till och det enda jag fick av honom var antiflammatoriska tabletter som jag skulle äta i tio dagar för att mina ben sedan skulle bli bättre. Jag förklarade så noggrant jag kunde, men han förstod inte vad jag sa. Jag förstod inte vad han sa. Sedan sa han att ajg inte fick träna någonting förutom lite uppvärmning. Jag frågade honom om jag fick cykla och simma osv, det som jag kan göra utan att det gör ont. Svaret blev nej du kan få ligga på ryggen i sängen och cykla, samtidigt som du viftar lite med armarna. Utländsk som alltid, som tror att de ska vara världens bästa läkare. Så typiskt Gränna vårdcentral. Han förstod knappt vad träning var och likaså vad försäkring var.

Jag gick dit för att sjukgymnasten var lite skeptisk mot mina buckliga benhinnor och att jag behövde en remiss till en expert. Vad jag fick var ett recept på några tabletter. Klockan halv nio, en måndagmorgon, kan ni förstå att jag var rent ut sagt förbannad, arg och ledsen, allt på samma gång. Sen när jag skulle hämta ut det på apoteket var de inte bättre där… Jag hatar Gränna vårdcentral, har ALLTID gjort och kommer ALLTID göra. Till hösten har jag bestämt mig för att byta. Jag hade sett fram emot det där läkarbesöket för att kanske få veta vad som var fel, vad som gör att det gör ont och kanske få ett slut på det här. Jag var helt förstörd när jag kom hem och jag bara grät och grät. Mamma och pappa blev rasande och mamma skulle ringa och skälla ut dem, men samma där så var det en som svarade och inte förstod vad man sa.

Jag gav mig i alla fall inte, så lätt ger jag mig inte. Jag vill ju veta vad det är, något som gjort mig så dyster och ledsen under en längre tid nu. Jag bestämde mig för att ringa min läkare. Jag går dit för min astma, men hon är speciallist på barn. Alltså visste jag inte om det var rätt att gå dit för mina benhinnor. Men jag fick i alla fall en tid i fredags. Jag gick dit, tog med mig mamma så hon kunde förklara ännu mer om allt.

De är så snälla där och verkligen tog tag i allt. Hon ville testa mig medicinskt innan hon kunde konstatera något om mina ben. Hon lyssnade på mitt hjärta, som var bra. Hon tyckte det såg ut som ödemliknande på min hud. Alltså att det bildats vätska i huden, så när man trycker på huden blir det ett vitt märke som sakta försvinner bort. Själv hade jag inte reflekterat över det eftersom jag alltid varit lite så, men när hon visade mig så stämde det nog. Jag har alltid fått märken, men inte att de stannat SÅ länge. Hon fortsatte med blodtrycket. Där var det något som var fel 90/140, vilket är alldeles förhögt! Hon bestämde sig för att jag skulle testas. Alltså direkt vidare från läkaren till Ryhov för blodprov. Jag skulle testat för en mängd olika saker som kunde vara orsakerna. 6 stycken rör med blod var tvunget att testas. För mig spelade det ingen roll, jag har ingen fobi för sådant. Jag gör vad som helst för att bli bättre.

Idag igen skulle jag tillbaka till Lejonungen, alltså min läkare för att kolla blodtrycket igen och få veta svaren på proverna. Proverna kom tillbaka med ett bra resultat, alla förutom ett. Jag har nämligen en rätt så kraftig Dvitamin-brist. Mina värden låg på 44 och normalt är över 75. Så hon skrev ut starka Dvitamintabletter som jag ska äta året om för att få en normal halt. Vad orsaken till bristen är vet vi inte, men nu i alla fall ska jag förhoppningsvis må bättre. Dvitamin påverkar nämligen alla kroppens funktioner. Depressioner, cancer, trötthet, skelettverk osv. Så orsaken till varför jag mått sämre de senaste veckorna kan ha varit det. Förmodligen har jag haft det under flera år, eftersom jag aldrig har blivit testad för det tidigare. Och nu förra året när jag började träna lite tuffare och framförallt löpning orkade inte skelettet med och blev skörare.

Blodtrycket var det också ju, idag var det mycket bättre men fortfarande alldeles förhögt. 80/140 hade jag och normalt i min ålder ska det ligga vid 70/140. Vi ska avvakta lite innan vi kan komma fram till om någon utredning ska göras angående detta. Tills vidare ska jag besöka skolsköterskan en gång i veckan tills terminslut för att kolla blodtrycket, samt att jag ska minska ännu mer på salt och socker. Det binder nämligen vatten.

Jag hoppas det här blir bättre nu och om någon vecka ska jag få komma till min läkares man som är en känd ortoped, så mina benhinnor också kan utredas. Men förmodlingen är det Dvitaminbristen som är orsaken till allt. De tabletterna jag fick av läkaren i Gränna ska jag ABSOLUT INTE äta eftersom de binder vatten och höjer mitt blodtryck ännu mer. Alltså helt fel!! Dessutom är de som Voltaren, vilket jag började min resa med. Något min skolsköterska sa till mig innan jag vände mig till en sjukgymnast.

Det är såhär riktig läkarvård SKA vara, jag är oerhört tacksam för allt som Lejonungen har gjort. Samt att jag ska träna på som vanligt eftersom det motverkar det höga blodtrycket, så Gränna vårdcentral kan slänga sig i väggen.

Jag har aldrig varit i fjällen tidigare, jag har knappt stått på ett par slalomskidor tidigare. Jag har åkt tre gånger tidigare men då endast i de backarna runt om Jönköping. Nu har jag en hel vecka framför mig ute i backarna. Där det finns gott om snö och där det är helt fantastiskt. Jag har haft en superrolig första dag. Det blev ca två timmar idag och det räckte gott och väl. Det tar på krafterna och att det började bli lite kallt mot slutet. Framåt eftermiddagen började det snöa plus att det blåste. Så första dagen kan jag bara sammanfatta med två ord. Galet roligt!

Efter att sjukgymnasten i Gränna inte kunde göra något mer åt problemet med benhinnan, utan bara vänta på att det ska bli bra ringde jag till MedicRehab på Rosenlund som är specialister på idrottsskador. Jag har tidigare varit där när jag hade min axelskada från simningen. Men det har nu gått sex år sedan dess, de har hunnit byta både namn och lokal. Nu har de fräscha lokaler i Concepthuset vid Kinnarps.

Det ska bli skönt med vanliga rutiner nu. Under det här lovet har det blivit alldeles För mycket socker för min del, mot vad jag är van vid. I vanliga fall mår jag mycket bättre och jag känner av att det har blivit för mycket. Men det är oerhört svårt att stå emot när inget är som vanligt. Hela familjen är hemma, jag själv är hemma och julen bjuder nästan bara på massa onyttigheter. Julen är chokladens högtid och jag vet inte hur många kartonger Aladdin som ätits upp här i huset. Det har även varit en hel del annan choklad och godis. När man inte har något annat att tänka på så är det genast mycket svårare att hålla sig borta från saker, det är genast mycket svårare när resten av familjen äter. Nu är det faktiskt inte så att jag har gått och längtat efter godis och choklad under hösten, vilket jag är glad för. Det är något jag klara mig utan, som jag gärna vill klara mig utan också. Men ibland kan frestelsen vara stor, speciellt när man blir bjuden eller är lite småsugen på något.