Jag hade önskat att jag hade fått krama om dig en sista gång innan du sa farväl. Du var mitt finfina marsvin som alltid pratade med en. Jag fick dig i födelsedagspresent 2009. Du har varit inblandad i fina historier och minnen. Men eftersom hon har varit dålig de senaste dagarna och inte ätit (när marsvin visar tecken på sjukdom är de riktigt sjuka), så var det nog det bästa för henne. Marsvin blir inte så gamla 5-6 år, men jag hade hoppats på att du skulle bli lite äldre än 4,5. Du kommer alltid vara min älskade Doris! 

Sverigeveckan i fjällen tog hårt på mig, speciellt när det kommer till den mentala biten. Jag vet inte var jag ska börja och jag vet inte hur mycket jag vill berätta. På något sätt måste jag lösa det här själv. Jag måste hitta en lösning och få det här att gå. När jag flyttade till Oxford för tre månader i höstas hade jag ett riktigt break-down redan första dagen jag kom dit. Men på något sätt ändrade allt på sig och jag behövde bara genomlida en ytterligare sådan dag under mina veckor där. Allt blev bättre och tillslut älskade jag det trots att jag saknade Sverige och folket där hemma. Nu såhär i efterhand saknar jag Oxford-tiden riktigt mycket och hade önskat det var längre.

När jag anlände hit till Riga i slutet av januari, hade jag ganska så fullt upp med det mesta att jag inte riktigt hade tid till att känna efter. Jag vet att det även den gången var nära till ett break-down redan första kvällen men jag ändrade på det och lyckades hålla det borta. Sedan dess höll jag allt borta och trots att jag aldrig riktigt hade den ”rätta” känslan i kroppen lyckades jag se positivt i alla dagar och lyckades vända allt till det bättre. Men i och med att jag återigen fick uppleva det där jag hade tryckt bort under en månads tid blev banden ännu starkare och allt ännu suddigare. Jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Så idag kom det. Det första riktiga break-downet. Jag försökte och försökte tränga bort det under hela dagen (vårvädret och solskenet hjälpte mig att nästan hålla det borta) men tillslut nu på kvällen blev känslorna för starka. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det har växt inom mig en längre tid, men speciellt sedan förra veckan, en regnig dag i backen. Det började bli ytligare redan på flygplatsen igår eftermiddag. Under natten, störde det sömnen och hela den här dagen har känts värdelös. Men ändå, ändå försökte jag. Den personen jag ser i spegeln är inte längre Clara! 

Jag vet inte vad lösningen till detta är, jag vet inte vad det här leder till. Men jag ska låta tårarna få rinna längs kinderna för idag och förhoppningsvis är det klarare när jag vaknar i morgon. Om nu sömn kan lösa något!? Jag vill lösa det här och helst av allt vill jag lösa det här själv, men idag sprack det.

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag satt där i London och skrev Cambridge advanced English exam (CAE), nästan så längesen att man glömt bort att man gjort det. Men nu har äntligen resultaten kommit. Jag som trodde att läsförståelsen skulle dra ner alla poäng eftersom jag var så stressad och behövde gissa på många frågor, men sedan visade det sig att det var den bästa delen. Jag är glad, för jag KLARADE det! Något jag visste jag skulle göra på morgonen innan den där lördagen den 14 december, men på eftermiddagen när alla de fem delarna var avklarade kändes inte mitt självförtroende lika starkt.

Det viktigaste var att jag fick ett C och kan därmed officiellt säga att jag kan avancerad engelska. Sedan hade man kanske kunnat få ännu högre poäng och fått lite mer än godkänt men det var inte mitt mål.

Vilken tur att jag firade den där eftermiddagen på London Winterwonderland

Äntligen tog jag mig tid till att blicka tillbaka på det bästa året i mitt liv. Jag tror jag nu också har insett att det är över och det numera är januari 2014. Så nu ska jag försöka sammanfatta mitt fina år lite kort. Det var verkligen det bästa året hittills och jag hade riktigt många fina stunder som jag föralltid kommer minnas.

