I lördags hade vi bjudit in till ett stort kalas. Mamma fyllde femtio år den 13 oktober och vi har sällan stora fester, därför valde vi att ha det den här gången. Vi hade bokat lokal i lilla samhället Bunn där en stor del av pappas släkt kommer ifrån. Närmare femtio gäster kom och vi bjöd på exotisk planka med tillbehör och tårtbuffé till dessert. Dryck, snacks och godis slank ned här och där med. Det blev en riktigt lyckad fest och jag tyckte det var supertrevligt. Fast det tycker jag alltid det är när man umgås med sina nära och kära.

Strax efter 02.00 var vi hemma i Gränna igen, för då hade alla gästerna gett sig av hemåt. Jag klev ur bilen och blev stillastående, för stjärnhimmeln var magisk. Det var längesen det var så klart och det var längesen jag var utomhus vid den tiden. Allt var så vackert. Jag ställde mig på gräsmattan och blickade upp, drömde mig bort. Jag började fundera, jag började tänka på hur cool världen är och hur cool rymden är. Ett stjärnfall såg jag också under den kvarten jag stod och kollade.

När det är kalas lever jag verkligen där och då, jag stänger så gott som av mobilen och jag har knappt någon tanke på sociala medier. Men jag gillar att stå med en kamera i handen, mest för att dokumentera och för att inte glömma. Hela lördagen var lite stressig, rättare sagt var hela veckan stressig. Så det var skönt att bara få ställa mig och pilla med dem två tårtorna som jag skulle baka, för att sedan dra ett drag med plattången genom håret och kalasa hela kvällen. När pappa fyllde 50 hade vi också kalas, fast inte lika stort.