I lördags var det klubbmästerskap i La Lepre Stanca – La Gara Lepre Stanca 2016. Det är en cykelklubb jag är stolt över att vara medlem i, även att jag varken ha varit det under en längre tid eller varit speciellt aktiv i. Dem arrangerar Måndagsrundan under i stort sätt hela året, en cykelrunda jag hade som mål att ta mig till minst en gång i år. Men det blir inte riktigt som planerat alla gånger.

När jag ställde in planerna på att springa Lidingöloppet efter att min vad inte är helt kry såg jag tillfälle att vara med på La Gara 2016. Det kändes som en rolig grej att göra – för att cykla är alltid roligt.

Jag bestämde mig snabbt att det skulle bli en dag som jag klev utanför min bekvämlighet och liksom vågade möta nyheter, våga göra saker jag inte gjort tidigare och även låta det gå som det går. Så jag anmälde mig till ”race”-klassen istället för ”ride”-klassen, jag som aldrig har tävlat förut. Nu var det inte på fullt lika allvar som en arrangerad tävling, men ändå.

Vi var sju i damklassen och mina förväntningar var väl egentligen att jag trodde jag skulle få cykla de nio milen ensam och att jag skulle komma sist. Det var ett beslut magen drog ihop sig lite inför, jag var ju på läskig mark. Men testar man aldrig vet man inte hur det är!

Vi hade ca 5km neutral start och när vi blev släppta rullade klungan på tillsammans, eftersom man var tvungen att kunna hela banan själv hade jag rekat med pappa förra lördagen dessutom var det på många vägar jag kände igen (IKHP-Hakarp-Ramsjöholm-Svarttorp-Haurida-Vireda-Bunn-Bunnström-Gränna-Röttle-Västanå-Ölmstad-Skärstad kyrka-Landsjön runt-Ed-Botarp-IKHP) men redan i Ramsjöholm tappade klungan en och vid Svarttorp blev det oroligt. Jag tryckte på och ville hänga på de två första i utbrytningen, vilket jag orkade hålla i 2-3mil kanske. Sen tog min energi slut, eller jag orkade inte hålla samma intensitet. Jag släppte.

Jag cyklade själv en mil, jag njöt, jag hade fullt upp att andas, jag njöt igen, solen sken och det var en ljuvlig lördag i september. Jag älskar nerför, jag hatar uppför. En kom ikapp mig, vi hjälptes åt. Innan det obligatoriska fikastoppet på en kvart kom dagens jobbigaste backe, dessutom i grus. Min svaghet är uppför, speciellt i grus eftersom jag inte är van vid det. Jag tog det lugnt i mitt tempo, jag gick en del. Då blev jag omcyklad och hade två bakom mig efter det. Den ena bröt vid fikat och hoppade in i ride-gruppen istället, nu var vi bara sex damer kvar.

Jag åt en croissant och någon Snickers, sen cyklade jag vidare ensam mot Gränna. Nu visste jag att jag hade den jobbigaste halvan kvar och då var jag redan rätt slut. Jag sänkte tempot och lyssnade på kroppen, struntade i var de andra var. Uppför backen vid golfbanan blev jag omcyklad av första herrklungan som hade startat en halvtimme efter oss. ”Bra jobbat, Camilla är inte långt bakom”. Jag blev pepp av de första orden och stressad av de sista. Men vad gör det att komma sist? Ingenting!

Jag fortsatte njuta. Jag möttes av motvinden över de öppna fälten. Andra herrklungan cyklade om mig. ”Bra cyklat, försök hänga på oss”. Efter att jag hade cyklat i ett tempo som var lagom för min del, men ändå att pulsen sköt i höjden mest hela tiden gjorde jag ett försök till att hänga på som svar. Men benen var för slut.

Jag fortsatte ensam och njöt av dagen. Jag var helt säker på att jag hade den sista ride-gruppen bakom mig och likaså en race-dam. Men vid den andra grusbacken, där jag även gick ett parti igen blev jag omcyklad av Camilla och ytterligare en till. ”Var har du varit? Du startade 1 min före mig efter fikat och jag har inte cyklat om dig?”. Får ”det straffar sig att inte kunna vägen” som svar. Jag fick genast massor av energi och pepp till att öka igen. Nu var vi de tre sista damerna på samma ställe, med mindre än en mil kvar och endast sista långa backen tillbaka till IKHP.

Jag tog backen i mitt tempo, vi växlade mellan placeringarna. Alla var trötta. Vi hade ju fått kämpa mer än andra idag eftersom vi var få att vi hamnade solo mestadels av rundan, till skillnad från både ride och herr-race som var klungor mest hela tiden (vad det verkar som). Vi tre sista damerna gick i mål ungefär lika, jag på en femteplats men hon efter mig hade cyklat fel på flera ställen att hon egentligen skulle vara före mig.

Sen åt jag Carnitas från Spice it up Foodtruck uppe på Huskvarnaberget med utsikt över Jönköping. Benen var lite möra och kroppen sliten. Egentligen var det inte en jättelång runda, men det var många höjdmeter som avverkades och dessutom på en hög intensitet. Jag valde att sträcka ut kroppen i vattnet efteråt, med lite simning. Jag älskar vattnet som avslappning. Sen satte jag mig i relaxen en halvtimma och bara var där och då.

På kvällen var det bankett på Tegel Matbar, med massor av roligt prat med nytt cykelfolk.

Innan funderade jag på att ställa in hela dagen, för det var för mycket nytt på en och samma gång. Det var ett stort steg att ta för mig. Men sen vann jag över mina rädslor och gjorde det bästa av saken. Jag var med i första utbrytningen testade vad jag gick för, var tvungen att tänka taktiskt, snuddade vid maxpuls, fick uppleva den mest magiska lördagen i september på cykel. Jag cyklade snabbt sett till hur mycket backar det var, dessutom kom jag inte sist. Att prata med andra man känner lite, eller att prata med andra som har samma intresse som en själv är mycket lättare för en introvert person som mig.

Jag älskade den långa dagen cykelns tecken. Jag har noll ånger över att jag ställde upp, snarare tvärtom. Jag är riktigt stolt över mig själv att jag hängde på, att jag inte ställde in, att jag valde starta i race trots att det var första gången för mig och att jag visste att de andra var snabbare och starkare än mig. Yngst var jag nog också. Jag vill att fler ska våga. Jag är glad över att jag deltog på banketten. Av den dagen lärde jag mig massor. Vilken lördag!