”Trampa Clara, kom igen, du måste trampa ännu mer! Siffran får inte understiga 30km/h för då kommer du inte klara det! Öka nu, ge allt du har, det är bara en mil kvar och sedan får du vila!”

Jag kunde knappt sova i natt, eller jag sov men jag vaknade massa gånger pigg och svettig. Jag var taggad till tusen och var redo att åka till Motala när som, helst varje gång jag vaknade. Efter den tidiga frukosten bar det av med ett pirr i kroppen. Tjejvättern var det första loppet jag ställde upp i och idag har jag gått i mål för en fjärde gång.

Starten gick 09.58 för min del och vid det här laget känner jag till banan ganska så väl, jag vet att om jag ska kapa några minuter måste det ske under första halvan, för det är där jag har det som lättast. Så fort motorcyklisten släppte iväg oss gasade jag på, jag ville mest av allt komma i mål snabbare än 2013 då jag cyklade på 3h22min (jag fattar inte hur snabb jag faktiskt var då). Jag kollar på klockan ofta för att inte låta den sjunka, över 30 måste den visa i stort sätt hela tiden, annars går det aldrig. Nästan lika ofta drack jag en klunk sportdryck eller vatten, samt att jag stoppade i mig annan energi. Jag kan inte gå orkeslös denna gången också!

Det gick snabbt fram till första tidtagningen, jag låg före min planerade tid. Men på de smala vägarna över Omberg är det svårt att rulla på, just eftersom det är smalt, skymt, det duggade lite vilket gjorde vägbanan blöt och hal, samt att det är väldigt många cyklister som kanske inte cyklar bland andra cyklister speciellt ofta i vardagen om man säger så. Det gäller att vara koncentrerad och fokuserad exakt varje sekund.

Jag tappar fart och vid 5 milsmarkeringen är jag precis på gränsen. Det betyder att jag måste orka trampa på i samma fart som jag har gjort de första fem milen och det är svårt, för mot mål är det lite fler backar och det lutar svagt uppåt hela vägen känns det som. Samt att det ett tag kändes som mina lungor skulle fly kroppen och att min mage hade lite problem att arbeta där kring de första milen. Men jag skulle inte ge mig, jag ska kämpa ända in. Det gjorde jag också!

Jag hamnade ännu mer efter och ett tag kollade jag på klockan, jag upptäckte att jag måste cykla riktigt snabbt för att hinna, jag är efter med flera minuter. Men då kom medvinden, där det vanligtvis är det jobbigaste partiet. Hade inte medvinden kommit där skulle det aldrig gått.

Vätskan började ta slut, men jag ska inte stanna. Mina fötter kände jag knappt eftersom dem nästan domnat bort, men jag försökte skaka loss ibland när jag satt där. Min rygg värkte, hela kroppen värkte ett tag. Det enda som fungerade var mina ben som aldrig ville sluta och min hjärna som bara ville till målet.

Den mentalt jobbigaste biten är från det att man passerar ”Motala”, för då tror man att det är nära, men så cyklar man ett helt varv runt staden och det är jobbigt. Jag gjorde allt för att klockan inte skulle passera 3.22 för det hade ju varit retligt att gå i mål på 3.23! Funktionärerna vevade att jag skulle sänka farten, jag vet att man ska sänka farten och jag kommer göra det när jag har passerat tidtagningen! 3.22, pjuhh!

Jag är så otroligt nöjd och glad över dagens lopp. Det var den absolut roligaste Tjejvättern jag har cyklat, jag blev bara omcyklad av en endaste cyklist och jag körde solo alla meter. Det är betydligt jobbigare att cykla själv än i klunga, jag hade gärna valt klungan men det fanns inga andra där. Att komma i mål exakt på sitt personliga rekord och dessutom gjort hela arbetet självt känns ofantligt bra. Dessutom tror jag att årets sträckning var någon kilometer längre än 2013.

Jag hade önskat ha någon droppe dricka till med mig längs banan, jag älskar alla hejaropen och peppen man får av publiken. Jag var dock inte van vid att cykla tio mil i sträck utan paus, dem små micropauserna behöver kroppen för att orka med ännu mer. Men idag räckte inte tiden till det. Jag har dock aldrig känt mig så stark och ingen tidigare Tjejvättern har varit så enkel, alltså kroppen eller knoppen sa aldrig ifrån att det var jobbigt. Uthålligheten har jag, explosiviteten får jag jobba på. Jag räknade aldrig ned kilometrarna som i att längta efter mål för att jag var trött eller för att det var jobbigt för tio mil är inte jättelångt i mina ögon längre.

Kroppen värkte eftersom den inte är van vid den ansträngningen och den farten. Nu i efterhand värker benen och jag laddar om för i morgon. Då är det klungkörning som gäller och ingen tidsjagning. Vilken rolig lördag och nationaldag jag har haft. Varmt, lite blåst, några droppar regn och väldigt behagligt cykelväder. Syrran cyklade också, vilket jag tycker är kul. Även att vi inte cyklade tillsammans.