Jag har bestämt att 2014 ska vara året jag kommer ut i den friska luften en liten stund varje dag. Är det kanske bara jag, men vissa dagar känner man inte alls för att lämna huset, kanske lämna den sköna sängen och bara gå runt i pyjamas hela långa dagen. Sådan var jag i alla fall lite för många dagar 2013 och åren innan dess. Men nu när jag fått till vanan att komma ut, inte minst från mina morgonpromenader eller från hundpromenaderna så verkligen älskar jag den friska luften. Det finns inget härligare. Så det här följer lite efter #JUSTDOIT tänket eftersom om jag inte tar steget ut genom dörren så kommer jag inte lyckas få den friska luften 365 dagar det här året (januari månad har jag hittills klarat det). Och det är något jag ska jobba på. För jag känner hur mycket fördelar det har, hur mycket bättre jag mår, hur mycket piggare jag blir och hur mycket roligare dagarna är. Det tuffa kommer vara när jag har så mycket att göra/ men min hjärna tänker bättre efter lite uppfriskning, det kommer också vara tufft de dagar man bara känner för en mysdag eller då vädret är kass. Men då får hjärnan jobba ännu mer och belöningen/känslan när jag väl klarar det blir ännu större.

Får man rutin på det är det enkelt, som en positiv spiral. Men så fort man låter det gå en stund då omvandlas det genast till en ond spiral och många fler saker än att komma ut varje dag går förlorat. Så är det i alla fall för mig. Dålig mat –> hungrigare –> äter mer –> känner sig slapp –> orkar inte göra något annat än kolla på tv –> träningen uteblir –> jag mår sämre. Lite såhär kände jag mig i Oxford, men då spelade förkylningen en stor roll också eftersom den hindrade mig. Jag vill inte hamna i samma sits igen. Jag vill känna mig frisk och pigg! 

Nu har mina morgonpromenader börjat få rutin, det börjar bli en vana till och med, vilket jag älskar. Även fast jag vissa morgonar när jag vaknar är helt borta och mest av allt bara vill fortsätta sova så har hjärnan redan ställt in sig på att det är en promenad jag ska göra. För en vecka sedan jobbade hjärnan och kroppen mot mig, två dagar vann den faktiskt och jag missade mina promenader. Men nu jobbar jag inte på det sättet, vilket jag är otroligt tacksam för. För det är så mycket enklare.

Nu vill jag bara få till samma känsla, samma motivation och enkelhet med att komma iväg på annan träning också. Men där är det svårare, rutinerna finns inte så latmasken jobbar mot mig här istället. Det är så många dagar jag har planerat att komma iväg till kanske gymmet eller komma ut på en löptur. Men det är sällan det har blivit av. Av någon konstig anledning så har det visst funnits andra mycket viktigare saker att göra istället (läs: inte alls viktiga). För mig är det svåraste att komma ut genom dörren. Att ta det där steget att verkligen bestämma sig, packa väskan, byta om och gå ut. Men när jag väl är utomhus och påväg dit jag ska, finns det ingen skönare känsla. Och då kör jag på som bara den. Jag är nöjd redan jag är ute i friska luften mot mitt mål, för jag har tagit det svåraste steget: att kliva ut genom dörren.

Jag ska jobba med det där tänket under året. Hur svårt kan det vara? och vad jag vet så är jag inte ensam (eller?). Jag älskar det när man väl är på träningen, väl är ute eller väl man är på gymmet. Så många gånger jag har försökt genom åren, så många gånger jag har förlorat, men ändå har jag allt vunnit några gånger. Annars hade jag fortfarande suttit kvar i samma soffa som jag gjorde för något år sedan. Så jag kör på Nike’s slogan #JUSTDOIT

Idag har det alltså gått halvvägs på mitt 20 dagars experiment/utmaning/januarimål, vad man nu kan kalla det. Jag hade tänkt att göra en liten update om hur dessa dagar har gått, för att kanske göra de sista tio dagarna ännu bättre. Av målen jag satte upp kan jag säga att jag inte riktigt uppnåt allt som jag hade velat, men ännu är det inte försent för en ändring. Mina mål:

• Börja dagen med en promenad och träna 2+1
• Se om det blir några hälsoeffekter på den tiden
• Få en bättre dygnsrytm, med omkring 8 timmars sömn varje natt och vakna 7.00 varje morgon
• Komma ut och röra på mig mer
• Tänka lite mer i hälsosamma banor, både när det gäller kost, träning, sömn och stress
• Få tillbaka den konditionen jag har tappat (eftersom december månad endast bestod av ett simpass/vecka och massor av julmat)
• Försöka komma i någon slags bättre form inför Vasan
• Få till en träningsrutin (om jag kan hålla den någorlunda lika i Riga återstår att se)

Vi börjar med det lite sämre bra. Jag har inte alls fått till träningen som jag hade velat. Målet med träning två dagar, vila en dag har jag inte lyckats med överhuvudtaget. Jag har sammanlagt tränat 2 gånger av de 7 som var planerat första halvan. Alltså är inte konditionen på samma nivå som innan december månad och jag är heller inte i så mycket bättre form inför Vasan (hur den ska gå blir ett senare problem). Och eftersom jag inte fått till träningspassen så kan det inte skapa en rutin…

Det positiva! Jag har faktiskt kommit iväg på morgonpromenader alla dagar utom tre, men en av dem gick jag på eftermiddagen istället. I fredags var det något strul med min fot, så jag valde att avstå. Men då städade jag hela dagen så slut kan jag meddela att jag var efter den dagen ändå. I lördags var det också svårt att få till både en promenad och träning, för hela familjen var hemma och sedan jag var borta så länge från min underbara familj värdesätter jag den tiden SÅ mycket. Och kommer jag inte ut direkt på morgonen är det sällan det blir av så att säga.

Något jag däremot inte har fuskat med och är hur nöjd som helst med att lyckats hålla är att vakna 7.00 varje morgon. Det har fungerat hur bra som helst och efter det har jag hela dagen framför mig. Åtta timmars sömn har det blivit mer eller mindre för ibland har klockan råkat gå lite snabbt och passerat 23.00 men då lär jag mig till nästa kväll eftersom det är lite som en plåga på morgonen annars. Maten fungerar toppen också, även att jag kanske kört 90% sunt och 10% lite mindre sunt. Och kommit ut i friska luften och rört mig har jag gjort precis alla dagar.

---

• Få till träningspassen lite oftare
• Inte tappa matvanorna
• Hålla kvar sömnrutiner och morgonpromenaderna

I tisdags genomförde jag mitt första träningspass för det här året, så underbart det kändes! Då var det även 20 dagar kvar tills jag beger mig till Riga. Så jag började med ett litet experiment…

Jag ska under de 20 dagarna försöka tänka i hälsobanor och försöka komma igång med träningen lite mer. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till min vanliga dygnsrytmn sedan jag kom tillbaka till Sverige, det känns som jag har levt i den engelska tidszonen även på hemmaplan med sena kvällar och sena morgonar. Så väckarklockan är numera ställd på 7.00 framöver tills mitt lilla experiment är över. För sedan med flytten backar jag tillbaka ytterligare en tidszon. Vilket medför en riktigt stor omställning om jag inte får till min normala dygnsrytm. Jag ska också starta varje morgon med en promenad på minst 5 kilometer, oavsett hur jobbigt det än kan vara och oavsett väder. Samt att jag ska försöka få till ett träningspass på 2+1 metoden. Det vill säga träna 2 dagar, vila 1 dag (ej från promenaden). Utöver detta blir det en och annan hundpromenad, vilket har blivit normalt för mig den senaste tiden, samt att jag försöker ta vara på all vardagsmotion man kan få.

Den 26 januaro ska det bli spännande att se vad resultaten blir. Det här är något jag verkligen vill lyckas med och 20 dagar som en kickstart borde jag klara av. Det är perfekt tidpunkt på året nu när jag har mycket tid om dagarna eftersom jag inte har något planerat framöver så det fungerar utmärkt. Jag är laddad och än har dessa nästan tre dagar följt experimentet.

