För någon vecka sedan fick jag helt plötsligt för mig att jag ville vandra, jag sökte på leder runt omkring Gränna. Varför måste man alltid ta sig längre hemifrån? Jag hittade John Bauerleden som går från IKHP i Huskvarna till Tegnértornet i Gränna. Den måste jag vandra!

Så igår var det dags, jag tog med mig min vän Elin och så satte vi fart. Vi startade klockan 08.00 på morgonen och då hade jag inte tänkt speciellt mycket på hur dagen egentligen skulle bli, eller hur långt vi egentligen skulle vandra. Jag tog helt enkelt dagen som den kom, men taggad det var jag allt. Sett fram emot söndagen den 9 augusti hade jag också gjort under ungefär två veckors tid, då vi bestämde att det skulle bli av. Hur jag kom in på att vandra från första början vet jag faktiskt inte, för det tillhör inte mina vanligheter. Tvärt om skulle jag säga, det är långt utanför min zon.

Solen sken redan från start och temperaturen var relativt hög, vi började bocka av kilometer efter kilometer. Det gick otroligt bra i början, vi hade massvis att prata om så stundtals råkade vi tappa bort den orangea skyltningen och därmed råkade vi gå någon kilometer fel. Men tillslut var vi tillbaka på leden igen och för varje felsteg vi tog, desto vaksammare blev vi på att verkligen gå rätt väg och uppmärksamma dem snabba vändningarna.

Vi vandrade med var sin mindre ryggsäck för att kunna transportera vatten, mat, energi, rena strumpor, plåster och annat som är bra att ha när man vandrar längre sträckor. Första fikastoppet kom efter en mil ungefär, just när vi hade gått fel för en andra gång. Då fick vi mer energi och kunde fortsätta färden mot Gränna.

Tanken var att gå från IKHP till Gränna, alltså hem till mig och strunta i dem sista kilometrarna upp på Grännaberget. Vi hade också tänkt att klara av det på ungefär tio timmar (plus/minus). Vi höll oss bra inom tidsramen dem första timmarna, men leden var stundtals kuperad, det var varmt trots att vi ofta gick i skogens skuggpartier, vi hoppade över hur många hagar som helst, vi stannade och åt hallon där buskarna var alldeles röda av bär. Ibland hände det också att vi tog ett fotostopp, eller stretchingstopp. Leden gick absolut inte raka vägen mellan Huskvarna och Gränna, samt att ju närmre målet vi kom desto hårdare belastade det kroppen och farten sänktes ännu mer.

Periodvis kände jag till leden, eller i alla fall visste på ett ungefär vart vi var. Men ändå tog det lång tid, extra jobbigt var det efter tre mil någonstans. Det är även mitt tidigare rekord i sträcka, där började det verkligen göra ont på flera ställen i kroppen. Milen innan dess bara försvann så det var ju skönt. Nu dock blev det riktigt tufft. Vi gav oss en nystart i form av att vi stannade i Bunn, hos farmor och farfar för att fylla på flaskorna, gå på toaletten och jag vattnade av mina fötter, samt bytte strumpor. Då fick vi extra energi och hoppades på att klara hela vägen hem.

Nu blev det bara jobbigare och jobbigare, samtidigt hade vi varit ute så länge att vi pratat om allt mellan himmel och jord, så samtalsämnena började ta slut. Men vi knatade på och började se ljuset i tunneln, även att jag aldrig hade haft det mentalt svårt. Stark det var jag, i huvudet alltså. Jag visste bara att jag bara skulle ta mig hela sträckan, sen fick det ta så lång tid som det tog. Höfterna var ändå värst! Visst att man hade sina dippar och skavanker lite här och där under dagen, men det gick alltid upp eller ner. Jag har aldrig sett mina händer så svullna, men trots hela dagen så hade jag inte ett skavsår.

Jag gick i vanliga runningskor, utsatte mig själv för massor av saker som jag inte är van vid och framförallt saker som gör att jag vanligtvis inte gillar skogslivet. Så som fästingar, ormar, andra djur, smuts, lera etc. Jag vill verkligen lära mig och inte vara så fruktansvärt bekväm av mig. Igår gick det otroligt bra, för mitt fokus var på att ta mig fram oavsett vad som kom i vägen. Fästingar kunde inte stoppa mig, heller inte de stora kossorna som vi nästan var tvungna att putta på för att dem skulle flytta på sig när vi passerade deras hage. Vi träffade några andra människor längs vägen, bland annat en som letade efter två löpare som sprungit vilse. Jag såg nog den största myrstacken jag någonsin sett, jag höll även på att åka på rumpan i en gyttjepöl men hittade balansen innan fallet.

Jag är så otroligt glad och lycklig över att vi gjorde det. Att jag genomförde äventyret, tillsammans med bästa Elin dessutom. Det blev längdrekord för min del. Exakt hur många kilometer vi gick är jag inte säker på då min klocka tog slut på batteri och telefonen tappade täckningen, men runt 45 km. Klockan stannade på tretton timmar, då hade vi så fruktansvärt ont i fötterna att jag ringde på skjuts dem sista två kilometrarna hem. Det gick bara inte längre, vi var värda skjutsen, liksom maten som vi fick hemma. Efteråt var jag sjukt stel i hela kroppen och det var svårt att gå. Idag har jag absolut kunnat gå, men inte normalt för att höfterna har ömmat och varit stela. Min vänsterfot har värkt av smärta och benen har kliat av myggbett. Men mitt sinne har levt på upplevelsen, på umgänget, på solnedgången, på utsikten, på dem vackra skogspartierna, på dem vackra vyerna, Ja på hela gårdagen. Dock har jag varit lite trött, men det får man ta!

Klart en riktigt bra söndag i augusti. Ett äventyr som tog lång tid, som jag inte inom det närmsta kommer göra om. Men absolut liknande. För som jag sa, varför måste man åka iväg alltid. I sin närhet finns det oftast massvis med skojigheter. Jag kommer verkligen leva på detta i veckan, jag kommer samtidigt vara lite snäll mot min kropp och låta den kurera sig (dem timmarna sliter på kroppen). Jag kommer äta ordentligt med mat, för trots att vi åt i princip allt vi hade med oss på färden, så har jag varit hungrig konstant idag.