Jag skulle inte kunna föreställa mig det! Men en gång var även jag där. För ungefär fyra-fem år sedan då rörde jag inte på mig speciellt mycket. Då gick inga tankar åt träningen och livet rullade på på andra håll. Men något hände, speciellt när jag slutade med konstsimmet som jag någon gång då och då höll på med för skoj skull. Jag kände att min kropp och jag själv behövde hitta ett nytt intresse. Jag kände också att det livet jag levde då inte var hållbart. Så jag ändrade mig sakta men säkert, träningen blev en del av mitt liv och tillslut blev det mitt största intresse. Jag såg allt på ett annat sätt vid den här tidpunkten och 2012 som var året då jag verkligen tränade för att träna och må bra. Då gick jag verkligen in för det. Jag skaffade mig mål, jag fick idéer och drömmar jag ville uppfylla. Jag ville testa på nya saker och inget kunde stoppa mig. Det var verkligen härligt att hitta ett nytt intresse jag verkligen tyckte om.

Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan någon träning, men statistiken säger att det är ”normalt” att inte motionera och träna. Så många lever faktiskt det livet. För mig går det inte tänka i de banor, eller ens föreställa mig. Jag menar det känns som ALLA tränar nu, men egentligen tycker jag nog så bara för att man hamnar i den världen, i en ny värld. Man blir intresserad och ser för det mesta bara de som tränar, man ser det man gillar, man ser det som intresserar en och så är det med allt.

Jag älskar träning och gör det för jag tycker det är roligt, det är något som motiverar mig och som gör att jag mår bättre. Men då och då har jag sämre perioder, då kan det ibland gå någon/några veckor utan pulshöjande träning. Efter ett tag vänjer man sig vid det också, men självklart saknar jag träningen (och skulle inte kunna hålla på så i hur många veckor som helst, även att det är bekvämt). För mig är det mycket svårt att komma igång sedan igen, när man vant sig vid de vanorna när träningen inte var inkluderad i rutinerna. Men en sak är säker, om något ska bli av JUST DO IT! Så nu ska jag snöra på mig löparskorna och ge mig ut på en runda. Jag känner mig mer taggad än jag gjort på länge, kramporna jag kände av förra veckan är borta (men det är en annan historia) och nu börjar tiden bli knapp till höstens löparlopp, då jag hoppas på i alla fall något personbästa och absolut njutning. Så nu är det bara att kämpa på om det ska gå.

Idag ska jag springa här längs Vättern, absolut inte så fint väder utan mer kyla och regn

För ganska så snart tre år sedan slutade jag att äta godis… och chips och andra snacks. Jag gjorde ett aktivt val då, jag valde att sluta. Jag åt alldeles för mycket i mina ögon, godis jag knappt ens gillade. Så jag valde bort det helt. Jag kände att jag inte alls behövde det i min kostplan. Med åren som gått så har jag hållt det stenhårt, inte en enda godisbit har jag ätit (kanske om det varit inkluderat i något bakverk?). Det jag däremot på senare tid inte valt att ta bort är choklad, för mig är inte choklad godis (det kanske du tycker? men man får tycka vad man vill). Så choklad är vad jag äter, nu på sommaren kanske lite mer än vanligt, likaså vid chokladens högtid jul. Jag har svårt att lämna kvar choklad till annan dag, eller mat överhuvudtaget så då gäller det för min del att begränsa mig redan i affären.

Jag känner mig nöjd med den mängden choklad jag äter i dagsläget och min själ mår bra utav det. Mellan vintern och våren var det istället naturgodis som tog chokladens plats, men nötter är väldigt energirika, väldigt mättande och även då hade jag svårt att lämna kvar till annan gång vilket resulterade i att jag åt väldigt mycket på en och samma gång trots att jag var mätt. Så numera försöker jag hålla mig undan naturgodis så långt det går, men självklart är det gott med någon nöt ibland också. Snacks har jag aldrig varit riktigt fötjust i, det skulle vara popcorn i sådana fall. Det äter jag faktiskt nu med men väldigt sällan. Resten har jag inte någon som helst längtan över, samma gäller med lösgodiset. Det valet jag tagit är jag nöjd med och inget som bearbetas i hjärnan.

