Jag tror dem flesta har utövat någon form av sport när man är barn, det var antingen gymnastik den dagen, innebandy nästa dag, ridning en annan dag och massa annat. För mig var det simning som jag speglar min barndom i. Jag simmade tills jag var 13 år och då gick jag istället över till att lära andra simma. Där och då fick jag väldigt mycket fritid och jag kom på att jag nog faktiskt behövde röra på mig ändå, så då började jag med konstsim efter något år. Det höll jag på med ungefär en gång i veckan, inte på någon alls hög nivå utan bara för att få leka av mig i vattnet. Samtidigt har jag alltid varit lite större till växten och jag har alltid fått påbackning på min vikt. Det blev extra mycket när man gick från att träna stenhårt fyra-fem pass i veckan och sedan fortsätta äta samma storlek på portionerna.

Jag levde flera år med att inte ha träning som en del i min livsstil, men tillslut blev jag trött på att höra doktorns påbackning av att jag nog behövde tänka på vad jag stoppade i mig och dessutom att jag borde röra på mig på något sätt (det borde alla) för att minska övervikten. Jag vet inte vart jag fick all energi ifrån eller egentligen vad som var gnistan till att hitta tillbaka till träningen. Det hade ju gått så många år att jag inte såg mig själv som en hälsosam person, ännu mindre en som tränade. Det enda jag minns som någon form av start på det hela är att jag augusti 2011 bestämde mig för att sluta dricka annat än vatten och sluta äta godis (oj är det redan fyra år sedan?). Det var tufft! Speciellt godiset för det åt jag alltid, sju dagar i veckan och att vänja sig av med det var svårt. Men det var ju av den anledningen jag ville göra det. Jag var tvungen att börja någonstans.

Jag skaffade mig gymkort och jag började mer och mer byta spår. Helt plötsligt ville jag åka skidor, jag som nästan aldrig hade stått på ett par. Jag ville börja springa, jag som hatade att springa och avskydde det när jag var tvingad till det på skolidrotten. Spontant stod jag där med ett par längdskidor i handen och någon månad senare kom snön. Jag tränade på och blev bara bättre. Jag valde sallad framför pizzan, jag valde att ta bort sockret från kost helt, jag valde att skriva om just träning i skolarbeten. Jag valde morötter på bion, istället för godispåsen och mycket mer.

Samma år spontanshoppade jag en racercykel, för det hade jag fått för mig att jag skulle ha (jag var väldigt spontan av mig det året). Jag cyklade Tjejvättern på den nya cykeln och det var det första motionsloppet jag var med i. Eller okey, jag tror jag sprang Vårruset någon vecka innan. Men bara av att JAG var med i ett lopp. Det hade inte kommit på tanken åren innan, då dem enda tävlingarna jag hade ställt upp i var simtävlingar. För lopp var ju sådant som tränande personer gjorde, eller för den delen hade jag inte en aning om att det ens fanns så många lopp i olika distanser och utformningar. Från 2007 då jag slutade med simningen till 2011 när jag slutade med godis visste jag väldigt lite om hälsa, ungefär ingenting om träning, det fanns inte i mitt liv, det fanns inte i min livsstil. Alla tidningsartiklar om träning var som tom text för mig, jag såg dem inte för jag var inte ett dugg intresserad av det.

Efter min första Tjejvättern 2012 nöjde jag mig inte. Jag hade fått nys om en svensk klassiker, eller egentligen hade jag fått för mig att jag ville åka Vasaloppet och en cykel till Vätternrundan hade jag. Dessutom kunde jag simma, då var det bara löpningen kvar till klassikern. Jag bestämde mig sommaren 2012 att det fick bli mitt mål för 2013, för där hade jag skaffat mig en del kunskap om just träning (som att mål är bra att ha för att behålla motivation). Det är även från det min blogg föddes, för att dokumentera min väg till mitt egna OS. Nu kommer jag på att jag jättegärna ville vara med på OS i London, men jag var inte tillräckligt bra i någon sport så därför skapade jag mig ett eget OS. En svensk klassiker.

Jag klarade mitt mål, jag cyklade Vätternrundan samma dygn som jag tog studenten och jag sprang Lidingöloppet dagen innan jag flyttade till Oxford. 2013 var ett stort år för mig. Där någon gång slutade jag äta glass också. Jag hade skaffat mig en livsstil som jag älskade och som jag ville utveckla. Jag älskade att träna och jag älskade allt som handlade om hälsa. Många lopp har det blivit sedan dess, lika som det har blivit träningspass. På den vägen är det. Min träningsresa.

Mitt allra största intresse är träning och hälsa, men jag är absolut inte världsbäst. Jag jobbar ständigt på att bli bättre och jag jagar alltid nya utmaningar eller mål som jag kan ta mig an. På senare tid har det också blivit väldigt mycket fokus på psykisk hälsa. Jag triggas av coola saker och påverkas otroligt mycket av andra och samhället (vilket inte är bra alla gånger). Självklart har jag hamnat i svackor lite då och då, men jag har alltid sett mig som en träningsnyfiken person med en del träning och en del hälsa sedan slutet av 2011 någon gång. Jag älskar att ställa upp i lopp och jag vill gärna gör allt jag gör perfekt vilket har lett till en mental resa. I grund och botten tycker jag att jag har en hälsosam livsstil, utifrån mig själv. Jag tränar för att jag mår bra då och är glad, men alltid finns det ett mål bakom.