Den här texten var planerad att jag skulle skriva ganska snart efter att jag var hemkommen från Paris, när jag fortfarande befann mig i den där underbara bubblan av overklighet. Men nu lite mer än två månader senare har jag tagit mig samman för att få ihop allt. Att det faktiskt har gått så lång tid sedan den mest fantastiska resan är bara helt crazy. För på ett sätt känns det som igår, jag minns allt så väl och helst av allt ville jag inte att bubblan skulle spricka, jag trivdes att vara där inne.

Att försöka rota fram något om den bästa upplevelsen jag någonsin har upplevt är väldigt jobbigt, jobbigt känslomässigt. För nu minns jag tillbaka, jag ser dem härliga människorna och för varje bild jag stöter på sprutar känslorna. Det är svårt! Men jag är otroligt tacksam för att det är på det viset med, vilket jag hoppas kunna bevara. Året har bjudit på både skratt, glädje och tårar.

Jag vill tacka alla mina teamkamrater som jag har fått lära känna och fått dela den här resan med. Jag såg ett foto idag från vår första teamträff för ett år sedan, då Team Rynkeby-resan startade. Som vi har förändrats och vad vi har lärt känna varandra. Jag är tacksam! Jag är tacksam för allt stöd, speciellt i uppförsbackarna dem sista dagarna, jag är tacksam för mekhjälpen längs vägen, jag är tacksam för att jag fått lära känna er. Jag kommer aldrig glömma er! Jag kommer absolut inte glömma den här resan, den är oförglömlig!

Tänk vad mycket jag har fått uppleva det senaste året, jag har fått strax över femtio nya vänner, jag har fått cykla på vägar jag aldrig har cyklat på tidigare eller för den delen aldrig annars hade cyklat på, jag har besökt städer och länder jag aldrig varit i. Jag har fått se massor, varit på två träningsläger, cyklat lopp och samlat in otroligt mycket pengar. Fått otroligt många timmar och mil på cykeln, utmanat mig själv, lärt mig massor och utvecklats som cyklist.

Med det här sagt avslutar jag Team Rynkeby Jönköping 2015, men det tar inte slut där. För jag är antagen till teamet 2016 också. Något jag är superglad över. Tänk att jag ska få göra det här igen? I våras hade jag bestämt mig för att inte göra om det eftersom jag inte ville förstöra den härliga känslan jag har haft i år. Jag ville inte göra det för rädslan jag hade över att det inte skulle bli likadant var för stark. Men ju närmare Paris vi kom gick det inte att hålla tillbaka tankarna om att inte få uppleva det här igen. Jag måste bara få göra det igen! Och nu är tiden, det är nu jag har en Rynkebycykel och det är nu jag har tid att lägga ett helt år med arbete för barnen med cancers skull.

Även att självaste cyklingen var jobbig, kan jag lätt göra om det. Jag hade ont i baken i flera dagar, jag hade domningar i ena foten i flera veckor efteråt och händerna ska vi inte tala om. Men allt går över och kvar består ett rosaskimrande filter över allt. Egentligen såg jag det där rosa filtret under tiden jag fick uppleva allt också. Fantastiskt var det!

Det tog två veckor att förstå vad jag hade varit med om och helst av allt ville jag inte att det skulle vara över. Jag fattade inte att det var verkligheten. Men det inser jag nu att det var. Jag vill tacka alla inblandade från 2015 års team. Från en början gjorde jag det här äventyret som ett socialt experiment, för introvert som jag är har jag otroligt svårt för det sociala. Jobbigt tycker jag att det är också, men det var inget som fick hindra mig (efter att jag hade intalat mig själv om att det här grejar jag!). Det var nu det gällde, jag gick från att inte känna en enda i teamet till att ha fått vänner för livet. Jag har utvecklats som människa av det här. Så mycket vinster!

Trots att jag har lagt över två månadslöner, otroligt många timmars arbete för insamlingen av pengar, nästan 500 mils cykling och massa annat måste jag bara göra om det. Men den här gången gör jag det inte för min egen skull, alltså inte för cykelutmaningen till Paris. Jag gör det för barnen med cancer och deras familjers skull. Resten är bara en bonus.

Jag vet också att det inte kommer bli samma som första gången, för första gången är ju som sagt första gången. Men en gång är ju ingen gång, eller? Det kommer inte vara samma team (men hoppas på samma lagkänsla), vi kommer inte cykla samma vägar, vädret kommer vara annorlunda osv. Jag kommer inte gå in med för mycket förväntningar, för jag vet att det inte kommer vara likadant. Men… jag ska kämpa för att det ska bli minst lika bra och om annars kommer jag fortfarande leva på det här årets upplevelse (men en upplevelse kommer det bli oavsett). För än är det det mest fantastiska jag har varit med om.

En lördag i mitten av juli 2016 cyklar jag in i Paris, igen, om allt går som planerat. Det nya året börjar nu!

Tack alla vänner, utan er hade inte resan varit den samma!