Trots att jag är nöjd med min summering av 2014, som jag skrev igår så måste jag bara utvärdera alla de målen jag spottade ut mig i januari förra året (både träningsmässigt och på andra plan). Jag hade en klar och tydlig tanke om hur jag ville att året skulle bli, riktigt exakt på det viset blev det inte.

Nu när jag ser dem så kan jag inte förstå vissa av målen, en del är för mig idag inte alls dit jag vill nå. Samtidigt som vissa av dem är mycket svåra att utvärdera, vad menas med att äta bättre? Jag tycker själv att jag fick en ganska sund ställning till min tidigare strikta kosthållning, visst att det många gånger inte var bättre i kanske häsloperspektiv. Men det var betydligt bättre för min hälsa, i form av att jag mådde bättre i själen.

Jag klarade av en hel del lopp också, faktiskt betydligt fler än vad jag hade tänkt mig. Från en början trodde jag att det skulle vara svårt att ta sig från Riga till Sverige för att deltaga i ett lopp jag gärna ville ställa upp i, men jag kämpade på under våren/försommaren. Och senare löste allt sig eftersom jag stannade kvar på ”hemmaplan”.

Men här kommer en enkel lista på alla dem sakerna jag skrev upp för 2014, många klarade jag inte av, många ska jag aldrig mer ha. Vissa satte press på mig. Speciellt den sista, då jag kämpade på riktigt hårt för att tvinga ut mig själv, en del dagar fick det duga med att gå ut med soporna. Men jag är ändå nöjd!

[ ] En svensk klassiker (Bommade Vasaloppet)
[X] Göteborgsvarvet
[X] Vansbro tjejsim
[X] Midnattsloppet
[ ] Ställa upp i ett triathlonlopp
[ ] Fler träningstimmar än 2013, 235h (kom bara upp i 200h)
[ ] Stretcha mera
[ ] Dricka mer vatten
[ ] Göra 2014 till mitt livs bästa år
[X] Flytta till Riga
[ ] Stilla mitt kontrollbehov så det inte går överstyr (jag är en bit påväg, men inte riktigt dit jag vill)
[ ] Äta bättre
[X] Äta nötter mer sällan
[ ] Äta mindre mängd choklad
[X] Äta max 5 frukter om dagen
[ ] Se till så att december inte blir en frossarmånad och utan träning som december 2013
[ ] Springa milen under timmen
[ ] Lära mig stå på händer
[ ] Testa på en ny sport
[ ] Leva efter: Just do it!
[X] Komma ut i den friska luften varje dag

 

Nu ska jag klura ut vilka mål jag ska sätta upp för det här året!

De senaste åren har jag gjort en sammanfattning av året som har passerat. Den här gången har jag haft en hel del att göra, att jag inte ens har haft tid att reflektera över hur 2014 var. Förrän nu. Samtidigt som jag tror att jag har glömt bort en del, med tanke på att jag har fyllt på med nya minnen så tror jag att det har varit bra att ge det lite distans. När jag satt och flyttade över alla gamla inlägg under sportlovet kom det fram mycket känslor och minnen. Så nu hoppas jag på att försöka knyta ihop den där säcken, 2014!

Jag börjar mer och mer älska UnderbaraClara, därför testar jag på att göra sammanfattningen på hennes vis denna gång. Lite sisådär två månader för sent.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Jag flyttade till Riga, började studera till läkare och insåg att Lettland inte var landet jag skulle bo i. Så därför flyttade jag tillbaka till Gränna och började jobba många fler procent än vad jag någonsin tidigare gjort.

Engagerat mig i en hel del välgörenhet, så som Team Rynkeby och Musikhjälpen.

Genomdrev du någon stor förändring? Ja verkligen, jag flyttade ju! Hela året i sig var nog en stor förändring när jag tänker efter…

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jag fick ett sött litet kusinbarn.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Datum?… jag minns många datum, eftersom jag älskar siffror och att ha koll på läget. Men om det var något speciellt datum jag kommer ihåg extra mycket så måste det vara den 27 juni när jag äntligen kunde avsluta kapitlet Riga.