När jag plockade bort godiset från lördagskvällen, byttes det ut mot glass. Just eftersom jag alltid tyckt det varit mysigt att smaska på något gott framför tvn, filmen eller annat man gör ensam eller tillsammans om kvällen. Men årskiftet 2012/2013 hände något. Ska jag vara ärlig vet jag inte vad, minnet är borta. För sedan december 2012 har jag inte ätit glass. Jag kommer inte alls ihåg att jag tog ett aktivt val då likt jag gjorde med godiset, jag kommer heller inte ihåg om jag hade det som nyårslöfte eller liknande. Veckorna gick och jag hade inte en tanke på glass och att jag inte åt det. Efter en längre tid försvinner längtan, efter en längre tid glömmer man bort hur det smakar och många gånger i alla fall för min del blir jag inte alls sugen på det, likt att jag inte gillar det längre. Så glassen är ett minne blott också, för numera när jag kom på att jag inte ätit glass sedan dess gör jag aktiva val de få gånger jag stöter på sammanhanget. Glass är något jag valt att inte äta nu, likt godis och chips (jag har testat frozen yoghurt tre gånger, något jag i sådana fall hellre väljer).

Något jag däremot älskar är hemgjorda bakverk, tårtor och efterrätter. I måttliga mängder ska tilläggas. I år har jag ätit väldigt mycket jordgubbstårta, som är riktigt gott. Men tårtor ska man spara tills det verkligen är något att fira. Självklart har jag experimenterat med bakverk, kakor och efterrätter också i min kost. Ett tag var även det förbjudet, men av alla förbud står inte min mentala bit ut längre att det inte är värt att hålla så hårt på allt. Jag mår bara sämre av att hjärnan ska få jobba så hårt på att säga nej till allt sådant jag tycker är gott, än om jag skulle ha ätit en tårtbit när någon har födelsedag eller liknande. Så det är något jag har slutat med. Godis, chips och glass är ett stort NEJ till, ett aktivt val jag tog då, ett inte alls så aktivt val just nu eftersom jag aldrig känner sug efter det. Och något jag lärt mig i mina dagar är att jag bara äter det jag är sugen på, det som är gott och det som ser gott ut. Då går nästan allt färdigköpt helt bort såsom bakverk, tårtor och kakor. Hembakat är det bästa! Då vet man vad som finns i och det är mycket godare. Jag äter alltid med ögonen. 

 Jag väljer hembakat alla gånger i veckan och jag äter bara om jag ser gott ut samt om jag är sugen på det

Jag vet inte om det har varit ett väldigt uppsving den senaste tiden, eller om det bara är jag som kommit in i den miljön mer. Men jag står inte ut längre… Maten, dömandet, det överdrivet hälsosamma. Jag säger stopp nu, för jag orkar inte med det mer. Jag är trött på att se alla bilder på smala bara kroppar som knappt äter något eller som äter överdrivet ”hälsosamt”. Jag är trött på att se bilder på enbart grönsaker uppskivade på en tallrik och kalla det mat. Dieter hit och dieter dit. Eller rättare sagt äter varenda människa efter en diet, sin egen diet. Men de dieter som innehåller förbud man egentligen älskar, dem klarar jag inte av längre. Och nu innan jag säger för mycket så har jag själv varit en sådan och jag kanske fortfarande är en sådan person i vissa ögon.

