Dinant – Château Thierry / 223km

I natt var verkligen den härligaste natten, det var svalt och jag sov nästan oavbrutet hela natten. Frukosten däremot blev sämre och sämre ju närmare målet vi kom. Idag var det klent, men ganska lyxigt. Jag tryckte i mig en och annan croissant, i hopp om att den energin jag fick i mig skulle hålla till i alla fall första depån. Idag skulle den längsta av dem alla etapperna avverkas (eftersom vi hoppade över söndagens längsta etapp) och att det skulle bli backigt visste vi också.

Många kroppar började bli slitna, så även min. Idag var det inte längre ”alla ska med” som gällde för vi var tvungna att hålla uppe tempot för att inte vara framme mitt i natten. Därför förberedde sig servicebilarna för att ta emot cyklister som inte orkade med. Några cykelvana från serviceteamet skickades till och med upp på cyklarna för att ge plats. Eftersom gårdagen var en bottendag för min del, hade jag förberett mig mentalt att idag är det helt OK för min del att åka bil en bit av sträckan. Igår, gick till och med tankarna att jag skulle sätta mig i bilen direkt nu på morgonen. För jag ville inte vara den som sänkte tempot och gjorde dagen längre. Det är ingen som helst prestige att cykla hela vägen, istället för att välja att sätta sig i bilen. Det hade jag gärna gjort och det tänkte jag redan innan jag gav mig iväg på resan att någon dag kommer jag åka någon sträcka med bil för att vara snäll mot kroppen. Så idag var jag hela tiden förberedd på att hoppa av. Men jag startade i den kyliga, härliga och lite regniga luften i alla fall.

Starten inleddes med en lång backe, jag tänkte att det här skulle aldrig gå med tanke på hur mina lår kändes igår. Men det gick vägen, milen rullade på. Jag förberedde mig vid varje stopp på att hoppa in i bilen, men det gick alldeles för bra för det. Jag var pigg, jag hade inte ont någonstans. Skavet i baken kändes inte längre, även att det fanns där. Låren var så gott som återställda och träningsvärken var borta. Jag var pigg, jag hade energi, jag var glad och framförallt njöt jag igen. Det var som om jag hade vaknat upp som en ny människa igen, en människa utan närmare hundra mil i benen dem senaste dagarna. Efter motgång kommer medgång, eller? Det kanske bara var den härliga sömnen och massagen som hade gjort sitt.

Vi hamnade ute på någon stor motorvägs-liknande väg igen, vi försökte komma runt den men det gick inte, det var ju inte MTB vi cyklade på. Det var helt enkelt bara att ge sig ut i trafiken den sträckan som vi skulle ta oss. Dock inga poliser denna gången.

Att det var backigt är en sanning, många långa backar där det blev en likt gummibandseffekt. Många hade det kämpigt och eftersom tempot var lite högre än tidigare i veckan blev det ännu tuffare. Vi var ju bortskämda med ganska platta etapper tidigare också, så nu var vi tvungna att ändra taktiken. Vi var tvungna att konservera energin, ta hjälp av de långa nedförspartierna för att få med farten uppför. Efter några mil lyckades vi, vi hittade en ny teknik. Många droppade av också, tillslut var vi inte många tjejer kvar i min klunga. Eller klungorna i sig var inte speciellt stora längre. Men jag var pigg, så otroligt pigg.

Det var först idag som jag hade lärt mig hur man skulle äta för att få så mycket energi som möjligt. Jag skippade sportdrycken helt, tog en bit bars vid varje stopp och så åt jag ordentligt vid depåstoppen som bjöd på god mat.

Vi kom in i Ardennerna och det blev ännu mer backigt, men naturen blev också coolare. Jag skojar inte när jag säger att det bara var upp, ned, upp, ned hela dagen. Det var inte platt någon gång. Vi passerade den franska gränsen och vi cyklade igenom små franska byar. Det var otroligt vackert. Vädret var på topp också. Sol, inte jättevarmt och knappt någon vind. I love it! Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var verkligen mitt livs häftigaste cykeltur.