Dog någon som stod dig nära? Ja, lilla Doris <3

Vilka länder besökte du? Lettland och Litauen

Bästa köpet? Det måste vara min kamera, som jag fullkomligt älskar och inte ångrar en sekund av att jag köpte. Trots att jag var riktigt osäker när jag spontanshoppade på nattrean.

Gjorde någonting dig riktigt glad? När jag fick mina alla jobb och när jag fick telefonsamtalet om att jag hade blivit antagen till Team Rynkeby.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Kämparglöden som jag har haft tidigare.

Vad önskar du att du gjort mer? Att jag höll igång träningen hela året ut och att leva mer i nuet! Kanske också att jag skulle bloggat lite mer.

Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat

Favoritprogram på TV? Ehm, jag kollar inte speciellt mycket på tv… Men Sveriges Mästerkock och Hela Sverige bakar kan jag inte missa ett avsnitt av.

Bästa boken du läste i år? Jag läser inte många böcker varje år, däremot önskar jag att jag gjorde. På hösten fyllde jag på min bokhylla både på längden och bredden, dock står dem olästa fortfarande. Jag läste faktiskt ut Femtio nyanser av frihet (III), för att jag bara ville veta vad som hände tillslut. Men det gjorde jag bara när jag satt i ett flygplan och många resor Arlanda-Riga blev det.

Största musikaliska upptäckten? Att jag började lyssna på vad dem faktiskt sjöng. Inte bara lyssna på refrängen, eller melodin. Jag försökte förstå djupet i texten.

Jag började också koppla vissa låtar till speciella minnen. Känslosamt!

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Att jag gick från att inte ha något jobb till att ha fem. Att jag blev anställd för första gången och att jag jobbade mer än hundra procent i veckan. Det kändes bra där och då!

Största framgång på det privata planet? Oj! Att jag vågade ta beslutet att hoppa av. Att jag hittade tillbaka till glada Clara igen efter den långa våren som satte sina spår mentalt. Så mycket psykisk ohälsa har jag aldrig varit med om.

Största misstaget? Att jag faktiskt var bombsäker på att läkarutbildningen i Riga var en bra idé.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Betydligt ledsnare…

Vad spenderade du mest pengar på? Mina levnadskostnader i Lettland, lägenheten och resorna dit.

Något du önskade dig och fick? Att flytta tillbaka till underbara Sverige.

Något du önskade dig och inte fick? En tanke om hur jag vill att framtiden ska se ut.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Jag lagade mat, bakade en chokladfondant och hade söndagsmiddag med mormor och morfar hemma. Lördagskvällen innan hade vi kalas med resten av släkten.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att jag insåg innan jag flyttade iväg att Sverige är ett allt för bra land för att flytta ifrån. Men erfarenheter är erfarenheter.

Vad fick dig att må bra? Sensommaren och hösten! Det hände så mycket saker och jag jobbade med massa olika saker att jag älskade nästan varje minut.

Vem saknade du? Jag saknade min familj något oerhört och är mycket glad över att kunna se dem varje dag nu.

De bästa nya människorna du träffade? Nelly, mitt kusinbarn! Hela Team Rynkeby-gänget…

Mest stolt över? Mig själv, att jag faktiskt tog ett beslut över att för det första flytta iväg och sedan tog beslutet att flytta tillbaka. Att jag faktiskt stod ut, att jag kämpade ända in i kaklet. Så pass mycket att det var på gränsen att jag klarade sista slutprovet precis innan sommaren. Jag var helt slutkörd mentalt, vilket gjorde att jag bara ville iväg. Jag ville avsluta! Jag ville starta om på nytt, vilket jag gjorde.

Dessutom över att jag slet hårt med träningen inför Vätternrundan, jag kände mig i mitt livs form.

