Granen klädde jag 06.30 i fredags, huset är mer städat än någonsin utan större ansträngning, julbordet åt vi igår kväll innan Bingolottos uppesittarkväll, julmusiken har gått på högvarv i 24 dagars tid och julkorten skickade jag iväg senare än någonsin.

I år har jag valt att inte ta så hårt på traditionerna, jag har valt bort julstressen men samtidigt maxa julmyset (speciellt när det inte blev snö i år heller). Därför har jag gjort saker som vanligtvis inte finns med i mitt liv, jag har också skippat en del tidskrävande saker. Vi bakade aldrig det där pepparkakshuset, jag gjorde endast ett julkort och resten köpte jag i London till förmån för Cancerfonden. Jag har knappt bakat något julgodis (men ändå är huset fullt av just det), jag köpte alla julklapparna på en timma i måndags och idag ska jag bara umgås med släkten.

Jag vill önska en riktigt GOD JUL till er alla… och till er som inte fick ett julkort av mig, kommer det här.

Äntligen december och äntligen vinter. Sista månaden på året är helt klart den bästa på hela året, alltid. Jag har faktiskt inte hunnit tänka på att det alla redan är december och allt som hör dit till, det gick upp för mig förra veckan någon gång att vi redan idag är inne i det.

November hade jag lovat mig själv att ta hand om mig, bota stressen och hinna njuta. Hälsan är det viktigaste och det var den jag skulle värdesätta. Men såhär i efterhand kan jag inte säga att november blev en sådan månad, men jag tog tag i problemen på riktigt och jag tror jag hittade en grund att stå på. Även att det var sjukt stressigt att nå dit och det är först nu jag börjar känna ett lugn. Jag har försökt rensa, jag har försökt sänka kraven på mig själv och jag tillåter mig själv att släppa allt, om det är det jag vill. Det var en månad jag inte riktigt lyckades bocka av allt jag hade tänkt mig.

Nu har vi gått in i en ny månad och jag ska verkligen maxa december. Då tänker jag mest på att försöka göra hela månaden så julig som möjligt. För jag vill komma i stämning, mysa, njuta och ha det juligt. Jag har ju inte riktigt insett att det är december och tidigare år har jag inte heller kommit in i julkänslan. I år ska jag försöka göra det, för att jag vill. Jag vill ta det lugnt, ha det härligt och julpyssla. Men ingen julstress, vilket jag faktiskt inte heller brukar ha.

Julkalendern har jag sett varenda avsnitt av sedan 2000, där både bra och mindre bra julkalendrar har blandats. Men i år klarade jag inte att ta mig igenom det första avsnittet ens, så därför ska jag helt strunta i det. Dels för att jag inte är intresserad av historia och dels för att jag tycker en julkalender ska vara en följetong av en härligt julig saga. Typiskt generella förväntningar. I år har jag dock inte haft några förväntningar eftersom jag visste vilka som skulle producera den och jag hade rätt. Inte min smak helt enkelt, vilket är synd då att kolla på julkalendern varje dag är tradition för mig och jag älskar traditioner. Men jag har hittat massa andra roliga julkalendrar att följa; en jävligt jobbig julkalender, Crafts julkalender, Monthly makers julkalender och massa mer (nästan så att jag har tappat räkningen i hur många det är).

[x] Jag ska maxa julen. Lyssna på julmusik var dag, baka, pyssla, skicka julkort, pynta mm.

[x] Kommer snön ska jag gå ut och älska livet för en stund.

[x] Jag ska njuta, mysa och hitta lugnet.

[x] Är jag sugen på en chokladbit ska jag äta det, varje dag om så är fallet. Eller kanske lussebullar.

[x] Åka till London med syster veckan innan jul.

[x] Hålla igång träningen året ut.

[x] Avsluta allt som har med 2015 att göra.

[x] Åka till Göteborg och gå på julkonsert. Förhoppningsvis blir det Jul på Liseberg också.

[x] Jag ska vara ledig, mer ledig än en vanlig månad.

[x] Fira julafton och nyårsafton på något vis. Undra om planerna är spikade?