På träningsfronten så rodde jag iland många utav de målen jag satte upp längs vägen. Jag genomförde min svenska klassiker, jag ställde upp i fler lopp än någonsin och så debuterade jag i triathlon. Jag hade verkligen ett toppenår, även fast benhinnorna krånglade ända in i maj. Totalt fick jag ihop 235 träningstimmar vilket är en stor utveckling mot tidigare år. Jag tror jag aldrig mått så bra som då. I och med alla de tävlingarna jag ställde upp i slog jag många personliga rekord både tidsmässigt och längdmässigt. Jag klarade av delmålen på vägen till klassikern, som var att ställa upp i ett litet mindre lopp någon vecka före den stora prestationen, jag testade på öppetvatten-simning vilket jag blev fast i och jag har även antagit en hel del utmaningar. Vi får inte glömma skidorna, som jag är mest stolt att klara av. Av att ställa upp i både Rallarloppet och Öppet spår utvecklade mig själv som skidåkare och tekniken blev bättre än någonsin, men jag har fortfarande mycket kvar att jobba på.

Även fast benhinnorna ställde till det att varken Göteborgsvarvet eller Stockholm Marathon blev av är jag nöjd med mitt träningsår. Jag lyckades också hålla mig borta helt från glassen, såklart också godiset, snacks mm. Att undvika andra sockerbovar som fika, fastfood och choklad fungerade fantastiskt fram tills de sista månaderna (livet i England påverkade de faktorerna mer än jag själv kan ha anat). Chokladintaget ökade speciellt under julen, vilket jag kanske är lite mindre nöjd med.

Några andra höjdpunkter var när jag tog mitt körkort eller när jag köpte min första bil, som jag älskade. Det var också året jag tog studenten och hade ett underbart dygn med studentfirande och Vätternrundan i ett. Det var också året jag var tvungen att bestämma mig för vad som skulle komma härnäst, vilket resulterade i att jag flyttade till Oxford i tre månader. Tre månader jag aldrig kommer glömma, jag upptäckte så många platser, jag blev så många erfarenheter rikare, men framförallt blev jag bättre på engelska som var det viktigaste.

Man kanske kan säga att det var året jag reste som mest också. För under vintern fick jag följa med till Vemdals-fjället för första gången. Vad jag älskade den veckan! Skidåkning i riktiga fjällen, skidåkning på längden, massvis med snö och bästa släkten. Med familjen plus faster åkte vi också på en Londonweekend i september och veckan innan dess åkte jag med bästa vännen till träningsresorten Playitas på Fuerteventura. Underbart var det! Som drömmen!

Jag har även sett en hel del andra ställen så som att jag har besökt Skåne (Lund) för första gången i mitt liv, jag tillsammans med bästa syster tog en heldagstrip till Kolmården i somras, en kajaktur på Sommen bidrog också till nya ställen jag inte sett. Jag besökte också favoriterna som jag brukar besöka varje år, så som Jönköping, Stockholm etc. Sen får vi inte glömma alla små dagsutflykterna i Storbritannien.

Sommaren var alldeles underbar, bästa på länge och mycket bidrog vädret med. Vi gjorde i ordning båten och lade i den sedan kanske fem år sen senast. Så en hel del turer på Bunnsjön, med sol, skratt, bad och härligheter blev det. Vi badade något enormt mycket (jämfört med tidigare somrar) och allt var allmänt bäst.

December kom och året kanske inte riktigt avslutades med det där mysiga snölandskapet som jag hade hoppats på. Men julen, födelsedagen och nyåret var hur fint som helst. Bättre avslut går knappt att få (om snön hade kommit såklart)!

Sammanfattningsvis har jag levt efter mitt favoritcitat ”Life begins at the end of your comfort zone”, som jag hade som nyårslöfte 2013. Jag är så nöjd med allt jag har gjort, allt jag har vågat att testa på trots att det är så läskigt, med allt jag har tackat JA till, men även det jag har skurit ned på (som jobbet, drog jag ned takten en aning på). Jag tar med mig allt jag har fått med mig under 2013 och hoppas på att kunna göra 2014 ännu bättre.

