Idag tog jag cykeln för att cykla favoritrundan, den rundan som går runt sjöarna Ören och Bunn. Den är lagom lång, tar lagom lång tid och om man vill så kan man bli sådär galet trött. Men idag valde jag att inte cykla på någon rekordtid, utan bara cykla för att njuta, för att ta in allt runt omkring mig samt för att spana in samhället Bunns kräftfiskepremiär. Första onsdagen i augusti åker jag alltid dit för att spana in årets första kräftor, idag dock för första gången på cykel och dessutom alldeles ensam. Jag såg såklart ingen kräfta, för jag hoppade inte av min cykel, men jag kände av stämningen i samhället och dessutom såg jag alla burar ute i sjön, som ska vittjats tidigt i morgon bitti. Det är verkligen barndomsminnen!

Jag försöker fortfarande vinna över min rädsla, alltså den som uppkom för snart en vecka sedan. Idag gick det bra, men jag vill hela tiden ligga steget före. Jag tog det även lugnt idag, för jag orkade helt enkelt inte maxa, ensam som jag var också. Jag hann verkligen med att tänka både den ena och den andra tanken, vilket var så skönt. Samtidigt var landskapet sådär otroligt vackert. Likt ett fotolandskap. Jag skulle gärna velat fota på flera olika ställen längs vägen, men jag hade varken kameran eller ”tillåtelsen” från mig själv för fotostopp längs vägen. Så det får bli en annan gång. Kvällen var i alla fall magisk, även att det inte var jättevarmt eller att solen från början inte lyste speciellt mycket. Jag delade vägen med fyra tranor, två rådjur och någon katt. Jag stannade även till hemma hos farmor och farfar för lite prat.

Skymningen kom och solen gick ned, himlen blev sådär eldig över horisonten. Det var otroligt vackert! Det är just där jag vill vara, det är där jag vill leva, det är där jag mår som bäst. Alltså då jag får göra det jag verkligen älskar. För det är ju just det, man måste försöka älska varje sekund, eller i alla fall få till någon stund på dagen då det bara är för att du själv vill göra det, älska det!

Jag har många gånger hamnat i tankevurpan: stressa i duschen efter jobbet för att komma hem, köra på gränsen till för fort för att komma hem, välja den kortare rundan för att komma hem, välja att inte åka ut på något äventyr (umgänge, kalas, events etc) för att få vara hemma, inte ge sig ut på träningspasset för att få vara hemma. Ja, ni fattar… Vad är det som gör att jag älskar hemmet så mycket, eller varför jag har så bråttom dit? Jag har kommit på dem senaste dagarna att det spelar ju inte som helst någon roll om jag kommer hem en timma tidigare eller senare. Någon gång är jag ju hemma. Varför vill jag ens vara hemma? Är det hemma jag vill vara? – Det är ju på vägen i skymningen jag vill vara, det är i mina egna tankar under löparrundan som jag vill befinna mig i. Jag vill ju inte hem, egentligen. Jag vill leva i nuet, vara där jag är precis då, inte ett steg framför mig. Absolut inte vara hemma!

Nu ska jag ändra på detta och framförallt inte ha så bråttom. Jag ska stressa ned och försöka att inte älska hemmet så mycket. Jag vill älska varje sekund i just det jag gör den sekunden istället. För det är oftast det som ger en minnen, det är det som är äventyr och upplevelser. Inte att sitta hemma. Så nu ska jag ta det lugnt, för hem kommer jag alltid. Jag älskar verkligen mitt nya sätt att se på saker!

Juli har hittills varit årets bästa månad, kanske inte vädermässigt då, men självklart syftar jag på att Paris-resan ägde rum i början på den här månaden. Det var min absolut bästa upplevelse som jag aldrig kommer att glömma och som avslut tog vi i familjen en fin weekend i staden. En utav mina två semesterveckor var därmed slut, nästa vecka kom och med utan några storslagna planer. Jag ville egentligen bara leva på minnena från äventyret, samtidigt som jag slet som en gnu för att komma ikapp med vardagen som jag hade missat under den veckan jag inte var på svensk mark. Semestern försvann snabbt i år, jag hann inte ens tänka på att den startade. Så jag jag flyttade ut till sjöarna och det riktigt kalla vattnet.

