Igår kom min kusin från Norge hem hit en stund och vi cyklade iväg på en runda som gick på Halvvättern-vägarna och först igår insåg jag hur vackert det är på vissa av dem ställena. Tidigare har jag endast cyklat där under Tjej och Halvvättern i flera år på raken, men då har jag mestadels inte haft tid till att kolla på utsikten. Mitt i allt kom jag på att det redan hade gått två veckor sedan jag cyklade Halvvättern 2016 med pappa.

Helgen för två veckor sedan bestod av Tjejvättern under lördagen för att sedan ha ett studentfirande, under söndagen vaknade vi inte allt för tidigt för att åka till Motala igen för att cykla Halvvättern innan vi skulle hem och ha kalas en gång till. Det var en fin helg!

Jag mådde riktigt bra när jag vaknade, visst att jag kände av lördagens snabbcykling och jag hade ordentligt träningsvärk i rumpan, något jag aldrig har fått av cykling tidigare. Jag och pappa startade bland dem sista och det verkade bli en varm dag. Vi hade också bestämt oss för att hålla ihop hela vägen och jag hade noll förväntningar. Jag brukar sätta upp mål för Tjejvättern och Vätternrundan, men Halvvättern är bara en njutningsrunda.

Vi startade och hamnade bakom några snabba, vi valde att hänga på för att få lite hjälp. Det gick snabbt hela vägen förbi Omberg, vi var fyra minuter efter lördagens tidtagning. Vidare mot Ödeshög hamnade vi fint i en stor susande klunga, men efter ett tag ville inte de längst fram dra längre och det är så det är. Lägger man sig längst fram får man dra oftast en lång bit, för andra fulspelar. Jag kände mig stark och klungan sänkte tempot så jag valde att gå fram för att hjälpa till (vilket egentligen är livsfarligt för då får man ligga där tills man går slut på energi ungefär), men klungan hängde inte på, vi drog iväg.

Klungan splittrades och nya klungor bildades längs vägen. Vi släppte, andra släppte, vi hängde på andra, andra hängde på oss. Pappa började stundtals tappa lite energi, vi cyklade tillsammans bara vi två. Vi höll uppe tempot trots en hel del vind. Vi hade bestämt att vi skulle stanna i depån efter tio mil för att fylla på vätska. Strax innan dess tog pappas energi helt slut, tempot sänktes rejält. Hittills hade vi snittat de första tio milen på över 32km/h, vi var någon minut snabbare än lördagens tio mil.

Efter ett snabbt stopp i depån cyklade vi vidare. Vi hjälptes åt att dra i motvinden, men pappa var låg. När vi återigen hade fått upp farten och vi hade hittat några att cykla med, för att hjälpas åt fick han kramp och vi sänkte tempot igen. Där och då, med drygt tre mil kvar till mål tillät jag inte honom dra något mer. De första tio milen snittade vi 32km/h, sista fem 25 km/h ungefär. Jag tryckte i honom energi och sa ”orkar du hänga på, vi ska ta oss i mål tillsammans!?”. In mot Motala är det en härlig utför som jag älskar att köra slut på benen i, häng på!

Vi rullar i mål på 5.07 och jag var fortfarande pigg, jag kände mig stark. Jag kände mig så stark! Vi skulle ta oss i mål tillsammans, för jag hade fått hjälp av pappa de första tio milen då vi hade hjälpts åt. Jag hade kunnat cyklat snabbare på slutet, det vet jag men då skulle jag släppt pappa vid depån och det ville jag inte. Tiden är inte livsviktig och trots detta cyklade jag 50 minuter snabbare än förra årets premiär. Men med lugncykling på slutet kändes det mer som en träningsrunda och jag hjälpte både pappa och andra cyklister att ta sig till målet.

Jag var nöjd över hur kroppen svarade. Jag hade bara dygnet tidigare cyklat tio mil på hög ansträngning. För att sedan cykla Halvvättern ännu snabbare. Såklart att jag hade mina dippar, men jag kände mig pigg hela tiden ändå och att cykla var fantastisk.

Cykelfesten i Motala är verkligen en av årets höjdpunkter. Jag älskar att cykla alla landsvägsloppen!