Jag hade en jättefin Nyårsafton. Vi firade lite lugnt hemma hos faster med ena kusinen bland annat. Trerätters med en toast till förrätt, oxfilé till varmrätt och pannacotta till dessert var det på menyn. Supertrevligt och supergott, precis i min smak. Mellan middagen och tolvslaget spelade vi sällskapsspel, vilket helt var något annat än vad vi är vana vid. Men något jag tycker är riktigt roligt, speciellt om man är några stycken. Tolvslaget kom och några raketer fick även jag se, men inte alls i närheten av hundrafyrtiotusenkronors-raketerna på Bonfire Night i Oxford.

Och nu är det 2014. Ett helt nytt år. Ett helt år kvar tills december kommer igen. Jag har inte riktigt hunnit att tänka på det där ännu, att det är januari alltså. Jag ville helst av allt att det skulle vara december några dagar till, just för att det är den bästa månaden. Menmen snart har jag fattat att allt är på riktigt, att det inte längre är 2013 och då ska jag försöka knåpa ihop en årsresumé, likaså planerna för det här året kommer komma.

28 december är min dag. Och jag älskar det! Jag älskar att fylla år då! Även fast det finns lite nackdelar med det (vänta SÅ länge efter körkortet och att man går miste om ett år där man går gratis till tandläkaren), men tänk att man kan få de julklapparna som man inte fick, att husen är julfina (jag älskar julen), vanligtvis snö (jag älskar snön), det är sådär mörkt och mysigt utanför, många är lediga kring jul, jag har själv alltid varit ledig på min dag och så är ju december den bästa månaden på året. Så de där nackdelarna har bara varit jobbiga förra året då man fyllde 18 år, men jag kan nöja mig med det.

Min 19 årsdag var hur fin som helst i lördags. God julfrukost, födelsedagsfika med mormor och morfar då jag fick smörgåstårta och på kvällen kom faster med nästan hela kusinklanen. Till middag lagade vi potatisgratäng med fläskfilé och till efterrätt blev det marängsviss (men vi bytte ut bananerna till bär). Det är riktigt sällan det går en födelsedag utan en tårta, men jag gillade det på det sättet det blev. För den som vill veta vad jag fick i present så var det en Canon kompaktkamera med tillbehör, några lotter, pengar, euro, ett biobesök, en chokladask, ett presentkort på Intersport och massvis av tulpaner samt rosor. Sedan väntar jag på två paket som inte riktigt hunnit med mellandagsledigheten på posten. Jag tror mina nära och kära känner mig för väl, jag fick precis allt jag har önskat mig. Så även denna gång, samma visa under julen. Jag har aldrig fått precis allt det jag har önskat mig tidigare och jag är riktigt riktigt nöjd. Jag har verkligen haft världens bästa vecka, med fantastisk jul och en underbar födelsedag.Jag har aldrig varit såhär nöjd. Tack alla!

Igår hade jag en underbar dag, med precis allt som jag ville att den skulle innehålla. Familjen, släkten, god mat och julklappar. I nästan 18 år har vi alltid firat jul med endast mormor och morfar, där det blir Kalle Anka klockan tre, följt av lutfisk och julklappsöppning. För att sedan avsluta med att sova över där. Det har varit traditionen och jag älskar sådant. Traditioner alltså. Och i år hade jag trott att det skulle bli det samma, men jag fick för bara några dagar sedan reda på att vi skulle ändra lite på vårt firande…

Så igår hade vi julfika med farmor och farfar på förmiddagen, vilket vi i och för sig brukar ha tidigare år också. När tiden var kommen åkte vi till mormor och morfar som också bor i Gränna för att kolla på Kalle Anka. Till middag kör vi alltid på lutfisk med ananasgröt till efterrätt. I år hade vi även sagt att det inte skulle bli så många julklappar, vilket jag gick med på men trots det så blev det en hel del. Mest till lillasyster. Jag fick precis allt det jag hade önskat mig plus lite till och jag är supernöjd. Sängkläder i satin älskar jag att önska mig, pengar, lite choklad, en lott som jag vann 100 kronor på, en bakbok, en dag på Isaberg, en ny löparjacka och ett nytt längdskidsställ från Craft. Jag tror jag aldrig varit så nöjd med klapparna tidigare.