Dem jobbveckorna kanske inte var dem roligaste, men samtidigt försökte jag hela tiden göra dagarna så att dem blev roligare. Dock hade jag fått göra mitt, det jag så länge hade kämpat för och sett fram emot, nu spelade det ingen roll hur resten av månaden blev för bara av den första veckan klev genast juli upp i toppen. Dock fick månaden ett hemskt avslut.

I fredags var det sista dagen i juli, även Elin-dagen och därmed min namnsdag. Vi firar inte namnsdagar speciellt mycket, men jag själv brukar alltid gratta andra på deras namnsdagar och alltid är det någon som kommer ihåg förstanamnen, eller andranamnen. Men den här dagen fick jag inget grattis, utav någon. För mig gjorde det inget eftersom jag själv var upptagen med att bearbeta andra tankar. Jag avslutade i alla fall månaden med en filmkväll.

Augusti startade jag på bästa tänkbara sätt, jag vaknade en timma före väckarklockan, till sol utanför fönstret. Jag drog på mig löparkläder och sprang. Jag sprang tills jag blev så hungrig att jag inte klarade av att springa mer. För en lördagsmorgon i augusti är det inte jättemånga i min familj som är vaken strax efter sju och får för sig att äta frukost. Inte jag heller ska jag säga dig, men det verkar som att kroppen har återhämtat sig från all sömnbrist i början av månaden att jag börjar komma in i fantastiska sovrutiner (hoppas att jag inte jinxar detta nu). Så när jag var hemma igen efter en timma ute i det fantastiska vädret, väldigt mycket nöjdare, sov fortfarande hela huset. Jag köpte mig färska frallor för att senare väcka alla för en familjefrukost tillsammans.

I augusti ska jag:

[x] Fira min riktiga namnsdag, Clara-dagen den 12e

[x] Måla i min fina målarbok, terapi!

[x] Inte låta rädslan ta över min cykling

[x] Åka på en roadtrip till något trevligt ställe

[x] Umgås med fina vänner (ja mer än en den här gången, hoppas jag att jag kan få till)

[x] Vandra John Bauer-leden mellan Huskvarna och Gränna

[x] Gå till farmor och farfar, fika där och sedan gå hem igen

[x] Cykla och kolla på kräftfiske-premiären i Bunnsjön

[x] Gå på informationsmötet för Team Rynkeby 2016

[  ] Springa mera!

[x] Plocka Amerikanska blåbär

[x] Avsluta sjösimskolan och kicka igång HT15

[  ] Åka till Axamo för att köra ett triathlon

[x] Klippa till frisyren

[x] Köpa ett teleobjektiv till min kamera

Jag var med om det mest fruktansvärda som har hänt mig, i torsdags. Jag och pappa cyklade in till Jönköping för att möta upp mina cykelvänner, för kvällens cykeltur… Okey det här är riktigt jobbigt att skriva upptäcker jag nu, samtidigt som jag verkligen bara vill skriva av mig och prata av mig, få det ur mig.

I alla fall så cyklar vi vår runda, det var regn nästan exakt hela tiden så vi var dyngsura alla sex, kallt var det också. Samtidigt som det var en rätt tuff runda med alla backar, speciellt när jag redan hade några mil i benen in till Jönköping som vi dessutom stressade oss igenom för att hinna i tid. När vi alla bara har halvmilen kvar, så får vår cykeltur ett mycket drastiskt avslut.

Min kära, kära cykelvän som är först i klungan kraschar… Vi kommer i en lätt nedförslöpa, håller ganska hög hastighet, regnet hade precis slutat och vi ska svänga in på cykelbanan bara några meter bort. Men vi möter en bil, som ska göra en vänstersväng, av någon anledning (klagade på att solen var skarp) ser inte bilen en cykelklunga och svänger över precis när vi kommer. På någon millisekund läser vi av situationen, men eftersom vi kommer i ganska hög fart och bilen precis svänger har min cykelvän som ligger först i klungan ingenstans att ta vägen.

Alltså så hemskt, fruktansvärt, läskigt, surrealistiskt, tragiskt och ledsamt. Jag trodde att jag mådde bra, jag trodde inte jag var jättekänslig, men det enda jag nu försöker att göra är att tränga bort allt. Samtidigt försöker jag prata av mig och skriva av mig. Den där ”filmen” från torsdagskvällen har gått på repeat i mitt huvud sedan dess, jag har försökt att sysselsätta mig med något annat, men alltid påminns jag. Jag är glad för mina vänner, som hjälper till och stöttar, jag är mycket tacksam för att det inte var jag, samt att vi var fler som nu i efterhand kan hjälpas åt i bearbetningen. Men framför allt, jag tänker på min kära cykelvän med familj, nästan exakt hela tiden.