Högsta önskan just nu? Just nu, som i onsdagen den 25 februari önskar jag att jag kommer på mitt drömyrke så att min resa till att nå det kan börja. Och att bli en ännu bättre fotograf!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Jag hoppas på att jag tar tag i träningen igen, blir starkare än någonsin både psykiskt och fysiskt, inte fastnar i några trånga tankebanor och att jag ser till att leva varje dag. I nuet! Och upptäcka nya saker. Let’s get outside my comfort zone…

Jag inser nu att mycket från 2014 handlar om Riga, men det är ju inte så konstigt med tanke på att jag bodde där i mer än fem månader av förra året. Under hösten tappade jag helt bort min träning och jag tröstade mig själv med choklad. Ohälsosamt kanske? men inte för min del, för jag verkligen insåg att förbud inte är min grej. Att jag måste få göra/äta dem sakerna jag älskar. Det är hälsa för mig!

Jag är också glad över att jag kämpade mig tillbaka från den ohälsan jag kände mig i mentalt, sedan hela våren. Jag tar med mig alla erfarenheter från det stora misstaget och idag har jag kommit på mig själv att jag omedvetet gör allt för att glömma bort. Jag vet att dem inläggen som handlade om Riga, när jag blickade tillbaka i bloggen hade jag riktigt svårt att ta mig igenom. Det var som om hjärtat slog betydligt snabbare och alla känslor kom tillbaka. Jag ville fly därifrån trots att jag satt i mitt trygga rum i Sverige. Jag kan inte förstå? Jag trodde jag skulle göra 2014 till ett ännu bättre år än vad 2013 var, som verkligen var Mitt år. Men nu ska jag ta nya tag och se till att 2015 hamnar på samma nivå som 2013 istället.

Det bästa med att ha blogg är att man alltid kan gå tillbaka och kolla vad man har gjort. På det sättet kommer man ihåg minnen ännu mer och likaså vilka känslor. Många gånger när jag såg inläggen från 2014 kom det fram ett leende på mina läppar.

En egenskap jag har är att jag är så fruktansvärt nyfiken och om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag vill veta mycket, jag sätter mig gärna in i saker, men då ska det vara utav mitt intresse. Jag vill gärna ägna mycket tid åt det och ibland tar det en stor del av dagen. Några exempel är att jag vill se alla tweets från dem personerna jag följer, jag får inte missa någon bild som finns i mitt Instagramflöde (vilket gör att jag måste kolla var dag), jag vill läsa alla bloggar jag följer, jag vill helst veta hur filmen slutar direkt och hur tvserierna slutar. Det kan ha lite med mitt kontrollbehov att göra också…

Så fort jag kommer på något, eller ser något som verkar spännande måste jag ta reda på mer fakta om det, jag kan inte bara släppa det. Om jag inte har tid för stunden skriver jag upp det i någon utav mina listor, för att vid ett senare tillfälle kolla upp det. Jag måste ju bara veta! Oftast är det ganska ointressant fakta som andra inte bryr sig om men jag vill veta, jag tycker det är intressant. Och minnet är ganska bra också.

Det hela kombineras med att jag vill göra så många olika saker att jag inte kan tillåta mig själv ta tid till onödiga saker, eller ägna min tid åt saker som jag inte trycker är roligt. Då blir det så fruktansvärt långtråkigt, jag vill ju ha utmaningar! Det var så jag kom fram till att förskollärare inte är min grej, jag stod inte ut med dem dagarna när jag inte hade fullt upp hela tiden. Det gör också att jag inte bara kan jobba för att avsätta tid, min tid är värdefull och då kan jag hellre ägna det åt något annat som jag vill (än att bara sitta stilla på ett jobb). Just nu brukar jag inte ha dem problemen på de tre jobben jag har, men det händer ibland att det kan bli långtråkigt när arbetssysslorna tar slut (som när jag måste vänta på när frukostgästerna äter upp).