---

Målet med dessa 20 dagar:

• Börja dagen med en promenad och träna 2+1
• Se om det blir några hälsoeffekter på den tide
• Få en bättre dygnsrytm, med omkring 8 timmars sömn varje natt och vakna 7.00 varje morgon
• Komma ut och röra på mig mer
• Tänka lite mer i hälsosamma banor, både när det gäller kost, träning, sömn och stress
• Få tillbaka den konditionen jag har tappat (eftersom december månad endast bestod av ett simpass/vecka och massor av julmat)
• Försöka komma i någon slags bättre form inför Vasan
• Få till en träningsrutin (om jag kan hålla den någorlunda lika i Riga återstår att se)

• En svensk klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet)
• Göteborgsvarvet
• Vansbro tjejsim
• Midnattsloppet

Eftersom jag inte längre kommer spendera majoriteten av tiden i Sverige kommer mina lopp sättas på prov, jag kan inte veta helt säkert om de kommer bli av, just för att det nu inte är så enkelt som att ta bilen en helg för att genomföra ett roligt lopp. Något jag absolut inte kommer göra i alla fall är att GE UPP! Jag kommer kämpa in i det sista för att försöka klara av mina mål, just för att jag älskar det. En svensk klassiker, vädersätter jag mest och därmed ska jag göra allt för att komma till starten, men även förbereda mig så jag kan komma i mål. Om nu allt vill sig så ska jag satsa på att slå förra årets tider i de alla grenarna. Får jag till träningen som förra året eller mer, vet jag att jag kommer göra det i de tre sistnämnda men däremot ställer jag upp i Vasaloppet i år (istället för Öppet spår, med individuell start), vilket kan dröja ut på tiden en aning eftersom startskottet är det samma för alla deltagare.

Jag är även anmäld till Göteborgsvarvet som jag jättegärna vill ställa upp i i år. Men återigen återstår det och se om planeringen vill sig. Vansbro tjejsim och Vansbrosimningen är under mitt sommarlov så de kommer jag garanterat ställa upp i. Något jag så länge har längtat efter, något jag jättegärna vill göra. I år är också tanken att få till träningen inför det lite extra, så tiden kan bli ett rekord (för min del).

Midnattsloppet, var ett sådant roligt lopp att jag vill ställa upp i det i år igen. De lopp som sker under mitt sommarlov kommer inte vara några problem med. Likaså kanske blodomloppet blir av, men inget som står högt upp på min lista. Jag vill också få till åtminstone ett triathlon, förhoppningsvis Örserums triathlon om det faller in i juli som förra året. Jönköping open water, var en stor favorit förra året. Är jag på hemmaplan när det genomförs ska jag definitivt ställa upp.

Några andra favoriter är Tjejvättern, som jag hade planerat att slå personligt rekord i. Men vad det ser ut som nu så kommer jag inte ha möjlighet till att ställa upp, vilket är lite trist. Tjejmileni Stockholm har också varit favoriten under höstsäsongen, men även det infaller lite dumt. En annan ny sak, bara för i år, är Stockholm Tunnel run som blir som en invigning av de nya tunnlarna de bygger i Stockholm. Det skulle vara coolt att få ställa upp i, just för att det endast händer en gång. Sen vet man aldrig, det kanske blir något helt annat än planera och under sommarlovet kanske jag får upp ögonen för något annat spännande.

Eftersom jag inte vet så mycket om mitt liv i Riga kan jag inte bestämma så mycket fullt ut, jag får ta det lite som det kommer. Men mina lopp är en del av mig, så jag ska försöka göra allt för att kunna ställa upp i så många som möjligt, men speciellt klassikerloppen. Min önskan är också att få ihop mer träningstimmar än 2013, vilket vill säga över 235 timmar. Om det är en möjlighet eller en omöjlighet är bara vad jag gör det till, vilket återstår att se om ett år.

Jag känner mig taggad! Nytt år, ny start, nya möjlighet!

