Vill bara göra en sista summering med alla de tankar jag har samlat på mig under det här året och på vägen till mitt absolut största mål hittills, att göra En svensk klassiker.
Nu i efterhand är jag riktigt riktigt nöjd över attt ha klarat det. Det som till en början var näst intill omöjligt i mina ögon, i alla fall under de förhållandena jag hade då, det fanns där bara som en dröm. En dröm jag jättegärna vilja uppfylla, men för att göra det så visste jag att det krävdes hur mycket arbete på vägen som helst. Men jag tog den risken, jag tog den chansen. Fick med mig pappa på vägen och nu i efterhand är jag överlycklig att jag verkligen tog det steget.
Steget som började i Sälen, eller rättare sagt någon månad innan dess på Hallby. Det var min andra vinter som jag åkte längdskidor, innan dess hade jag knappt stått på ett par skidor. Men jag såg det som en utmaning, en utmaning jag verkligen ville lyckas med. Sen när jag väl var där i Dalarna bland alla andra tiotusen deltagare som gjorde samma sak som mig, vilken lycka jag kände då. Men efter att ha kämpat mer än dubbelt så mycket som jag hade gjort tidigare, när gryningen hade blivit skymning då spökade psyket för mig. Det var som att jag ville ge upp, tårarna bara rann och helst av allt ville jag tillbaka till stugan vi sov i. Mycket av det berodde nog på att jag inte var helt så förberedd som jag borde ha varit, likaså att min ork tog slut. Jag fyllde inte på så mycket energi som min kropp behövde. Men räddningen var pappa. Han åkte vid min sida hela den långa sträckan, även fast han kunde ha gått i mål flera timmar före mig. Men hade han inte varit där hade jag gett upp. Vasaloppet var även det loppet jag var från en början var mest nervös inför just för att skidor inte var min grej. Eller mestadels för att jag inte är en van skidåkare med den perfekta tekniken. Men jag tog mig i mål och tills nästa år när jag ska åka det riktiga som går första söndagen i mars, det som sänds på tv och jag ska vara mer förberedd, samt att bara tänka positiv oavsett vad som kommer i vägen.
Bara några veckor efter att snön försvann, var det dags att plocka fram cykeln för att få ihop de 100 milen jag så gärna ville få ihop innan det var dags, samma natt som jag hade tagit studenten. Eftersom allt hände på samma gång hann jag inte riktigt tänka på själva loppet så mycket i förväg förrän jag väl var ute på de östergötska vägarna och kämpade mot den kraftiga motvinden. Vätternrundan visste jag att jag skulle ta mig igenom, om det inte hände något. Jag gjorde absolut inte samma fel som tidigare, jag hade fyllt på mina depåer så orken hade jag hela långa loppet. Det jag inte hade var muskelstyrkan och vant rumpan för fjorton timmars cykling. Vätternrundan var det absolut jobbigaste loppet sett till vad kroppen klarade. Den smärtan jag hade när jag gick i mål, eller rättare sagt de sista fem milen. De var hemska! Dagen som började i kraftig motvind, övergick till en härlig solig dag med många minnen.
Simning hade jag inte utövat speciellt mycket under våren och sommaren. Men eftersom jag är en gammal simmare så finns tekniken och konditionen hade jag också från de tidigare träningarna. Så för mig var det inga problem att sätta upp stora mål inför Vansbro, heller inte någon risk att gå ut för hårt för att pressa tiden. Det som var det mindre roliga var att jag fick starta i en grupp bland mycket sämre simmare än mig. Men det här var det loppet jag gick i mål med ett stort leende på läpparna, samt att jag inte tyckt det var en pest någon gång under hela tiden. Så fort jag kom upp på bryggan ville jag bara göra om det. Det var endast småsaker som gjorde mig lite nervös inför detta, våtdräkten som jag inte hade simmat in i speciellt många gånger, samt att jag så gärna ville att glasögonen skulle hålla sig immfria så jag kunde se mina riktmärken. Allt gick som smort och maten efteråt i mässtälten var den bästa.
Vi avslutar vår lilla resa på Lidingö, med löpning. Jag är absolut ingen van löpare. Jag började gilla löpning våren 2012 och därmed började springa regelbundet. Men eftersom jag drog på mig en riktigt långvarig skada under hela vinterhalvåret var jag nervös över om jag skulle klara det. När jag kände att mina benhinnor var med mig ville jag inte gå ut för hårt med träningen inför det 30 kilometer långa loppet. Jag ansåg heller ta den tid det behöver och ha endast ett träningspass som är det längsta jag någonsin gjort (alltså själva loppet). Och så fick det bli, sen kunde jag ha varit lite duktigare på att träna annat inför dagen D. Men tiden försvann speciellt när det även här hände så mycket annat. Flera gånger innan, funderade jag på varför jag var så korkad att avsluta med Lidingöloppet (det jag minst av allt var säker på om jag skulle klara). Men nu en vecka efteråt förstår jag varför jag gjorde så och jag är glad för hur det blev. Även under detta loppet hade jag ingen som helst problem med orken men däremot ville inte musklerna i benen mer. När jag väl var i mål var jag stel och frusen men jag kunde så gott som röra mig normalt. Pappa åkte på något likt jag åkte på under Vätternrundan. Kroppen var liksom instabil i flera dagar efteråt.
Jag tänkte flera gånger under alla dessa lopp att jag inte kommer göra om dem, men lyckan man får när man är i mål. Den går inte ta ifrån en. Så direkt dagen efter vill man bara göra det igen och igen. Även fast man fick kämpa, även fast man hade ont, även fast psyket inte riktigt var med en, även fast vädret var på topp i år och kanske inte är det nästa gång. Ja, som ni redan kanske har listat ut så kommer jag göra om klassikern nästa år (om inget annat kommer i vägen). Det är det jag i alla fall ska gå för och helst av allt vara lite mer tränad och försöka prestera lite bättre under alla momenten. Jag tycker du också ska testa om du funderat på det någon gång. Lyckan är obeskrivlig när du klarat det, även fast det på vägen många gånger är tufft. Jag har haft ett kanonår, med att ha En svensk klassiker som mål. Sikta stort!