Ja idag började hösten verkligen på riktigt för mig, alltså inte kanske sett till vädret men sett till tiden på året. För allt är verkligen nytt! Jag saknar allt som egentligen är Clara. Det känns som jag har tappat bort mig själv. I tomheten. Och det var lite det jag befarade hela våren-sommaren, jag hade hela livet planerat fram till den 20 augusti. Sen var det ett blankt papper. Jag valde att inte tänka på det bara.

Idag är det den 29 augusti, så egentligen skulle hösten 2016 börjat redan förra måndagen vilket den gjorde. Men planen blev lite ändrad, studierna tog inte den farten jag hade trott och jag skapade mig en riktigt fin återhämtningsvecka istället. För annars hade jag dött av depp, rastlöshet och tråkigheter.

Inte nog med att vi i tiden är inne i höstterminen 2016, det händer så mycket annat också. Syster Julia har flyttat hemifrån, rutinerna hemma är annorlunda. Träningen inför Ironman är över och jag ska börja om på något nytt. Sätta nya mål. Sommaren är slut, semestern är slut. Team Rynkeby 2016 är också över.

Jag är inte längre anställd av Jönköpings Simsällskap som simlärare, nu är har jag bara mitt jobb vid sidan av – för jag älskar det. Idag fick jag äntligen ha simskolor igen, som jag har längtat efter det! Simskolestarten för hösten drog igång igår.

Jag har börjat studera till sjuksköterska på Hälsohögskolan vid Jönköping University, med blandade känslor. Ser jag en ambulans vet jag exakt att det är det jag vill, när jag är på föreläsningar vill jag mest fly därifrån för det för med sig så mycket minnen. Minnen från Riga. Sjukt jobbigt är det! Drygt 2 år har gått sedan jag studerade sist. Dessutom känner jag inte en enda och jag är inte den första som börjar prata med någon.

Men jag ska ge det en chans, jag kände att jag måste komma vidare på något sätt. Jag har skapat bästa förutsättningarna för det hemma då mitt rum har förvandlats till något bättre – med en ordentlig arbetsplats som jag trivs vid (och en garderob som rymmer alla mina träningskläder). Jag måste bara acceptera.

Jag har inte mycket inplanerat i höst, jag vill ta det lite som det kommer. I slutändan tror jag inte jag har svårt att fylla tomrummen, för det känns som jag kommer ha fullt upp ändå. Jag ska försöka ge studierna första prioritet, eller kanske andra (efter träningen). Men samtidigt vill jag inte tappa bort mig själv, jag som har mått otroligt bra hela 2016. Jag har känt mig levande, utan någon stress alls (som jag avslutade 2015 med). Från nyår var det som ett nytt liv startade och jag har älskat det *nu rinner tårarna*. Nu finns inget kvar…

Jag gillar inte förändringar – jag gillar bara utveckling. Just nu är det lite för mycket som händer på samma gång, tur att jag har lite trygghet kvar i alla fall och inte valde att flytta till en ny stad (eller land) samtidigt. Jag måste bara acceptera! Sådant är livet. Det kommer gå bra. Jag ska bara låta det ta tid, för det här är en stor påfrestning på mig – mentalt.