Jag kan inte kolla på samma film två gånger (om det inte har gått jättelång tid sedan sist, typ 10år). Då blir jag uttråkad för jag vet vad som kommer hända. Jag kan inte ge mig själv ro att bara slötitta på tv, programmet måste vara intressant för annars kan jag hitta på något annat att göra. Jag kollar faktiskt på otroligt lite tv nuförtiden (eftersom det är få program jag tycker är roliga, dessutom väljer jag playen för att slippa reklamen som bara tar tid ifrån mig). När jag har samlat på mig ett antal avsnitt av någon serie, vill jag bara snabbt kolla igenom dem för att veta vad som händer sist (dock kan det ha med mitt beroende av att listor ska vara tomma att göra också). Har jag olästa böcker vill jag bara läsa ut dem för att veta vad som står i dem etc.

Det här går emot det jag lite försöker leva efter, att verkligen vara medveten i nuet. När jag läser själv vad jag har skrivit inser jag att jag bara vill till framtiden, att jag bara vill ha det avklarat. Men lite så är det i min verklighet. Jag bockar av saker var dag och sällan blir det en lugn stund då jag verkligen tänker på vad jag gör just nu. Allt har något som det är beroende av i framtiden. Och en sak ska vara klar innan jag börjar på nästa, helst ska jag ha så pass mycket tid att jag slipper avbryta mitt i allt också. Kommer jag på något så ska det helst ske direkt, jag kan bara inte vänta! Men samtidigt älskar jag att jag är så nyfiken, för det gör att jag inte ”slösar” tid på sådant jag inte gillar, det gör också att jag är effektiv, får veta mycket och dessutom hinner med mycket. Men ibland önskar jag att jag kunde ta det lite lugnare och inte tänka att det löser sig framöver, att jag bara kunde släppa pressen och inte ha sådant stort kontrollbehov. Det hela gör det mycket svårt att välja vilket yrke jag satsa på sedan, för jag ser bara väntan och långtråkigheten i många av jobben…

Idag för exakt två år sedan vaknade jag på morgonen, ganska så nervös men förväntansfull. Jag startade dagen på café kommer jag ihåg, för att sedan gå till körskolan. Väl där får jag meddelandet att min körskolelärare är på verkstaden, eftersom inte bilen fungerade. Hmm, kanske inte det bästa man kunde få bara någon halvtimma innan uppkörningen. Men tillslut, lite sena så kunde vi bege oss iväg, i en nyservad bil.

Efter närmare en timma och efter någon felkörning så hade jag mitt körkort! Så galet häftigt, coolt och roligt. Jag ville verkligen ta det på min 18 årsdag men det var inte öppet pga mellandagarna. Så jag tog första bästa tid efter nyår.

Idag har jag haft mitt körkort i två år. Jag har hunnit ha en egen bil och jag har hunnit köra en väldigt massa mil. Jag älskar verkligen att köra bil. Jag sitter hellre bakom ratten än som passagerare. Nu äntligen har det blivit en vanesak också, jag är van vid att jag har körkort. Jag är van vid att ta bilen till olika ställen, istället för bussen. Det känns normalt helt enkelt. Det gjorde det absolut inte till en början, det tog riktigt lång tid att vänja sig. Men tänk, att man har suttit som passagerare i arton år och sen en dag så får man sitta bakom ratten. Det är först nu, nu i höstas som det inte har känts konstigt. Mycket kan nog bero på att jag under hösten 2013, samt våren 2014 inte alls körde bil speciellt mycket. Knappast någonting faktiskt. Nu älskar jag att köra bil, helst själv och helst med hög musik.

Jag tycker alltid det är lite sorgligt när ett år tar slut, när december tar slut och det åter igen börjar om på januari. Den här gången var det inte lika farligt, för 2014 har inte varit mitt favoritår. Så jag var ganska redo för 2015. Några speciella nyårstraditioner skulle jag inte säga att vi har, för det brukar variera från år till år. Dock blev denna afton väldigt lik förra årets.

Vi firade tillsammans med faster och en kusinen med familj i Örserum. Så ett ganska så lugnt, trevligt och härligt sällskap på tio personer. Vi delade upp arbetssysslorna, vi stod för förrätten. Så nyårsmenyn 2014 blev en toast Skagen, följt med oxfilé och hasselbackspotatis, till sist en marängsvissbomb eller vad man ska kalla den. Mellan middagen och tolvslaget spelade vi sällskapsspel, vilket ledde till skrattfest.