Jag har lärt mig mycket av den tiden jag har experimenterat med min mat. Jag har testat på mycket både under längre tid och kanske inte alls så lång tid. Det viktigaste jag har lärt mig är att av olika förbud har det bara inneburit att när jag väl äter det igen så blir det utav ännu större utsträckning än innan mitt experiementerande. Man skapar ett beroende som blir ännu större och ännu mer okontrollerbart. Jag tror man mår bäst av att äta det man väljer att äta, det man gillar och utan några förbud. Lagom är ett perfekt. Och vad är hälsosamt egentligen? Är det att ha stenkoll på sig själv att man knappt kan äta något som man inte lagat själv, är det att äta rawfood, eller är det något helt annat? Jag tror att hälsosamt är att äta lagom av det man själv mår bra av (det går inte vara 100% ”hälsosam” för är det verkligen hälsosamt?). Antingen äter man för kroppen eller så äter man för själen.

Man kanske mår jättebra för stunden om man utesluter något från sin diet, som när jag i påskas tog bort allt gluten. Jag ville testa och se vad det gjorde med kroppen, självklart mådde kroppen mycket bättre, kände mig aldrig sådär övermätt och så visste psyket att kroppen inte äter gluten så då måste kroppen må bra eftersom ”alla” andra gör det. I självaste verket var jag nöjd med det, men man var alltid tvungen att tänka ut sina måltider, man kunde knappt aldrig köpa färdiglagad mat tex på restaurang (om man inte skulle vara jättekrånglig) och tillslut var det enda jag hade på huvudet om dagarna MAT (jag skojar inte när jag säger så). Jag skapade något som inte var sunt. Jag med mitt kontrollbehov som slår till nu och då, då blir det extra hemskt. Jag är absolut inte allergisk mot gluten, vilket betyder att allt det besväret och allt det mentala påfrestande är det inte värt, när jag kan äta lagom av det och må hur bra som helst. Jag måste bara lära mig att inte äta för mycket när det gäller det mesta just eftersom jag älskar mat, dagens höjdpunkter.

Jag har själv tidigare varit den som dömer andra och deras matval. Absolut inte öppet, men inombords. Det är jag ledsen för att jag gjort och nu jobbar jag på att inte göra det. Alla vet vad deras kroppar och själar mår bra av, det är inte min business överhuvudtaget. En förälder vet vad deras barn ska ha osv. Alla gör sina egna val, jag har gjort mitt och jag är nöjd för det just nu. Alla är exakt lika mycket värda för att de är lite större, eller för att de är lite mindre etc. Alla är lika mycket värda för att de väljer att äta stora portioner, små portioner, LCHF, rawfood, godis, glass, fastfood, glutenfritt, sockerfritt, fettfritt, proteinrikt, småäter etc. Så jag har tagit ställningen, jag kommer aldrig mer döma någon för vad dem äter eftersom det är deras val (inte ens inombords). Alla är lika mycket värda för det. 

Det jag tror på är att äta lagom utav allt. Självklart finns det bättre och sämre alternativ, men vem har sagt att man ska äta det bättre? speciellt om man inte tycker det är godare? Ät det du tycker är gott! Ät det du vill äta och ät lagom. Njut utav maten, ta dig tid till dina måltider. Ingen mer ångest, inga förbud du egentligen inte vill. Jag kommer aldrig frågesätta någons val av mat, och jag hoppas ingen gör det om min. Så har det hälsosamma blivit ohälsosamt?

 Hamburgare är min just nu absoluta favorit

Igår kväll hade jag fullt upp med att ta det lugnt i sängen, bli uppdaterad av vad som tisdagen hade haft att erbjuda och samtidigt äta lite choklad innan mina ögon inte orkade hålla sig öppna längre. För dagen igår var inte riktigt lik en helt annan vanlig dag. Jag startade dagen med en hundpromenad för att sedan sätta mig på cykeln för första gången sedan Vätternrundan. Jag skulle nämligen befinna mig ute på Flättinge Gårdscafé vid 10 för att möta upp två vänner (ligger utanför Ölmstad). Så till förmiddagsfika åt jag deras rabarberpaj med vaniljsås, som var mycket god. Jag kan varmt rekommendera att åka dit. Sådan trevlig miljö, stort utbut och det bästa att det var väldigt gott. Bästa gårdscafét jag i alla fall har besökt (och personligen tycker jag hembakat är mycket godare än att åka till ett fik där det många gånger finns fabrikstillverkade saker). Så det är sommartipset från mig! 

