”När jag blir stor ska jag bli simlärare och mattelärare”

… sa Clara för väldigt många år sedan. Simlärare blev jag, men drömmen om att bli mattelärare började suddas ut mot slutet av gymnasiet. Jag började istället upptäcka hur cool människokroppen var och jag fascinerades över hur den fungerar. Hälsan var viktig. Hälsan är viktig.

Från läkarstudier till sjuksköterskestudier

Jag trodde jag ville bli läkare, men jag hamnade på fel plats vid fel tidpunkt. Jag valde att bli simlärare på heltid för några år, för där trivdes jag så bra. Jag var beredd på att ha det som ett yrke, men i längden blev det inte tillräckligt utmanande för mig. Jag kände att jag nog skulle försöka mig på att studera till något ändå, eller egentligen ville jag inte studera överhuvudtaget. Jag älskar att jobba. Valet av utbildning var svårt. Jag ville inte flytta från Jönköping och det enda jag kunde tänka mig på hemmaplan var sjuksköterskeutbildningen. Något jag trodde var rätt för mig.

Men det var helt fel, eller jag vet ju inte till hundra procent eftersom jag inte har jobbat som det eller ens gett vården en chans. När jag började i höstas bestämde jag mig för att ge det en chans, så jag ställde in mig på att jag gillade det. Men redan efter någon vecka kändes allt helt fel och jag blev hur vilsen som helst. Den inre stressen ökade och hjärnan gick på högvarv i flera veckor för att försöka komma på en lösning. Nu hade det blivit fel två gånger, jag jämförde för mycket mot mitt jobb som simlärare som hade allt jag önskade mig. Jag blev rädd.

Jag visste att jag inte skulle fortsätta på sjuksköterskeprogrammet på Jönköping University mer än första eller eventuellt andra terminen. I början skulle det ändå vara roliga kurser om just människokroppen, men de kommande två åren ville jag inte. Jag såg ingen motivation till att jobba som en sjuksköterska heller, det jag skulle kunna tänkt mig var som någon form av speciallistsjuksköterska. Att inte gilla vägen dit är inte ett liv som jag vill leva. Jag måste ha en motivation och följa min vilja. Dessutom är jag inte ens säker på om jag skulle kunna tänka mig det, när jag väl kommit dit.

Jag bestämde mig ganska snabbt för att hoppa av men fullfölja första terminen

Sista ansökningsdagen för vårterminen passerades och jag ansökte till några fristående kurser som verkade intressanta. Sen bokade jag ett möte med både en och två studievägledare. Jag blev nog egentligen inte mycket klokare av det. Av en slump ramlade jag in på Högskolan Dalarnas hemsida och upptäckte att de hade lärarutbildningen på distans med start redan nu i vår. Det lät för bra för att vara sant.

Jag gjorde en sen ansökan till ämneslärarprogrammet med svenska som ingångsämne. Jag ville helst bli idrottslärare, men det fanns inte som ämne med start nu i vår. Jag tog kontakt med flera olika lärare och ytterligare en studievägledare. Jag läste på om läraryrket och så småningom insåg jag att det nog ändå är matematik jag ska välja som ingångsämne. Jag hade inte valt det för jag var för rädd för att det skulle vara för svårt, jag var rädd för ingenjörsmatten som alla blivande ingenjörer runt omkring mig läser. Sen tog jag steget och vågade. Jag ville ju inte svenska egentligen. Jag har alltid velat bli mattelärare, men det har känts för långt bort och inte helt självklart.

Campusdagar i Falun

Jag kom in och förra veckan var det några introduktionsdagar i Falun. Så efter skidhelgen i Sälen åkte vi mot Falun för att jag skulle kunna vara med på upprop och programstart i tre dagar. Jag fick träffa lärarna i de kommande kurserna, jag fick träffa kurskamrater och jag fick bekanta mig med den nya studiemetoden. Allt kändes bra. När jag hade svepts in i allt nytt körde jag hemåt i onsdags, efter nästan en vecka i Dalarna.

I torsdags skrev jag den sista tentan på första terminen på Jönköping University, som nog fick avsluta mina studier där. Från den här veckan läser jag endast på distans till ämneslärare för gymnasiet med inriktning matematik. Jag ska testa, ge det en chans och ta en termin åt gången. Jag lever lite väl mycket i nuet att tänka flera år framåt känns både fel och läskigt. Jag vill helst arbeta med projekt som har ett slut inom en snar framtid och sen startar om. Det är det som varit så läskigt med utbildningar, för de pågår oftast över flera år.

Som min vilja ser ut just nu vill jag även ha biologi och idrott som mina ämnen, men det får framtiden avgöra.

Nu kan jag studera till lärare, som jag faktiskt känner att jag vill bli, hemifrån. Jag behöver inte flytta iväg och jag kan vara flexibel. Det har redan gått en halv vecka, men jag är fortfarande ovan vid tanken om att jag inte behöver anpassa mig till något eller ta mig någonstans för att uträtta mina studier. Men det gäller att lägga upp en veckoplanering så man inte pluggar för lite, eller för den delen för mycket. Disciplin och studieteknik men med en hel del flexibilitet.

Just nu känns allt fantastiskt och helt rätt!