När det bara var några få minuter kvar till 2015 gick vi ut för att kolla på raketer. Örserum är en liten by, men ändå var det en hel del färgkreationer i luften. Man såg och hörde även blinkningar ända från Gränna, en mil bort. Nyårsafton blev lyckad! Tack alla!

GOTT NYTT ÅR!

Min jul var hur underbar som helst. För första gången så firade vi julafton både den 24e och den 25e, vilket verkligen gjorde att kalaset varade ännu längre än vad det redan är. Traditionsenligt så fikade vi hemma tillsammans med farmor och farfar under julaftonsförmiddagen. Vid klockan 15 är det alltid Kalle Anka, oavsett om jag har sett den typ 20 gånger (kanske det jag sett flest gånger någonsin). I år jobbade pappa dag så vi inväntade honom innan det var dags för lutfisken… och paketöppningen såklart.

Jag hade skrivit en önskelista på de saker jag önskade mig, en ganska så exakt lista. Men mycket av det blev det helt enkelt att jag handlade själv/hjälpte mamma att handla. Vad gjorde det? Förutom då att jag i princip visste alla julklappar jag skulle få. Men jag kör alltid på att man inte ska köpa något för köpandets skull, då är jag hellre utan, eller väljer andra alternativ. För saker jag ändå inte vill ha tycker jag är onödigt att någon ska köpa till mig. Så på det här sättet fick jag ju det jag ville ha. En jättestor överraskning var det dock inte som väntade där under granen.

Innan hemfärd igen så åt vi ananasgröt som är det bästa med julafton. Det är så otroligt gott! Mormors variant på Ris a la Malta. För andra året nu så sov jag hemma (förr var det en tradition att stanna kvar hos mormor och morfar). Jag avslutade den mycket lyckade dagen med mina favorit-tvserier. Pricken var faktiskt snön som föll under dagen. Från barmark till ett vitt täcke. Tack!

Det är redan december och jag har fullt upp. Jag jobbar väldigt mycket och när jag inte jobbar så jobbar jag ändå känns det som. Mina listor med måsten att göra bara fylls på för var dag som går och varje kväll när jag får någon timma framför datorn försöker jag bocka av alla punkter. För det är just det, de mesta sakerna jag måste göra sker på datorn. Så på det sättet är det bra. På ett annat sätt är det mindre bra då jag älskar att ha koll på läget, älskar att ha ordning och när det gäller saker som jag ska komma ihåg så skriver jag alltid listor. Hellre en lista för mycket än för litet så jag har både listor på papper, i block, i mobilen, på datorn osv… Men eftersom allt ska vara i sin ordning kan jag inte riktigt slappna av förrän listorna är tomma, förrän jag har gjort mitt bästa och verkligen försökt bocka av alla punkter. Innan dess kan jag inte släppa allt och bara göra något jag känner för annars, eller kanske borde göra annars, för att jag själv ska må ännu bättre.

Och eftersom jag har så pass många listor som var dag fylls på så hinner de sällan bli tomma. Eller vissa dagar hinner jag ikapp och listan är tom precis i tid till läggdags. Men nästa morgon igen så blir det återigen mer och så rullar det på. Det leder ju till att jag i princip jobbar jämt. Jag kan liksom inte släppa taget!! Hjälp!! Nu ska jag tillägga att det inte alltid enbart är jobb på listan, men det går inte kolla på någon film när jag har listan full för då blir jag rastlös och stressad över att jag inte sysslar med sakerna på listorna. Det går inte läsa böcker, jag kommer inte iväg på en promenad eller annan träning för jag tar den tiden till att tömma listorna.