Vidare tog vi cyklarna mot Gränna, vi cyklade på bland annat vägar jag faktiskt aldrig åkt på, vilket var spännande. I Gränna kom regnet, som väderleksrapporten inte lovat men det löste vi med att turista i min egen stad och besöka nästan alla affärer i Gränna. Nu har de faktiskt en hel del bra grejer, till skillnad från något år sedan och ska jag vara helt ärlig besöker jag inte hemstadens affärer allt för ofta, till skillnad från när jag var yngre.

Innan avfärden mot Ölmstad igen, lunchade/picknickade vi i min trädgård med färska frallor och frukt. Jag cyklade med till Ölmstad för att lämna av första vännen, (med ett snabbt stopp på Gyllene Uttern) för att sedan följa med andra vännen till Jönköping. Jag hade ju kunnat hoppa av vår cykeltur när vi var hemma hos mig i Gränna men jag tyckte verkligen det var superhärligt att vara ute igår. Efter att inte ens varit i närheten av racern på en hel månad. Och jag kände mig oerhört pigg och fräsch. Jag hade också kunnat vänt någonstans på vägen till Jönköping men jag hade inget annat för mig och det gäller att passa på när det var perfekt cykelväder (inte för varmt, grått och nästan att regnet kom, dock en fruktansvärd motvind söder ut), samt att hjärnan verkligen ville. Så vid Rosenlund vände jag vid 18.10 för avfärd hemåt. Vi slog vad om hur lång tid det skulle ta innan jag var hemma. Vid lite lätt rusningstrafik i Jönköping/Huskvarna, med redan sju mil i benen, utan någon energitillskott på över fyra timmar och medvind (som vi ett parti vände och blev till motvind) i ryggen gissade jag på 1h40min, medan Elin gissade på 1h15min (brukar inte åka sträckan Jönköping-Gränna så ofta, därfö har jag inget minne av hur lång tid det brukar ta).

Cykelresan hem själv gick över förväntat bra, med tanke på hur hungrig jag var och utan att jag hade med mig något att stoppa i magen (tanken från början var inte att åka ända till Jönköping tur och retur). Samt att jag inte har cyklat på en månad, eller knappt ens tränat så jättemycket. Men 19.25 stannade jag utanför husdörren och tiden slutade på exakt 1h15min, så därmed förlorade jag. Jag förstår inte hur bra hon kunde gissa, eller hur snabbt jag orkade cykla med tanke på att jag hade hållt igång hela dagen (men jag tryckte på riktigt ordentligt, när jag blev själv hem). Jag hade inte ont någonstans förutom under högra trampdyna som jag har haft lite problem med senaste veckan, rumpan kände jag inte heller av eller att energin tog slut. Jag var jättepigg! Vilken härlig känsla. Ska tilläggas också att de tidigare milen jag åkt under dagen var tillsammans med icke racercyklar, vilket betyder att de måste göra mycket mer arbete än mig och därmed sänks farten under min normalfart, men ändå.

När jag hoppade av cykeln hemma och tog en dusch. Hade jag en underbar känsla i kroppen. Jag var jättehungrig och ganska så trött, men jag kände mig så fantastiskt nöjd. Mamma och jag gick till Grennagården för lite mys tillsammans, där jag åt en stor kebabpizza. Något jag inte kan förstå är hur jag efter den måltiden fortfarande var hungrig. När jag sedan kom hem vid nio igen lockade sängen väldigt mycket, för jag kände att kroppen ville ta det lite lugnt. Och idag är jag hur pigg som helst också, känns inte alls som jag nästan cyklade elva mil igår. Helt galet! Dagen igår var verkligen hur underbar som helst!

