Vad hände? är faktiskt den första frågan jag ställer mig. Alltså så fast besluten som jag har varit hela året, innan vi cyklade iväg och faktiskt under cykelturen om att Team Rynkeby Jönköping/Borås 2016 skulle bli sista året för mig i projektet.
Men det blev inte riktigt på det viset. Egentligen börjar det redan förra året, med att jag inte alls riktigt visste vad jag hade gett mig in på. Det var först när utecyklingen på våren kom igång som jag insåg vad projektet handlade om – och då hade ju mer än halva tiden gått. För projektåret håller på september till september.
När jag gick i mål i Paris 2015 var min känsla att jag bara var tvungen att göra om det, det var verkligen den bästa veckan i mitt liv typ och jag måste få uppleva det igen. Även att jag hade bestämt mig för att det skulle vara en Once in a lifetime…
Jag sökte, jag kom med och förra hösten gick jag in i projektet på ett helt annat sätt än året innan. Med engagemang från start och med erfarenhet från mitt första år. Jag såg allt på ett annat sätt, jag visste exakt vad jag skulle göra och vad som krävdes. Dessutom hade jag fått en större roll i teamet, jag var en del av styrgruppen men framförallt PR/mediaansvarig. Jag startade förra året med dem känslorna jag hade avslutat första årets resa med. Men nu engagerade jag mig ännu mer, dessutom blev det mer tidskrävande dels eftersom jag hade en större roll med ett arbete som krävdes en uppdatering många gånger i veckan. Samt att Team Jönköping inte riktigt blev Jönköping, utan mer Borås eller Sjuhärad.
Jag älskar projektet, jag älskar att cykla, jag vill verkligen göra allt arbete för barnen – alltså att samla in pengar till Barncancerfonden. Men mycket annat runt omkring tog min energi, så var det inte riktigt 2015. Även att jag har lärt mig att tycka om Borås väldigt mycket, där jag har vänner, där dem har Sveriges bästa simarena osv krävdes det alltid extratid från mig. Eftersom många av träffarna blev förlagda åt det hållet och majoriteten av cyklisterna befann sig där, var det där allt hände och vi få i Jönköping missade lite av tillhörigheten – det jag faktiskt samlar energi ifrån. Just eftersom vi var en minoritet, som hade det kämpigare att få till både träningen inomhus/utomhus etc på hemmaplan.
Projektet är tidskrävande och man bör ha en stadig ekonomi bland annat. Jag har sagt tidigare att Team Rynkeby aldrig har tagit tid från mig, bara gett. Det står jag fast vid, men jag fick inte riktigt den där energipåfyllningen 2016 mot arbetet jag har lagt ner. Det fanns fler anledningar till att jag inte kunde bestämma mig om jag skulle köra ett år till eller inte.
Efter resan i juli, har jag tagit en paus. Jag hamnade aldrig i den där bubblan som jag befann mig i i flera veckor efter resan förra året, jag märkte inte av det i kroppen heller eftersom jag i princip inte hade ont någonstans efteråt. Allt blev som vanligt direkt! Jag har skapat distans och samlat ny kraft, jag har fått reflektera och skapat en saknad. Dessutom blev jag mutad med blåbärsmuffins av en cykelvän och så har jag en mamma som slängde ur sig orden i stil med ”Du älskar ju det där och du blir ju jättelätt rastlös om du inte har något att göra – såklart du ska köra 2017 också!”.
Om jag ska göra det en gång till i livet, är den rätta tiden nu. 2017 delas teamet upp i två. Team Rynkeby Sjuhärad och Team Rynkeby Jönköping med faktiskt en bas i Jönköping. Förhoppningsvis blir det helt annorlunda när det kommer till träffar och träning mm.
Det var inte ett lätt beslut att ta men när jag väl tog det vet jag att det var rätt. Jag ska inte ge det lika mycket tid i år som senaste året, jag ska istället vara mer effektiv och projektet i sig ska vara lite mer ”light”. Vansbrosimningen och Ironman Jönköping finns kvar, vilket också var faktorer som påverkade mitt beslut. Dessutom känner jag redan många i teamet, att jag bara inte kan missa detta. Jag kommer ångra mig om jag inte gör det, men nu säger jag att 2017 blir sista året för mig.
Jag är alltså antagen till Team Rynkeby Jönköping 2017. Jag är superlycklig och glad över det. För efter att ha velat lite fram och tillbaka, ena dagen ville jag, andra dagen ville jag inte, är jag nu fast besluten att det är det här jag vill igen. Jag älskar Team Rynkeby och alla upptåg det har fört med sig. Jag har hittat mig själv i det. Varje år blir något unikt!
Idag kör vi officiell start, vi är ett team! 31 cyklister och 10 i serviceteamet som det ser ut nu. Jag är PR/media/kommunikationschef, en roll jag hade på ett ungefär 2016 också. Vår första teamträff är dock inte förrän nästa vecka, dagen efter att 2016 års check är överlämnad till Barncancerfonden. Jag längtar med spänning efter den siffran!