Det har hänt något med mig sedan jag kom hit, till Oxford alltså. Det är något som har ändrats, vilket jag själv har upptäckt och ser. Vilket som kanske inte är det bästa och som jag gärna skulle vilja ändra på om jag nu kunde. Jag har fått ett sådant grymt kontrollbehov av allting jag gör. Nu ska jag inte säga att jag inte haft det tidigare, för det har jag. Men inte alls till den utsträckningen jag har här och nu. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det har både fördelar och nackdelar. Men eftersom jag har kommit på mig själv de senaste veckorna så tror jag nackdelarna börjar ta över.

Mitt rum ska vara städat, rent och precis i den ordningen det alltid är (visst det har jag haft tidigare). Jag tål verkligen inte att se sakerna ligger på fel plats, att handdukarna hänger fel, att täcket är en gnutta skrynkligt, att jag råkat lägga en äppelskrutt på ett ställe för att sedan slänga det, att inte sitta någon annanstans än i soffan, att jag råkat nudda något så det står några centimeter fel, att någon går in med skorna på så att det blir smutsigt, att skorna står i fel ordning, att jag lagt någon pryl på ett annat ställe.Och såhär extremt är inte mitt vanliga jag.

Inte nog med det. När jag besökt ett nytt ställe kan jag inte åka därifrån förrän jag sett precis allt som går att se, förrän jag tagit kort på nästan precis allt, förrän jag gått på varenda gata som det finns att gå på, förrän jag sett hela stans utbud av affärer och jag kan inte välja restaurang förrän jag sett vad som erbjuds. Som med Collegen här i Oxford, jag måste ha sett varje litet college (vilket jag i stort sätt lyckats med). Jag måste upptäcka precis hela Oxford (har bara missat någon ynka gata). Eller när jag varit i London, måste jag se alla de sevärdheterna som är populära, som är något att se oavsett om det krävs att jag tar mig från norr till syd, eller från öst till väst.

Det här med att skriva listor har blivit farligt för min del. Förr hade jag alltid allting i huvudet, använde inte ens kalender. Men sedan läste jag något om att så fort man har en idé om något ska man skriva ned den för att lätta tankarna och slippa behöva tänka på det för att inte glömma. Då är det bara att läsa lilla notisen. Jag har en rad olika listor i min iPhone, eller i anteckningsblocket som ska göras och ibland fylls de bara på mer och mer.

Och det är har gått överstyr då det inte längre är den där lilla notisen som ska lätta upp tankeverksamheten, utan det är en lista på saker som ska göras. Och ju längre den blir desto mer stressad blir jag eftersom jag inte ger mig förrän något är klart, samt att jag inte kan ha oordning (läs: att listan är fylld) som jag skrev i början och känner mig inte helt nöjd eller fri förrän listan är tom. Det här har också gått överstyr eftersom många av de sakerna jag har sett har faktiskt varit intressanta, men långa vägar FÖR mycket för att det ska bli roligt från min del. Det är inte jag, det är någon annan som styrt vad jag ska se och gilla. Och likadant här, så finns det en lista med de 38 Collegen och den listan ska vara slutförd för att jag ska känna mig fri.

Och det stannar inte här för det är alltid något jag stöter på som jag inte bara kan se igenom, utan måste ha kontroll över och skriva på min lista. Så praktiskt taget så är aldrig mina listor helt tomma, vilket gör att jag aldrig kan känna mig riktigt fri. Det finns liksom inget stopp, allt bara fortsätter dag efter dag.

Ta engelskan till exempel. I början nöjde jag mig med att inte förstå alla ord som sas, bara jag förstod sammanhanget. Men nu vill jag har reda på precis var enda ord jag läser, ser eller hör och även det fylls på på en lista. Eller när jag ska packa min lista/planera nästa dag måste jag tänkt igenom allt steg för steg och helst av allt skrivit ner det i rätt ordning på en lista.

Det här är inte sunt och något jag kommit på mig själv göra för sisådär en-två veckor sedan. Så här extrem har jag aldrig i hela mitt liv varit och jag hade det definitivt inte när jag lämnade Sverige. Jag erkänner att jag i vanliga fall är organiserad, en aning pedantisk, envis och gillar att ha koll på läget. Men varför har detta utvecklats nu? Vad beror det på? Och hur ändrar jag det?Jag har försökt att ändra på det nu när jag inser det själv och jag kan medge att det har blivit lite bättre. Men för nästa dag som går får jag bara dåligt samvete över att jag inte fullföljde det jag hade en tanke om eller ordet jag såg och istället gör det nästa dag.