”Många av oss strävar efter att bli ”perfekta”. En del strävar efter det i sitt ätande och tränande, andra vill vara den perfekta partnern eller den perfekta föräldern. Många vill kanske vara perfekta i allt. Men vad är det? Om vi har en bild av vad som är ”perfekt” och fastnat i det tänket, när kommer vi fram? Jag menar att ”perfekt” inte finns. Att oavsett hur nära vi kommer så kommer vi väl ändå aldrig tillåta oss att vara klara – att bli ”perfekta” och faktiskt nöja oss. Det är så lätt att ribban hela tiden flyttas fram, ju närmare det där perfekta vi kommer desto längre fram kommer vi att sträva och pressa oss hårdare. Det perfekta förblir alltid ouppnåeligt. Och vad betyder perfekt, finns det ens? Och vem vill leva ”perfekt”? Det verkar allt annat än roligt att leva ett perfekt liv. Jag tror det är otroligt stressande att försöka vara perfekt, att det skapar mer ångest och press än gör gott. För mig är perfekt något som inte finns och absolut inte något jag vill sträva efter.”

Så skrev PT-Fia på sin blogg för några dagar sedan. Jag tycker det är väldigt klokt skrivet och behövligt skrivet eftersom själv gått i de här tankarna. Jag ska nu ta till mig mer av detta, sluta planera för mycket, sluta oroas och vara glad för det man har.

När är man egentligen en löpare? Den frågan är rätt så populär. Vissa anser att det är när man springer regelbundet, eller när man sprungit i några år, eller kanske när man faktiskt är snabb och får bra placeringar i lopp, eller kanske när man kommit upp i en viss distans. Egentligen finns det så många svar som det finns löpare. Om man är en löpare beror helt på sin egna åsikt, enligt mig. Känner man sig som en Ja då är man en.

Jag själv känner mig inte som en löpare, men egenligen borde jag nog göra det. Jag anser sålänge man springer någon gång, så är man faktiskt en löpare och det är så jag kategoriserar andra. Men när det kommer till mig själv så springer jag lite då och då, mindre sällan regelbundet men jag jobbar på det och det finns med i tankarna i alla fall. Det är nu två år sedan jag började springa, började ge löpningen en chans för att helt enkelt ta tag i mitt liv lite extra. Innan dess avskydde jag allt som hade med löpning att göra och det var hur tråkigt som helst. Men snabbt kom jag in i det, den där våren 2012 och jag fortsatte springa hela det året tills bakslaget kom på hösten, benhinneinflammationen. Men jag förstår inte riktigt varför, än idag, eftersom jag var noga med att ta hand om min kropp och efter var gång jag hade sprungit lät jag kroppen återhämta sig… Det är fortfarande lite underligt, den resan. Men maj 2013 då började känningarna försvinna och jag kunde sakta återgå till min älskade löpning igen. Jag sprang lite då och då under sommaren, samt att det fortsatte lite under hösten. I år däremot har det inte blivit jätteofta, kanske lite mindre än jag önskat. Men jag har det på en nivå så att jag gillar det, så att det fortfarande finns motivation och glädje.

Någon frågade mig om jag var löpare för ett tag sedan, jag svarade nej lite snabbt. För jag känner mig inte riktigt som en (hur det nu ska kännas), enligt min egen åsikt borde jag klassa mig som en löpare och nu när jag tänker efter har jag ju faktiskt sprungit så långt som 3 mil. Det är nästan så att jag har glömt bort att jag körde Lidingöloppet förra året (även fast jag inte sprang hela vägen). Jag känner mig nöjd och stolt över mig själv, samtidigt som jag kommer jaga nya utmaningar eftersom det är så jag motiverar mig och utvecklar mig. Till sist, svar JA, jag är en löpare.