Jag vill egentligen inte att mitt liv ska vara såhär. På det här viset. Jag älskar att jobba och jag älskar när jag gör det. Jag hatar mitt kontrollbehov och att jag är ett ordningsfreak, speciellt när jag blir sådär pedantiskt. Just nu, dessa dagar, den här hösten så lever jag inte i nuet. Jag har inte levt i nuet. För jag har hela tiden levt i framtiden. Och det var något jag hade lovat mig själv att inte göra, typ vid årskiftet eller förra året. Jag vill leva mitt liv i nuet, kunna vara spontan, kunna hinna med dem sakerna som jag egentligen älskar och kunna släppa allt för en stund utan att stressen över att jag har massor av göra tränger på. Jag vill bara kunna släppa allt och inte tänka att jag gör dem sakerna (läs: träna, måla, läsa, blogga etc) nästa vecka, eller veckan efter det, eller under lovet. För jag vet att listorna bara kommer fyllas på! Och tillslut har det gått så lång tid att jag missat hälften, jag har missat att leva för dagen och jag har glömt bort hur jag spenderade dagarna. Jag måste bli bättre! Jag vill bli bättre!

Det är något som jag inte tänker på varje dag, men allt fler gånger nuförtiden. Något jag absolut inte är bra på, men som jag skulle vilja bli bättre på, något som jag faktiskt är bättre på nu än förut. Men det är fortfarande tufft och varje gång är en kamp mot mig själv för att kanske våga, för att kanske inte sticka ut för mycket, för att faktiskt göra stämningen lite bättre. Jag har så fruktansvärt svårt för att vara privat eller personlig, vad man nu ska kalla det, muntligt. Eller överhuvudtaget så har jag det svårt att vinna över kanske rädslan, eller liknande för att ens öppna munnen. Skriftligt går hur bra som helst. Muntligt går också hur bra som helst om det är något som jag ”måste göra” eller när det inte handlar om något personligt. Så när jag pratar med barnen på simskolan, eller kanske föräldrarna, då har jag inga som helst problem att prata. Men så fort man ska umgås med några, oavsett om det så är bästa vännen, släkten eller någon helt okänd. Det är så svårt och hela tiden försöker jag tänka på att jag ska säga något. Men jag trivs att sitta där tyst och inte synas så speciellt mycket. Jag trivs i att lyssna och det går oftast bra att prata när någon annan börjar. Men att jag själv skulle börja kommer inte på tanken. Det är något jag faktiskt tänker på ofta, alltid vid sociala sammanhang och något jag så gärna vill bli bättre på. Ska jag vara helt ärlig så har jag blivit bättre på att ta för mig, att inte sitta tyst i flera timmar och det är jag nöjd över.

På hemmaplan då är jag trygg, då kan jag prata hur mycket som helst. Men så fort någon som inte tillhör oss fyra i familjen, så blir jag på något sätt, det kan också gå bra i sammanhang med nära släktingar men så fort banden blir pyttelite längre så tar jag skydd direkt. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur svårt det kan vara. Men jag älskar dem stunderna när de andra börjar en mening och jag bara behöver fortsätta. Det är inte jag som bryter tystnaden, för jag trivs i min tysthet och älskar att lyssna. Jag trodde att det skulle vara lite annorlunda beroende på i vilken typ av situation jag är i, men jag blev på ett visst sätt i situationer det annars brukar fungera bra i. Som på jobbet fungerar det superbra, jag pratar mycket eller i alla fall en del och jag har inte svårt att uttrycka mig i jobbfrågor osv, men så fort vi bytte miljö, klädsel och samtalsämnen så blev jag den där tysta igen. Jag förstår inte varför det alltid blir såhär?

Jag unnande mig även en ny kamera förra veckan. Jag har länge gått och tänkt på att jag vill vara ägare till en systemkamera och lära mig fota riktigt fina bilder. Fotointresset har verkligen växt det senaste året, från att knappt ha varit något några år tillbaka till att fota många gånger varje dag. Jag tänker mer på hur en bild är uppbygd och jag vill också kunna leverera fina bilder. För mig är det även viktigt om man vill ha en bra blogg, kanske var min åsikt en annan när jag började blogga för över två år sedan. Men nu är helheten viktig för mig och framförallt ska det finnas bilder som tilltalar. Jag gör även många saker bara för att få ta fina bilder.

