I morgon åker jag till London och utan att ens förstå att det sker nu, ser jag verkligen fram emot det – för London är fantastiskt! Inga krav bara massa skoj, det enda jag vill är att spana in ett par nya löparskor. Mina favoriter är för utslitna att jag snart borde förbjuda mig till att springa i dem – det är inte bra för varken kroppen eller fötterna. Men dem är de skönaste jag har ägt och det går inte köpa ett par nya. Big Ben vill jag också se.

Efter Londonvistelsen ska jag vara i Göteborg i ett par dagar, för att sedan vända hemåt lite snabbt, avsluta simskolorna i maj och sova en natt hemma på typ 1,5 vecka. Nästa helg är det träningsläger på Isaberg igen. Sen kör studentveckan igång, min syster tar studenten vilket betyder att det är tre år sen jag gjorde det.

Igår skulle jag ha cyklat långpass, men regnet hängde i luften och några droppar kom. Jag ville jättegärna träna, jag ville ut, men jag ville samtidigt inte skita ned den nytvättade cykeln (sämsta tänkbara ursäkten) så jag sköt på cyklingen tills idag istället när faktiskt solen lyser. Men jag cyklade i måndags, tre gånger. I tisdags var jag ute på lite intervaller och blev omcyklad av Team Tre Bergs Kim Magnusson sista biten in mot Gränna.

Istället för cykling sprang jag bara för nöjets skull, något som var längesen jag gjorde. Alltså jag gillar att springa numera, men det brukar alltid stå i min träningsplanering – jag var lite busig och sprang fast det inte fanns med i planeringen. Jag saknade onsdagslöpningen och dessutom behövde jag bara rensa huvudet lite på allt, känna vinden, komma ut i den friska luften och med en podd i öronen.

Jag blev megapepp på att bli snabbare och uthålligare i min löpning efter i lördags att jag redan är anmäld till Göteborgsvarvet 2017. Jag vill bli en bättre löpare och jag vill älska löpning ännu mer.

Jag förstår inte hur jag en vecka i maj förra året kunde cykla närmare femtio mil och det var inte en vecka som innehöll varken lopp eller träningsläger, bara skojiga långcyklingar. Jag förstår inte heller hur mycket jag fikade hit och dit vid den här tidpunkten för ett år sen.

Jag måste sluta jämföra mig med mitt förra jag och med andra. Jag blir otroligt peppad på att jaga mil i sadeln och samtidigt lite frustrerad över att jag inte kommer snabbare fram mot 250 mil. Men i år har jag tre idrotter att underhålla under samma tid som jag enbart hade cykling förra året. Dessutom är det inte hela världen att jag ligger i ofas på typ en vecka – behåller jag bara samma som hittills kommer jag snart ha nått de där milen man måste cykla innan Paris. Det är nog bara att jag ser massa andra cykla hela tiden.

Huxflux hade jag spontant köpt en spinningcykel också. Innan hade jag inte vetskapen om att jag var sugen på att köpa en, sen på någon timma kändes det självklart.

Idag var det invigning för Euro MTB uppe på IKHP i Huskvarna. Det är väldigt coolt tycker jag. Dessutom sägs det vara den finaste mountainbikesbanan ett EM har gått på. Hela helgen kör eliten tävlingar på en riktigt tuff bana med typ världens finaste utsikt (nästan i alla fall), dessutom verkar Huskvarna och Jönköping vilja visa sin allra bästa sida med strålande väder och vitsippshav i skogen.

Jag har inte varit speciellt många gånger vid IKHP, men i morse startade jag torsdagen med en backintervall uppför norra Klevaliden till klubbstugan. Jag har varit säkerhetspersonal, eller funktionär hela dagen. En lugnare förmiddag och sedan en lite mer fartfylld eftermiddag ute vid banan. Stafetten med alla länderna var helt klart häftig nu på kvällen! Att se världsstjärnor bara några centimeter ifrån en.

Jag var redan på plats under onsdagskvällen och då gick vi hela banan för att gå igenom vad som kunde ske längs vägen, banan var svår att gå, tänk då att cykla den? Riktiga cyklister alltså!

Det här var ett event jag inte kunde missa, så jag tänkte att jag kunde ställa upp som funktionär samtidigt som jag kollade på. På så sätt kunde jag se proffsen, dessutom lär man sig otroligt mycket om en ganska oklar mark för min del. För jag är landsvägscyklist, om jag kan kalla mig det, men jag är absolut inte en mountainbikescyklist. Coolt arrangemang!