Det var som en kollision man sett på film, men den här gången har det hänt på riktigt! Men jag kan inte förstå! Vården i Sverige är fantastisk och min cykelvän är på bättringsvägen (vad det verkar som), men rehabiliteringen kommer vara lång med tanken på alla skadorna. Vi andra fem lyckades precis väja undan, men allt går så fruktansvärt snabbt. Jag har inget minne av hur jag kom av cykeln, jag har inget minne av att jag ens bromsade. Det enda jag minns från den sekunden när det händer är just självaste kollisionen och rädslan över att rädda sig själv. Eftersom jag var längre bak i klungan så ser inte jag att bilen rör på sig förrän det är försent. Jag och några andra väjer ut i motsatt riktning, ”Jag får absolut inte frontalkrocka med mötande trafik”, för trots att det här är fruktansvärt och hemskt, så tror jag att det var tur att bilen inte höll samma hastighet som vi.

Sekunderna efter att min vän landat på asfalten några meter bort, och när cykeln landar på trottoaren flera meter från både bil och cyklist hör jag orden ”RING 112!!” Jag vet att man ringer det numret vid olycka, jag hade även samma dag lärt mina simskolebarn att man ringer just det numret vid olycka. Men att JAG var med i en olycka är ju overkligt, så jag hann inte reagera dem millisekunderna att det är NU man ringer 112!

Jag hoppar snabbt av cykeln, jag letar snabbt upp mobilen och ringer till SOS. Samtidigt som jag försöker lokalisera mig, inse vad som har hänt, förstå att NU har jag självaste 112 i luren ska jag försöka samla mig och förklara vad som har hänt så tydligt som möjligt. Det enda jag ville ha var ju en ambulans, men för att få någon så behövde jag vara hur tydlig som helst, samtidigt som jag började hamna i chock. ”Vad har hänt? Vart är du? Hur många är skadade? Är hen medvetslös? Sitter hjälmen kvar? Ta INTE av hjälmen! Blöder det? Hur inträffade olyckan? Skydda den skadade, men flytta INTE på hen! Ställ upp bilar som varning så det inte inträffar någon mer olycka! Namn, telefon?”. Olyckan inträffade 19.32, 19.33 har jag kommit fram till SOS, 19.34 får media reda på det, 19.35 är första bil från räddningstjänsten på plats, polispikébilen kommer, en brandbil kommer och till sist kanske 19.40 är ambulansen där. Direkt stannar flera bilar och hjälper till, det är en skadad cyklist, en i bilen som inte verkade ha skadat sig mer än hamnat i lättare chocktillstånd, fem andra cyklister som fryser och dessutom även dem hamnade i chock.

Tid och rum försvann! Jag har ingen aning om vad som händer eller hur lång tid det tar, att vi ens är i Jönköping känns konstigt. Det är så många känslor som susar genom kroppen, ska jag gråta?, ska jag vara tacksam för att vi andra klarade oss? ”Vi måste kontakta anhöriga!”, jag och pappa ringer till mamma så att hon hämtar upp oss eftersom vi inte klarar av att cykla hela vägen hem efter detta.

Det som var en så vacker torsdag, om man bortser från allt regn. Jag kände mig så nöjd över att ha klarat av den jobbiga rundan i spöregn. Så får det en vändning, ett drastiskt avslut på mindre än en sekund. Jag hinner tänka, ”Jag ska inte cykla in i den där bilen!”, samtidigt väjer jag ut i mötande och dessutom har jag pappa bakom mig som skriker, han vill jag absolut heller inte få på mig eller att han ska åka in i bilen.

Torsdagskvällen var hemsk, jag lyckades samla mig, jag hamnade i chock en stund, likt jag har gjort en gång tidigare (det var när jag själv var med om en krasch på det andra träningslägret i våras, tror jag. Men då klarade jag mig helt oskadd, cykeln fick dock en känga och jag hamnade i chock. Nästan exakt samma krasch hände för mig under Vätternrundan förra året, men då fick jag ett adrenalinpåslag istället för chocktillståndet, samt ett blåmärke). Den kraschen som hände nu, även att jag själv inte var med om den var inte ens i närheten av dem jag har varit med om. Nu var det hemskt, även för oss som såg allt!

