En riktig Déjà vu helt enkelt. Idag när klockan ringde strax efter 06 och med lika många timmars sömn, vaknade jag med en oense känsla i kroppen. Jag visste vad jag hade framför mig, jag visste vad jag skulle göra och jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag skulle försöka förflytta stafettpinnen hemifrån till Tranås för att Pinnen ska kunna nå Linköping nästa lördag. Jag syftar på Pinnen som startade i Helsingborg för snart en månad sedan och som har tagit sig ända till Gränna. Men där blev den fast. (Helsingborg marathon är initiativtagare för projekten, andra året i rad).

Jag ville gärna springa med pinnen i år igen, men jag visste inte om jag orkade ta den lika långt, heller inte om jag orkade lägga samma engagemang med att hitta nästa person som kan springa med den från Tranås. Därför valde jag att inte nappa på att den kom till Gränna förra helgen. Men eftersom ingen annan tog tag i att försöka få den mer norr ut, planerade jag om – både i mitt tidsschema och i mina tankar. Den kan inte stanna här!

Eftersom jag skulle jobba i eftermiddags var jag tvungen att vara klar innan dess och eftersom jag inte visste hur mycket hjälp jag skulle få av pappa (eftersom han jobbade i natt) bestämde jag mig igår för att vakna tidigt och försöka komma ut vid 07. Bra beslut tyckte jag igår…

I natt sov jag på lite spänn för jag visste att jag var tvungen att ta mig an utmaningen när klockan ringde. Väl när det blev fredag funderade jag på att kasta in handduken, jag kände inte alls för det och jag ville helst sova ännu mer. Men den känslan har jag alltid på morgonen samtidigt som något större ska ske. Jag åt frukost och sen begav jag mig. Mot Tranås.

Det största problemet jag stötte på var mörkret, jag var tvungen att hitta på något sätt att synas i trafiken på dem större vägarna. För det blev inte ljust förrän efter två timmar när det var soluppgång. Ett annat problem jag hade i början var att jag kollade klockan hela tiden, i hopp om att jag hade kommit längre än jag hade. Jag gick mycket, jag sprang en del. Jag hade inget tidsmål, bara att Pinnen skulle vara framme i Tranås vid lunchtid (för att hinna till jobbet).

När jag hade glömt bort att kolla på klockan hela tiden och accepterat verkligheten, då fann jag äntligen glädjen och lyckan över att jag gjorde det. Jag älskar ju att göra galna utmaningar och äventyr utöver det vanliga.

Förra året var jag också med i stafetten, men då gick den mellan Helsingborg och Uppsala. För mig: samma väg, samma väder, samma Pinne, en månad senare, lite nyare kläder och skor osv. Det var som jag såg en film spelas upp framför mig om hur det skulle gå tillväga hela tiden. Jag kände ju igen mig fullkomligt.

Allt gick väldigt bra, fram till halvmara-distansen. Då blev det jobbigt både fysiskt och mentalt. Jag behövde gå på toa, jag blev hungrig, törstig, jag började frysa, mobilen dog (av någon konstig anledning) så jag kunde inte lyssna på poddar längre, jag kunde heller inte få tag i pappa som skulle avlösa mig den sista biten, jag började få krämpor, jag började få ont, jag fick ont i ryggen och blev stel, benen började bli stumma, det började bli mentalt jobbigt också för jag visste inte vart slutet var. Är det pappa? – tänkte jag om varje bil som körde om mig dem sista timmarna.

Några rådjur såg jag och sen försökte jag tänka positivt. Jag kom närmare Tranås, jag var snart framme. Pappa hade jag inte sett röken av, hur länge sover han just idag när jag behöver honom? Eh, nu kan jag lika gärna gå/springa hela vägen fram. Trots att jag var rätt så rejält trött. Jag visste inte om jag skulle gå eller springa, båda gjorde lika ont.

Till Tranås kom jag – helt by myself! Jag kan numera säga att jag har gå/sprungit från Gränna till Tranås, likt sist när jag vandrade mellan Huskvarna och Gränna. Lite same same… Fast idag tog det ”bara” 6 timmar (och foten verkade vara på min sida). Jag lämnade in Pinnen på Coop Extra (så om du vill springa och är i närheten finns den där tills någon hämtar den). Jag handlade mig lite lunch och energipåfyllning, för jag hade ju inte ätit sedan 06.30. Sen gick jag till Preem för att låna telefon och ringa till pappa. Som tur var hade han bara någon minut kvar tills dit jag befann mig, så att jag snabbt kunde få hoppa in i en varm bil och åka hem för att jobba hela eftermiddagen.

Jag är stolt, nöjd och riktigt glad. Trött är jag också. Det blev 46 000 steg idag under mitt äventyr och 2 mil längre än förra årets insats (totalt 3,8 mil). Det trodde jag inte när jag startade i morse, för då hade jag ställt in mig på en ungefär lika lång sträcka som förra gången. Jag är lite stel i benen nu några timmar senare, men annars är jag bara lycklig. Jag hade ju trots allt spinningintervallerna från igår kväll kvar i benen också. Det var tur att eftermiddagens spöregn kom just under eftermiddagen.

Det här var min insats till årets Musikhjälp och det var nog Team Rynkeby Jönköpings sista insats på sträckan från Skåne till Östergötland – för mina teamvänner i Borås sprang med Pinnen också.