Mitt tips till dig är att besöka Huskvarnaberget och kolla på proffsen när dem kör MTB (allt du behöver veta om arrangemanget hittar du på euromtb.com). Jag hade bara möjlighet att hjälpa till under torsdagen för till helgen ska jag iväg på träningsläger, men det är från i morgon det blir spännande på riktigt och något man absolut inte får missa. Men jag kommer följa #EUROMTB på Instagram. Gör det du också!

För snart två år sedan hoppade jag av min utbildning till läkare i Riga, jag har inte ångrat det en sekund. Helst av allt skulle jag bara vilja jobba resten av livet, för jag älskar att jobba. Men det är svårt att gå vidare om man inte har någon utbildning. Jag är utbildad simlärare och jag har möjlighet att klättra högre i det ledet om jag skulle vilja, men jag känner att det sliter lite väl mycket på kroppen att bada så pass många timmar per vecka och dessutom är det inte en utmaning för mig längre. Allt går på repeat. Men jag säger inte att jag utesluter det helt, för jag älskar mina simskolor – jag kan ha det som en backup.

Jag bara känner att nu är rätt tid att ta nästa steg, att gå vidare, att ta tre år för att utbilda mig till något mer som gör att jag kan få fler valmöjligheter till yrken i framtiden. Om det är rätt utbildning jag har valt är jag absolut inte säker på, för jag längtar inte, men det är den utbildningen jag tyckte verkade och lät mest attraktiv för mig av dem som finns. Det finns liksom inget yrke jag drömmer om i dagsläget. Men jag tror jag har kommit på det…

Jag bestämde mig en dag för någon månad sedan att det är i höst det gäller, det är då jag börjar mina studier till ett yrke – men vilket? Jag har varit inne på det alla gånger tidigare och det är vad jag tycker låter mest intressant. Jag har sökt till sjuksköterskelinjen vid Jönköping University. För varje gång jag ser en ambulans pirrar det till i magen.

Förr drömde jag alltid om att det var i Stockholm jag skulle plugga, helst på Karolinska Institutet eller KTH. Sen dog det ut lite och även att jag blev antagen dit har jag alltid tackat nej. Efter det var mina tankar i norra Sverige, men sen kom jag på hur mycket beroende jag är av min familj och mina vänner, att jag lätt känner mig ensam. Både Stockholm och Norrland finns kvar.

När jag bestämde mig för sjuksköterska, tänkte jag 1. Jönköping för här har jag ett boende, min familj, ett jobb, en bra utbildning och en trygghet. 2. Göteborg, för det inte är så långt borta, mina vänner bor där och därmed också möjlighet till boende. 3. Linköping, för det är ännu närmare Gränna och för att jag kanske kommer ha min syster där. Sen kom jag på att jag nog inte är redo för en helomställning ännu, jag älskar ju mitt liv som det är idag. I Jönköping har jag allt och lite till, Linköping kan jag lätt ta mig till och likaså Göteborg. Jag gillar Jönköping, tror jag!

Jag har bestämt mig att i höst påbörjar jag mina studier till sjuksköterska i Jönköping och det är inget att diskutera om. Om det är rätt eller fel återstår att se, men jag ska allt ge det en chans. Det känns lite som att tåget kommer gå annars och jag kommer bli kvar i vattnet flera år till, vilket jag skulle vilja och kunna, fast ändå inte.

Jag tänker inte på det speciellt mycket, jag varken längtar eller är stressad över det. Jag tar det lite som det kommer, jag vet bara att tills dess kommer jag njuta och maxa livet jag har idag. Men det börjar bli mer och mer verklighet då jag inser vad jag kommer kunna göra sen och vad jag gör för sista gången just nu.

Den här månaden är snart historia, det är ju Valborg ikväll och det är en högtid jag i princip aldrig har firat – den har bara funnits där ändå. Jag älskar mitt liv just nu, jag gör så att varje dag är värd att leva och jag ger mig själv stunder som verkligen boostar. Jag följer min egen vilja, lyssnar på mig själv, ibland spontant, ibland väldigt planerat. Mina dagar går i ett, med många intryck – men samtidigt finns det balans att jag kan återhämta mig och utan att få in stressen igen. En vän sa till mig för några veckor sedan att om Playitas och Åre känns som evigheter sedan för mig, måste jag ha fyllt mitt liv sedan dess med massa intryck. Det är faktiskt sant.