Som sagt så har filmen spelats i huvudet konstant, jag hade svårt att somna den kvällen, jag vaknade svettig under natten och även vaknade före väckarklockan på morgonen. Att jobba under fredagen var inte det lättaste, för bearbetningen hade startats i mitt huvud. Jag var absolut inte på rätt plats mentalt under gårdagen, men tack och lov var jag på mitt jobb fysiskt och inte i en sjukhussäng.

Jag ringde 112 för första gången, jag har pratat med polisen, brandmännen, suttit i en polispikébil för att värma mig, jag har hamnat i lättare chock ytterligare en gång. Kvällen innehöll verkligen många förstagångs-saker. Det jag tyckte var coolast med det här fruktansvärda var hur allt fungerade, hur räddningen kom, att så många olika kom, att vanliga personbilar stannade och hjälpte till, att det faktiskt hamnade i media nästan snabbare än jag hann lägga på luren till SOS. Det var coolt att se hur allt fungerade, även att det verkligen inte var något trevligt. Och min kära cykelvän tror jag hade lite tur, för det kunde ha blivit betydligt värre, även att det som har hänt är hemskt.

Så till er som fortfarande läser, trots mina många ord. Vill jag bara skicka styrkekramar, allt kan få en annan vändning snabbare än blixten. Ta hand om er och snälla om ni kör bil, bland cyklister, håll avstånd och underskatta inte deras fart. Oavsett vilken typ av cykel det är! Cyklister har lika mycket rätt att vara på vägen som billister.

Nu ska jag fortsätta min bearbetning, det här har verkligen satt sina spår inte minst på mig men även på dem andra som var med. Jag hoppas att min cykelvän kurerar sig och snart blir piggare. Jag hoppas även att filmen och minnena från kvällen kommer suddas ut från min näthinna. Sen tror jag att jag behöver komma ut på cykeln ganska snart igen, för att rädslan inte ska bli starkare. Face your fears to conquer them!

Ja, det blev nog det! Eller nej det blev ännu bättre…

Hela den här Rynkeby-resan har snart pågått i ett år, det var nog någonstans vid den här tidpunkten förra sommaren som jag lite snabbt fyllde i ett formulär bara för skojs skull. Jag hade då ingen tanke på att jag faktiskt skulle bli antagen. Så när jag blev uppringd, mitt i en annan jobbintervju så hade jag faktiskt glömt bort att jag hade ansökt och blev väldigt förvånad över att jag hade kommit med i Team Rynkeby Jönköping 2015.

Under hösten var jag inte jätteaktiv, visst att jag letade efter sponsorer och försökte gå på så många teamträffar som möjligt om jag inte jobbade. Då var jag inte fullt så frälst, men jag tyckte ändå dem där söndagarna var roliga. Extra roligt blev det när jag blev en del av PR/media-gruppen och vi började arbeta med det. Material skulle samlas in och vi kämpade på. I början skrev vi en deltagarpresentation, alla deltagare gjorde det. Som senare publicerades på vår teamblogg. Jag har nu gått tillbaka och läst den igen…

Jag hade glömt bort vad jag hade skrivit i höstas, men såhär i efterhand när jag läser igen så tycker jag att mina svar på frågorna stämmer rätt så bra faktiskt.

Andra reflektioner om det senaste året är att jag har lagt ned mängder med timmar på det här projektet. Om det inte har varit cykeltid, så har det varit att skriva blogginlägg, tidningsartiklar, deltaga på möten och annat skoj. För mig tog det fart under våren och det har klart varit den bästa våren någonsin.

Något som många andra skrev i sina presentationer var att dem hoppades på att lära känna andra trevliga människor. Jag skrev aldrig det, för jag brukar ha svårt för den sociala biten, men såhär i efterhand är det nog det bästa. Att jag har träffat så många nya människor, som jag aldrig kommer att glömma.

Det här var nog det sista inlägget om min Team Rynkeby-år, på ett tag i alla fall. Jag kommer minnas, jag kommer själv blicka tillbaka. För jag vill inte glömma bort det.