”Är det ens lönt att du kör Vätternrundan?” fick jag som fråga. Självklart var svaret! Jag är absolut inte den första som ger upp, även att det ibland inte riktigt blir som tänkt. Inför Vätternrundan kommer jag inte alls få till alla de milen på cykeln som jag hade önskat, som jag hade lovat mig själv från förra året och för att inte ge kroppen allt för mycket stryk. Men nu när jag är i Riga har jag inte tillgång till cykel, så därför får det bli träning på annat håll. Förra året som ett delmål på vägen till Vätternrundan skulle jag cykla 100 mil, något jag klarade bara någon dag innan starten gick. I år om jag har tur kanske jag kan få ihop 40-50 mil landsväg (hittills är jag uppe i 16mil). Men eftersom jag i princip bara har femton dagar kvar i Sverige (där min cykel finns), varav några dagar innan de 30 milen borde jag inte cykla allt för mycket är förra årets mål omöjligt.

Mitt mål till mig själv i år är istället att komma upp i samma antal timmar som jag cyklade april-juni 2013, det vill säga 40 timmar på sadeln. Det är absolut inte omöjligt, för här finns det i alla fall spinningcyklar. Men det krävs verkligen motivation och pannbensbygge. Att hoppa upp på en spinningcykel i ett gym i flera timmar, det hör ni ju själv hur det låter. Men jag tänker mig entimmes pass åt gången, så borde jag klara av det. Jag måste bara bevisa för mig själv att jag kan.

Jag vet att det inte är riktigt samma sittställning på en spinningcykel som det är på min racer, jag vet att inte sadeln är den samma. Även fast man kan tro att spinning är mer effektivt tar man i 20 procent mer på landsväg. Det är också betydligt lättare att hålla på längre ute, för då måste du alltid ta dig hemåt igen samt att du alltid måste ta dig upp för backen som kommer (istället för om du sitter på samma ställe, då du kan sänka tempo om det blir för jobbigt eller sluta när du inte känner för mer). Men det är så nära jag kan komma. Förra året höll kroppen 25 mil, i år hoppas jag att den gör lika (eller mer) för då vet jag att jag kommer klara det. Det är baken som måste övas upp inför så många timmar på sadeln, formen annars tror jag kommer hålla.

Jag är starkare än någonsin mentalt nu, jag är mycket mer självsäker inför Vätternrundan än vad jag var inför Vasaloppet. Men efter det fiaskot ska jag allt klara av det här. Jag ska göra allt vad det krävs för att ta mig tillbaka till Motala. Så sugen på revansch även fast jag vet hur lång väg det är tills dess.

Jag är uppe i nio timmar nu och jag har kört två pass på spinningcykel. Den lyckan när jag för första gången i hela mitt liv klarat av en timme på spinningcykeln (bortsett från om man går på pass).

Nu återstår och se om jag har det pannbenet som behövs

Sen jag kom hit till Riga och fick lära mig kroppens anatomi har min syn på kroppen ändrats helt. Förr såg jag bara kroppen från utsidan och mer än så gav jag det inte en tanke. Delarna av kroppen användes automatiskt utan att man behövde tänka på det. Men numera ser jag kroppen som ett nätverk där massor av mekanismer spelar in och samarbetar. Jag ser och förstår hur skelettet egentligen är, lite sakta börjar jag få koll på musklerna också. Den synen jag hade innan kommer jag aldrig mer kunna få tillbaka, för nu vet jag hur det ser ut på riktigt, på djupet och det är det jag tänker på varje gång.

Igår dessutom kom det väldigt plötsligt att vi skulle ha dissektion. Något jag inte alls vetat om tidigare, så under bara en timmes förberedelse var i alla fall jag tvungen att ställa in mig på vad som kunde väntas. Självaste dissektionen kanske inte var så svårt, det var ju trots allt första gången så förväntningarna var inte höga. Det stora för mig var hur det skulle vara att se en död människa… Jag som aldrig tidigare stött på något LIKnande. Jag har inte ens varit på en begravning. Men på något sätt var det inte så märkvärdigt, jag tyckte det bara var coolt att få se hur vi ser ut på insidan. Tanken om att det har varit en levande människa förut, var som bortblåst, det kändes mer som en docka som låg där. Det enda jobbiga var lukten, en riktigt stickande lukt från allt medel som kroppen är tvättad med så många gånger.

