Med mina mil runt Vättern har jag därmed följt min träningsplan ganska så exakt, eller egentligen lite bättre än vad jag hade planerat. Inför Paris ska alla cyklister ha kommit upp i minst 250 mil och jag har rullat nästan 280 mil vid det här laget. Till en början tänkte jag att det skulle bli svårt att nå dit, men jag la upp en tydlig plan för mig själv att hundra mil i april och hundra mil i maj borde jag klara av. Eller det måste jag klara av för att hinna i tid. Sen visste jag att jag hade rott det i land om jag bara lyckades med dem milen, eftersom Vätternrundan-loppen bringade hem över femtio mil.

Planen höll och jag är otroligt glad över det. Även att jag var lite orolig för sedan jag fick cykeln i slutet av mars har jag åkt på fyra sjukveckor, utspritt. Men under dem veckorna har jag verkligen vilat för att läka ur kroppen. Förr om åren har jag haft som mål att cykla hundra mil under hela säsongen innan rundan runt sjön, förra året lyckades jag inte ens med det med tanke på att jag inte hade tillgång till cykel i Riga. Jag har också tidigare i princip lagt ned cyklingen efter årets stora mål, men i år är det ju Parisresan som är det största och en trettiomilsrunda var träningen inför.

Med endast två veckor kvar till avfärden har jag alltså både nått mitt eget mål och kravet från Team Rynkebys sida. Jag är lättad, inte alls stressad och känner mig otroligt stark. Jag har haft det lite kämpigt under våren, i början var jag bland dem svagaste i teamet. Nu känner jag mig inte alls så längre. Faktum är att det hände något under Sommen runt och det har fortsatt under alla cykelturer sedan dess, för jag kände mig helt plötsligt superstark. Som om allt arbete jag har lagt ned under våren har lönat sig och kom till mig under en natt. Men hur kunde det bara komma då? Eller så har jag bara tur just nu. Jag hoppas på att min cykelform håller i sig ända tills vi har cyklat in i Paris. Att jag kommer känna mig sådär superstark som jag har känt mig under alla de fyra senaste loppen, speciellt på det viset jag kände mig i lördags.

Jag har övat mycket på uthålligheten och försökt få kroppen att vänja sig vid långa tider på cykeln. Och det tror jag att jag har lyckats med med tanke på att jag i princip inte hade ont någonstans under Vätternrundan. Mitt mindset är också med mig, mycket positivt.

Min övriga hälsa vet jag inte riktigt hur jag ligger till med. Jag har aldrig i hela mitt liv vägt så mycket som jag gör just nu, hur jag än gör så ökar bara siffran. Dock säger inte siffran på vågen hur man mår, eller är hälsan i sig, jag måste bara ta in det själv! Men åt andra sidan känner jag mig otroligt stark både när jag cyklar och springer, dock kanske lite tung i sistnämnda. Jag är hungrig mest hela tiden också, vilket kanske är den största orsaken till viktuppgången. Jag ska fortsätt träna på i samma takt nu, samt äta så att jag har massor av energi till årets häftigaste och mest spännande mål. För till Paris ska jag ta mig!