Eftersom vi hade förköpt inträde och åkpass för just den här lördagen kunde vi ju inte banga. Det var bara att gilla läget, eller att gilla väderleksrapporten och hoppas på att det inte riktigt blev så dåligt som dem lovat. Det blev det inte heller, för först vid 15-tiden kom regnet på riktigt och varade i någon timma.

Jag och Julia tog bilen till Göteborg för att spendera den här lördagen på Liseberg. Jag har inte varit där sedan 2011, tror jag (bortsett från när jag sprang i vintras). Vi har tänkt tanken flera år på raken nu men det har aldrig blivit av att vi har åkt dit, men nu så äntligen. Glad var jag för det, just för att förra gången minns jag att det inte var så roligt. Det var ingen utmaning längre, men nu, fyra år senare hade jag glömt bort hur det var. Det var sjukt kul ovh det pirrade i magen!

Vi startade med Balder och där pirrade det verkligen i magen och jag skrattade så att jag började gråta. Vi fortsatte till nästa, för innan vi lämnade nöjesfältet skulle vi ha bockat av alla ”större” åkattraktioner åtminstone en gång. Det verkade vara ett smart drag att åka dit idag, när det skulle regna så pass mycket att en klass1-varning utfärdas, för i nästan alla köer stod vi max 10 min. Det var till Helix som den längsta kön var, där vi stod i 45min, till min besvikelse. För den var inte favoriten, den var inte alls så rolig som jag hade hoppats. Jag gillar inte dem där man har svårt att kontrollera huvudet. Till Mechanica väntade vi ett tag också och den trodde vi inte att vi skulle gilla, men den tillsammans med Balder var dagens roligaste åk. Dem som går på höjden är också superkul!

Vi räknade till 15 åk i 12 olika attraktioner (Kanonen var tyvärr ur funktion), från 12.00-18.30 då vi kände oss supernöjda med dagen. Vi åkte verkligen tills vi inte orkade mer och tills det började snurra i huvudet. Vi avslutade med något spel i chokladhjulen, men utan vinst gick vi till ICA istället och handlade choklad för hemresan.

Jag har åkt otroligt mycket idag, jag har skrattat mest på väldigt länge, så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen stundtals. Jag har skrikit också, det har jag aldrig gjort tidigare. Det kan ha varit smart att vänta några år. Ett åk i Lisebergsbanan räckte för att vi skulle bli dyngsura, men dropparna från Flumeride och Kållerado var ju ingenting efter det. Det regnade dock absolut inte så mycket som var lovat och det är vi tacksamma för, för jätteblöta blev vi inte och dessutom hade vi säkrat upp med ombyte, samt att vi hade regnjacka och poncho på oss. Verkligen en lyckad lördag!

Helgen den 26-27 juni, alltså innan jag började cykla var vi på släktträff i Gässhult. Vi åkte efter att jag hade slutat jobba på fredagskvällen och var framme i Oskarshamnstrakten vid 22-tiden. Vi var bjudna på 225 årskalas, då mormor fyllde jämt förra året, liksom hennes två systrar fyller jämt i år. Vi besökte mormors brors säteri, som var ett riktigt fint ställe. Sen under lördagen åt vi i princip hela dagen, både frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagstårta och trerätters middag. Där i mellan pratade vi med alla, tog en promenad till havet och tog det allmänt lugnt.

Det var den delen av släkten som jag sällan träffar, eller rättare sagt så var det till och med vissa av dem som jag aldrig har träffat. Det blev verkligen lyckat och kul hade jag också. Vi var tvungna att bege oss hemåt redan på lördagskvällen för pappa skulle jobba tidigt på söndagen och jag skulle åka till Borås för ett sista genrep inför Paris.

Så bättre sent än aldrig kommer här några bilder från släktkalaset (det har varit lite mycket det senaste).

Okey, jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen. Jag har ibland mycket svårt för att acceptera det som händer just nu eller kommer hända framöver. Jag är oftast mycket glad över det, men jag har svårt att greppa det. Det känns många gånger så otroligt overkligt, just för att tiden bara rusar iväg. Ett år går riktigt snabbt nuförtiden och mitt minne är bra. Jag vill gärna minnas fina stunder och jag älskar att tänka tillbaka. För minnen är det finaste vi har.