Igår kväll cyklade jag för första gången i år. Jag och pappa hängde på Örserums IKs torsdagsträning med siktet inställt på sisådär 4mil inklusive 2 backintervaller. Väl där var det jag och 13 andra män/herrar, det kändes ju kanske inte perfekt för dels var jag ensam tjej, dels var det första gången jag satt på cykelsadeln och dels såg jag vilka de där herrarna var (proffsåkare). Jag var tvungen att redan innan vi åkte iväg i samlad trupp jobba riktigt hårt med min inställning och jag var tvungen att tränga bort alla tankar som inte hörde dit. Det enda fokuset jag skulle ha var att försöka fixa rundan och försöka hinna med.

Redan när vi begav oss ökade snittempot riktigt mycket högre än vad jag cyklade på när jag var som mest tränad förra året. Jag hade det svårt att hänga med, likaså pappa. Men jag höll ut ända fram tills Ölmstad, där de värsta backarna börjar och som alltid är min svaghet uppför. Jag får inte upp farten, det enda jag samlar på mig är mjölksyra. Men jag saktade in tempot och tog det lite lugnare, lät gruppen åka i det tempot som de ville för jag vill gärna inte vara den som ”förstör” för andra. Jag vet att om de åker i mitt tempo, blir det ingen bra träning för dem och jag vill inte vara den som de anpassar sig till.

Målet var Skärstad och för er som vet Hillingebacken. En backa ganska så rejält brant i drygt en kilometer, dessutom två gånger. Jag trodde aldrig jag skulle klara det, men jag blev så pushad av de andra att jag klarade av det (i mitt eget tempo). Där och då var jag överlycklig! Jag hade ju bara minutrarna innan cyklat i deras tempo nästan hela vägen dit också. Men de nöjde sig inte med den planerade träningen utan näst på tur var Landsjön runt. Jag kände hur mina muskler inte riktigt ville mer, men jag åt en banan och sedan var det bara att kämpa på. Jag visste ju hur glad och nöjd jag skulle känna mig efteråt. Men även den rundan bjöd på uppför och jag hade svårt att hänga på.

Efter att en av killarna i gruppen fick punktering stannade jag och pappa för att hjälpa till, eftesom vi redan ändå var lite för långt efter klungan. Men att byta däck var lite trixigare än tänkt så jag kunde inte stanna kvar längre, eftersom jag blev så kall, samt att jag visste att även hemvägen bjöd på uppför. Så jag cyklade iväg i min egen takt och sen fick dem andra komma ikapp mig. Jag hann nästan hela vägen hem (2 mil) innan de andra tre var ikapp mig, men då var det underbart skönt att få lite draghjälp. Kroppen kändes riktigt sliten, speciellt rumpan. Väl hemma strax innan nio fick jag äta god mat och träffa resten av familjen.

Jag var/är supernöjd med premiärpasset, även att den höga farten dit resulterade i lite lägre fart hem. Trots allt blev det lyckat och idag känner jag bara av sittbenen. Men jag ska vara glad för att det inte var värre! Lite roligt tycker jag det är att premiärpasset 2013 också ägde rum den 10 april.

Känslan när man hade tagit sig upp till de där mjölkkannorna för andra gången…

Ja nu har det gått lite för många dagar sedan mitt 20 dagars experiment tog slut (7-26 januari). Men den som väntar på något, väntar aldrig för länge. Kanske man kan säga. Jag vill nu i alla fall försöka blicka tillbaka till de där 20 dagarna då jag skulle ha hälsan och träning i fokus efter ett lite förslappat december.