[x] Ha en otroligt fin födelsedag, på det sättet jag vill att den ska vara.

[x] Simma 5000 meter ett pass.

[  ] Jag vill springa i skogen på julaftons morgon.

Vet ni vad? Idag vill jag tacka mig själv för den jag är, för hur jag ser ut, för det jag gör, för dem beslut jag tar och för dem vägarna jag väljer. Det är inte alltid lika solklart, att jag ska tacka mig själv alltså. För vissa dagar är mitt självförtroende i botten, många gånger är jag så trött på mig själv, att jag är som jag är och varför jag gör vissa saker eller tar dem besluten. Jag har tagit helt fel beslut flera gånger, jag har ofta mina dåliga dagar och helst vill jag bara gömma mig från världen och från alla. Jag vill leva i drömmen, för att slippa ta konsekvenserna och ibland bara få allt så som jag önskar att det skulle vara. Det är inte varje dag jag älskar min kropp, mitt utseende, mitt beteende, mina val, min personlighet, min vardag etc. Men idag har jag valt att tacka mig själv för det bra jag har gett mig själv. Jag gillar inte att få kritik, eller utskällning. Jag älskar att få beröm. Idag har jag fått båda, från andra håll. Så jag tänkte pusha mitt självförtroende lite extra med att ge mig själv en klapp på axeln och gilla läget.

Några andra jag verkligen vill tacka också är min familj. Så mycket som jag älskar dem, mamma, pappa och Julia alltså. Dem kommer alltid vara min familj och jag kommer aldrig glömma dem. Dem tre kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Mamma och pappa som alltid har ställt upp för mig och Julia. Dem har stöttat oss i alla lägen och vill oss väl. Jag är tacksam för att jag har dem, alla tre alltså. Jag älskar min syster, vi bråkar aldrig, trots att vi är helt olika (okey, väldigt många blandar ihop oss till utseendet vilket vi själva inte förstår hur det är möjligt).

Jag och Julia på min 19 årsdag

Jag är så trött på mig själv ibland, för jag orkar inte med mitt kontrollbehov. Jag fastnar väldigt lätt i tanken, jag kan tänka samma tanke fram och tillbaka hur länge som helst utan att kunna släppa den. Det är superjobbigt, för det tar tid och det kräver tankeverksamhet. Det tar fokuseringen ifrån det jag gör, till den där tanken jag redan har tänkt på hur länge som helst. Och det händer flera gånger om dagen.

Därför sätter jag upp tankestopp till mig själv nu. När jag kommer på mig själv att vara inne i tanken, då säger jag stopp. Det är ett problem och det har väl eskalerat dem senaste åren. Men det är helt klart kontrollbehovet som ställer till det. Jag kan tänka hur många gånger som helst om jag har packat med allt jag behöver för dagen, jag går igenom hela väskan i huvudet och dessutom schemat för att inte ha missat något. Numera säger jag stopp när jag sitter i bilen och jag fortfarande tänker på om jag har fått med mig allt. För det första är det försent att packa med något mer. För det andra finns det viktigare saker att oroa sig för och vad gör det om man glömmer något? Jag glömde handduken till jobbet häromveckan (något som aldrig har hänt tidigare), jag löste det galant ändå.

Jag hamnar i vissa tankemönster. Jag måste tänka igenom flera gånger hur jag ska genomföra dagen, eller hur jag ska genomföra arbetspasset, eller hur jag ska genomföra träningspasset, eller kanske vad det är jag behöver göra för uppgifter hemma idag. Sen jag började skriva listor slapp hjärnan jobba lika mycket, fast behovet av att ha kontroll har därmed ökat. Jag vill helst skriva exakt när jag ska göra det och då jag ska gör det.

Nu säger jag stopp till mig själv och vad i hela friden gör det om jag väntar med något, eller att jag glömmer något? Jag behöver dem där timeouterna som jag tar till för att egentligen bara tänka samma tanke jag redan tänkt, till att istället känna in och reflektera över nuet. Tänka efter och förstå att det är mindre än en månad kvar till julafton etc.

