Hur kan Lidingö vara så stort? Jag menar kan man springa hela tre mil på den ön, men det kunde man ju och mestadels på skogsvägar (terräng). Det börjar med att vi hade gott om tid till start men eftersom det är vissa avstånd mellan både nummerlappsutdelningen, starten och målet så blir det en del att gå innan och tiden bara sprang iväg. Tillslut med sisådär en kvart kvar till startskottet är jag framme vid starten på gärdet, men eftersom jag redan visste innan att det skulle ta lång tid kan det ha varit bra att besöka toan (speciellt om man är som jag, absolut inte använder mig av skogen). Så 13.45 stod jag klar och redo i startfållan och då endast fem minuter kvar tills jag skulle ge mig iväg på min 30 kilometer långa runda. Lite stressigt blev det allt, som på vissa andra lopp jag har deltagit i i år. Speciellt eftersom jag knappt själv hade insett att det var den lördagen (28 september) som jag skulle göra den sista kraftansträngningen för i år och även den som jag under hela året varit mest nervös samt orolig för. Alla tankar var någon helt annanstans, det hade dem varit hela veckan innan, ja om det ens räckte. Allting hände verkligen på samma gång och gjorde att jag inte kunde fokusera på något. Men helt plötsligt var jag där ute, någonstans på Lidingö, bland alla andra löpare som skulle ta sig igenom det långa loppet.

Eftersom jag hade slarvat med träningen sedan jag kom hem från Playitas, alltså två veckor utan ordentlig träning och framförallt ingen löpning visste jag att jag inte kunde sätta upp för stora krav på mig själv. Så jag hade redan innan bestämt mig för att endast ta mig i mål. Det var exakt det jag ville göra. Hur, det spelade inte alls någon roll. Men där ute i spåret kände jag mig stark, jag kände mig nästan som under Midnattsloppet. Jag sprang och sprang, jag kunde absolut inte sakta ner farten i början för det jag absolut var allra mest oroligast för var reptiderna och började jag gå innan milen var avklarad kunde det bli tufft att hinna. Men mina ben de sprang på (eller i den takt jag springer, kanske det kallas jogging) jag hade i stort sätt inte några problem förrän jag hade passerat tiokilometersskylten (ca 1.09.00). Då var det något psykiskt som spökade, eftersom jag aldrig tidigare sprungit längre. Och milen den har jag inte sprungit många gånger heller för under Tjejmilen tidigare i september orkade jag inte ta mig runt hela springandes. Jag sa till mig själv att sålänge det inte är jobbigt, eller får ont någonstans så kan du fortsätta springa på.

Eftersom banan var riktigt kuperad med uppför, nedför, uppför, nedför osv så bestämde jag mig för att ta vara på farten nedför och ta det lugnare uppför och så höll jag på tills den sista reptiden vid 15 kilometer. Jag klarade det, det jag var mest oroligast för. Nu är det bara halvvägs kvar till mål och ingen som helst press på mig. Men det var även här kroppen sade ifrån, eller rättare sagt benen. De ville inte springa mer och den här gången var det inte benhinnorna (tack o lov) utan det var hela benen som var ansträngda av det jag höll på med. Jag hade inte en aning om hur min kropp skulle reagera vid den distansen just eftersom jag aldrig tidigare testat det. Så jag saktade ner tempot och började powerwalka. Konditionen var det inte fel på, heller inte orken, för trött det var jag inte. Jag ville verkligen springa längre, men benen sade ifrån. Så i stort sätt kan man säga att jag sprang ganska exakt första halvan av loppet och gick resterande.

Ju längre jag kom, desto mer ont fick jag i benen. Det var även en ganska kall lördag så när jag gick längs med vattnet i det lite lugnare tempot började jag frysa. Abborrbacken som är så känd kom, för mig var den bara skön eftersom benen älskade uppför och värmen i kroppen steg. Nedförsbackarna den sista milen var en pina att ta sig igenom, den styrkan som behövdes i benens muskler hade jag inte. Jag såg även många andra som hade samma problem som mig (eller värre). Tillslut hade jag bara en kilometer kvar och jag kollade på klockan. Fyra minuter har jag på mig för att komma under fyra timmer, det hade ju varit riktigt roligt att göra det. Så jag bestämde mig oavsett hur ont jag en hade att börja jogga för att klara av tidsgränsen. Jag passerade målet efter 4.02.12 så jag lyckades inte riktigt med just det. Men det viktigaste och det största målet för mig var att ta mig i mål, vilket jag gjorde! Sen var det kanske inte riktigt på det sättet som det skulle ha varit (men jag var inte ensam), sist det kom jag inte heller. Så glad var jag! SÅ GLAD!

Pappa sprang också, han kom i mål nio minuter snabbare än mig. Men han kunde verkligen inte gå efteråt. Jag hade problem jag också, lite som att jag haltade just eftersom musklerna var ansträngda men jag kunde i alla fall ta mig framåt för att sedan byta om och bege mig mot hotellet.

Hade inte Lidingöloppet ingått i En svensk klassiker hade jag aldrig gjort det. En vidrig, lycklig, glad, trött och fri känsla hade jag efteråt. Tre mil kanske låter långt, det Är långt, men ska jag vara helt ärlig trodde jag att det skulle vara längre. Det som gjorde att kilometer efter kilometer flöt på var att jag vid varje steg var tvungen att kolla vart jag satte ner foten, just eftersom det var på skogsvägar med grenar, stenar och rötter. Jag är glad, jag är nöjd!