I eftermiddag skulle jag ha cyklat, men jag är jättetrött. Jag tog en vilodag istället, vilket för mig är det svåra att få in numera just för jag vill göra allt. Hela veckan har jag varit otroligt hungrig trots att jag äter mycket hela tiden känns det som och om kvällarna somnar jag tidigt. Första prioritet är jobbet och tätt efter kommer träningen eller min hälsa (träning, mat, sömn). Det går före mycket annat nuförtiden, vilket jag älskar och vilket min kropp och knopp älskar. Starten för det blev nog efter min sjukvecka i början av mars, eller när jag bytte coach, eller vid årskiftet? Vi har gjort en tredjedel av året och jag är snart upp i 200 träningstimmar – jag är så galet nöjd för det, samtidigt som det har krävts mycket av mig. Inte minst min inställning till just träning och hur jag prioriterar mina val i vardagen.

Att somna efter 22.00 är för mig numera sent och det känns som hela morgonen har försvunnit om jag vaknar efter 07.15. Att planera in lite jobbigare saker när jag måste vara produktiv gör jag endast till morgnarna, för det fungerar inte på kvällarna längre.

Jag äter god mat och ser den mest som energipåfyllnad för att orka med dagarna och nästa träningspass. Jag äter choklad och chips (nya favoriten) när jag känner för det, oavsett om det är fredagskväll eller tisdagskväll. Ofta bakar jag scones till frukost.

Jag känner att jag kan släppa prestationskraven i det mesta jag gör och fokuserar på det jag vill fokusera på, jag måste inte skriva av mig hela tiden, jag måste inte fota allt jag ser för det ögat ser live är en riktigt bra minnesbank. Sociala medier kollar jag mer sällan.

Jag lever för att samla på mig minnen, jag älskar att göra varje dag till ett litet äventyr eller kanske en del av dagen i alla fall – på så sätt blir det inte endast vardag och det gör också att jag älskar hela veckan mer, istället för att gå runt och längta efter helgen. Små guldkanter!

Den senaste tiden när jag inte har jobbat har jag upplevt massa olika cykellyckor – i klunga, ensam, med vänner, med pappa, med teamet, på olika cyklar, i regn, i sol, i med och motvind. Jag har ätit frukost med min vän och jag åt VOX-frukost med min andra vän. Jag har haft några lediga och härliga slappdagar hemma, jag har testat på yoga, jag promenerade mycket under min påskutmaning, jag håller igång simningen och jag löptränar – vilket har gett mig många upplevelser bland annat runt Munksjön, längs Vättern, under tidiga morgnar och rekord på löpbandet. Jag styrketränar en gång i veckan och blir bekvämare med de fria vikterna för var gång. Jag har varit på tre kalas. Jag var i Borås på teamträff för någon söndag sedan – en blöt historia. Förra helgen var kul, när jag på lördagen cyklade till simhallen, simmade och sedan cyklade hem, för att sen på söndagen springa Landsjön runt.

Det bästa av allt är att göra varje dag unik!

Ni vet när man hoppar av tåget eller kommer ur flowet, då är det riktigt svårt att hoppa på igen och komma tillbaka. Så har det varit för mig gällande träning tidigare – det går inte bryta det fina flowet man hamnar i för då inser man vad mycket annat roligt man kan göra med tiden. Motivationen liksom försvinner.

Idag är det inte träningen jag pratar om, utan det är bloggen. Jag har helt enkelt inte haft tid till att blogga i den mån jag har gjort och när jag väl har haft tid har jag inte ägnat den åt att blogga – för jag har upptäckt andra roliga saker. Jag har behövt en paus och en tankeställare. Det har varit fantastiskt skönt att inte behöva tänka på bloggen, men trots det har jag ändå haft en liten stressande tanke i bakhuvudet om att nu borde ja verkligen skriva.

Hela våren har varit en omställning för mig, efter all stress i höstas har jag insett att det är online och sociala medier som är en stor stressfaktor. Jag har verkligen sett över mina vanor och rensat bort allt som ökar stressen. Nu är jag inte alls beroende av min mobil, eller sociala medier längre, inte heller att följa alla möjliga bloggar. Jag tar det lite som det kommer och det är det skönaste jag har varit med om. Det har också medfört att många av mina intressen helt har försvunnit och förändrats. Vilket jag tycker är lite läskigt på samma gång!