Att inse vilken tid det är måste jag acceptera. Jag är fortfarande inne i hösten och tänker att det är många månader kvar av 2015. Men om en vecka är det december, det är DECEMBER! Jag älskar vintern, jag älskar julen och jag älskar just årets sista månad. Den är fantastisk.

Tiden går snabbt och det är ett faktum, som jag bara måste inse. Att vi inte har all tid i världen måste jag acceptera, att vi blir äldre måste jag acceptera, att dygnet bara har 24 timmar måste jag acceptera. Jag gillar minnen och jag gillar att tänka tillbaka. Oftast ska jag räkna eftersom jag älskar siffror och statistik. Nu var det si och så många veckor sedan jag gjorde det där roliga eller så många år sedan jag var där, eller vad det nu kan vara. Mitt minne är bra, så oftast kommer jag ihåg händelserna ganska detaljerat och det är skrämmande att det har gått så lång tid sedan dess, för själv har jag inte insett det.

Hösten är förbi och det är vinter. Vädret säger det i alla fall, för det har gått från 10 plus till minus jag vet inte hur många grader. Det snöar på många ställen i Sverige.

Med allt som händer i världen är också skrämmande, men jag försöker att inte tänka för mycket på det. Bara acceptera och hoppas på att det kan bli bättre.

Tiden går snabbt och det ska jag acceptera. Jag ska inte tänka för mycket bakåt, inte för mycket framåt. Bara acceptera verkligheten! Jag ska glädjas av det som jag har fått uppleva och försöka göra allt jag kan för att glädjas av det som ska komma.

Jag har alltid tyckt tiden har gått snabbt, men extra snabbt dem senaste åren. Jag gillar att göra tillbakablickar men jag ska göra det för mig själv och inte alltid förundras över att det är crazy att tiden går så snabbt.

Att man snart måste ta på sig vinterjackan, eller byta skor för att inte halka på gatorna är bara att göra. Att affärerna skyltar med julen är mysigt och det har dem rätt till för snart är det jul. Det är okey att lyssna på julmusik, baka lussebullar och börja tänka på vad som ska finnas på julbordet eller i julklapparna. Det är bara jag som har stannat i tanken. Snart börjar julstöket och nu när jag har insett det ser jag fram emot det.

Varje gång jag går in på min Twitter-profil blir jag alltid påmind av min fastnålade tweet, där det står – ”Face your fears to conquer them”. Datumstämpeln är 2014-11-12, vilket är i morgon förra året. Det citatet har hjälpt mig i ganska många lägen under det här året, för oftast har jag för vana att tacka nej eller inte ställa upp på sådant som jag är rädd för. Då är det oftast inte rädsla i samma som att vara mörkrädd, utan mer rädd för vad andra ska tycka, vad som kommer hända efteråt, rädd för att göra fel och mer ”nej men inte ska väl Jag?”.

Men i år har jag verkligen försökt kämpa emot och vunnit över dem, i alla fall kommit en bit på vägen. Idag gjorde jag något som hamnade på den listan. Jag var med i Sveriges radio. Jag gillar inte att prata, jag gillar inte att prata i telefon och jag gillar inte att bli intervjuad. Allra värst är det att höra sig själv prata, höra sin egen röst. Men jag gjorde det och efteråt var jag riktigt nöjd över mig själv att jag faktiskt ställde upp. När jag sedan fick ljudfilen och kunde lyssna på det igen (eftersom jag var med i direktsändning) var jag nästan mer nervös än när jag faktiskt pratade med programledaren. Men det blev riktigt bra tyckte jag! Jag är nöjd över min prestation och så farligt var det inte att höra sin röst (även att det inte riktigt lät som i verkligheten enligt mamma).

Varför var jag då med i Sveriges radio? Dagen efter jag kom hem från Barcelona gick jag på ett spinningpass som avslutades med klassisk musik som slutspurt och jag blev liksom lite förvånad över det, för det hade aldrig hänt tidigare. Även att jag inte gillar klassisk musik egentligen, eller det är inte den musikstilen jag lyssnar på till vardags blev jag glad över att höra just det stycket och det passade riktigt bra till just spinning. Så jag twittrade om det. Var på Klassisk morgon i P2 svarar ganska direkt. Jag svarade tillbaka och dem frågar om jag kan ringa till dem för att berätta mer. Där tog det lite stopp för mig, jag läste tweeten men inte mer än så och sen var det bortglömt.