Men jag försöker att inte göra det för mycket, för då förlorar man värdigheten i nutiden och kanske längtan till framtiden. Ibland går det verkligen inte att släppa alla tankar. Just nu tänker jag på dem finaste träningslägren jag har haft med Team Rynkeby, att dagarna bara försvinner efter det och vips har det redan gått någon vecka. Eller som när jag tog studenten för två år sedan, det är galet. Till hösten är det även två år sedan jag flyttade till Oxford.

Minnet behåller dem fina stunderna och tränger bort jobbiga och svåra stunder. Även att jag inte försöker lägga speciellt mycket energi på det som hände förr, utan istället fokuserar på det jag gör idag kan jag inte riktigt släppa taget om att jag har en längtan. En längtan växer sig inom mig, jag vill tillbaka, jag vill dit igen och jag kan inte förstå att det har gått så lång tid. Samtidigt som jag skrev förra veckan är jag en gnutta konservativ av mig och vill helst att det ska vara på samma sätt, alltså vara lika bra igen och att backa tillbaka till något man gjort kommer aldrig vara på samma sätt idag. Det kanske blir bättre, eller samma, men många gånger blir det inte det samma och det kan göra det där fina minnet som man längtar efter till något inte alls så fint.

Nu ska jag släppa dem tankarna, vara lite ledsen i någon sekund. Jag ska tillåta mig själv att ha dem stunderna då jag är glad över ett minne, då jag ger det en tanke eller liknande. Men jag ska inte ge det för mycket tid. För det tar tid från där jag är nu och framåt kan jag alltid skapa nya minnen. Jag ska istället fokusera framåt. Jag ska fokusera på idag.

Igår var en dag som inte var lik min vardag på några som helst vis. Såhär i efterhand blev den lite vild, galen och väldigt vågad. Jag fyllde hela dagen med massa nya saker kändes det som. Och jag försökte redan från att jag öppnade ögonen på morgon se dagen på ett annat sätt, på ett positivt sätt och verkligen våga göra saker jag inte vågat tidigare. Samt att bara ta mig i kragen och fixa till allt, att bara göra det.

→ Jag skrev en artikel till en tidning.

→ Jag snörade på mig runningskorna och stack ut på en löprunda. Det kändes underbart!

→ Jag älskar att köra bil, därför tog jag tag i saken med glädje som måste göras snarast, alltså åka runt till alla sjöarna som ska ha simskolor i sommar och sätta upp affischer. Det blev ett antal mil i bilen och ett antal timmar för mig själv på vägarna. Som jag älskade det för utanför var det storm och regnet öste ner. Precis som sjösimskolevädret brukar vara och jag kände genast lite stämning.

→ Jag ledde mina simskolor på ett helt annat sätt, med en ny taktik och en ny attityd.

→ Jag sa upp mig från två av mina jobb och därmed är jag enbart simlärare numera. Tänk att jag bara för tio månader sedan hade fem olika jobb och nu är jag riktigt nöjd över att jag har valt att ha kvar endast ett av dem. Det räcker gott och väl för mig just nu känner jag.

→ Jag var fullkomligt ärlig mot mig själv och sedan somnade jag innan 23 som aldrig händer på hemmaplan. Vilket betydde att jag vaknade upp pigg, tidigt idag.

Egentligen vet jag inte om tisdagen blev så mycket mer annorlunda än alla andra dagar, men det kändes som det. Det kändes som jag fick någon slags kraft för att ta både ett och två steg i den riktningen jag vill gå, men kanske varit lite för feg för tidigare. Inställningen till allt gör en hel dag. Life begins at the end of your comfort zone – säger jag bara! Tisdagen den 2 juni var verkligen en sådan dag och jag är otroligt nöjd över alla val jag gjorde, även fast vissa var lite wild and crazy. Hur vågade jag göra vissa utav sakerna igår, vart kom det ifrån?

Ny månad, den första sommarmånaden står vid dörren. Om jag får säga det själv så tycker jag det känns helt knasigt. Sommaren 2015 är alltså här, men det känns inte alls så. Tiden den bara rusar iväg också. Mina majutmaningar klarade jag av riktigt bra tycker jag, det som inte gick vägen var ett löppass i t-shirt eller att ta årets första dopp. Det är alldeles för kallt för dem små utmaningarna. Men när jag skrev upp dem var jag helt säker på att vädret skulle få en vändning som maj aldrig fick, hela månaden har varit kallare än någonsin.