Dessa veckor är första gången jag seriöst funderat på att sluta blogga. Även att jag har tagit några pauser under mina bloggår har jag aldrig varit så nära ett avslut. Men sen kom jag på att det inte alls behöver vara så mycket ”på och av”. Jag gillar att blogga och framförallt vill jag göra det för att minnas fina minnen, för att dokumentera händelser i mitt liv och för att ha ett ställe där jag kan tillfredsställa min kreativitet. Jag påminde mig själv om varför jag bloggar och nu har jag bestämt mig för att ha kvar bloggen ändå, men sänka prestationskraven ytterligare och dessutom mängden inlägg. Jag kan inte prestera i alla livets pusselbitar, jag orkar inte med det… på jobbet, i träningen, i Team Rynkeby, när jag fotograferar, på bloggen, i familje/vänskapsrelationer mm.

Det jag gillar med bloggar är att man får följa med lite i någons liv och lära känna vissa delar av den. Som en vänskapsrelation. Det är därför jag hellre läser bloggar än böcker och ser på tvserier snarare än filmer. För slutet kommer så plötsligt – slut som jag är lite rädd för. Jag påminner mig själv om att bloggen är ett ställe jag kan komma tillbaka till för att blicka tillbaka till fina minnen, så som jag vill att det ska vara och även anledningen till att jag absolut inte kunde sluta. Och Du jag gillar verkligen när Du kommenterar, det ökar min motivation till allt!

Februari har flugit förbi och jag har knappt hunnit reflektera över att det är just februari. De senaste veckorna har varit väldigt speciella och samtidigt alldeles underbara. I vanliga fall brukar jag gilla vardag, med rutiner vecka efter vecka och att vara hemma så mycket som jag faktiskt tycker att jag är.

Jag skulle säga att varje tid har sin charm och dessutom har det sina utmaningar också. Först när jag var iväg till Playitas i vecka, när jag tränade mycket för att vara mig och när jag simmade flera tusen meter varje dag. Det var en resa jag vågade åka iväg på ensam. Det var riktigt riktigt underbart, men samtidigt hade jag även stunder då jag var lite osäker. Stunder då det inte kändes helt rätt.

Sen var jag hemma i några dagar, kom tillbaka i vardagen, hade en väldigt ledig helg där jag helt plötsligt älskade hur söndagen blev och upptäckte att jag älskade att vara ledig. Orsaken till det vet jag inte, jag bara fick en härlig känsla tillslut i kroppen.

Nu var det dags för en vecka i Åre. Jag bytte sommarvärmen mot snöslask för att sedan åka till fjällen och få ett vitt vinterlandskap. Vilken växling! Även den här resan var något jag hade längtat efter och verkligen sett fram emot, men samtidigt fanns det tankar att jobba emot. Som när jag verkligen inte kunde motivera mig till att stanna kvar hela lördagen, utan hellre ville åka hem en dag tidigare. Fjällen var underbart!

Igår var jag tillbaka på jobbet, det var en helt vanlig måndag igen efter att ha haft måndagarna som resdagar den senaste månaden. Jag ville inte jobba först, jag var inte alls pepp. Sen läste jag Elnas inlägg och kom på ”vad håller jag på med?”. Jag älskar ju egentligen att jobba och när jag väl stod där inför alla barnen, när jag väl fick hoppa ner i vattnet och när jag fick instruera då älskade jag ju det.

Allt handlar om inställning, hur man jobbar med sina tankar. Jag antar att efter allt som jag har fått uppleva dessa veckor och eftersom jag inte har något större inplanerat på ett bra tag nu gör att det finns en tomthet i kroppen. Men nu ska jag försöka ändra tankarna och dessutom ska jag lägga in små äventyr i vardagen, eller på helgerna. För dem kan vara minst lika underbara som en resa en hel vecka. Och att liksom försöka älska varje sekund.

Såhär; jag brukar inte längta för mycket efter något, just för då försvinner charmen i nutiden. Så jag ska sluta med att längta efter allt och egentligen vad är det jag längtar efter? När jag var hemma längtade jag till Playitas, när jag var på Playitas längtade jag efter att vara hemma, när jag var hemma längtade jag efter Åre och när jag var i Åre längtade jag efter att vara hemma. Jag har ett pussel att lösa i mina tankar framöver, för så som jag känner just nu kände jag innan jag åkte iväg och det är en känsla jag inte är van vid. För innan har inte dessa tankar hälsat på, då har det snarare varit att jag absolut inte vill att resan ska ta slut. Men jag undrar vad som är problemet? Nu känns det typ inget som jag är pepp på…

Det var längesen jag var ledig och bara var hemma. Eller lite så blev det kanske på jullovet, men annars har jag alltid tagit ledig för att jag ska iväg och göra något. Jag kanske behöver ha ledig och ha det lite tråkigt, att göra utrymme för mer spontana saker? Fast ändå är det ju roligare med äventyr.

