Hur blev det nu då?

Jo, jag bestämde mig för att byta min startplats från Lidingöloppets 30K till Lidingö Tjejlopp 10K istället. Allt för fotens skull och för att jag förhoppningsvis inte skulle förvärra något. Eftersom pappa också har skadat foten hade vi inget att göra på Lidingö under lördagen, mer än att fixa nummerlapparna och så. Nu var det istället söndagen som fick fokuset. Jag har aldrig sprungit det loppet tidigare, eller tjejloppet är samma sträcka som Lidingöloppets sista mil så själva banan kände jag till. Även fast jag inte mindes att det var just på det viset, då tre mil lätt kan blandas ihop trots att jag sprungit det två gånger tidigare. Jag hade heller inte sprungit ett steg på sju veckor, eftersom jag inte har kunnat. Jag har knappt gått någon längre sträcka ens.

Vi var i väldigt god tid vid starten på Grönsta gärde och såg täten sticka iväg i väntan på att min startgrupp skulle starta. Jag startade i fyran, medan Julia startade i sexan. Min taktik var att jag skulle springa så länge det gick, alltså så länge jag inte hade något problem med foten. I fredags kändes allt normalt, men under lördagen och söndagen blev det lite värre igen. Men minst kändes det när jag snörade åt skorna hårt, det blev stabilt för ankeln och smärtan lättade.

Startskottet gick och jag sprang på i det tempot jag kände för, jag sprang på känsla trots att jag hade pulsklockan på armen. Sista milen innehåller mycket upp och mycket ned, sällan var det platt och allt gick väldigt bra. Jag sprang dem första fem kilometrarna bra, med tanke på mina förhållanden. Men där någonstans hade jag sprungit om en hel del tjejer, kände mig lite trött men kollade på pulsen och såg att den var låg, så jag ökade lite till. Det var bara att det inte var pulsen jag hade kollat på… Där någonstans steg pulsen upp mot max och jag var tvungen att sänka tempot för en uns av återhämtning. Sen kom Abborrbacken mitt i allt också, en lång uppförsbacke när man är trött.

Sista halvan sprang jag nedför och på platten, medan jag gick raskt uppför för jag var rätt trött. Med bara 500m kvar lade jag i spurten och kutade mot målportalen i allt vad jag hade. Jag ville verkligen ta ut mig, komma under 1h 10min och känna på hur snabbt benen kunde springa för det var så längesen sedan sist. I mål hade jag mätt upp maxpulsen, kommit upp i ett tempo jag knappt tror jag varit uppe i dem sista hundra metrarna och dessutom har jag aldrig haft så lite ont i foten på dessa sju skadeveckor. Lycka!

Det gick vägen, jag är otroligt nöjd över loppet trots att jag sprang rekordlångsamt. Men jag njöt varenda sekund, för jag kunde springa! Det enda jag ville göra var att springa, så jag sprang. Planen höll lite väl bra, för fotens skull. Det var inte det som stoppade mig, det var konditionen den här gången. Efteråt har inget förvärrats heller, vilket jag är riktigt glad över. Vädret var på topp för en mil genom skogen och längs vattnet på Lidingö, jag funderade länge på om jag skulle ha vindjackan på eftersom jag inte visste hur länge jag skulle klara av att springa. Men för ett joggingtempo var temperaturen perfekt. Egentligen gick allt väldigt bra, sådant jag mest brukar nervös över (som logistik, maten, energipåfyllning, kläder osv).

Tiden stannade på 1.09.35, jag är sjukt nöjd och jag är glad över att jag kunde springa den sträckan som jag sprang. Det jobbigaste är att man försöker kompensera med annan teknik för att avbelasta, det märkte jag speciellt nedför. Loppet var kul och jag är glad över att jag inte tog mig an det långa loppet. Att jag hejdade mig, för ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig över det här korta innan. Jag ville ju inte göra något värre och jag var ju inte tvungen att springa loppet för någon annan anledning (Klassikern etc). Det blev lyckat i alla fall!