Upplevelseveckan fortsatte och efter en natt där jag landade hemma var det dags för sista delen. En helg på Isaberg för träningsläger med Team Rynkeby. Fredagens cykeltur var frivillig men självklart ville vi vara med och cykla, dock hade vi lite strul med transporten dit att jag och en till från teamet blev fem minuter sena. På dem minuterna hann de andra rulla iväg. Vi misströstade inte och stack iväg på en timma lite snabbare cykling, bara vi två. För att sedan ansluta till övriga och cykla ytterligare en runda.

Det var otroligt vackert väder den här helgen. Vi har verkligen haft tur med vädret under våra båda träningsläger, nu håller jag tummarna för att vi får det lika bra påväg mot Paris nästa vecka.

Frukosten i magen under lördagsmorgonen för att sedan cykla samma runda som senast, med matstopp i Gislaved. På slutet var det dags för en toppbestigning uppför Isabergstoppen. Jag har cyklat uppför två gånger tidigare, den här dagen ville jag inte. Jag var trött, jag mådde inte perfekt eftersom jag fortfarande hade problem med mina lungor. Men det var depåstopp högst upp och alla skulle dit. Jag lade i lägsta växeln och började klättra i lugnt tempo, ingen stress. Jag tog den rätt lätt den här gången. Lycka!

Om kvällarna åt vi middag i restaurangen, vi umgicks, hade något möte och hade det allmänt bra tillsammans. Knotten kunde vi dock varit utan.

Söndagsturen var lång, den var påfrestande, det var varmt. Men även den dagen gick vägen. Eller såhär, jag hade riktiga problem de sista tre milen (eller om det var fem) tillbaka till Isaberg. Jag trodde det var astman, men det blev inte bättre av medicinen. Jag övervägde att hoppa av, men sen visste jag att det bara var slutspurten kvar. Jag kände till vägarna.

Nu hade jag inte längre bara svårare att andas, nu högg det till i höger sida när jag tog djupare andetag på ett otäckt vis. Jag fick lite hjälp uppför för att minska belastningen, tack! Jag tog mig i mål, tyngre i bröstet. Men samtidigt försvann milen iväg, för det enda jag tänkte på var just att försöka få till andningen och tanken om jag skulle avsluta turen för dagen här. Det gick ju bra att cykla, det var bara uppför när det är mer påfrestande som det blev jobbigt, men kunde det bli värre?

När jag kom tillbaka till stugan fick jag massage, för tydligen var det musklerna mellan revbenen som hade blivit för ansträngda och spända. Vilket orsakade huggen i sidan. Troligtvis var det från hostan och lungproblemen jag hade gått med i veckan, när jag sedan tränade ganska länge blev det för mycket. Jag trodde aldrig massage skulle hjälpa mot det, men vilken lättnad efteråt. Jag kunde andas!

Det gjorde att jag inte ens tänkte tanken att stå över måndagens runda, som blev långhelgens sista. Jag cyklade och det gick bra fram tills strax innan depåstoppet vid fem mil. Då kom huggen tillbaka, jag rådfrågade vår sjukpersonal och det var inte farligt att cykla med mina problem men samtidigt var det dumt om det skulle bli värre. Fem dagar senare ville jag ju cykla snabbt på Tjejvättern. Jag valde att avbryta cyklingen här, för att ta bilen tillbaks de sista fyra milen. Där grillade vi hamburgare som avslutning på den otroligt fina träningshelgen tillsammans.

Jag fick ihop 48 mils cykling på fyra dagar i strålande sol. Jag upplevde så otroligt mycket cykellycka under dessa dagar, men samtidigt hade jag inte riktigt samma känsla som under förra årets läger. Jag jämför inte, men ibland kan jag komma på mig själv tänka hur det var. När lägret var slut åkte jag hem och åt grillat med vattenmelon för det var jag sugen på när det var Sveriges nationaldag och allt.