Direkt efter Lidingöloppet förra lördagen åkte vi i familjen till en jättegod restaurang i Märsta. En avslutande måltid och en avslutande liten träff alla vi tillsammans på väldigt länge. Direkt efter det tog jag in på Radisson Blu Arlandia för att vara så nära på plats som möjligt tills söndagens äventyr. Tidigare är en vecka det längsta jag har varit hemifrån, men jag brukar inte ha några problem med farväl och liknande. Det kändes bara lite konstigt att det skulle dröja så lång tid tills nästa gång jag skulle få en kram av dem. Det jag i så fall brukar ha lite större problem med är mina vardagliga rutiner och det som jag är van vid (lite konservativ av mig). Men hittills har det fungerat bra.

Mitt äventyr började på Arlanda, terminal 5. Aldrig tidigare i mitt liv har jag flygit från Arlanda och bara i september sker det två gånger. Jag hade stor hjälp av att jag bara två veckor tidigare hade varit på flygplatsen och visste exakt hur allt fungerade och hur mycket tid jag skulle planera för det. Jag älskar verkligen flygplatsmiljöer så jag begav mig till terminalen med ganska så mycket tid kvar tills planet skulle lyfta. Jag kunde i lugn och ro checka in, gå igenom säkerhetskontrollen och kolla runt på flygplatsen både när det gäller taxfreen och flygplanen. Ja, för det är något som fascinerar mig. Alla planen! Jag hade heller aldrig tidigare rest med SAS så det var något nytt. Flygplanet kändes lite som Ryanair, fast lite bekvämare mm. Helt okey för min del eftersom jag inte är så erfaren. Själva resan gick fint och det var fantastiskt flygväder så många gånger såg man marken/havet även fast man var på så hög höjd. Eftersom Heathrow är en stor flygplats hamnade vi i några minuters vänteläge innan vi kunde landa. Hur coolt som helst verkligen. Vi fick vänta ca fem minuter, direkt när vi hade kommit ner på marken såg man som ström av lampor från planen efter oss. En, efter en landade och med jämna mellanrum dök ett par nya lysen upp där borta i skyn. Flygplanen landade verkligen som i en kö (lite på det sättet var det när vi skulle lyfta ffrån Stansted måndagen innan, då kunde vi inte lyfta för att tre plan var påväg till att landa). Sen när vi fick gå ur planet så märkte man verkligen hur stor Heathrow är, med mängder av korridorer, mängder av stora stora flygplan. Jag var helt euforisk, jag älskar det! (kanske för att Heathrow är världens näst största flygplats).

Sedan vi bodde på ett hotell vid Heathrow under vår Londonweekend och därmed tog tunnelbanan i terminalerna, hjälpte det mig en hel del att hitta till mitt nästkommande färdmål. Jag visste vart jag skulle ta vägen och eftersom jag hade två stora resväskor var det bäst att komma rätt första gången. Jag tog därför flygbussen mot Oxford busstation och mer än så hade jag inte planerat. Vad som hände när jag var där, var vid den tidpunkten oklart, jag hade heller inte fått något svar från familjen om de visste att jag var påväg. En adress hade jag i alla fall. Så efter att ha sett den brittiska landsbygden hamnade jag mitt i Oxford city center. Jag klev av vid busstationen som var den sista hållplatsen och hade inte en aning om vart jag skulle ta vägen (men det är också det bästa sättet att upptäcka nya saker). Så jag gick inåt vad som verkade vara självaste city. Jag hittade en karta, men den hjälpte mig inte så mycket. Jag gick runt på olika ställen och hittade flera olika busshållplatser men ingenstans där det stod Kidlington (min lilla stadsdel). Men ganska så snart hamnade jag rätt, var på rätt väg hela tiden men skulle bara ta mig lite längre. Jag tog första bästa buss med namn Kidlington, klev av när jag såg skylten ”Welcome to Kidlington” och där började mitt letande till fots.

Det var faktiskt väldigt enkelt att hitta, var även här på rätt väg hela tiden, men stannade upp ett tag för att skicka ett sms om att jag alldeles strax var påväg till deras hus. Det var nog det jag var allra mest nervös över. Skulle jag bara knacka på och säga ”Hej jag ska bo här i tre månader”?. Som tur var svarade de snabbt på smset och de visste att jag var påväg.