Igår ringde dem till mig, då hade dem hittat mitt telefonnummer någonstans och frågade om jag kunde vara med idag och prata om min spinningupplevelse. Först tänkte jag nej, vad finns det för intresse att lyssna på det? Men sen tänkte jag efter, jag kan ju göra det för min egen skull, alltså för att träna. Träna på att prata i radio.

Klockan åtta i morse ringde producenten och förberedde mig inför live-sändningen. Vid halv tio någon gång ringde programledaren upp och jag var nervösare än nervösast, det pirrade verkligen i magen. Jag hade aldrig pratat med henne och jag visste ju inte vad hon skulle ställa för frågor ens. Jag visste att vi skulle prata spinning, men inte mer än det. Jag tog några djupa andetag och tänkte att jag pratade med någon jag inte behövde vara nervös för att prata med. Det var alltså inte jag som valde att vara med i radion, dem kontaktade mig.

En liten udda händelse den här onsdagen och efter det fick jag någon slags superkraft i extraenergi att jag tog mig an andra jobbiga saker som jag bara har skjutit framför mig. Som att ringa till massa andra personer, eller maila några jobbiga mail. Nu när allt det är avbockat känns det otroligt skönt och jag har lättat en aning.

Klicka för att lyssna på intervjun

Vila i frid söta underbara Kenzo. Du kommer alltid vara älskad och aldrig glömd. Du var min första hund och kommer alltid vara det. Men jag vet att du har det bättre i himmelen nu, du har varit dålig det senaste och efter 14 år är kroppen skör. Två sorger på en vecka är tufft, riktigt tufft. Men samtidigt vet jag att både Harry och Kenzo har det bättre där dem är nu.

With love ♥ 2015 – 11 – 10

Såhär ligger det till, jag har haft det rätt stressigt dem senaste veckorna och jag har hamnat efter både här och där. Mina listor har fyllts på och jag vet inte om jag någonsin kommer ta mig ur den onda spiralen i att alla måste bara fylls på. Kan inte någon lista bli tom snart?

Jag är otroligt tacksam för att några har undrat vart jag har tagit vägen, jag som vanligtvis brukar vara ganska aktiv online om man säger så har varit ganska tyst den senaste veckan. Men det var just för att jag behövde en timeout, för att inte kroppen skulle haverera samt att jag har varit i Spanien på semester. En riktigt välbehövlig semester, men mer om det i annat inlägg. När jag har kommit ikapp med mitt liv. Jag har även hunnit med en hel del annat dessa tysta dagar.

Tanken för helgen var att jag skulle ta det lugnt, inte ha en plan och bara ha tid för att sitta vid datorn och surfa runt. Kunna färdigställa jobb, arbeten och andra uppgifter. Alltså ge tid åt att komma ikapp verkligheten och nollställa allt. Så idag vaknade jag vid vanlig tid och hade en skön tanke om att jag kommer sitta i min fåtölj med datorn i knäet hela långa lördagen och inte göra något annat, typ. Så blev det verkligen inte…

Jag har tillbringat hela dagen på djursjukhuset. Harry mådde dåligt, riktigt dåligt och jag ringde till djursjukhuset för rådgivning. Dem sa att en veterinär borde kolla på honom bums. Det var alltså bara att stanna livet och hoppa in i bilen för att köra till Jönköping. Dessutom var det bara jag hemma idag, så jag hade inget annat val. Eftersom det är lördag och dessutom Alla Helgons dag förvarnade dem mig om att jag kunde få vänta ett bra tag och att det skulle kosta en extra peng. Men jag tänkte att vad gör man inte för sin kanin (eller egentligen är han inte min, men jag har tagit hand om honom till stor del i alla år).