Perfektionism kanske man också kan kalla det? Det duger inte förrän det är perfekt och jag gjort mitt bästa.

Nu är det över ett år sedan jag fick den första känningen i mitt högra underben. Från en början trodde jag bara det var en sträckning, men smärtan höll i sin länge. Framåt december månad sökte jag upp skolsköterskan som konstaterade att det var benhinnan som spökade och jag fick smörja med Voltaren varje kväll för att inflammationen skulle läka. Men inget hjälpte och jag gick vidare till vårdcentralens sjukgymnast. Jag fick lite övningar men även där blev det inte så mycket bättre. Hon skickade i sin tur vidare mig till ortopedtekniken på A6 och jag fick ytterligare några övningar, pluss att jag fick ett par inlägg i mina skor. Men det konstiga var att jag har ett normalt löparsteg och jag har de absolut rätta skorna vid löpning, ingen kunde hitta någon källa till felet.

När jag inte stod ut med att vänta på att det skulle bli bättre, samtidigt som jag hade en fruktansvärd smärta varje dag besökte jag Medicrehab på Rosenlund. Där fick en riktigt duktig sjukgymnast kolla på det och jag behandlades ett antal gånger med stötvåg. Men efter sisådär åtta behandlingar var det fortfarande inte bra, visst att det hade blivit lite bättre. Jag kunde ju vid det här laget i alla fall gå normalt och ta korta promenader utan att jag kände av smärtan. När jag mådde som sämst i april sökte jag upp vårdcentralens läkare, vilket fjasko!! efter order från två sjukgymnaster på Medicrehab. Efter att jag var helt förstörd över hur vårdcentralen behandlar sina patienter ringde jag min egen läkare som jag har haft hela mitt liv (astmaläkare), kom det fram att jag hade D-vitaminbrist. Jag fick tabletter mot just det och skelettet började återhämta sig. Så småningom framåt maj månad såg jag ljuset i tunneln. Innan dess hade jag varit på besök hos ortopeden också, som gissade på att det från början var en bristning i vaden och det enda att göra var att styrketräna, vila och vänta ut inflammationen.

I somras kunde jag väldigt lugnt, i små, små steg bygga upp min löpning igen. Löpning som jag hade byggt upp från mars-oktober 2012, innan dess avskydde jag löpning. Men de månaderna jag verkligen inte kunde springa för att jag hade så ont (oktober-maj) saknade jag min sköna träning som jag nyligen hade fått upp ögonen för.

I dagsläget är jag mycket försiktig, varje gång jag anstränger mina ben lite extra använder jag stöd. Som tex i löpning, då använder jag mina calf-sleeves just för att minska trycket på underbenen och förebygga att inget ska hända. Jag är riktigt noggrann med att inte överträna löpning för att benen klarar inte av det, vid det här laget är jag duktig på att känna efter också. Så nu håller jag mina tummar att det inte ska komma tillbaka, för de senaste månaderna har varit underbara och jag har nästan aldrig känt av smärtan i benhinnorna den tiden.

Ibland slår det mig att det där med godisätandet inte längre ingår i mitt liv. Jag har aldrig sug efter lösgodis och dagarna de bara rullar utan att tänka på det. Vilket är bra, har jag förstått. För fortsätter man tänka på något som ett förbud, så är man inte redo att släppa taget. Livet ska vara fint och man ska göra det man själv känner för. Jag har valt att avstå från godiset och idag är det sällan jag tänker på det. Sedan den 20 augusti 2011 har jag inte ätit en enda godisbit som inte innehåller choklad. För så var det sommaren då det skulle ha gått ett år, då kände jag några gånger det där suget efter choklad, vilket betyder att jag inte riktigt var redo att ta bort just chokladen.

