Morgonrutiner: Klockan var nästan alltid ställd trettio minuter innan frukosten serverades. Jag klädde på mig cykelkläderna, flätade håret, åt frukost och efteråt var det dags att packa ihop allt i väskorna. Lämna iväg väskorna till väskbilen, kolla så att allt var med och göra sig redo för avfärd.

Kvällsrutiner: Alltid när vi kom fram till hotellet serverades något tilltugg, chips, korv, ost, yoghurt, dryck etc. Sen såg jag till att cykeln var i trim inför morgondagen, oftast torkade jag bara av den, smörjde kedjan och sedan var det klart. Mer än så orkade jag inte med! Cykeln ställdes in i något förråd för nattförvaring, jag själv duschade och gjorde mig klar för kvällens middag på hotellet. Efteråt kanske man satt och pratade eller så gick man och sov. Förberedde inför morgondagen, med att lägga fram kläder, tvätta vattenflaskor osv var också smart att göra på kvällen.

Rutterna: Dem är lagda sedan flera månader tillbaka, oftast på mindre vägar, men i vissa fall på lite tyngre trafikerade vägar. Vi hade alltid den kortaste vägen från hotell till hotell, ändå lyckades våra fantastiska MC-cyklister som navigerade korta ned många etapper. Även att vi hoppade över etapp två, så blev vår resa lika lång som många andra teams resor.

Vägarna: Dem var ju inte som Sveriges fina vägar, men många gånger riktigt bra ändå. På andra ställen var det mycket gupp och asfalten var dålig. Vi hamnade på en och annan grusväg stundtals, samt på kullerstensgator under första etappen (då var Grännas gata ingenting mot dem här kullerstenarna). Renhållningen var också bra, det var på något ställe MCn stannade en bit framför oss och plockade pinnar, döda djur låg det på en hel del ställen också. Något vi skulle akta oss för var igelkottar, hade vi fått höra. Men jag såg inte många sådana. Trafiken överlag var faktiskt helt OK, många bilar tog det försiktigt, samtidigt som andra var irriterade och gjorde några omkörningar som man inte skulle göra.

Landskapet: Det var otroligt häftigt hur det skilde sig dag från dag. Vi började veckan jätteplatt och avslutade med riktigt kuperade etapper. Det var coolt att se förändringen i naturen.

Serviceteamet: 1 servicechef, 2 lastbilschaufförer, 2 MC-cyklister, 2 mekkillar, 1 massör, 1 sjukgymnast, 1 teamkoordinator, 2 alltiallo. Samt ett cyklande sjukvårdsteam. Självklart hjälptes alla åt med maten och annat som behövde fixas. Vi hade 1 mekbil, 1 väskbil, 1 kyllastbil, 2 personbilar och 2 MCs. Några från serviceteamet fick hoppa upp på cyklar ibland för att göra plats åt trötta cyklister.

Depåstoppen: Först förmiddagsfika efter fem mil, lunch efter ytterligare fem mil och vissa dagar en eftermiddagsfika efter fem mil till. Någon dag hade vi inte ens så många depåer, andra dagar hade vi ytterligare en. I mellan alla depåer hade vi alltid minst ett kissestopp, så man kunde alltid ta 2,5 mil åt gången. Det tyckte jag var skönt, istället för att se att idag skulle jag cykla över 20 mil. Även att jag i princip aldrig utnyttjade kissepauserna.

Maten från serviceteamet: Det var varierat under hela veckan och det fanns alltid något som passade alla, oftast fanns det väldigt många alternativ att det var svårt att välja. Yoghurt, mackor, kesella, keso, vindruvor, melon, nötter, Snickers, Twix, Kexchoklad, chips, Bubs godisdödskallar, pastasallad, potatissallad, skinka, rostbiff, juice, chokladmjölk, vatten, kaffe, Celsius, saltgurka, bananer, äpplen, korv, fisk, tuggummi och massa annat. Det jag hade svårt för var att få i mig någon dryck väl framme på hotellet. Jag tycker inte om något annat än vatten, det var alltid att det serverades läsk eller öl. Jag försökte få i mig en Cocacola för det var det enda som fanns och jag var törstig, men jag klarade bara en klunk. Efter det fjäskade jag mig till att det skulle finns vanligt kranvatten. Serviceteamet hade så pass mycket mat att jag knappt hade behövt ha med mig någon extraenergi hemifrån, jag skippade totalt den äckliga sportdrycken efter någon dag och jag lärde mig hur jag skulle äta näst sista dagen för att få i mig den energin jag behövde, utan att äta för mycket eller för lite. Jag åt även saker som jag aldrig annars skulle ha ätit, men när man cyklar till Paris var det gott.