Jag satt i väntrummet i 2,5 timma, då gick det bra för jag hade mobilen att underhålla mig med. Sen var det min tur, sköterskan sa att hon kommer tillbaka ”strax” när jag hade fått komma in i patientrummet. Över två timmar senare kom veterinären, det var två timmar som jag hade mycket tid till att reflektera och tänka. Jag satt stilla på samma stol i två timmar, utan att göra något. Jag kan inte förstå hur jag klarade det, hur jag lyckades vara stilla så länge utan att känna mig rastlös eller tappa tålamodet. Men jag satt där snällt och minutvisaren flyttade sig ganska många varv. Jag var förvånad över att så många timmar ändå kan gå så snabbt, utan att jag hade gjort något. Jag var inte stressad fysisk men jag började känna mig mer stressad inombords för varje timma som gick eftersom jag insåg att allt annat flyttades ytterligare framåt i tiden.

Jag var förberedd på att jag skulle få ett sorgligt besked, han var ändå över sex år gammal. Jag tog beslutet och jag är otroligt glad över att jag fick hålla honom under tiden han fick sprutan. Han lades i en lite kista för att vi ska kunna begrava honom bland hans kompisar i trädgården i morgon. Av att se honom få somna in underlättade mitt sorgarbete, och konstigt nog rann inte en tår nedför kinden. Däremot rann det otroligt många när jag klev innanför dörren när jag väl var hemma igen efter fem timmar på djursjukhuset. Jag såg hans bur stå tom, jag hade honom i en kartong i famnen och jag visste att han var på en bra plats nu, med tanke på hur dålig han har varit under dagen.

Det blev alltså ingen komma-ikapp-dag idag, jag har inte kommit en bit på vägen ens. Lördagen ändrades väldigt drastiskt från att jag upptäckte att han var sjuk. Men jag är glad över att jag har gett dem timmarna åt honom, så att han slapp lida längre. När jag kom hem och gick ut på hundpromenaden med Bosse och Kenzo mötte jag alla små Halloween-spöken. Då minns jag hur stor skillnad det kan vara från en dag till en annan. Idag har jag väntat, väntat och väntat hela dagen lång för att sedan få ett ledsamt besked. Förra året vill jag minnas att jag åkte till kyrkogården.

Jag kommer alltid minnas Halloween som det var den tiden på året som han somnade in. Han kommer vara den jag besöker på kyrkogården och han jag tänder ett ljus för. Min Harry, som nu är återförenad med min älskade Doris. Nu rinner tårarna igen. R.I.P ♥

Älskade underbara söta Harry, vila i frid.

♥ I will always remember you! ♥

2015 – 10 – 31

I lördags hade vi bjudit in till ett stort kalas. Mamma fyllde femtio år den 13 oktober och vi har sällan stora fester, därför valde vi att ha det den här gången. Vi hade bokat lokal i lilla samhället Bunn där en stor del av pappas släkt kommer ifrån. Närmare femtio gäster kom och vi bjöd på exotisk planka med tillbehör och tårtbuffé till dessert. Dryck, snacks och godis slank ned här och där med. Det blev en riktigt lyckad fest och jag tyckte det var supertrevligt. Fast det tycker jag alltid det är när man umgås med sina nära och kära.

Strax efter 02.00 var vi hemma i Gränna igen, för då hade alla gästerna gett sig av hemåt. Jag klev ur bilen och blev stillastående, för stjärnhimmeln var magisk. Det var längesen det var så klart och det var längesen jag var utomhus vid den tiden. Allt var så vackert. Jag ställde mig på gräsmattan och blickade upp, drömde mig bort. Jag började fundera, jag började tänka på hur cool världen är och hur cool rymden är. Ett stjärnfall såg jag också under den kvarten jag stod och kollade.

När det är kalas lever jag verkligen där och då, jag stänger så gott som av mobilen och jag har knappt någon tanke på sociala medier. Men jag gillar att stå med en kamera i handen, mest för att dokumentera och för att inte glömma. Hela lördagen var lite stressig, rättare sagt var hela veckan stressig. Så det var skönt att bara få ställa mig och pilla med dem två tårtorna som jag skulle baka, för att sedan dra ett drag med plattången genom håret och kalasa hela kvällen. När pappa fyllde 50 hade vi också kalas, fast inte lika stort.