Lunchen kom och det var första stället på hela veckan som hade en toalett, idag hade jag dock inget sådant akutbehov. Men jag utnyttjade den ändå, för förebyggande syfte. Jag hade tagit mig hit, alltså knappt tio mil och jag var fortfarande pigg. ”Vilket stopp skulle jag hoppa av på?” fanns fortfarande i bakhuvudet men än kunde jag inte göra det. Jag var alldeles för pigg. Jag hade inte ont någonstans och jag var glad. Landskapet och naturen ville jag inte missa heller.

Vi gav oss iväg med sikte på nästa depå (jag delade alltid upp alla dagar efter varje stopp, det var dit jag skulle ta mig, alltså inte se hela dagen som en enda lång sträcka). Vi såg några andra lag i horisonten och fälten runt omkring oss var otroligt vackra. Vi fick upp tempot ännu högre och vi swischade fram på vägarna, mil efter mil. Sista depån var här och nu började jag bli lite tröttare, men fortfarande för pigg för att åka bil. MCn lyckades ändra rutten och korta av den med 2-3 mil. Vi hade bara sju mil kvar till hotellet nu. Det här klarar jag!

Nu försvann tanken om att jag skulle åka bil en bit. Jag skulle ta mig hela vägen till hotellet på cykeln, jag kommer klara det! Jag kan inte ge upp nu! Så vi hoppade upp på cyklarna igen, såg nästa stopp som ett delmål. Naturen fortsatte att vara lika vacker och dem platta vägarna lyste med sin frånvaro. Det blev till och med ännu backigare. Vi blev tröttare. Backarna blev ännu längre och jag började få det lite kämpigt. Men vi är ett team och alla hjälper alla. Jag var en av dem lite svagare som hade lyckats hålla sig kvar tills nu. Det var nu man var tvungen att bita ihop. Jag och vissa andra fick hjälp av dem starkare cyklisterna uppför. Jag tror jag testade på nästan varenda en som var puttare. Backarna avlöste varandra och tillslut blev även dem små kullarna jobbiga att ta sig uppför på egen hand. Jag är så tacksam för all hjälp, tack!

Under bara dem sista fem milen tror jag vi cyklade upp för 12-15 jobbiga backar. Och lyckan när vi besegrade dem. Sista stoppet innan hotellet kom med ungefär tre mil kvar. Det hettade och sved på mina armar och ben, men jätteröda var dem inte. Jag kände dock att solkrämen som jag hade i meklådan behöver användas. Nu tar jag mig in till Château-Thierry och till hotellet där dem andra som åkt bil väntade.

Solen som inte riktigt fanns med oss på morgonen blev ännu starkare på eftermiddagen och på kvällen. I lördags hällde vi vatten över oss för att svalka av oss, nu började vi göra det igen för solen sken starkt. Så mycket att det var lite lurigt nedför i vissa långa backar, asfalten blev hal och det var ytterligare en sak att hålla reda på. Vi var framme i staden, men var tvungna att passera genom några stopp och svängar. Det var svårt att stanna för asfalten var hal, men det gick, bara att vi hade fullt fokus ända fram till målet.

Jag var jättetrött väl framme, alltså trött i kroppen. Mina armar och ben hettade av solen. Dumt nog av mig så var idag den enda dagen jag inte smörjde mig med solkräm på morgonen. Idag var dagen jag brände mig totalt. Jag som hade lyckats i lördags när det var dubbelt så varmt. Jag ville inte längre befinna mig i solen, för det gjorde ont så fort jag klev ut.

Hotellet var det sämsta på hela veckan, maten på kvällen likaså. Men jag var hungrig så det gick ned. Jag missbrukade After sun och försökte somna utan att röra på mig för mycket för då sved det.

Dagens cykeltur blev inte den längsta för dem fantastiska MC-cyklisterna lyckades hitta en kortare rutt. Det var dock den vackraste jag någonsin varit med om, liksom den backigaste. Jag är otroligt stolt och nöjd. Jag cyklade hela dagen, något som jag inte trodde när jag vaknade i morse. Slutet var tufft, men då kunde jag inte ge upp och jag är tacksam för all putt-hjälp uppför dem sista backarna.