Jag känner mig lite vilsen i tanken och det får bli veckans stora uppdrag – att reda ut vad som försegår. Under tiden ska jag komma tillbaka till rutiner igen, ta det lugnt, jobba och lägga till lite guld. Som idag när jag bakade scones till frukost och fick en härlig stund tillsammans med bästa syster.

Jag är så glad att just Du läser min blogg. Jag tror att ni som har hängt med ett tag vet vem jag är men för er nya som har hittat hit den senaste veckan, från Bloggar om Hälsa tänkte jag att ni skulle få lära känna Clara lite mer. Jag själv är alltid så nyfiken på personen bakom alla bloggar.

Vem är du i 3 ord?
Positiv, nyfiken som gärna söker glädjen och lyckan i utmaningar.

Hur gammal är du?
21 år.

Vad jobbar du med?
Simlärare – något jag har jobbat med de senaste nio åren. Men just nu är jag mitt i vägskälet där jag ska välja om jag vill ta höger eller vänster för att nå framtiden.

Var bor du?
I Gränna tillsammans med mamma, pappa och syster Julia. Vi har hunden Bosse och fyra fåglar också. Här har jag mer eller mindre alltid bott – förutom några månader i Oxford 2013 och Riga 2014.

Vad har du gjort idag?
Den här helgen var helt oplanerad, vilket jag inte minns när det hände sist eller när det kommer ske nästa gång. Så jag har njutit av lugnet. Vi åt långfrukost samt haft farmor och farfar på ett snabbesök. Under eftermiddagen blev vi bjudna på semlor i Örserum hos faster och kusin, för att nu ha lördagsmys.

Sommar, höst, vinter eller vår – vilket föredrar du?
Vinter! Men egentligen tycker jag alla årstider har sin charm. Jag försöker inte tänka så mycket på det, eller längta efter någon tid på året – mer njuta var dag och försöka älska varje stund.

Är du beroende av något?
Nej, om man inte räknar med choklad, endorfiner och sociala medier.

Vad skriver du om i bloggen?
Här får man läsa om mig och min vardag, oftast om mina tankar kring olika saker. Det är en vardagsblogg som har lite mer fokus på fysisk/psykisk hälsa och träning. Resor, utmaningar och äventyr kan man också hitta.

Vad gör du när du inte bloggar?
När jag inte jobbar så tränar jag och sen är jag väldigt aktiv i Team Rynkeby Jönköping. Jag älskar utmaningar och åker gärna iväg på små eller stora äventyr. Jag umgås gärna med familjen eller vänner och försöker räcka till på alla plan.

3 saker man kanske inte vet om dig?
1. Jag har en dröm om att ett år köra Ö till Ö.
2. Jag dricker inget/gillar inte något annat än vatten (utan kolsyra), vilket gör att sportdrycken under längre lopp som är välbehövlig är sjukt svår att få i mig.
3. Jag väljer gärna träningskläder till vardags och använder aldrig smink.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Jag försöker att inte längta för mycket, utan mer hitta glädjen i där jag är just nu. Så idag trivs jag väldigt bra med att vara hemma. Fast jag skulle ljuga om jag inte säger att jag längtar efter att gatorna är sopade och jag är uppe på racern igen, någonstans i Sverige.

Vad tränar du helst?
Jag älskar cykellycka – så gärna landsvägscykling. Men simning är inte helt fel och löpning försöker jag älska mer.

Vilket är ditt favoritgodis?
Choklad! Gillar inget annat godis.

Är du morgon eller kvällsmänniska?
Jag älskar att vakna tidigt och ha hela dagen framför mig. Jag älskar att vara uppe sent! Jag hade hoppats på att kroppen inte skulle behöva så mycket sömn, fast egentligen älskar jag att sova också.

Något du drömmer om?
Jag vill så gärna prestera mitt bästa på Ironman Kalmar i augusti.

Vad heter du i andranamn?
Anna Elin.