Men om vi blickar lite framåt, till 2013 så har det där som från början var ett förbud suddas ut och jag tänker inte längre på det. Jag räknar inte dagarna sedan det var, eller för den delen månaderna heller som man kan frestas att göra i början. Vid vissa tillfällen slår tanken mig att just då skulle det vara gott att ta en chokladbit, eller då skulle det vara mysigt att äta en efterrätt. Och så är min tanke med, det är inte ett förbud för mig däremot väljer jag de gångerna jag känner för att kanske ta en efterrätt.

Nu har det bara blivit så att den där chokladen, glassen osv har försvunnit från tänket helt 2013 (jag har säkert ätit någon chokladbit under året, men jag har inte en aning om det längre). Det senaste jag minns är att jag åt 3 aladdinbitar i julas, men mer än så har förvunnit till intet. Däremot har jag då och då testat på någon efterrätt, eller nötter. Nötter med yoghurt eller choklad hade jag en crush i september månad. Då och då ser det gott ut att äta den där kladdkakan etc.

Vad jag ville få sagt med det här är att sålänge man tänker något som ett förbud, istället för en livsstil så går dagarna sakta. Du kommer tänka på det dag ut och dag in. Om du istället vänder ditt tankesätt och ser det som en daglig vana, eller att du då och då får äta det du är sugen på så blir allt så mycket enklare.

Jag har däremot valt att ta avstånd från godis, chips, ostbågar och glass. Vad det ser ut som nu kommer det förbli. Däremot händer det att jag äter några popcorn, för att bion blir så mycket mysigare, eller en tårtbit för att umgås när någon fyller år. Men många gåner tröttnar jag rätt så snabbt och efter någon dag återgår jag till det normala. Jag minns inte längre när jag åt chips senast (tror det var augusti 2011?), bara för att jag ser det som en livsstil. Bara ett tips till dig!

Jag blir så mycket gladare av att gå till fruktavdelningen istället, för det är vad jag älskar…

Jag har fullkomligt tappat det!! Jag känner inte igen mig själv längre när det kommer till matvanor. Jag som alltid älskar att äta sunt, älskar ren mat och älskar grönsaker. Under min summerchallenge hade jag som mål att försöka bibehålla den sunda stilen som jag hade i våras, även fast sommaren kan vara den tuffaste tiden på året med mängder av godsaker och tid för något helt annat än sin hälsa. I alla fall så sammanfattar jag det kort med att jag är helt nöjd med min lilla challenge, som kanske gick lite bättre de första veckorna. I september däremot när jag var ledig de flesta dagarna hade jag fortfarande en rätt så bra kosthållning men portionerna var stora och jag var svag för vindruvor. Åt alldeles för mycket vindruvor varje dag. När jag sedan kom till Playitas trodde jag att jag skulle kunna återgå till den kostplan jag innerst inne vill ha, men buffén var alldeles för läcker med massor av valmöjligheter och vissa dagar en underbart dessertbord, även fast jag höll inne på det med måtta.

När jag kom hit till England hade jag verkligen sett fram emot ett liv med rutiner, ett liv där det skulle vara så mycket enklare med en god kosthållning och återigen känna den där underbara hälsan jag kan ha vissa perioder. När man känner sig nöjd med sig själv och verkligen känner hur bra kroppen mår. Till en början älskade jag det, för här fick man bara en portion och man kunde därför inte ”överäta” (äta fast man är mätt, bara för att det är gott). Men sedan hittade jag mina små knep och helt plötslig såg jag mig själv med en Strawberry Frappuccino i handen, eller nästa dag frozen yoghurt. Eller när jag frestas alldeles för mycket i supermarketen och köper fruktsallad eller annan frukt bara för att det är gott. Eller när jag i måndags testade på Cream teaäven fast jag inte gillar något av det som det innehöll. Eller när jag valde både Pizza Hut och KFC(som McDonalds fast med kyckling) när jag var i London. Trots det fortsatte jag när jag var på hemmaplan och valde Pizza Hut’s lunchbuffé några dagar efter. Jag har fullkomligt tappat min identitet!

