För bara något år sen var det inte självklart att träna för min del, det var en kamp varje gång. Men jag visste att jag skulle må bättre av det och efteråt var det den härligaste känslan som spred sig genom kroppens alla delar. Jag trodde inte att jag kunde komma dit jag är idag, jag trodde inte att jag var där jag är idag. För jag siktar alltid framåt och vill bara mer – att jag ibland glömmer bort var jag befinner mig just nu.

Min livsstil har förändrats en hel del på bara några veckor. Jag visste att jag hade ett aktivt liv tidigare, men inte att jag hade en så pass aktiv livsstil med vardagsmotion större delen av dagen. Det är något jag har insett nu. Nu när jag många timmar om dagen sitter stilla, eftersom det är vad studierna kräver. Jag sitter stilla på bussen, på föreläsningarna, vid skrivbordet etc. Jag har insett hur beroende min kropp är av motion. Jag fungerar inte utan träning eller rörelse. Jag måste få röra på mig.

Nu har jag inte längre en kamp att komma iväg på träningspassen, nu är det istället en kamp i att sitta stilla. Jag klarar bara korta stunder och då skriker kroppen efter motion. Jag måste ta pauser regelbundet. Jag har aldrig haft så ont i ryggen som jag haft dessa veckor. Jag är absolut inte van vid att vara stilla, jag hade ett aktivt jobb har jag insett nu i efterhand.

Träningspassen är min räddning om dagen. Jag längtar. Då får kroppen vad den vill och likaså tänker jag mycket bättre. Det är min terapi, mitt andrum och där jag samlar energi. Dessutom är det betydligt lättare att sortera alla tankar som flyger runt. Jag blir effektivare och jag kan koncentrera mig. Min kropp tackar mig efter varje träningspass. På sätt får jag klart det stillasittande arbetet snabbare. Att älska att röra på sig.

Helgen har varit alldeles fantastisk. I torsdags kväll tränade jag mig svettig för att efteråt, under fullmånens sken, alldeles ensam, ta ett dopp i den varma sjön. Magiskt! Bara några timmar senare, på fredagsmorgonen simmade jag tillsammans med snabba triathleter i bassängen. Det var både roligt och utmanande för min simning.

När lördagen kom kände jag för att låta kroppen sträcka lite extra på sig att jag rullade ut yogamattan och samtidigt gjorde jag rehab för min vad. När jag låg där på mattan och kollade upp på den blå himlen med små tussar på insåg jag hur mycket jag ville simma, i Vättern. Jag tog med pappa, hoppade i våtdräkten och vi rev av några längder vid hamnen. Först var det iskallt för ansiktet, sen var det bara fantastiskt. Att kunna simma 2000m den 17 september i Vättern, jag har nog aldrig ens badat i september förut.

Men egentligen var det distanscykling jag skulle ägnat min lördag åt, om man kollar in mitt träningsschema. Så på eftermiddagen tog jag med pappa igen för en sjumilsrunda i solskenet och rekade en tävlingsbana innan solen gick ner.

Igår skulle jag på min första teamträff med nya Team Rynkeby hela dagen, men cykelintervaller hann jag med i soluppgången. Det var jag och räven. Sen att jag inte fick upp pulsen tillräckligt högt i intervallerna är en annan historia. Nu njuter jag av min otroligt vackra helg. En helg som jag inte trodde skulle bli som den blev, för egentligen hade jag lite andra planer som jag fick ställa in. Istället blev jag spontan och samlade massor av lycka. Jag älskar att röra på mig!