3 saker du är mindre bra på?
1. Att säga Nej – brukar alltid få fullt upp tillslut. För jag är rädd för att ha tråkigt och att vara rastlös!
2. Ge mig ut i busväder, antingen på cykeln eller löpning – jag vill helst sitta inne då.
3. Att ta svåra beslut – just för att jag är så rädd för att göra fel eller misslyckas.

3 saker du är bra på?
1. Jag har ett grymt tålamod och ger i princip aldrig upp förrän jag har gjort mitt bästa.
2. Att vara simlärare.
3. Att sätta upp stora och utmanande mål – ingenting är för stort!

Favoritcitat: ”Life begins at the end of your comfort zone”

Listan är lånad från Anna och om du inte har fått nog av mig kan du läsa mer här, du kan läsa mer om mitt blogg-jag här och om mina drömmar för 2016 här. Jag finns på de flesta sociala medierna, sök bara på claraedvinsson så lär ni hitta mig → Instagram & Twitter.

Efter lunchen igår och när triathlonlägret var slut var det dags för en eftermiddag med Team Rynkeby. Vi hade möte och mat på Brämhults gård först och avslutningsvis träning på Arena Fitness i Borås city. Spinning, cardio och afrodans.

Jag har bott på Scandic i Borås från lördag till måndag och när jag var tillbaka där igår kväll kände jag mig lagom mör och trött. Jag hade tränat över fem timmar och sex olika sorters träningstyper under dagen. Sista duschen för dagen var härlig, liksom kvällsmaten jag köpte med mig till rummet från ICA. Planen var att somna tidigt för att ge kroppen återhämtning – dels efter dagens träning, dels för att jag hade vaknat tidigt flera dagar på raken och dels för att vakna pigg idag, redo för en träningsvecka på Playitas. Men sen blev det visst inte så tidig sänggång som jag hade planerat, för det är alltid något som ska göras.

Den här tiden på året har varit lite speciell dem senaste åren – för två år sedan flyttade jag till Riga i tron om att jag skulle bo där dem kommande sex åren. Så blev det ju inte!

Förra året just vid månadsskiftet januari/februari skulle jag säga att starten på min Team Rynkeby-resa var. Teamet hade en kväll tillsammans i Jönköping, med middag på Twin City och bowling efteråt. När jag skulle åka dit den där lördagskvällen, sista januari 2015 var jag inte alls sugen. Jag var otroligt nära på att ställa in. Då också för att jag tyckte det var så jobbigt med det sociala. Jag kände ju knappt någon och där skulle jag umgås med ett helt gäng. Men jag är och var SÅ glad över att jag utsatte mig själv för det!

Det var starten på att hela Team Rynkeby-upplevelsen blev så fantastiskt bra som den blev. Och faktiskt har det bringat med sig väldigt många nya vänner, insikter, lärdomar och massa annat. Tänkt om jag inte hade gjort det? Hur hade då mitt liv sett ut idag?

I år tycker jag vi redan har varit där, alltså sett till teamkänslan. Vi har kommit så mycket längre för äventyret startade i oktober som det faktiskt gjorde förra gången också men mitt engagemang och glädjen fann jag inte förrän efter den kvällen. Sista januari var starten!

Idag vaknade jag supertidigt av mig själv för att vara en ledig lördag och dessutom ha semester. Men jag var otroligt pigg och tänkte att jag lär vara död om jag somnar om. Det är en skön och härlig känsla att kunna vakna upp strax innan 06 för att starta dagen. Varje dag annars ställer jag alltid klockan på 07.15, om jag inte ska iväg tidigare vill säga. Vilken mysig start på dagen!

Jag är ledig i tio dagar och faktiskt ska jag iväg. Jag åker vid lunchtid idag och är inte tillbaka förrän sent den 8e februari. Först en helg i Borås, med mängder av aktiviteter inplanerade – väldigt passande att allt sker samtidigt.

Lite lustigt är det för ungefär den här tidpunkten för ett år sedan, stannade jag till i Borås för första gången (bortsett från alla simläger man var på när man var barn). Då fick jag inte alls en härlig känsla om staden, den kändes tråkig på något sätt och jag bestämde mig då för att det inte skulle bli en stad jag valde att besöka i framtiden.