Mitt psyke klarar inte av det längre! Jag kan inte ha dessa kostvanor, det är verkligen inte jag. Jag brukar aldrig äta på McDonalds trots det har jag ätit där för många gånger de senaste månaderna. Eller pizza, jag har knappt ätit en pizza på hela året för att jag tycker en fräsch sallad är så mycket godare, trots det har jag ätit det två gånger inom tre dagar. Min hjärna orkar inte med det mer, jag mår inte bra utav det- Men ändå väljer jag det. Dels för att jag försöker äta frukost, lunch och middag med ett par mellanmål där i mellan. Frukosten har jag fått ordning på och det fick jag rätt så snabbt. En tallrik naturell yoghurt, med frön, en frukt och två mackor med ost. Helt i min smak, mättande och precis det jag önskar. Mellanmålet i skolan består utav ett äpple. Så länge under dagen är det under kontroll. Sen när det kommer till lunchen…

Då måste jag köpa mat, alltså äta ute någonstans. Jag tycker inte det är speciellt billigt här när det kommer till mat (varken restaurang eller supermarket) och för att välja det billigaste blir det KFC, McDonalds eller liknande. De har lite sundare mat på en sushirestaurang men då är den mycket dyrare. Annars finns det bara massa snabbmat och caféer, inget direkt i min stil. Jag hade önskat de hade en salladsbar… Så där är nog det stora problemet, att det inte finns någon valmöjlighet samt att allt ska gå så snabbt. Engelsmännen hinner knappt sätta sig ner och äta innan de är iväg igen, sa jag att min familj inte ens har ett matbord för de står upp och äter eller sitter i soffan.

På eftermiddagen blir det någon frukt, vilket jag är helt okey med. Dock har det blivit några onödiga saker som de där fruktsalladerna bara för de är frestande. Eller att jag någon gång köpt vindruvor just för att jag älskar det. Men det har bara skett två gånger och kommer inte hända fler gånger eftersom jag även där inte kan stoppa innan de är uppätna, trots jag är mätt. Middagen på kvällen är ändå okey storleksmässigt, du får din portion och sen är det bra. Men många gånger är det inte speciellt bra mat där heller, det är friterat, det är pizza, det är hamburgare. Hela England börjar likna USA!

Jag saknar det fräscha Sverige, med bra valmöjligheter till ett värt pris, jag saknar grönsaker. Jag klarar inte av det här mer nu! Från och med nu ska jag välja nogrannt både efter pris och vad jag mår bra av. Något jag fortfarande inte har gett mig in på är speciellt mycket socker, trots att det kryllar av det överallt (visst att det finns i mycket av den maten jag har ätit) men inget fika, godis, glass, snacks eller nötter (nötter som också var en svaghet de sista veckorna i Sverige).

För några veckor sedan tog jag mig i kragen och fixade så att jag får simma med mastersgruppen i Kidlingtons swimming club varje måndag kväll, mellan 20.00-21.00. Vissa dagar ångrar jag att jag slutade med simningen och andra dagar är det riktigt skönt att slippa mala längd efter längd. Men nu när jag inte vistas badhuset lika ofta, saknar jag det desto mer. Jag hade som mål redan sedan vansbrosimningen att jag skulle försöka hålla igång simningen någorlunda under året för att kanske prestera ännu bättre nästa sommar. Och nu när jag inte har tillgång till Rosenlundsbadet fick jag fixa det på annat sätt. Och det var faktiskt riktigt enkelt att gå med i simklubben och simma med dem en kväll i veckan.

Det är alldeles lagom för mig, perfekt utmaning, lagom mycket samt att jag förbättrar mig engelska samtidigt. Just nu är måndagarna de roligaste dagarna varje vecka, längtar varje gång till att få gå och simma. När det är en tränare och ett pass man ska följa, samt att alla de andra deltagarna även är det gör att man kämpar bättre och motiveras mer. Jag älskar det, helt fantastiskt. Men det är en liten omställning mot vad det brukar vara hemma. Simbassängen är endast en fem minuters promenad hemifrån, poolen är riktigt grund i ena änden, vi simmar vänstervarv här och alla övningarna är på engelska.