Finns det saker som du borde göra, som du vill göra, som du måste göra men som är riktigt svåra att få gjorda? Det kan vara av olika anledningar. Att dem är fysiskt eller psykiskt jobbiga, att det tar tid, att det är något nytt, att rädslor lurar, att det finns andra ursäkter eller så är det bara obekvämt. Jag hamnar där ibland. Det där ”ibland” kan faktiskt bli så ofta att det sker flera gånger om dagen.

Det är som att hjärnan har byggt upp eller ställt in sig på att något är otroligt jobbigt att utföra, fast i själva verket kan det vara lätt, något jag älskar att göra under tiden och känslan efteråt är obeskrivligt härligt. Den där första tröskeln kan vara riktigt hög.

För mig sker det nästan alltid när jag utmanar mig själv, när jag går utanför min zon. För då krävs det extra energi från mig själv och det kan både bli mentalt och fysiskt jobbigt. Det kan ske när aktiviteten jag länge längtat efter äntligen är här också.

Varför inte? är frågan jag ställer mig när jag kommer till den där kämpiga tidpunkten inför att ta tag i det som är planerat. Att planera är lätt för mig, att utföra är ibland svårare. Vad ska jag göra istället om jag ställer in den planerade aktiviteten? Majoriteten av gångerna finns det inget roligare att göra och ursäkterna är inte äkta. Om det inte finns något annat att göra, varför tänker jag ens tanken på att kanske ställa in? För att vara rastlös och ha tråkigt är något jag skarpt ogillar. Så då tar jag tag i saken direkt.

Den här motivationsdippen kommer inte enbart vid saker som måste göras, som är tråkigt. Hänga tvätten, packa, städa, lämna in deadlines etc är exempel på det. Utan det händer när jag ska göra saker jag älskar att göra också, saker jag verkligen vill göra. Senast var i lördags morgon, inför klubbmästerskapet. Då innehöll den dagen så mycket skoj, men samtidigt alldeles för mycket som var läskigt.

Jag får en otroligt boost efteråt vilket för med sig ett starkare självförtroende och dessutom sänker den tröskeln till nästa gång. Det är otroligt bra för mig att utsätta mig för dem situationerna. När jag väl är där i stunden är det ju underbart och många gånger är det inte så svårt. Ta ett träningspass som exempel, det är samma sak där. Men nu på senare tid har jag lättare för att utföra träningen eftersom känslan under tiden och efteråt är lättare att ta på, det går numera på rutin hos mig.

Varför inte? har hjälpt mig många gånger till att få saker gjorda, sen kan vissa saker kanske ske lite tidigare än i pressat läge.

Samma tankar gäller för mig sett till veckans dagar. När det är vardag längtar jag efter helgen, men varför gör jag det? För när det väl är helg täcks samhället av en annorlunda stämning och även att man kanske hinner med lite mer på en helg (fritidsaktiviteter) tycker jag helgerna överlag nästan är tråkigare än vardagarna. Just på grund av samhällets vanor, lugnet och för att jag har för lite att göra.

Jag försöker älska varje dag precis som den är, för den blir vad man gör den till. Varje dag är unik. Inget ska få stoppa min vilja mot att göra det jag blir lycklig av, inte tiden och inte platsen. Varför ska jag längta efter helg, när det är i veckorna jag lever som mest? Det är då jag gör det jag vill ha med i mitt liv.

Med det sagt tycker jag inte alla helger är tråkigare än veckorna, för dem gångerna när jag har roliga saker inplanerat eller spontant hittar på saker, är otroligt roliga och dagar jag länge kan leva på. Men de senaste månaderna har det funnits riktigt tråkiga helger. Då har det mest känts som jag slösar tid på att ha tråkigt. Jag vill att det ska hända saker, helst äventyrliga saker eller gemensamt med någon annan. Bara gör det!