Framtiden som jag nyss nämnde visade sig bara vara några månader senare, för då var det cykeläventyr som gällde. Sedan dess är Borås staden jag besökt flest gånger efter Jönköping det senaste året – fler gånger kommer det bli också. Jag börjar hitta, jag börjar känna till vägarna och finna favoritställen. Känslan om staden har dessutom förändras, den är inte alls tråkig längre. Jag möts av ”Borås” var och varannan dag, är det inte genom Team Rynkeby, då är det genom Instagram eller Facebook eller annat roligt event. Borås lever.

Efter Borås flyger jag till Playitas och kommer stanna på Fuerteventura i en vecka. Hela resan som börjar idag kommer jag göra själv. Jag kommer sätta mig själv på prov, jag kommer garanterat behöva gå utanför zonen. Jag har faktiskt längtat väldigt mycket efter det här äventyret den senaste tiden och jag ser fram emot precis allt, samtidigt som det är lite pirrigt och läskigt. Det absolut jobbigaste kommer vara det här med att vara social.

Jag vill utvecklas. Jag vill göra precis allt det jag har planerat in och då ska inte något få stoppa mig, speciellt inte okända människor. Jag försöker verkligen vara mer social och vad gör det om jag inte lyckas med den biten? Jag trivs ensam och jag kan göra allt jag vill göra själv i sådana fall. Fokuset på Playitas kommer vara träning och främst simning.

Jag har redan utvecklats, växt och förändrats. Första steget tog jag när jag kom med i Team Rynkeby för 1,5 år sedan. Sen har jag vågat utsätta mig för sociala situationer och det är framförallt lättare. Jag vågade åka på simcamps där jag inte kände någon, jag vågade boka en plats på vinterspinningen, jag vågade kontakta en träningscoach, jag vågade boka resan till Playitas ensam för att simma i grupp. Jag känner mig redan stolt att jag har kommit så långt på vägen, att liksom ha tagit beslutet.

Jag ser fram emot dessa tio dagar med allt vad det innebär och det känns skönt att veckan kommer nu för jag har haft det lite tuffare den senaste tiden med att hitta glädjen. Du får gärna hänga med här på min resa!

I den här poolen ska jag simma i varje dag och i den vita hotellbyggnaden ska jag bo.

I morse åkte jag och pappa till Scandic för att fylla kroppen med energi i form av hotellfrukost. När vi kände oss nöjda åkte vi vidare mot Hestra och Isaberg för att åka skidor i några timmar. Mammas jobb hade specialhelg där, därmed fick vi liftkorten helt gratis och utrustning har vi egen. Så det var självklart att vi skulle ta en tur till Isabergstoppen för att åka några gånger.

Jag och pappa ska iväg på fjällsemester om några veckor, det här var en försmak på det trots att man inte kan jämföra backarna häromkring med fjällen.

Vi kom i lagom tid till att inte alla barnfamiljer hade vaknat för dagen ännu. Det var töväder och dimman låg tjock, för toppen kunde man inte skymta förrän man just var där uppe. Jag har åkt skidor på Isaberg en gång tidigare och vilket år det var, har vi diskuterat fram och tillbaka, men vi tror typ 2009, eller möjligtvis 2010. Då var det andra gången i hela mitt liv som jag åkte utför och jag var otroligt feg. Backen jag åkte sist, var ingenting idag. Speciellt inte när man är bortskämd med otroliga pister i både svenska och norska fjällen.

Dock var senaste gången jag var på Isabergstoppen i maj, fast då på cykel. Vi i Team Rynkeby hade två träningsläger där och det kommer vi ha i år också. Det dröjer alltså inte jättemånga månader förrän jag är tillbaka där igen, fast även den gången på cykel och snön har försvunnit. Då ska jag lyckas cykla upp för toppen igen, men utan att typ få andnöd.

Vi åkte i fyra timmar och sen tyckte vi det var nog. Vi började frysa lite, trots att det var plusgrader. Vi blev blöta och man fick inte upp värmen mellan varje åk, för mestadels av tiden fick man köa till liften. Efteråt åkte vi hemåt för att äta mat, vilket var väldigt passande efter att ha varit ute i den friska luften hela förmiddagen.

Det blev en väldigt fin söndag, för inte trodde jag att vi skulle åka till Isaberg för skidåkning en månad efter julafton (det var något vi bestämde för någon dag sen bara). Jag älskade hur jag swischade nerför pisterna och hur man kunde känna fartvinden susa förbi öronen för en kort stund. Att gå i underställ en dag tackar jag inte nej till heller, för det är ju det skönaste.