Något jag är otroligt stolt och nöjd över är min cykling. Jag hade som mål att under april månad cykla hundra mil, men jag blev sjuk i två veckor och det saknades ca 35 mil den gången. Jag hade samma mål för maj att även då komma upp i ytterligare hundra mil, det klarade jag av och dessutom kom jag ikapp dem milen jag missade i april. Så nu är jag uppe i över 200 mil som jag alltid haft som mål. Nöjd och glad!

Jag är överlag väldigt nöjd över maj månad, den har varit lugn, med många skojiga cykelturer runt om i landet (en del mycket spontana). Jag är otroligt glad över att ha fått uppleva allt det jag har gjort. Samtidigt har nog den här månaden varit den lugnaste på väldigt länge, jag har kunnat stänga av jobbet dem dagarna jag faktiskt är ledig och dessutom har jag då haft färre saker att göra. Därför har jag också fått känna på min rastlöshet, som kanske inte har varit det roligaste. Men ändå skönt, eftersom kroppen har fått stressa ner.

Juni hoppas jag kommer se ut såhär:

[x] Cykla Tjejvättern, Halvvättern och Vätternrundan

[x] Den 15 juni avslutar jag #blogg100

[x] Åka iväg på släktkalas samt fira Midsommar med familjen

[x] Köpa mig en ny Macbook

[x] Avsluta en omgång med simskolor och samtidigt påbörja en ny

[x] Cykla, cykla, cykla och förbereda mig det sista inför Paris

[  ] Bada i sjön

[x] Umgås med en vän

[  ] Gå barfota i gräset

Vilken söndag! Jag vet inte vart jag ska börja för hela dagen har varit underbar, varm och innehållit både nervositet samt glädje.

Tidigt i morse vaknade jag upp till spöregnet (tidigt enligt vintertid, normal tid enligt sommartid). Jag åkte till Team Sportia i Jönköping för att hämta upp min nya cykel. Alla i teamet fick sin Rynkeby-cykel och efteråt var det genomgång av alla funktioner och underhållning av cykeln osv.

Sen… så blev jag nervös. Min roll i teamet bland några andra, förutom att vara cyklist är att ha hand om PR. Därför hade jag försökt få dit pressen, för att skriva lite om vårt projekt och speciellt när det var ca trettio cyklar samlade på en och samma plats, som dessutom såg likadana ut. Och jag blir alltid lika glad när jag lyckas få media nyfikna! (idag var det artikel nummer tre som skrevs med tips från mig).

Men jag är inte van, eller rättare sagt gillar jag inte att stå framför kameran. Bakom går bra, att vara med på ett foto går bra, likaså att bli intervjuad i text. Då är jag liksom tillräckligt nervös som det är. Idag ville dem att jag skulle vara med i en video-intervju. Eftersom det var jag som hade kontaktat dem var det mig dem ville intervjua. Jag höll på att spricka av nervositet. Men jag antog utmaningen och jag ”Face your fears to conquer them” typ. Jag antar att det är en vanesak att ställa sig framför en främmande reporter som dessutom sträcker fram en kamera mitt framför näsan på en. Jag är absolut inte van vid det (jag som äntligen börjar bli van med att vara med på ett foto). Rösten är det svåraste och att inte sluddra.

Nu när jag kom hem kollade jag på klippet och jag är faktiskt ganska nöjd! Jag försökte inte visa hur nervös jag egentligen var. Det var väldigt mycket jag skulle tänka på samtidigt, då jag både skulle prata, tänka ut ett svar, stoppa min nervositet och fokusera på reportern. Vilken pers! Jag glömde helt bort vad jag sa, men jag tror det kan ha varit den ”bästa” videon jag har gjort. Jag måste bara vänja mig vid att höra mig själv prata.

Efter den minuten var jag konstant varm resten av dagen. På team-mötet som vi hade i Bottnaryd hann vi med att prata om allt möjligt och trots att vi drog över tiden en timma, hann vi inte med allt på planeringen.

Jag landade hemma för att prova mina nya cykelkläder med alla sponsorer på. Dem passade! Jag har varit väldigt nervös inför idag för att kläderna skulle vara för små och för att cykeln skulle vara för stor. Men allt var näst intill perfekt! Jag är glad efter en helt annorlunda söndag, med Team Rynkeby.

Jag är fortfarande nervös över den där videon och fortfarande nöjd över att jag klarade det.