Målen var: 

• Börja dagen med en promenad och träna 2+1
• Se om det blir några hälsoeffekter på den tiden
• Få en bättre dygnsrytm, med omkring 8 timmars sömn varje natt och vakna 7.00 varje morgon
• Komma ut och röra på mig mer
• Tänka lite mer i hälsosamma banor, både när det gäller kost, träning, sömn och stress
• Få tillbaka den konditionen jag har tappat (eftersom december månad endast bestod av ett simpass/vecka och massor av julmat)
• Försöka komma i någon slags bättre form inför Vasan
• Få till en träningsrutin (om jag kan hålla den någorlunda lika i Riga återstår att se)

Minst 5 kilometers morgonpromenad klarade jag av 15 av de 20 dagarna, men trots att jag fuskade fem (2 i början och 3 den sista helgen) så kom jag upp i mina tio mil som var målet. Alltså gick jag längre vissa dagar så det kompenserade med de dagarna då det uteblev. Så det är jag nöjd med! Träningen utöver det blev det lite sämre med. Till en början när jag satte målen i huvudet tänkte jag mig träna tre dagar, vila en men genast efter ett par dagar insåg jag att det aldrig skulle fungera så då minskade jag ner det till 2+1 tills jag verkligen skrev upp det här på bloggen. Trots detta slarvade jag mycket med det. De tio första dagarna som jag utvärderade här lyckades jag endast med två av sju pass. Men under den sista halvan ville jag verkligen ta tag i det och fick i alla fall lite bättre disciplin, då jag fick ihop sex av sju. En halv guldstjärna på det!

Dygnsrytmen kan man lugnt säga att jag fick till, hur skönt var inte det! Jag somnade 23 nästan varje kväll och väckarklockan ringde 07.00 varje morgon. Jag kände mig absolut mycket piggare, samt att jag hade en riktigt lång dag framför mig där jag hann med mycket.

Ut i den friska luften kom jag alla dagar (vilket också är mitt nyårslöfte). Jag mår mycket bättre av att komma ut, och att röra på sig är så skönt. De hälsosamma banorna hamnade jag också i även fast jag ibland tog en fika, åt några nötter, popcorn, efterrätt eller någon riktigt god mat. Portionerna minskades och måltiderna ökade i kvantitet för att hålla igång förbränningen och aldrig under de dagarna kände jag mig sådär övermätt som jag lyckades känna mig ett antal gånger under jullovet (lite för mycket god mat och choklad).

I och med att jag var ute och gick varje dag kände jag faktiskt att konditione byggdes upp igen. Jag kände mig stark och uthållig, bevis på det fick jag under skidpassen också. Även fast snön lös med sin frånvaro under de fem veckorna jag var på svensk mark så blev det svårare att klara av att bygga upp någon Vasaloppsform, men än är jag inte speciellt orolig för det… Dock vet jag inte riktigt om jag lyckades med den sista punkten att få till en träningsrutin. Det fungerade inte riktigt när jag väl var i Sverige och hade hela dagarna fria. Nu här i Riga har jag inte kommit iväg på ett träningspass/powerwalk en enda gång.

Summering
Dessa 20 dagarna gjorde att jag kände mig starkare/uthålligare/piggare/friskare/hälsosammare och jag orkade med mer. Jag fick absolut bättre dygnsrytm/sömn/kost/träning och mindre stress. Jag fick något att kämpa för samtidigt som jag fick göra det jag gillar stora delar av dagarna. För att mäta de dagarna i siffror använde jag mig av måttband och vågen. Måttbandet visade ingen sammanlagd stor skillnad eftersom musklerna blev större på vissa kroppsdelar, medan det minskade på andra ställen. Så plus-minus noll kan man säga. Dock ökade jag i muskelmassa och gick ner tre av de nio Oxford-kilorna jag lade på mig. Jag gillade de tre veckorna och förhoppningsvis får jag till en rutin här också så småningom. Även fast det just nu känns som jag lever i den svenska dygnsrytmen, somnar 00 och vaknar vid 08…