Nytt för i år var att vi åkte till Örserum där min faster bor och alla mina kusiner, farmor och farfar med mera var där. Så vi fick verkligen träffa hela den närmsta släkten och jag gillade det, trots att det bröt en fin tradition. Sen när klockan var läggdags kändes det konstigt att somna hemma till Love actually. En bättre Julafton är svårt att hitta. 

Nu har jag varit hemma i nästan två hela dagar och jag har fortfarande varken fattat att jag är hemma än eller att jag ens har varit borta. Hemresan gick bra trots att det inte var den smidigaste jag varit med om, kan bero på att Heathrow är världens största flygplats sett till passagerarna samt att det var hårt tryck just den här helgen eftersom många ska resa hem över jul. Väl på Arlanda fick jag i alla fall träffa min underbara familj, jag kan inte förstå att det var tolv veckor sedan jag såg mamma och pappa sist. Jag vet inte hur jag ska förklara något för alla känslor man har måste man uppleva själv, men jag kan säga att det mesta känns så overkligt.

När planet skulle lyfta från London, så slog tanken mig att det kommer dröja ett tag innan jag är tillbaka där vilket kändes både tråkigt och riktigt skönt. En annan tanke som också slog mig var att jag har aldrig åkt iväg på någon resa tidigare där man verkligen sett fram emot att få komma hem. Är man borta endast en vecka, som jag alltid har varit tidigare så är det för kort tid för att känna någon hemlängtan. Eller alltså det är inte så att jag inte har trivts där borta men när man väl är hemma så ser man så mycket fördelar. Jag tror man behöver komma iväg en längre sväng för att verkligen uppskatta allt man har där hemma, som nu dessa dagar har jag umgåtts med familjen och släkten. Jag har ätit otroligt god och svensk mat. Jag har kunnat göra så mycket saker i huset utan att tänka på vad jag gör. Jag kan ta precis allt jag vill ha från kylskåpet. Jag kan gå i de kläderna jag känner för. Och har mest av allt bara gått runt med ett leende på läpparna och tagit in allt som finns, bara njutit.

En annan sak som är galet är hur man glömmer av vissa saker. Vissa känslor man alltid har känt, men sedan man inte har varit van vid dem under bortatiden har försvunnit helt. Just för att de har ersatts av en ny vana. Det absolut första jag märkte när jag klev in genom dörren var hur lätt våra dörrar faktiskt var, de bara flög så fort man petade på dem och då är de ganska så tunga i vanliga fall. Men då har den känslan ersatts av en annan känsla. Det var bara ett exempel, jag har upptäckt massor av sådana småsaker. Till sist är min reflex inställd på engelska, säger någon ”Hej” till mig blir det automatiskt ”Hello”, ställer någon en fråga förvandlar hjärnan det till ett engelskt svar.

Något jag har lärt mig om England under mina veckor här är att de är riktigt konservativa. Självklart hade jag ett hum om det innan jag åkte hit, men att de skulle vara SÅ pass visste jag inte. Man kan se det i många beteenden, på många ställen, Ja faktiskt nästan överallt. Tar vi språket till exempel så är det konservativt enligt min mening och många gånger har de inte ett ord för sådana saker det svenska språket redan har infört. Även många komplicerade stavningar där bokstäver egentligen inte skulle behövas för uttalet, där amerikanska engelskan har följt med i utvecklingen och gjort det enklare för sig. Näst byggnader, de är mycket mer åt det äldre hållet en mot det moderna, man hittar många gånger ställen som är i behov av renovering, lite som om tiden stått still. Tidningar (alltså magasin) där ligger Sverige i framkant med hela sitt stora utbud, här kan du inte hitta många olika sorter av varje ämne. Du kanske hittar en träningstidning, en om mat, en med korsord och mängder av Gossip. Går vi vidare till kosten så vet de inte vad tallriksmodellen är, frågar man dem så är det inte ens många som vet vad de äter. Självklart vet de att de äter en hamburgare, men kunskapen om innehållet är det en brist i. Jag tror inte de komponerar ihop en måltid utefter vad kroppen behöver, ibland vet jag inte ens om Britterna lagar en måltid hemma eller om de har tid att sätta sig ner för en familjestund. Allt är är On the go liksom (då refererar jag inte endast till min värdfamilj, utan den Brittiska befolkningen överlag)