Jag har också skrivit tidigare på bloggen att jag haft tanken och längtan efter att bli mycket bättre. Så nu införskaffade jag mig en systemkamera till min samling (1 äventyrskamera, 1 kompaktkamera och nu 1 systemkamera), visst är det lustigt att Jag har så många olika kameror, ändå brukar jag ofta använda mobilkameran och innan dess har jag inte alls gillat att fota, eller bli fotograferad. Men nu är åsikten en annan och jag kan känna tillhörighet till min annars fotointresserade familj. Jag försöker var dag lära mig något nytt och nu den här tiden försöker jag lära mig min nya kamera. Jag har längtat så mycket efter det här och jag längtar efter att få lära mig ännu mer. Jag är så otroligt nöjd över min investering och ska allt se till att den används mycket. Jag är i alla fall jätteglad över att min syster är en så otroligt duktig fotograf att hon kan lära mig lika mycket.

Många gånger, väldigt många gånger har jag ett mycket bra självförtroende när det gäller simskolorna. Men nu har jag inte haft simskolor på nästan ett år och jag liksom glömt bort hur jag många gånger kämpade för att det skulle bli så bra som möjligt. Jag ville att varje barn skulle känna sig unikt, jag ville att varje barn skulle få lika mycket tid och beröm, samt att jag skulle se alla. Jag ville också kräva av mig själv att alla skulle utvecklas på sitt sätt, i alla fall ett steg i rätt riktning.

Nu har jag jobbat i två veckor, två väldigt intensiva veckor. Dagarna har flytit på och jag kom snabbt in i mitt gamla tänk igen. Men det var ju just det där jag nämde ovan. Dagarna har varit ganska så smärtfria, då menar jag att det inte har hänt så mycket att ta itu med, det har bara rullat på. Men idag, idag slog det till. Jag förlorade allt vad som har med självförtroende att göra. Jag tappade det. Jag kände att jag inte räckte till och att jag ville så mycket mer, jag ville det som jag beskriver. Jag vill att alla barn ska bli sedda, jag vill att alla ska få lära sig med kvalitet på sin undervisning. Men det går inte när en strand är full av alla andra badgäster som är i vägen, som stör, som hoppas nästan på mina simskolebarn, som skriker och som är allmänt jobbiga.

Det är dock inget jag kan göra åt och det är inte mitt fel, det är föräldrarna som måste ha bättre koll på sina barn. Men i vilket fall som helst så går min energi åt att hålla koll på mer barn än bara mina egna som redan där är väldigt många. Det gör också att jag blir arg på de andra badgästerna, vilket betyder att mitt humör till simskolebarnen också påverkas. Idag kände jag mig otillräcklig! Och under den lilla tid barnen har i vattnet innan de fryser ihjäl hinner jag inte alls det jag vill för att de ska få den bästa undervisningen, få de trevligaste simlektionerna osv.

En sak har jag i alla fall lärt mig under mina alla år, det är att i morgon är en ny dag och då börjar jag alltid om. Jag tar alltid på mig det glada leendet och ska göra den dagen bättre än gårdagen, det är en regel för mig. Så i morgon tisdag hoppas jag på att det inte alls är så mycket jobbiga badgäster på stranden och i vattnet precis där vi ska vara. Jag hoppas att det är lite varmare så att barnen orkar vara i vattnet någon minut längre och jag hoppas på att jag kan vara glad, nöjd och känna mig bättre i morgon.

Nu var det inte så att alla lektioner var såhär idag, utan mer två utav sex. Men två och en halv av de där sex blev inställda pga att inga barn kom eller på vädret, men en lektion blev i alla fall lyckad och det är bättre än inget. Så nu är det bara att testa nästa sätt för att lyckas, ett nytt sätt att se på situationen för att reda ut allt.

Bilden är inte från idag, för idag var det betydligt fler folk men vädret var mycket sämre och avslutades med hagel