Först idag har jag startat upp datorn igen och det känns otroligt skönt att ha sluppit öppna datorn sedan i torsdags. För som ni vet har jag varit på läger hela helgen, ett läger som jag så mycket har sett fram emot. Jag försökte att inte ha för höga förväntningar, just eftersom det inte brukar bli perfekt då och just den här gången när mycket var väldigt likt förra lägret. Jag vet inte vart jag ska börja någonstans, men framförallt blev det sådär bra som första lägret. Alltså megabra, som om jag leva på den känslan hur länge som helst och som även gjorde att jag var ledsen över att det var slut i söndags. Jag ville inte redan åka hem, det var ju där jag ville leva.

Fredag
Jag packade väskan på morgonen och vid 10.00 tog vi bilarna mot Isaberg. Jag fick stugnyckeln, faktiskt samma nyckel och samma säng som förra gången (dock inte samma stugkompisar). Vi var ett gäng på tio cyklister som rullade nästan sju mil under fredagen, då det var en frivillig tur. Tillbaka på resorten några timmar senare var det dags för middag med hela gänget och faktiskt även Team Rynkeby Älmhult samt Team Rynkeby Malmö. Vi var väldigt många gulingar där, kan jag säga. Efter middagen avslutade vi dagen med ett väldigt långt möte om allt som vi behöver veta inför Parisresan, resan som närmar sig med stormsteg.

Lördag
Klockan ringde tidigt, dock hade jag som alla dem andra nätterna där vaknat några gånger under natten och var superpigg. Därför var det ingen match för mig att stiga upp till frukosten. Jag är faktiskt förvånad över hur pigg jag har varit, då jag inte alls har fått samma sömn som jag vanligtvis får hemma. Klockan åtta när solen började titta fram begav vi oss iväg på en lång cykelrunda. Vi cyklade och cyklade, jag kände mig helt okey i kroppen. Ett antal timmar senare, jag skulle säga kring 17.30-snåret och vi egentligen bara hade några kilometer kvar till slutet får vi reda på att det ska bli ett ytterligare depåstopp, av kaptenen. Det depåstoppet finns uppe på Isabergstoppen och alla skulle ta sig upp dit. Då hade vi redan nitton mil i benen, många var trötta och hungriga. Så skulle alla cykla, eller gå hela vägen upp till toppen.

Jag lyckades cykla hela vägen upp, men jag trodde seriöst att jag skulle dö ett tag. ”Benen! Nu trampar ni oavsett om ni vill eller inte, för jag ska ta mig upp dit!”, ”Andas!”, ”Andas!”. Jag tog mig upp och jag var otroligt glad över att jag lyckades cykla den sträckan. Efteråt serverades det bubbel till den som ville och vi fick reda på att vår största sponsor, ICA Värmland har samlat in över niohundratusen kronor till Barncancerfonden. Vilken eufori. Middagen den kvällen satt väldigt fint kan jag säga. Och i vanlig ordning avslutade vi med ett möte, inte riktigt lika långt som fredagens.

Söndag
Jag vaknar även denna natten flera gånger, varav att jag vid femtiden när jag var pigg kollar igenom alla nyheter om att Måns tog hem hela Eurovision. Vilken glädje och lycka. Det var han värd. Sen somnade jag om en halvtimme tills klockan ringde och det var dags för frukost igen. Idag var det lite varmare och dessutom var jag solbränd sedan lördagen så jag smörjde med solkräm och jag stoppade undan vindjackan. Dagens runda slutade på strax över femton mil. Jag njöt hela dagen, för jag ville bara stanna kvar där, jag ville inte åka hem, jag ville inte att det skulle ta slut. Men till sist var det dags för hemfärd och jag var väldigt trött i kroppen, jag kände mig otroligt nöjd över helgen och min prestation.

Det blev verkligen en till lyckad helg med teamet, så otroligt roligt jag har tillsammans med dem! Sen om verkligheten blev som förväntningarna det vet jag inte, läger två blev heller inte riktigt likt läger ett, men dem var riktigt fina på sina sätt. Jag har haft den roligaste helgen och det bästa av allt är att vi hela tiden cyklar, och är just där för stunden. Resten av världen stängde jag av för en stund, eller sisådär tre dagar i alla fall och det var skönt.