Min tradition de senaste åren har varit att köra Tjejvättern, Halvvättern & Vätternrundan. Men efter att jag fick min femårsmedalj på Tjejvättern förra året letade jag efter en ny utmaning. Jag var mitt uppe i triathlontankar och anmälde mig till Borås Triathlon. När jag gjorde det i höstas kändes det helt normalt och genomförbart att köra Borås Triathlon på lördagen och Halvvättern på söndagen.

För någon vecka sen när jag började inse vad det var som väntade, undrade jag vad jag hade gett mig in på? Jag blev sjukt nervös. Tredje triathlontävlingen i mitt liv och första gången med halvironman-distans.

Jag har simmat ett pass 2017, jag har cyklat massvis och jag har inte löptränat speciellt mycket. Jag visste att jag klarade simningen på gammal rutin, cykelbanan provcyklade jag efter Göteborgsvarvet och visste att den skulle vara otroligt jobbig. En halvmara klarar man väl på vilja, om annars är det bara att gå. Försökte jag peppa mig själv med!

Målet var att inte komma sist bland de ca 170 startande. Tiden skulle väl hamna någonstans mellan sex till sju timmar. Nervös var bara förnamnet förra veckan. Men det visade sig att jag var nervös i onödan, för det gick rätt så bra.

1900 meter simning

I torsdags provsimmade jag ute i sjön. Jag har simmat sammanlagt 1500 meter i år och dessutom har jag cyklat en hel del att våtdräkten hade blivit en aning för stor. Jag visste att jag inte tappar jättemycket tid på simningen av att inte träna simning. Egentligen hade jag ingen aning om hur snabbt jag kunde simma de 1900 meterna. Dessutom var det tvåvarvsbana med några meter löpning på mitten. Det är jag absolut inte van vid.

Jag ställde mig långt fram. Jag tänkte bara på mig själv och fokuserade på navigeringen till första bojen långt därborta. Helst föredrar jag vattenstart, men idag var det start från land. Bara att gilla läget och försöka ta sig fram bland alla armbågar och fötter. Jag tycker själv jag är rätt bra på att navigera, det brukar gå rätt rakt men det är sällan jag hittar fötter att följa just den vägen jag väljer. Men jag körde på ändå, struntade i att jag inte kunde åka snålskjuts bakom någon annan.

Jag hamnade i ett lagom tempo. Snart var jag uppe på land för varvning och hade ingen aning om hur jag låg till. Kände dock att pulsen var hög på land och benen skakiga. Jag hade tänkt ut innan starten att jag skulle dyka från bryggan vid varvning. Vad gjorde jag inte när jag kom till bryggan – dök gjorde jag inte. Jag hoppade i istället och missbedömde hur djupt det var att jag höll på att dränka mig själv, samtidigt som jag hoppades på att ingen annan skulle hoppa på mig. Pulsen steg ännu högre och det tog ett tag innan jag kom tillbaka i tempot igen. Men snart hade jag simmat sträckan och var uppe på land igen för växling.

Jag visste inte hur snabbt jag simmat, jag kände bara att pulsen var skyhög och att benen inte löd. Jag gjorde en riktigt snygg entré upp från vattnet genom att göra ett dyk ner i gräset. Kollade på klockan för att försöka förstå varför jag var så skakig. Såg att jag hade simmat på 31.45. Det var en drömtid verkligen. Jag hade mer tänkt mig 40 minuter, just eftersom jag inte simmat något i år. Inte konstigt att benen inte bar. Jag var nog uppe som fjärde-femte tjej av 25. Otroligt nöjd och förvånad.

Foto: Borås Triathlon/Johan Valkonen

90km cykling och över 1000 höjdmeter

Växlingen tog lång tid, det är verkligen något jag behöver öva på. Dessutom skulle man springa långt med cykeln innan man fick börja trampa. Det drog ner cykeltiden rejält (3.25.53). Väl uppe på cykeln var fortfarande pulsen skyhög från simningen och jag visste vilka backar som väntade. Något jag är tacksam för är att jag hade testat banan för bara några veckor sen. Jag tog det lugnt i mitt eget tempo och försökte inte tänka på alla som cyklade förbi mig.

Först efter tre-fyra mil kom jag in i cykelflowet och pulsen hade stabiliserat sig. Nu kunde jag trycka på. Det var en tur och retur-bana och vid 180-vändningen var det först nedför för att sedan vända uppför. Där förlorade jag mycket kraft, genom att inte ha i rätt växel. Annars flöt cyklingen på bra och hemvägen gick bättre än ditvägen. Jag fyllde på med energi i form av sportdryck, bars och gels från Umara. Först när jag nästan var tillbaka kändes det som jag hade hittat den där powern jag brukar känna under cykelpassen. Men nu var det bara att hoppa av cykeln och springa in till växlingen.

21km löpning i solen

Andra växlingen gick snabbare. Sen stack jag ut på trevarvsbanan i solen. Det var inget jag hade planerat för, eftersom det som bäst skulle vara molnigt. Värmen tar mycket energi från mig. Alltid. Jag tänkte att jag skulle gå ut lugnt första varvet och att jag endast fick gå vid energistationerna. Jag höll planen och första varvet gick i samma tempo som jag alltid hamnar i. Jag kände av att pulsen gärna ville sticka, men benen var pigga.

Andra varvet lyckades jag öka tempot ytterligare och jag kände mig otroligt stark. Men precis när jag kom ut på sista varvet, blev jag riktigt trött. De sju kilometerna in till mål var kämpiga. ”Börja inte gå Clara!”, då är det svårt att komma igång att springa igen. Men jag var tvungen. Solen var stark och jag saknade energi. Fötterna värkte av att de hade suttit fast i ett par löparskor lite för länge. Sista varvet gick fem minuter långsammare än de första två. I mål var jag helt slut, men lycklig.

Otroligt nöjd över resultatet

Tiden stannade på 6.24.33 och det kan jag inte jämföra med Ironman i somras. För cyklingen var otroligt mycket mer krävande nu. Jag är mest nöjd över att jag simmade så pass bra trots ingen träning. Att jag sprang en halvmara på 2.19.36 avslutningsvis är jag väldigt nöjd med också. Dock är det just löpningen jag måste jobba på.

Borås Triathlon med Jonas Colting i spetsen var ett grymt arrangemang. Riktigt bra. Många härliga funktionärer och några man kände igen längs med banan. Jag själv dock, tycker inte riktigt jag passar in bland ”triathlon-folket” men det kanske man kan ändra på. Att jag var nervös kanske var bra, för det gick ju bra såhär i efterhand och att jag skulle komma sist var inget att oroa sig för. Men samtidigt, vad gör det egentligen om man kommer sist? Det viktigaste är att man vågar följa sina drömmar och ha roligt längs vägen.

Efteråt fick det bli ett uppiggande bad i den 14°C sjön. Under dagen hade jag bara tryckt i mig vätska och bars att kebabpizzan hemma smakade otroligt gott. Det blev en riktigt rolig lördag!