Härromdagen köpte jag tidningen Women’s Running, helt enkelt för att jag kände för att utveckla min engelska i just det ämnet och för att det intresserar mig. Det är bara det att Sverige har kommit SÅ mycket längre i utvecklingen. Det jag läste förra året hemma, är det jag läser i tidningen här idag. Och då är det inte generell fakta, utan en introduktion till något ”nytt” (i Sverige var det nytt förra året). Jag läste också en artikel om olika typer av löpning och där ordet ”fartlek” introducerades, alltså man leker med farten under sin löparrunda och att just det kommer från Sverige. Det roliga är att de inte har översatt det till engelska utan resterande gånger det dök upp i tidningen stod det ”fartlek” på svenska. Wow tycker jag!

I alla fall, Sverige är så många steg före Storbritannien i utvecklingen. Vilket jag älskar. Jag tror dem måste skärpa sig en hel del här borta om de ska hänga med i den moderna världen…

Mitt i allt kommer tankarna ibland, varför gör inte jag som många andra och väljer den lättaste vägen i livet? Jag menar jag kunde bo hemma i Gränna, jobba med mina simskolor i något år, valt en treårig utbildning i Jönköping och efter det börja jobblivet. Jag kunde ha gjort det lätt för mig för jag har så många fördelar där jag bott i mina 18 år. Jönköping är en stad som har så mycket…

Men istället väljer jag att flytta till Oxford i 90 dagar för att lära mig ett språk, efter det väljer jag att flytta till Riga där jag måste använda mig av språket jag lärt mig i Oxford, samt att jag måste lära mig ytterligare ett nytt språk, lettiska (i alla fall en början till det). Jag väljer att läsa till läkare som kan vara en av de svåraste utbildningarna och dessutom på engelska. Jag väljer att bosätta mig i alla fall några år utomlands och jag som inte ens kan den svenska bostadsmarknaden. Inte nog med skillnaderna jag redan rabblat upp, det är ett helt nytt land, ny stad, ny valuta, ja i stort sätt är allt nytt. Ibland tror jag jag är lite galen!

Om två månader ska jag börja om den processen som jag gjorde här i Oxford för sju veckor sedan. När jag var helt ny i staden och inte visste ett dugg om vad jag hade gett mig in på. Jag var livrädd men samtidigt tyckte jag det var riktigt spännande. I dagsläget känns det som den här tiden snart är slut, just eftersom tiden har gått så snabbt (men det är ju lika många veckor kvar). Det känns som jag kan väldigt mycket här borta, vet vilka vägar jag ska välja och jag har liksom kommit in i en vana. Det var inte så läskigt som jag föreställde mig.

Men svaret måste nog ändå vara…
Livet ska inte vara för enkelt, livet ska bjuda på svårigheter. Jag har valt dessa för att det är vad jag VILL göra. Det är vad mina drömmar målar, det är mitt liv. Sen kommer det vara riktigt jobbigt vissa stunder, jag kommer få kämpa hur mycket som helst, några dagar kommer jag ångra att jag valde just den vägen, men majoriteten av dagarna är man nog tacksam och glad för man valde just det hjärtat sa. Som jag var inför Oxford, så är jag livrädd, fast dubbelt upp. Samtidigt längtar jag och jag tycker det är superspännande. Vissa dagar slår tankarna mig, Oxford-livet får inte ta slut för då är det inte långt kvar till Riga-livet och det absoluta allvaret…