”Många av oss strävar efter att bli ”perfekta”. En del strävar efter det i sitt ätande och tränande, andra vill vara den perfekta partnern eller den perfekta föräldern. Många vill kanske vara perfekta i allt. Men vad är det? Om vi har en bild av vad som är ”perfekt” och fastnat i det tänket, när kommer vi fram? Jag menar att ”perfekt” inte finns. Att oavsett hur nära vi kommer så kommer vi väl ändå aldrig tillåta oss att vara klara – att bli ”perfekta” och faktiskt nöja oss. Det är så lätt att ribban hela tiden flyttas fram, ju närmare det där perfekta vi kommer desto längre fram kommer vi att sträva och pressa oss hårdare. Det perfekta förblir alltid ouppnåeligt. Och vad betyder perfekt, finns det ens? Och vem vill leva ”perfekt”? Det verkar allt annat än roligt att leva ett perfekt liv. Jag tror det är otroligt stressande att försöka vara perfekt, att det skapar mer ångest och press än gör gott. För mig är perfekt något som inte finns och absolut inte något jag vill sträva efter.”
Så skrev PT-Fia på sin blogg för några dagar sedan. Jag tycker det är väldigt klokt skrivet och behövligt skrivet eftersom själv gått i de här tankarna. Jag ska nu ta till mig mer av detta, sluta planera för mycket, sluta oroas och vara glad för det man har.