Klungorna: Vi cyklade alltid i två klungor som vi blev uppdelade i på morgonen. Den var man i hela dagen. Vi försökte att cykla på två led, alltså alltid ha en parkompis att prata med om man ville för det är betydligt lättare och mycket roligare, samt att man sparar på energin. Men på de större trafikerade vägarna gick vi ned på ett led och ibland delade vi upp de två klungorna i ytterligare två små mindre grupper för att få in omkörande bilar mellan klungorna och på så sätt minska idiotomkörningarna. Vi hade alltid motorcyklisterna som navigerade och visade oss vägen längst fram, samt hjälpte oss att varna/stoppa trafiken. Mekbilen fanns alltid längs bak i andra klungan. Några starkare cyklister var utrustade med radio, vi hade 3 Roadcaptains som bestämde i klungorna och 2 grindvakter som låg längst bak i klungan och såg till så att alla var med.

Hotellen: Jag tyckte överlag att hotellen var bra, fin standard. Även att hotellen i början av veckan var lite bättre. Jag har bott på så många olika ställen och fått se massa saker. Jag har ätit hotellfrukost i över en vecka och på kvällarna åt vi middag på hotellet också. Det blev lite väl mycket restaurang/hotellmat för min del att jag längtade efter hemlagat mot slutet av veckan. Men visst var det lyxigt! Varmt var det på alla hotell, vi hade AC på ett ställe men den stängde av sig mitt i natten. Så nätterna som redan var korta, blev ännu kortare då jag vaknade flera gånger av värmen och att svetten rann om mig.

Mentalt: Jag kände mig riktigt mentalt stark hela vägen, jag tänkte alltid positivt och jag försökte att alltid se det bra. När det blev jobbigt tänkte jag på dem barnen vi faktiskt cyklar för, som inte kan välja sin vardag, som inte kan komma undan smärtan. Jag hade aldrig tanken ”Vad har jag gett mig in på!?”, även att jag var nervös inför resan. Jag delade alltid upp etapperna i smådelar, där jag alltid skulle ta mig till nästa stopp. På så sätt rullade dagarna på snabbt. Jag hade min dipp under femte etappen. Då tillät jag mig själv vara nere, jag var ju inte ensam. Det var fler som hade dåliga dagar och alla var med om det samma. Jag hade till och med förberett mig på att åka bil någon sträcka, men när jag väl skulle göra det var jag för pigg för det. Så jag bet ihop och kämpade.

Fysiskt: Med mina dryga 300 mil på sadeln i vår kände jag mig trygg (även att jag var lite orolig över om det skulle räcka), vi var ju tvungna att ha minst 250 mil, så den siffran hade jag passerat. Jag mådde bra och jag kände mig stark. Ärligt talat trodde jag att det skulle vara svårare, tuffare och jobbigare än vad det var. Jag trodde jag skulle ha mer ont än vad jag hade och jag trodde att jag aldrig ville se en cykel mer. Istället blev det tvärtom. Efter den veckan blev jag bara mer frälst. Visst att jag hade ont, speciellt i händer och fötter. Jag hade lite skav i baken, men jag behövde aldrig använda någon rumpsalva. Benen var lite sega ibland, men jag kämpade på ändå. Jag trodde jag skulle få mer ont i rygg och nacke, som jag hade problem med det första året som jag cyklade. Men jag hade aldrig ont där. Jag är riktigt glad för allt!